hvarandras sällhet, åtminstone ett ögonblick, och intet ord vexlades
eller behöfde vexlas, ty de talade "blickarnes alltförkunnande
andespråk".
Men kall som en obeveklig frostnatt sveper sitt dödande dok öfver
vårlifvets lofvande brodd, -- så stod plötsligen framför Birger
Ros' strålande lefnadsutsigter den i hans döende faders kallnande
hand aflagda eden: "att aldrig taga till äkta dottren af ett
främmande folk" -- och med bleknande kinder tryckte han den älskade
flickans hand till sitt af onämbar sorg sammanpressade hjerta.
Emellan dem stod ju den sällhetsdödande skepnaden af en oblidkelig
fordringsegare; bilden af den döende fadren uppreste sig förebrående
framför den affallige sonens inre öga. Men en underbar klarhet
tycktes dock ha utbredt sig öfver Birgers hela själ. Utan inverkan
hade den korta sällhetens ögonblick icke varit och den nya ed att tro
på lifvet, hvilken han svurit i det stolta medvetandet af besvarad
kärlek, gaf hans väsende lugn och fasthet -- men det var vinterdagens
kalla lugn och fastheten i det våldsamt kufvade lycksalighetsbegärets
till is frusna framtidsspegel.
Annorlunda gestaltade sig dock framtiden för den sköna Jenny Bertrams
själ. Blekheten på den älskades kind, vittnande om styrkan af den
strid som kämpades inom honom, undgick icke hennes klara blick och
äfven för hennes inre syn stod den manande fadrens ljusskvmmande
bild. Men genom den i oskuldsfull kärleksglädje rodnande ungmöns
vaknande väsende gick en så onämbart behaglig ström af lefnadslust
och tro och ur hoppets framtidsblomma uppstego så tjusande aningar
och bilder att hon icke trodde den kalla skuggan ega kraft att
tillintetgöra all denna skönhet. Och så var det: hon slog sina
vackra, liljehvita armar omkring den älskade mannens hals och
hviskade i hans öra, förnimbart för honom till och med öfver forsens
dån, de vingade orden: "Jag tror inte på ett oblidkeligt olycksöde!"
13.
"Ett smultron, vuxet i skuggan."
"Hvar har du dröjt så länge, söta Jenny?" frågade tant Agatha oroligt
den till paviljongen framskyndande unga flickan. "Jag ser inte heller
till Erik och de andra?"
"Se der komma de alla tre", svarade Jenny i det hon låtsade syssla
med själen för att dölja sin rörelse, "och nu kunna vi på allvar
anträda vår hemfärd."
Erik sällade sig till tanten, förklarande att han nu gjorde
anspråk på att få leda henne. Jenny och Aina ilade åter förut och
Ros, försjunken i djupa tankar, afslutade tåget. Erik uttalade
naturligtvis för tanten sin beundran för det storartade vattenfallet
och återkom städse mycket fintligt till detta ämne hvar gång den
goda damen sökte föra samtalet på Aina Ros. Sjelf yttrade Exik icke
vidare någon nyfikenhet öfver anledningen till tantens och kusinens
oförväntade resa till Finland. Hvad åter de unga flickorna meddelade
hvarandra få och vilja vi icke förråda, men så mycket kunna vi dock
säga, att då sällskapet hunnit upp till hotellet, kallade de två
vackra tärnorna hvarandra du, och icke det ringaste tecken till
svartsjuka tycktes grumla deras unga vänskaps morgongryning.
Här vore det nu väl vår länge uraktlåtna skyldighet att söka gifva
en liten skildring af huru de två hjeltinnorna i denna berättelse
egentligen "sågo ut". Men detta kan vida lättare åläggas än
verkställas. För det första är det i allmänhet svårt att beskrifva
unga damers utseende, ty detta vexlar alltjemt karakter efter de
personer, i hvilkas föreställning en bild af dem skall tecknas.
