ensliga ridt i den tysta Augustiqvällen. Månen dolde sig bakom moln
och mörkret tilltog isynnerhet då vår ryttare inkom i den alldeles
obebodda skogstrakt af vid pass halfannan fjerdingsvägs längd som
han hade att passera innan han uppnådde Muistolas för öfrigt också
blott glest bebodda egor. Hästen, återhållen af tygeln, tvangs att
hejda sin otålighet medan dess ryttare fortsatte sina betraktelser,
hvilka icke tycktes leda hans sinne på den behagliga stråten till
ett fridomstråladt framtidshem. Birger Ros älskade den andliga kamp
för sitt fäderneslands utveckling, i hvilken han hade för afsigt att
snart åter kasta sig, nu sedan han lyckats att i någon mon utreda
den intrasslade härfvan af sina ekonomiska angelägenheter, hvilkas
tillstånd ovilkorligen hänvisade honom till nödvändigheten att
uppsöka åt sig en annan förvärfskälla än det lilla godsets knappa,
hårdt anlitade inkomster. Han älskade denna kamp emedan han älskade
sitt fosterland varmt och uppriktigt och ansåg det för sin pligt att
deråt egna sina krafter. Hans ekonomiska ställning oroade honom på
långt när icke så mycket som den kinkiga belägenhet, i hvilken han
befann sig gentemot sina bundsförvandter på stridens fält och som
i hans ekonomiska betryck endast sågo en passande förevändning för
honom att på ett skickligt sätt draga sig ur deras leder, ty hans
afundsmän predikade i tal och skrift att han blifvit en affälling
från den _finska_ saken. Ryktet om det afslagna anbudet från
regeringens sida hade i mycket vanställda former blifvit kringspridt.
Det berättades nämligen att han afslagit detsamma hufvudsakligen
blott derföre att det erbjudna honorariet icke tillfredsställde hans
fordringar och i detta afseende påpekade man, såsom sqvallret städse
gör, illvilligt nog, hans ekonomis klena skick såsom den klippa,
emot hvilken hans forna föresatser strandat. It detta lumpna förtal
log Birger stolt, ty han kände med sig sjelf att han innan kort
tydligt skulle ådagalägga sin karakters renhet och sjelfständighet.
Men han log icke åt den afsöndrade ställning i lifvet som nu fallit
på hans lott i följd af brytningen med hans vapenbröder, hvilkas
välmenande men ensidiga ifver dref dem, detta förutsåg han, i en
riktning som ha.ns nu mognade ande icke kunde gilla, emedan denna
riktning ledde förbi, icke till det föresatta målet: den finska
nationalitetens kraftiga höjande. Han var måhända mera finne i
sitt innersta hjerta än mången af de mest öfverspända, så kallade
fennomanerne, men han var icke längre blind för sitt partis brister
och han erkände, emedan han var en högsint ande, tacksamt den
verksamma hjelp som den goda saken rönte af alliansen med dess
naturligaste bundsförvandt i hela verlden, det svenska elementet
i Finland. Han hade på senare tider, ehuru icke utan en svår inre
strid och många återfall i sin förra lidelsefulla och hänsynslösa
ensidighet, kommit till den öfvertygelse att en innerlig förening af
landets andliga krafter är den enda praktiska utväg att med tiden,
bredvid och trots den ryska påtryckningen, kunna i Finland väcka
och underhålla ett sannt folkligt lif. Hvad den svenska talande
delen af befolkningen vidkom var det öfvervägande flertalet af de
densamma till buds stående krafterna villigt att, utan förnekande
af sitt andliga samband med det svenska moderlandets kultur, träda
i det gemensamma fosterlandssträfvandets leder. Ett större motstånd
väntade han sig deremot från den fennomanska sidan, framkallad i
icke obetydlig mon af ofta omedveten, i alla fall obefogad fruktan
för det svenska elementets fortfarande andliga hegemoni, en plats,
från hvars bibehållande denna sidas kanske yppersta män med ädel
hängifvenhet för det allmänna bästa frivilligt afstått, fordrande
blott ett lika berättigande för _sin_ nationalitet som för den finska
i den gemensamma utvecklingen, och en förnuftig, icke brådstörtad
öfvergång till detta nya skede af Suomifolkets lif såsom en egen,
odelbar nation. Det var en sådan ståndpunkt som Birger Ros sträfvade
att göra fullt klar för sig, ty han insåg att hans personliga uppgift
i det förestående arbetet var ganska svårlöst. Det gällde nämligen,
sådan var den vanne fosterlandsvännens åsigt, ingenting mindre än
att öfvertyga såväl massan af det finska talande folket som ock
särskildt, hvad svårare var, det starka fennomanska partiet om den
oafvisliga nödvändigheten att förbinda sig med det i landet förhanden
varande svenska elementet. Med själen helt och hållet upptagen af
detta svåra värf kände Birger Ros dubbelt tyngre omöjligheten att
förverkliga sin egen individuella lycka och behofvet af den själens
styrka som blott tillfredsställandet af denna naturliga önskan kunde
bereda honom, ty hjertats frid är en god skattkammare att i lifvets
strid draga vexel uppå. Hans väns och systers äfven i yttre form
försiggångna kärleksförening kunde naturligtvis icke underlåta att
i ännu bjertare färgton framställa för hans själ mörkret i hans
eget hjertelif. I denna sak såg han ingen möjlighet till en lycklig
utgång. Han längtade derföre å andra sidan till och med efter den
ädla stridens hetta för att i densamma kunna glömma sin personliga
olycka.
