nära ryska gränsen, kunde den frimodiga Jenny dock icke underlåta att
yttra: "Stackars Polen!"
"Herre min Gud!" utropade Pettersson, "om jag på något sätt sårat, så
var det emot min vilja, men se det är så att, att om deras nåder ha
slägtingar der i landet, så..."
"Hvad då?" frågade den yngre af damerna nyfiket.
"Så då, då", stammade hotelvärden, "se våran länsman..."
"Hvad då?" upprepade Jenny sin fråga med en min af komiskt allvar, ty
hon började nästan ana hvad det gällde.
"Herre Gud i himmelen!" utropade nu den olycklige värden, som genom
den öppna dörren hade fri utsigt åt gården, "när man talar om den
onde är han inte långt borta, der kommer han nu i egen person!" Och
med en rörelse snabbare än vi kunna omtala densamma skyndade han
fram till Jenny och hviskade: "Varen lugna, jag skall försöka att
arranschera allt till det bästa." Han ilade ut.
Nu sågo tanten och vår vackra, käcka hjeltinna något förvånade på
hvarandra.
"Det måtte vara något löjligt missförstånd i det här", utbrast Jenny
och försökte skratta.
"Blott vi inte få något att skaffa med den rysliga ryska polisen!"
hviskade tant Agatha, "ack barn, barn, nu ser du huru det går till i
Finland."
"Annu har då ingenting händt, som kunde vara oroväckande", sade Jenny
med återvunnen fattning. "Se så, der ha vi dem, var blott lugn, tant
lilla, och låt mig föra ordet."
Dörren, som värden stängt igen efter sig, uppläts och med bondaktig
vigtighet i sina åtbörder, inträdde en herreman med rödblommiga
kinder och plirande ögon. Han var iklädd ett slags uniformsrock och
på hans mössa, hvilken han icke aftog förr än han gjort några steg
inåt rummet, glänste en kokard. Det var länsmannen; han åtföljdes
af Pettersson. Den höge funktionären bevärdigade de närvarande
fruntimren till en början icke ens med en blick utan aftog långsamt
sin mössa och läggande den på ett sidobord, så att den ofvahnämda
kokarden var fullt synlig, tilltalade han värden. Han kom härvid att
vända damerna ryggen. Troligen ansåg han detta sätt att uppträda
fullt enligt med sin tjenstemannavärdighet.
"Pettersson", frågade länsmannen i nedlåtande ton, "är här mycket
resande i dag?"
"Endast några få,", svarade denne, "men annars har det varit mycket
besök i år."
"Jag tror vi taga våra sjalar och sätta oss i lilla paviljongen",
sade Jenny.
Damerna stego upp, hvilket föranledde länsmannen att något tvärt
vända sig om. Jenny hjelpte tanten med sjalen och de togo några steg
åt dörren.
"Vi önska dricka kaffe i lilla paviljongen dernere," sade Jenny, med
en lätt helsning, till Pettersson. Denne bugade sig. Länsmannen, som,
trots sin påtagna myndiga uppsyn, blifvit något förlägen för den
värdighet i hållning och skick, som damerna ådagalade, uraktlät att
helsa, och förargad öfver sitt eget oskickliga beteende, öfvergick
han med en hos obildade men egenkära personer ofta inträffande
vändning från tafatt förlägenhet till framfusig påflugenhet; de tro
väl detta höra till goda ton.
"Herrskapet är från utlandet, tror jag?" sade han, helsande med
löjlig nedlåtenhet. "Nå, hvad tycks om Imatra? Vacker utsigt här,
inte sannt och..."
"God middag!" svarade Jenny alldeles allvarsam, neg mycket djupt och
hoppade lätt och graciös som en gazell genom dörren, i det hon sände
den förbluffade länsmannen en blick, så full af återhållen skrattlust
att denne, alldeles förvirrad af dess uttryck, knappast märkte att
äfven den äldre damen med en stum, afmätt helsning lemnade rummet. --
Sedan Jenny och tant Agatha intagit sitt kaffe och under till större
delen stillatigande beundran egnat den herrliga forsen ännu någon
timme, tänkte de omsider uppå att anträda hemfärden. De begåfvo sig
alltså upp till hotellet, der de möttes af en öfverraskning, hvars
art och natur vi dock först meddela i ett följande kapitel.
10.
En "administrativ tjensteman".
"Fördömd liten satunge!" hade den värde länsmannen förargad utbrustit
då han såg att fruntimren så der utan vidare krus lemnat salongen,
och han gjorde min af att följa efter.
"En himmelsk sötunge, ville väl bror säga", inföll Pettersson i det
han framräckte den kokardprydda uniformsmössan.