För det andra måste beskrifvaren vara mycket på sin vakt för att
icke, såsom det heter, "mista koncepterna" vid uppräknandet af alla
de otaliga behag som hvarje ung flicka kan utveckla, om hon bara
vill. Må derföre den hulda läsarinnan med undseende döma öfver vår
ofullständiga skildring. Vi kunna till vår ursäkt blott säga att om
vi icke ingått i detaljbeskrifningar, detta skett i följd af vår
öfvertygelse att den qvinliga skönhetens väsende icke genom den
noggrannaste fotografi kan återgifvas fullkomligt sanningsenligt.
Vi anropa dock vår sånggudinna att vänligen föra vår pensel, då vår
föresats är så föga egoistisk att vi icke helt och hållet vilja
behålla för oss sjelfva de vackra syner vi förvisso tro oss ha sett.
Aina Ros, öfver hvars af naturen jemna sinne aderton vårar strött
sina blida blomster ur ett fridfullt hemlifs ymnighetshorn, hade
tillbragt större delen af sin tid på landet under sina föräldrars
hägn. Fadern, en lärd prestman och ifrig fennoman, hade sjelf
undervisat sin dotter, hvilken efter föräldrarnes nästan samtidiga
frånfälle, fortsatt ökandet af sitt kunskapsförråd under brodern
Birgers ledning. Hon hade en god del af den der likheten med "ett
smultron, vuxet i skuggan", som hennes bror engång skämtvis uppgifvit
såsom en egendomlighet hos "fennomanskorna". Aina var dock icke
alltför landtligt blyg, hon var tvärtom ganska frimodig och ett års
vistelse i Helsingfors hade icke i ringaste mon förändrat den henne
medfödda lugna hållningen, ett ypperligare vademecum i lifvet, än
den mest raffinerade salongsvana i verlden. Hon förde sig ledigt
och behagfullt i hvilken krets som helst, men hon hade en stor
ehuru omedveten fördel framför många af sina så kallade väninnor i
staden: hela hennes väsende var liksom kringflutet af en egendomlig,
vårlig morgonfriskhet. Det oskyldiga uttrycket i hennes glada, blåa
blick förädlades af ett känslans aningsrika skimmer, och hennes
tal klingade som lärkans drill öfver ett vaknande vårlandskap. Och
vår var det också, idel vår inom den jungfruliga barmen och djupa
men ljusa tankar stodo att läsa på den klara, molnfria pannan. Den
raka näsan, icke alltför liten, gaf det milda anletet karakteren
af fasthet, men på den friska munnen log ett muntert löje och en
liten skalk tittade fram ur gropen på kind. Det enda yppiga i den
harmoniska företeelsen var det ljusa hårets rika svall, som böljade
långt ned öfver plastiskt bildade skuldror och hvilket, upplöst
ur sina flätor och fangsel, kunnat omhölja hela hennes intagande
gestalt. Sådant var Aina Ros' utseende och vi tillägga ännu, för
sanningens skull, att hon var en mycket regelbundnare skönhet än vår
lilla väninna Jenny Bertram, hvars beskrifning vi ha all anledning
att uppskjuta till en annan gång, emedan vagnarne nu köras fram,
det vill säga, Ros' vagn, i hvilken Aina och han togo plats, samt
hotelvärdens "trilla", som i sitt sköte upptog tant Agatha och Jenny.
Erik Stenrot deremot skulle stanna qvar på hotellet till dess hans
vän fått hushållet på Muistola i ordning igen efter den fleråriga
frånvaron.
Afsked togs både hjertligt och ceremoniöst, alldeles såsom
det vanligen plägar ske, men man beslöt ingenting om nästa
sammanträffande. Detta öfverlemnades åt slumpen.
Klatsch! och hästarne drogo till, några vänliga nickningar ännu och
den unge svensken stod ensam qvar på trappan till hotellet vid Imatra
fall.
14.
Huru Erik tillbragte qvällen.