Leka ett blindt öde eller väsenden af en högre naturordning, än den
vi menniskor tillhöra, med händelsernas gång i vårt lif? Sitta andar
af högre rang, än vi äro, vid rodret af den makt vi kalla slump?
Det fromma hjertat har bredt en herrlig slöja öfver vår naturs
bristfällighet i detta afseende och kallar denna sin barnaljufva tro
en gudomlig försyn, som omedelbart ingriper äfven i vårt personliga
lif; men upproriska hjertan finnas som våga, till föga båtnad
för sitt själslugn, tvifla på sanningen af denna allt försonande
föreställning. Då Ros' högtsträfvande ande kommit till denna punkt
i skärskådandet af hans framtidsutsigter sammandrog en känsla af
onämbar sorg hans varma, liffulla hjerta, som derjemte hotades att
krossas under den nästan öfverväldigande tyngden af tanken på det
glädjelösa lif som jemväl förestod den älskade, till lycka och
lefnadsnjutning berättigade, sköna qvinnan.
Förgäfves sökte han skaka ifrån sig dessa dystra bilder, då
lyckligtvis en yttre omständighet kom hans feberaktigt arbetande själ
till hjelp. Ljudet af ett ovanligt buller ett stycke framför honom
nådde nämligen genom nattens stillhet plötsligt hans öra. Han tyckte
sig förnimma något som liknade en häftig ordvexling, åtföljd af
svordomar och utrop, hvarvid finska och svenska ord vildt blandades
om hvarandra. Påskyndande sin villigt i galopp öfvergående häst
befann sig vår enslige ryttare snart på stället. Vid skenet af den
ur molnen frambrytande månen mötte en besynnerlig syn Birger Ros'
förvånade blickar.
En vagn låg kullstjelpt vid vägkanten och två karlar höllo på att,
under utösandet af vilda svordomar och hotelser på finska språket,
ur densamma framdraga en häftigt emotstretande mansperson, som
på god svenska bad våldsverkarne "draga åt h-e" samt förgäfves
ropade på hjelp af kusken och skjutsbonden. Dessa lågo nämligen
ett stycke derifrån på marken bevakade af en tredje karl med yxa i
handen. Linorna som hållit hästarne vid vagnen voro afskurna och
tistelstången var afbruten. En fjerde person höll de tre urspända och
uppskrämda hästarne några famnar från stället.
På vida kortare tid än vi behöft för att beskrifva uppträdet hade
Ros öfverskådat situationen och med ett ljudligt utrop af: "Stå på
er derinne en stund!" red han utan vidare ikull den på vakt stående
karlen samt vred dervid yxan ur dennes hand.
"Perkele!" röt en af de vid vagnen sysselsatte, öfverraskade röfrarne
på finska, "hvem ha vi der?"
Ett döfvande slag af yxan fällde honom till marken. Kusken och
skjutsbonden började nu resa sig.
"Hitåt, hitåt, befallningsman", ropade Ros med thordönsstämma på
finska, "hitåt! och tag röfrarne innan de hinna fly!"
Denna krigslist och kamratens fall väckte oro hos den andra vid
vagnen sysselsatte våldsverkaren och då Ros nu styrde sin häst mellan
honom och ekipaget, gaf detta den derinom befintlige resanden rådrum
att något hemta sig från sin förvirring.