"Ja, f-dt vacker är hon, den yngre menar jag", brummade länsmannen,
tog mössan och lade den åter på bordet samt fortfor sedan, lugnande
sig:
"Jasa, det der är nu de omtalade utländskorna, Hm, hm, vi
administrativa tjenstemän böra ha reda på allt som försiggår i vårt
distrikt, men, Pettersson, gif mig imellertid en butelj bäijerskt,
det är f-dt varmt i dag."
Värden skyndade efter ölet. Under tiden kastade länsmannen en
forskande blick på middagsbordet.
"Tre vinglas", mumlade han, "hå, hå, det börjar se besynnerligt ut.
Kanske att någon smugit sig ut genom fönstret? Den der saken tål en
liten undersökning. Jag skulle just nu behöfva någon sådan der affär
för att visa hvad jag är för en karl."
Pettersson inkom och serverade ölet. Efter en grundlig styrkedryck
vände sig länsmannen till honom och sporde:
"Nå, hvar är den tredje i sällskapet?"
"Den tredje i sällskapet?" sade hotelvärden förvånad, "dom äro bara
två fruntimmer, det jag vet."
"Men det tredje vinglaset, hvarom vittnar det?" återtog kronans man i
sträng ton. "Sätt sig inte i omständigheter, Pettersson."
Hotelvärden bleknade något och ville svara, men länsmannen fortfor:
"Jag är din vän, Pettersson, men det säger jag dig på förhand att
vi administrativa tjenstemän ha inga anseende till personen när det
gäller för staten, vigtiga frågor, och all vänskap tiger då. Hvar är
den person, som druckit ur det tredje glaset?" Och länsmannen pekade
med en storinqvisitors uppsyn på det vid ena bordsändan stående till
hälften urdruckna vinglaset.
"Det tredje vinglaset", sade nu den åter lugnade värden med komisk
förlägenhet, "det tredje glaset,bror Smilander, var för mig."
"Hvasa", utbrast länsmannen, "för dig? Det tror jäg inte. Jag
befaller dig i lagens namn att du lyder lagens befallning denna gång
-- eljest är jag tvungen att gå helt annorlunda tillväga."
Med möda lyckades det Pettersson, som tillika på intet vis ville
förråda sina egna tankar om fruntimren, att öfvertyga den i sina
förhoppningar något svikne tjenstemannen om sannfärdigheten af
sin omständliga berättelse rörande den af fruntimren honom visade
artigheten. Smilander drack ur sitt öl och mumlade halfhögt: "Att
bjuda en värdshusvärd på vin -- är simpelt, eller också är det ren
beräkning för att ha en vän i viken. Men jag uppoffrar Pettersson
om jag blott kunde göra något af den här historien, någonting som å
högre ort ådagalade min tjensteifver och mitt nit. Hm, om det varit
mig de inviterat, då kunde jag inte säga någonting om saken, ty jag
har alltid haft god tur hos fruntimmer, de må nu vara födda här eller
der -- men att såder 'göra sig grön', han tänkte härvid på de gröna
vinglasen, för en värdshusvärd bebådar någonting helt annat."
Som han imellertid icke ville låta sin i eget tycke qvicka ordlek
gå förlorad, vände han sig, redan på förhand skrattande, i det
han pekade på de gröna glasen, till värden och sade: "Jaså de der
fruntimren 'göra sig gröna' för dig?"
Pettersson blef åter smått ängslig, men länsmannen märkte det icke,
ty han fortsatte sin tankegång högt:
"Ja, ser du, det hade varit en annan sak om de bett mig göra sig
sällskap, jag är fruntimmerskarl, jag, och alla flickor ä' galna i
mig, Pettersson, och det är inte att undra öfver heller, -- tretio
år, god inkomst, hygglig karl, hvasa?"
"Nej, gu'bevars", svarade den andre förbindligt, "bror är allt en
helt 'douschuant' karl, ska' jag säga."
"Åh ja, när man så vill", återtog länsmannen och kråmade sig
sjelfbelåtet. "Men när ämna de sig hem igen? De bo ju på Ojala?":
"De ha till i qväll beställt min häst och 'trilla'," skyndade sig
Pettersson att svara.
"Jag har lust", sade herr Smilander, "att göra en visit hos dem.
Ganska täck varelse, den yngre. Nå, Pettersson, hvad heter din
skönhet?"
"Den äldre damen heter Stråle", svarade den sålunda tillfrågade, "och
den yngre är väl hennes fröken dotter, kan jag förstå."
"Ingen titel?"
"För mig uppgåfvo de ingen titel -- rätt och slätt Stråle."
"Adligt namn kantänka", återtog länsmannen, "men det kan finnas
ganska vanliga 'strålar' också, till exempel dina strål-likörer, bror
Pettersson." Och Smilander skrattade godt åt sin ordlek numro två och
herr Petterson ansåg för sin pligt att skratta med "höga öfverheten".