"Hur det än må vara och bli", sade Erik Stenrot leende för sig sjelf
i det han blickade efter de bortåkande, "i den der gamla vagnen åker
mitt hjerta sin kos." Som han emellertid var nog mycket "af denna
verlden" så gick han snart åter in i salongen, tände en cigarr och
satte sig vid ett af fönstren för att anställa betraktelser. Dagens
händelser och sinnesrörelser, som i afskedets stund alla sammansmält
till en enda uteslutande tanke, framställde sig nu åter för hans själ
i alla möjliga toner och färger. Trött som han var af resan och de
andra intrycken, ville han dock snart åter slippa denna mönstring
af ännu så färska minnen och beställde derföre en butelj rhenskt
vin samt bad sin värd göra sig sällskap. Herr Petterson tycktes ha
god tur med fint vin i dag, och då han fryntligt framsatte vinet
och glasen utpekade han leende etiketten: "Liebfraunmilch", sade
han, men Erik förstod icke kyparvitzen, utan drack värden till och
inledde ett samtal om väderleken och skördeutsigterna för året samt
grannarne i trakten. Han ville antagligen begagna den beskedlige herr
Pettersson såsom en sömngifvande aftonlektyr. Denne märkte dock icke
sin gästs afsigt, men lyckades deremot i någon mon motsvara hans
förhoppningar genom sina vidlyftiga historier ur traktens krönika,
hvarvid alla herrskapen i grannsocknarne fingo passera revy, allt
till vår stockholmares stora uppbyggelse och lokalisering i trakten.
Erik undertryckte med möda en gäspning och smuttade på sitt glas.
Elfvens vestra sida var affärdad och nu kom turen till den östra.
Länsmannen, häradsskrifvaren med flera företogos och skildrades,
men den otacksamme, eller fastmera tacksamme åhöraren kände nu
otvetydigt sömngudens annalkande. Den slocknade cigarren föll ur
hans fingrar, han blundade, och beställsamma drömelfvor började sitt
fantastiska bestyr omkring honom, ackompagnerade af den brusande
forsens oafbrutna dån, på hvars ljudvågor nu, då det yttre ögat var
overksamt, själen tyckte sig bäras bort till rymder der ett virrvarr
af omvexlande syner mötte den halfinslumrades lösgjorda fantasi. Han
tyckte sig, buren i en stor silfversnäcka af Imatradrottens molnlika
vattenandar, sväfva fram högt öfver lifvets mörka svalg. Och så var
det likväl såsom skulle han i sin ståtliga bärstol glida fram utmed
den skummande Imatra. En outsäglig känsla af stolthet vidgade hans
bröst. Men på den höga, skrofliga klippranden stod hans kusin Jenny
Bertram och viftade med ett långt skärp, som liknade en resekarta
öfver Rheinfloden med sidoteckningar, föreställande bönder som ur
doftande drufvor pressade Liebfraunmilch -- och hennes vackra läppar
rörde sig och orden hördes tydligt öfver forsens larm af honom som
åkte i den hvirfveluppburna snäckan: "Glöm inte att anteckna denna
färd i resehandboken!" Han harmades högligen och ville slunga ett
strängt ord till den gycklande kusinen, men ett lent rosenfinger
lades på de i vredesmod öppnade läpparne -- och bredvid honom i
silfversnäekan satt leende och blid Aina Ros...
"Ja, det gör mig ondt om Rosen", ljöd här hotelvärdens något
gnällande stämma, synen försvann och Erik for upp ur sin dröm.
"Ros?..." utropade han förvirrad, hvilket Petterson tog för tankfull
uppmärksamhet, "Ros? hvad hör det namnet hit?"
"Jo jo men", återtog värden, "det hör allt hit också. Han har en
egendom här i nejden, men den är mycket illa skött. Doktorn har ju
sjelf för det mesta varit på resor de senare tiderna och hushållet
går som det går."