"Är ni sårad?" frågade Ros i det han kastade en blick in i det
kullstjelpta åkdonet.
Han erhöll blott till svar en framräckt revolver och de hastigt
utstötta orden: "Se här, nu har jag den, skjut!"
Fattande den laddade revolvern såg sig Ros om efter fienderna som,
beväpnade med störar, tycktes vilja upptaga striden. Två skott
ur revolvern hejdade deras framträngande, och då nu kusken och
skjutsbonden, svängande stycken af den brutna tistelstången samt i
förhoppning på den anropade länsmannens ankomst, jemväl nalkades,
drogo sig röfrarne skyndsamt tillbaka. Den karl som hållit hästarne
släppte dessa, hvilka, så godt de kunde med de sårade benen, började
lunka utåt vägen.
"Mina hästar, mina hästar!" skrek skjutsbonden och ilade efter dem,
medan kusken, på Ros' befallning, hjelpte den resande ur vagnen.
Så snart denne hade fötterna på marken sträckte han på sin lilla,
runda figur och utropade modigt: "Jag har ännu en revolver", samt
aflossade, utan att sigta, två eller tre skott efter de i skogsbrynet
försvinnande röfrarne, som flydde med all hast.
"Spara edra skott, herre", sade nu Ros, som återvände från en
rundridt omkring vagnen och försökte tygla sin uppskrämda häst,
hvilket omsider lyckades honom. "Är ni sårad eller skadad?"
"Nej, inte det jag vet; jag fick blott en duktig stöt när vagnen
stjelpte", svarade den resande med genuint svenskt uttal, hvarvid
Ros dock icke vidare fästade sig. Den främmande tillade i det han
försigtigt nalkades Ros: "Men hejda då er ystre Bucephalus så att jag
kan få trycka min räddares hand. Det var, minsann, hjelp i rättan tid
-- uff!"
Ros steg af och öfverlemnade sin häst att hållas åt den resandes
kusk, hvilken såg mycket förlägen ut. Den återvändande skjutsbonden,
släpande efter sig sina ledbrutna hästkrakar, jemrade sig deröfver
att de blifvit skadade vid vagnens stjelpande, och den lille, runde
resanden trädde fram till Ros. Månen utgjöt sitt fullaste sken öfver
denna invid den kullfallne vagnen i den ensliga skogen församlade,
egendomliga grupp.
Den resande skakade imellertid hjertligt Ros' hand utan att uttömma
sig i ett onödigt ordsvall och denne vände sig snart derefter till
kusken med en fråga huru det gått till att vagnen stjelpt?
"Jo", svarade den tillsporde, "det var så mörkt att man inte kunde
se handen framför sig och röfrarne höllo väl, såsom de bruka, en
lina spänd tvärs öfver vägen, hästarne stupade och vagnen stjelpte i
landsvägsdiket. Skjutsbonden och jag, som sutit på bocken, slängdes
i skogen och stötte oss så att vi förlorade sansen samt inte kommo
oss före innan månen tittade fram och nådig herrn var rackrarne på
halsen. Det var bestämdt tio karlar."
"Åh nej", invände Ros, "jag såg blott tre utom den som höll hästarne.
Men min herre", tillade han vändande sig till den resande, "det
klokaste är väl nu att vi söka lyfta upp vagnen och så godt sig göra
låter reparera skadorna samt sedan bege oss till mitt hem, hvilket
inte är så långt härifrån."
"Tack, tack, min herre", svarade den resande och alla grepo verket
an. Lyckligtvis voro hjulen oskadade och med tillhjelp af yxan och
några repstumpar voro snart ett slags fimmelstänger bragte till stånd
samt Ros' häst spänd framför vagnen. Kusken fattade tömmarne och
följde efter Ros och den resande herrn, som gingo till fots i motsatt
riktning mot den hittills iakttagna; skjutsbonden med sina skadade
hästar slutade tåget.
20.
Nya öfverraskningar.
Knappast hade den i slutet af förra kapitlet beskrifna karavanen satt
sig i rörelse, innan åter ljudet af menniskoröster hördes. Snart
framkom på en ginväg ur skogen Erik Stenrot med några af gårdens
karlar, som voro beväpnade. Man hade hört skotten och skyndat efter
ljudet i den förmodan att möjligtvis de af ryktet omtalade förlupne
fångarne vågat anfalla någon resande. På qvällen hade man sett en
vagn passera förbi Muistola gård.
"Jag tror", utropade Erik, icke utan en viss oro då han med blicken
öfverfor det besynnerliga tåget, "att här varit strid å färde? Nå,
gudskelof, att du är helbregda, Birger! Var det verkligen röfvare och
hvem är det som skjutit?"
"Den herrn", svarade Ros, "hade blifvit öfverfallen af några karlar,
troligen förrymda fångar, och ett par skott lossades."
"Det vill säga", inföll nu den resande, "den här herrn, hvars namn
jag inte ens ännu efterfrågat, har enligt all sannolikhet räddat
såväl mitt som ock de der två karlarnes lif."
Erik studsade synbarligen vid ljudet af den resandes röst och närmade
sig honom för att om möjligt i månskenet uppfånga den resandes
anletsdrag.
"Ert namn, min ädle räddare!" fortfor denne. "Var god säg mig hvem
det är, som jag kanske har att tacka för mitt lif?"
"Jag heter Ros och har en egendom här nära intill", var Birgers svar.
"Nåväl, herr Ros", återtog den andre, "ni har gjort mig och dessa
två menniskor en ganska väsentlig tjenst och gamle Jakob Stråle från
Stockholm är eder tacksamme vän."
"Hvad!" utropade, utom sig af förvåning, Erik och fattade ifrigt den
resandes hand, "morbror Stråle! Hvad i Guds namn för morbror hit?"
Den gamle herrn, ty Stråle var en äldre man, betraktade med icke
mindre förundran vår vän Erik och utbrast:
"Och hvad, hvad gör _du_ här, här midt i ödemarken, gunstig herre?
Jag tror minsann att detta Finland är ett förtrolladt land. Men jag
kan gissa, om inte hvad du gör här, så dock ungefär hvem som lockat
dig just hit. Huru fick du reda på Jenny?"
"Till höger kusk", hördes nu Ros' stämma och en af karlarne skyndade
att öppna grinden. Efter några befallningar till karlarne vände sig
Ros till den resande och sade:
"Välkommen hos mig, herr Stråle, men ursäkta att jag straxt åter
måste aflägsna mig för att varna mina grannar på Ojala, dit rymmarne
möjligtvis tagit kosan. Min vän Erik, var du värd i mitt ställe.
Farväl, tills i morgon."
Och i yrande sporrsträck bar det af på vägen till Ojala på den från
vagnen urspända hästen. Två beridna drängar åtföljde Ros, beväpnade
med hvar sin bössa och yxa.
"Rask karl, den der Ros", sade gamle Stråle, "men Ojala, hvad har han
att skaffa med Ojala?"
"Stig in, morbror", sade Erik och tillade sedan tveksamt: "Då morbror
befinner sig i denna trakt af verlden, så trodde jag att det var
bekant hvem som bodde på Ojala."
"Visst vet jag det", menade Stråle, "och jag var just på väg dit
då..."
I detta ögonblick skyndade emot dem ett ungt fruntimmer. Det var Aina.
"Ack, Erik!" utropade hon, "hvar är Birger? Tjenstefolket har
alldeles skrämt upp tant Betty, så att..."
Hon tystnade rodnande då hon nu först bemärkte den främmande herrn.
"Med Birger har det ingen fara", genmälte Erik, "han har blott ridit
tillbaka till Ojala för att der hålla vakt, och när vi väl kommit in,
skolen I få höra det intressanta äfventyret af den här herrns egen
mun."
Med dessa ord förde han den främmande till Birgers rum, hvarest herr
Stråle i hast iordningställde sin något illa medfarna drägt. Under
tiden frågade han Erik, hvem det unga fruntimret var som kallat honom
vid namn?
"Min värds syster", svarade Erik undvikande. "Men se så, morbror,
stig in till fruntimren och tillfredsställ deras och min nyfikenhet
angående den förskräckliga händelsen på landsvägen."