Nu blef Erik vaken och afbrytande värdens vidlyftiga reflexioner bad
han honom helt enkelt berätta huru det stod till med saken. Hvad han
fick höra var af mera lugnande art än han väntat sig. Emellertid
fyllde han glasen, tände en ny cigarr och ställde till värden några
frågor angående de svenska fruntimren. Men här stötte han till
sin förvåning endast på undvikande svar, till dess han slutligen
meddelade att unga fröken var hans kusin, utan att han dock lät
Pettersson ana den öfverraskning mötet med Jenny beredt honom. Han
fick nu veta om "Ojala-herrskapet" hvad hotelvärden hade sig "med
visshet" bekant; ibland annat att från Wiborg ankommit ett "dyrbart
piano" och en präktig ridhäst till fröken äfvensom att hon "brukade
företaga långa ridter utmed elfvens östra strand, till Wallinkoski
och till och med längre". Detta ansåg dock Pettersson vara mycket
oförsigtigt, ty vägen ditåt, som gick genom mörk skog, var enslig och
fram på hösten "spökade det röfvare i ödemarken".
Omsider begaf sig Erik till hvila och tillbragte en ganska lugn natt.
De vid värdens lokalskildringar till hälften bortslumrade timmarne
tycktes för den gången ha tillfredsställt hans fantasis behof af
drömmar och han vaknade följande morgon kry och munter, gjorde sin
toilett och steg upp i värdens från Ojala återkomna "trilla" för att
aflägga en visit hos tant Agatha och sin kusin, der vi väl snart åter
skola sammanträffa med honom.
15.
Hvad ett månsken får se.
Då tanten och Jenny kommo hem den qväll vi sist omtalat, skildes de
snart åt. Tant Agatha var trött och Jenny längtade att vara allena.
Deras afsked från Ros och hans syster, som en liten sträcka haft
samma väg som de, hade också varit kort.
"Får jag spela litet, snälla tant?" frågade den unga flickan i det
hon kysste den vänliga damen på hand.
"Gerna, mitt barn", blef svaret, "jag sofver till och med mycket
bättre när du musicerar. Det evinnerliga bullret från vattenfallet
går då inte så omkring i mitt hufvud, och sjung, söta Jenny, om det
roar dig, men tänk också på hvilan, vi ha i dag ju riktigt ansträngt
oss."
Derefter togo de godnatt af hvarandra; tanten gick till sig och Jenny
inträdde i sitt sofgemak. En liten sal, der pianot stod, åtskiljde
de två rummen. Tanten bodde på kökssidan och deras svensk-finska
jungfru, Thilda, som var köksa och tolk tillika, logerade i köket.
Bakom Jennys rum, åt gårdssidan till, var en obebodd kammare och
emellan denna och köket en tambur. I en liten sidobyggnad på gården
bodde ett bondfolk som skötte om det lilla hemmanets fyra kor, en
arbetskamp och Jennys ridhäst. Så mycket om lokaliteten, nu om något
annat.
Jenny var icke upprörd oaktadt det som hon i dag upplefvat gjort
ett djupt intryck på hennes själ. Hon hade icke ens för någon
omtalat den fara, i hvilken hon sväfvat, emedan densamma för henne
blott hade en ringa betydelse i bredd med den tysta förklaring, som
följt derefter. Jenny förenade med en rörlig och liflig själ en
sällsynt sinnets spänstighet och ehuru hennes känslor ganska lätt
kommo i svallning, voro dock såväl hennes lynne som ock nerver så
starka att någon egentlig efterdyning icke egde rum i hennes själ.