Vi öfverhoppa presentationerna, hvarvid intet nämdes om förlofningen,
äfvensom herr Stråles berättelse om förloppet vid röfvarnes
anfall samt hans och de två karlarnes räddning genom Ros' modiga
mellankomst. Efter några utrop af förvåning och fasa samt glädje att
"allt slutats så väl" inbjöd tant Betty med landtlig artighet den
ärade gästen att efter så mycken skrämsel och ansträngning hålla
tillgodo ett glas "varmt". Herr Stråle, en jovialisk, gammal ungkarl,
tackade fryntligt för inbjudningen och bryggde sig en rätt stadig
toddy, drack och hade snart så intagit båda damerna till sin fördel
att tant Betty, då hon efter den händelserika dagen ändtligen kom i
säng, sade till Aina: "då alla svenskar jag hittills träffat äro så
hyggliga karlar, så är det väl bara prat hvad pastorsadjunkten (som
sannolikt var fennoman) brukar säga, nämligen att svenskarne 'kuggat'
Finland." Aina åter var rätt belåten dermed att hennes fästmans
morbror varit så vänlig emot henne. Då kunde han väl icke heller ha
något emot deras förlofning. -- Efter intagen landtlig qvällsvard
åtskildes sällskapet och lade sig till hvila icke utan att dock egna
ett visst deltagande åt den frånvarande Birger, som begifvit sig af
för att hålla vakt öfver fruntimrens på Ojala nattro.
"Den vakten gör han gerna", hade tant Betty yttrat, hvartill herr
Stråle svarat ett menande "jaså". I öfrigt tycktes den främmande
herrn helst undvika att tala om ändamålet med sitt oförväntade besök
hos sin syster och sin myndling Jenny.
21.
Vid kaffebordet.
Den första menniska som den gladlynte stockholmaren mötte då han
följande morgon efter omsorgsfullt gjord toilett utträdde på husets
lilla balkong var hans räddare från gårdagsqvällen, hvilken redan
återvändt från sin nattliga vaktgöring och nu, gående sin gäst till
mötes, helsade honom välkommen. Ehuru Birger, som af tant Betty
fått höra att deras gäst var en slägting till såväl Erik som ock
Ojalaherrskapet, gerna velat utforska den gamle herrns egentliga
afsigt med detta oväntade besök, hvarom ingenting förljudits i den
förtroliga sällskapskretsen, hade han dock häri vida mindre framgång
än den fintlige juristen i det välbemantlade förhör han lät sin värd
undergå. Understödd af de meddelanden Stråle redan qvällen förut
under samtalets lopp lyckats erhålla, visste han nu att så leda
tråden af deras samspråk att han ganska snart trodde sig vara det
sanna förhållandet på spåren. Den väl öfverståndna nattliga vakten
gaf honom härvid en ypperlig anledning till hvarjehanda spörjsmål.
Stråle tackade varmt men icke utan en liten skymt af skalkaktighet i
blicken den unge doktorn för dennes omsorg om hans systers säkerhet
samt prisade den Stråleska familjen lycklig som i det aflägsna
Finland i en och samma person vunnit en räddare, en beskyddare och
en tvifvelsutan mycket förekommande gästvän. Om Jenny nämde den
gamle herrn intet enda ord. Men då Erik, som med sin närvaro ökat
sällskapet, frågade huruvida det icke vore lämpligt att han skulle
rida ut till Ojala för att förbereda tant Agatha och kusin Jenny på
det oväntade besöket, svarade herr Stråle helt enkelt att då Erik
öfverlemnat den för behöflig ansedda nattvakten öfver slägtingarnes
säkerhet åt en annan, han lika gerna kunde låta morbrodern sjelf
anmäla sitt besök. Arten af det svar, som tycktes sväfva på Eriks
läppar, föranledde honom dock att skämtsamt tillägga: "att det
tvifvelsutan fanns heligare föremål att bevaka än unga kusiner, till
exempel gamla onklar, att icke tala om den frånvarande gästvännens
härd."
Erik rodnade märkbart men han hjelptes ur sin förlägenhet af den
vackra Ainas inträde, som, efter ett glädtigt och lika hjertligt
"godmorgon" till alla tre herrarne, började servera kaffet. Birger
omtalade nu att han till frukosten ditväntade länsmannen som skulle
anställa polisundersökning angående det nattliga öfverfallet, samt
öfvertaga ledningen af våldsverkarnes efterspanande, om hvilkas
sannolika tillhåll man dessutom redan fått någon kunskap, väggledd af
de spår de vid sin flykt lemnat efter sig.
"Stackars karlar", sade herr Stråle, "jag skulle nästan önska dem
friheten, redan derföre att deras misslyckade anfall beredt mig en så
öfverraskande angenäm bekantskap som min räddares och fröken Ainas."