Der låg tvärtom utbredd öfver densamma en nästan lugn stämning. Då
en djup karakter känner sig sannt lycklig, erhålla dessa hjertats
högtidsstunder en egendomlig pregel af tyst tacksamhet, i motsats
till den mera ytliga menniskans känsloutbrott vid någon lyckosam
vändning i dess öde. Men denna stilla lycksalighetskänsla hade hos
Jenny icke den ringaste anstrykning af sentimentalitet och hennes
stämning närmade sig mera ett belönadt barns naiva, friska glädje
öfver hvad det vunnit, än ett reflekterande öfver sin lyckas höjd
och djup. Hon njöt af den sköna blommans vällukt som öppnat sin kalk
i hennes hjerta och tänkte, lifvad af glada förhoppningar, utan att
tillgjordt rodna, på den tid då äfven han, den hon så högt älskade,
skulle i lä njuta samma lycka, som nu redan kommit henne till del.
Med frid i ton och blick sjöng hon sakta några strofer af en enkel
svensk folkmelodi i det hon gjorde sin lätta natt-toilett. Då hon
var färdig dermed trädde hon fram till fönstret, sköt undan gardinen
och blickade ut i den tysta natten. Hennes öga riktades mot den
mörkblå himlen och liksom utbytte en vänskapshelsning med stjernorna
deruppe, medan öfver de fint öppnade läpparne en enkel bön smög fram
till verldarnes herre, som ju äfven unnat hennes lilla hjerta dess
ljufva lycka. Snart stod hon dock vid sängen och i det hon lösgjorde
sitt rika kastanjebruna hår och smått kokett slog detsamma öfver
sina vackert rundade axlar så att det täcka ansigtet tittade fram
liksom ur en mörk ram, neg hon skalkaktigt för sin egen bild, som
hon såg i spegeln midt emot, och sade leende: "godnatt, du lyckliga
flicka derborta!" blåste ut ljuset och lade sig med en känsla af inre
och yttre välbefinnande i den svällande, hvita bädden, som i sin
kyska famn mottog den älskliga varelsen. Hon hvilade der under de
afundsjuka omhöljena liksom en skatt af dolda behag. Månen, älskad af
och sjelf en älskare af skönheter, ty hvarföre skulle han annars så
troget följa i skönheten Jordens ledband, utsände nästan torgäfves
sitt blida sken att emellan gardinerna uppsnappa några drag af den
slumrande flickan. Skenet skulle sedan beställsamt skildra hvad det
sett för den högtuppsatte kännaren deruppe, förljufvande sålunda hans
ensamhet i rymden, ty de andra stjernorna togo föga notis om honom,
alldenstund han, sålänge de utfört sin ringdans på fästet, ansetts
såsom en Jordens förklarade kavaljer. Lyckligt inkommet i rummet,
tack vare gardinerna, dem Jenny glömt att åter draga till och som
räknas till förhängenas medgörliga och blundande, icke "förklädenas"
stundsamma familj, smög sig månskenet fram till tärnans bädd. Det
sade i sitt drabantaktiga hjerta något om det angenäma uti att stå
på vakt vid unga flickors bäddar, men kände sig liksom något sviket
i sin herres förhoppningar, ty ett hederligt månsken har inga sådana
för egen räkning, då det förgäfves sökte leta sig fram för att belysa
den slumrande ungmöns former. Dock voro de få partier af den hvilande
skönheten, som uppenbarades, af sådan art att till och med det i
sitt innersta väsende jungfruligt sinnade månskenet kunde lofva sin
herre och utsändare en herrlig skörd om det blott lyckats att lyfta
en liten flik af det omhölje, som dolde nu blott anade skatter. Den
ena armen var lagd under det vackra hufvudet, den andra hvilade
behagfull och till en del blottad på det litet undanskjutna täcket,
hvarvid tillika en skymt af den hvita, fint rundade axeln blef den
ifrige åskådarens belöning. Det silkeslena håret bildade omkring det
i ljuflig slummer näpet rodnande anletet en krans af mörka ringlar,
hvilka, liksom betagne af förtjusning öfver den lilla rosengård de
omslöto, stannat i sitt fritt böljande, lockiga svall. Ögat var
tillyckt, dess tindrande strålar lyste nu inåt, men en leende engel
hade förglömt sig på de purprade läpparnes friska bädd. Månskenet,
som såg detta, suckade öfver sin natur att blott vara ett sken. Så
högt dess ursprung än var och så oegennyttig dess karakter, nu hade
det dock velat vara en aldrig så liten smula jordisk verklighet,
ty det trodde förvisst att detta behöfdes för att riktigt kunna
uppfatta stundens behag. Och det stackars månskenet blef i hela sitt
okroppsliga väsende så närgånget längtande att -- Jenny slog upp sina
ögon. "Jag kan inte sofva för månskenets skull", sade hon och gled
lätt ur sin bädd, sköt de små fötterna i de nätta silkestofflorna,
och stod, med det mörka håret böljande öfver den hvita, tunna
nattdrägten, på golfvet just midt i månens sken. Men jorddrabanten
deruppe hade velat jubla högt af tillfredsställelse om han blott haft
röst dertill och det hänryckta skenet utgjöt nu hela sin glänsande
ljusflod öfver denna den tysta nattens tjusande uppenbarelse.
"Jag vill spela litet", sade Jenny och sväfvade lätt som en nattlig
syn till pianot, ur hvars tangenter de fina fingrarne snart
framlockade en liten tonverld af smältande ackorder. Och tanten sof
godt i rummet nästintill och drömde vid tonernas milda klang om sin
egen flydda ungdom och, hvem vet det, sin första och enda, kanske i
en för tidig graf bäddade kärlek. Men månen deruppe "på fästet blå",
der han med sitt blyga sken omfamnade den vackra pianisten, tänkte så
för sig: "Du förtjenar det, och jag hoppas, du hulda jordedotter, att
snart få lysa öfver din lyckliga bröllopsnatt."
Om nu Jenny anade till den ensamme himlavandrarens tankar, veta
vi icke, men hon lemnade snart pianot, tilldrog gardinerna i sitt
fönster i det hon vänligt nickade upp till månen och smög åter i sin
bädd.
"Nyss drömde jag halfvaken om Aina Ros och kusin Erik att de voro
förlofvade", sade hon och qväfde med fingret på den skälmska munnen
ett nästan hörbart skratt, "men nu vill jag riktigt sofva och drömma
en glad dröm om den bistre fennomanen."
Sådan var, vänliga läsarinna, Jenny Bertram, måhända en afbild af dig
sjelf.
16.
Två drömmar på en natt.
Vi lemnade vår vän Erik Stenrot på väg till Ojala, på hvars lilla,
men prydliga gårdsplan vi nu möta honom. Vi böra här anmärka att
Erik aldrig fallit på den tanken att hans kusin möjligtvis hyste
någon böjelse för Birger Ros. Ehuru bekantskapen i Skotland varit
ganska intim och Jenny synbarligen var intresserad af umgänget med
den allvarlige finnen och ofta nog tillbragt flera timmar med honom
utan annat sällskap än den beskedliga tant Agathas, så trodde dock
Erik att det endast var deltagandet för hans, det måste han medgifva,
högsinta planer och varma fosterlandskärlek, som fängslat den unga
flickans eldfängda själ. På tillvaron af en djupare känsla af
alldeles personlig natur kom han, såsom sagdt, icke ens att tänka och
om han tänkt derpå, så ansåg han sin kusin, något som icke vittnade
synnerligt förmånligt om hans menniskokännedom, för alltför --
_liflig_ att kunna fästa sig vid en sådan man som Ros. Att emellertid
Jenny ur hela djupet af sin rika själ älskade Ros har läsaren sett
och han skall äfven under berättelsens lopp erfara att den ädla
flickans kärlek icke inskränkte sig till en böjelse af det alldagliga
slaget.
"Ett egendomligt infall af Jenny, det här", mumlade Erik, "att så
der plötsligen utan vidare bosätta sig här i ödemarken, men jag
skall minsann utforska tant och skaffa mig ljus i den här något
besynnerliga..."