"Säg lika gerna blott Aina, snälla morbror", inföll Erik, "ty jag
säger det genast rent ut. Aina är min fästmö."
"Då säger jag med synnerlig glädje 'Aina' till den älskvärdaste af
mina finska vänner," utropade den gamle herrn muntert och fattade med
en anstrykning af galanteri Ainas hand för att kyssa densamma, men
den rodnande unga flickan slog sina vackra armar omkring onkelns hals
och tryckte en kyss på den gamle ungkarlens ingalunda motsträfviga
mun.
"Bra gjordt, Aina lilla!" sade den upprymde juristen; "men blif icke
svartsjuk på mig, Erik, ehuru jag är ungkarl", tillade han med en
komisk suck. -- Han ökade den allmänna sinnesstämningens munterhet,
då han med utsökt belefvenhet och gammaldags sirlig artighet
framträdde till tant Betty, som tillkommit under tiden, och vördsamt
anhöll att i betraktande af det blifvande intima förhållandet emellan
deras familjer, nu redan få kalla fröken Ros för "kusin", hvartill
den fryntliga gamla damen rodnande gaf sitt samtycke. Med Birger
utbytte Stråle ett hjertligt handslag i det han menade: att det var
mycket roligare att kalla sin räddare du än herr doktor, hvilken
titel ovilkorligen påminte honom om läkare, menniskor som han väl
i allmänhet högaktade, men af hvilka han hittills icke behöft och
hoppades att icke så snart heller behöfva någon "räddning".
Ett bud från länsmannen anlände emellertid och aflemnade ett bref.
Detta gaf anledning till uppbrott från kaffebordet. Det högvigtiga
brefvets innehåll skola vi meddela i nästa kapitel.
22.
Länsmans-diplomati.
Den värde herr Smilander hade af ryktet förnummit att den
öfverfallne, men räddade utländingen var en mäkta förnäm man, hvilken
kommit hit för att från Ojala afhemta de der boende utländska damerna
samt återföra dem till deras i hemlighet öfvergifna hemland. Genast
vaknade underliga tankar i hans hjerna. Kanske var det sjelfve
polismästaren i Stockholm, den berömde Wallenberg, som tillika med
egna ögon här vid Imatra ville studera de naturliga vattnens kraft.
Inom sig hade derföre den förtänksamme länsman Smilander beslutit
att på allt möjligt sätt gå den förnäme främlingens önskningar till
mötes, och till och med Ros steg i hans aktning i följd deraf att han
varit försynens redskap att verkställa räddningen. Då han erfarit att
den resande under titel och namn af "häradshöfding Stråle" hedrade
hans aflägsna födelsebygd med sitt besök, stadfästades inom honom
den en gång fattade föreställningen att denne var en mycket förnäm
man, som allrahelst, för att väcka mindre uppseende, "inkognito"
gjorde sin resa. Den främmande hade tvifvelsutan antagit namnet
Stråle blott för att låtsa vara en slägting till den gamla damen på
Ojala. Smilander ville derföre på ett försigtigt sätt låta honom
förstå, att han, Smilander, var en alltför routinerad administrativ
tjenstemän för att icke genast ha genomskådat den resandes högre
samhällsställning. I enlighet härmed ville han ock från första
början inrätta hela sitt uppträdande. Wallenberg-Stråle skulle då
med sitt vana öga genast se hvars andas barn han hade framför sig,
och man kunde icke veta hvilken utländsk utmärkelse möjligtvis
blefve en följd af det nit Smilander skulle ådagalägga vid röfrarnes
förföljande och gripande. Han ansåg det derföre vara klokare att
icke besöka Ros till frukosten, utan medelst ett skickligt och
i högre juridisk stil uppsatt bref inbjuda främlingen till den
polisundersökning han ernade hålla på sjelfva stället der öfverfallet
egt rum. Detta bref, som saknade adress, sände han med ett bud till
Muistola. Det skulle öfverlemnas till den "främmande öfverfallne
herrn". Stråle tog brefvet och läste icke utan förvåning följande
löjliga aktstycke:
"Min herre!
I brist på adress som jag saknar vill jag icke tro på ryktet om
min herres namn hvilket, såsom måhända varande falskt, kunde
inverka kränkande; men till saken, såsom vi administrativa
tjenstemän säga.