"Godmorgon Erik!" ljöd Jennys morgonfriska röst från den
granrisbeströdda förstuguqvisten, "det var snällt att du kom så
tidigt. Medan tant drar försorg om frukosten kunna vi göra en liten
promenad utåt den här sidan af fallet. Gif mig armen."
Erik följde uppmaningen och de beträdde en väg som ledde utmed
forsens venstra strand.
"Kan du tänka dig att dånet är vida svagare på den här sidan än på
den andra; här kan man tala utan att behöfva skrika", sade Jenny.
"Jaså", sade den tilltalade torrt, men inom sig tänkte han: "Hon
spelar sitt spel förgäfves; jag måste komma sanningen på spåren."
"Hvad tänker du på, Erik?" frågade Jenny vidare. "Se här ha vi en
liten paviljong, vi också. Tag plats och låt oss prata litet; tänd en
cigarr om du behagar."
"Minsann, goda Jenny", utbrast nu vår vän, "du tyckes taga vårt
plötsliga sammanträffande såsom en helt vanlig händelse; jag
åtminstone var alldeles oförberedd derpå."
"Men deremot inte jag, kusin Erik", genmälte vår lilla forsfröken,
"jag visste ganska väl att du skulle komma hit med Ros" -- hon
rodnade litet -- "och hans syster."
"Huru visste du det då? Aha, ja, af mina dagboksanteckningar, kan jag
förmoda. Men hvad i all verlden vill du göra här?"
"Gissa, mon cher, kanske har jag samma planer som du -- jag ämnar
måhända i likhet med dig..."
"Jenny!" afbröt den unge mannen och nu var det hans tur att rodna,
"hvad ämnar du i likhet med mig?"
"Jag skall till svar citera dina egna ord. Jag vill se huru en ung
nation går till väga då den arbetar uppå att grundlägga sin framtid."
"Du? Och det här vid Imatra?" utropade Erik.
"Ja, nästan lika bra som i Helsingfors' salonger, men _de_ finnas
också på min promemoria."
"Och derföre har du öfvertalat tant Agatha att hyra detta
landtställe? Jenny, goda, snälla Jenny, var nu ett ögonblick
allvarsam och bekänn att det blott var ett underligt infall af dig
att företaga denna resa. Tänk. hvad skola menniskorna i Stockholm
säga derom och vore det roligt om du i skämttidningarne finge läsa
hvarjehanda qvickheter om Jenny Bertram..."
"Vet du hvad, kusin Erik", afbröt den unga flickan helt allvarsam,
"jag börjar nästan tro att Jenny Bertram inte återvänder till
Stockholm."
Om Imatra plötsligen stannat i sitt lopp eller dess dån med ens
förstummats, lemnande rum åt en graflik tystnad, hade detta knappast
kunnat till den grad förvåna Erik, som dessa hans kusins ord nu
gjorde.
"Ämnar du kanske helt och hållet bosätta dig _här?"_ utropade han och
såg helt bestört ut.
"Det tror jag _inte"_ svarade Jenny lugnt. "Men hvartill dessa
frågor? Jag är här -- och du är ju också här. Jag forskar likväl inte
efter _hvarföre du_ är här."
"Ja, emedan du känner mina planer..."
"Dina planer -- vid Imatra, gode Erik? Vet du, till kunskap om dem
kan jag endast drömma mig -- och det har jag gjort i natt. Ja ja, jag
drömde verkligen i natt om dig och att vi voro..."
Ett muntert skratt afbröt fortsättningen.
"Vi voro?" upprepade Erik något orolig, "vi voro?"
"Hvad mer, kusin Erik!" inföll Jenny helt naivt, och stora
svettdroppar af ängslan frampressades på Eriks panna då hon med en
utomordentligt skalkaktig blick på honom fortfor: "Vi voro, hvad
jag länge förutsett skulle inträffa, vi voro, du och jag -- i
Helsingfors."