"Får det kanske lof att vara en sådander 'vanlig'?" frågade han
inställsamt.
"Qvickt sällskap skärper vettet", utbrast Smilander, "tag hit då en
'stråle', så skall jag dricka fröken Stråles skål."
Sedan det ljudliga skrattet, som följde på denna tredje upplaga af
de smilanderska qvickheterna, lagt sig samt likören förtärts, tog
länsmannen afsked i det han tillade: "Helsa de utländska damerna och
säg att jag i morgon gör min visit på Ojala. Adjö."
"Dumt", mumlade Pettersson efter den bortåkande, "att jag
skulle nämna Ojala-herrskapets namn, då dom ändtligen vill vara
'inkognischonerade'! Men hvad skulle jag göra? Emellertid vill jag
inte omtala det för andra frågare härnäst, ty inte behöfver jag ju
känna till det. Men se, minsann, der kommer en vagn med resande", --
och han skyndade att emottaga de nya gästerna.
11.
Öfverraskningar.
Då tant Agatha och den älskvärda fröken Jenny i akt och mening att
anträda hemfärden nalkades hotel-paviljongen, hade det nyss anlända
ressällskapet, som bestod af två herrar och ett fruntimmer, redan
hunnit göra sig hemmastadt i salongen. Fruntimret och den ene af
herrarne tycktes vara gamla goda bekanta med värden på stället och
de helsningar som blifvit utbytte å ömse sidor hade varit ganska
vänskapliga. Derefter hade den ene af herrarne och Pettersson dragit
sig tillbaka för att, såsom den resande sagt, likså godt först som
sist tala om affärer.
Då tanten och Jenny inträdde, voro derföre endast två af de nya
gästerna i salongen och dessa tycktes vara i begrepp att företaga
en promenad för att bese fallet. Kavaljeren, som stod med ryggen åt
dörren, yttrade just i detta ögonblick till den unga damen, ty ung
och vacker var hon, det kunde Jenny genast se: "Jag har oaktadt det
mäktigt manande dånet inte ens kastat en blick genom fönstren och jag
skall helt och hållet underkasta mig fröken Ainas anordningar. Skall
jag nu kanske binda en duk för ögonen?"
"Det skall jag göra", klingade en munter stämma och Jenny sprang
behändigt fram samt betäckte bakifrån med sina små händer den
talandes ögon. Tant Agatha stod mållös af förvåning öfver den
oerhörda frihet hennes ystra systerdotter tagit sig emot en främmande
mansperson och den unga finskan, ty läsaren har väl gissat att det
är Aina Ros, tog först ovilkorligen ett steg tillbaka, men hennes
förvirring gaf snart rum för en skälmsk känsla af sympati och i det
hon vexlade en tyst helsning med den leende Jenny sade hon:
"Gissa, herr Stenrot, gissa hvem det är; jag nästan anar det."
"Vid alla himmelens makter, jag befinner mig i trolleriets hemland!
-- Jenny, vackra, tokiga, snälla Jenny, -- det kan inte vara
någon annan än du!" utropade vår vän Erik alldeles "forbaused" af
öfverraskning. "Men huru i himmelens namn befinner du dig här? Och",
-- han hade nu fått ögonen fria, -- "hvad ser jag? Tant Agatha också!
Jo, det var en nätt sommartur, det här!"
Men ingen hörde på honom, icke ens tant Agatha, som nedsjunkit på en
stol och med händerna i kors på sitt bröst blott yttrade de orden:
"Erik -- alltså det var Erik; nå då var det inte så farligt." Ur Aina
Ros' vackra öga föll i all hemlighet en hastig blick på Erik. Kanske
hon ville utleta hvilket intryck den mångomtalade Stockholms-kusinens
plötsliga uppträdande gjort på hennes artige reskamrat och hittills
oinskränkt hängifne riddare. Emellertid vände sig Jenny till den unga
finskan och sade:
"Förlåt, fröken Aina -- men min kusin har ju redan presenterat mig
såsom den tokiga Jenny? Fröken Aina Ros -- inte så? Min tant, fröken
Stråle."
"Jaså", tog nu Erik, som i någon mon hemtat sig från sin förvåning,
till ordet, "jaså, all vidare presentation är onödig -- ja, det
liknar verkligen Jenny. Se, sådan är hon; har jag kanske sagt för
mycket, fröken Aina? Men låt mig nu riktigt helsa på er. Goddag,
snälla tant och välkommen till Finland", han kysste den vänliga damen
på hand och fortfor sedan: "goddag äfven du, putslustiga yrhätta.
Alltså, detta var målet för den hemlighetsfulla inkognitoresan?"'
"Ja, käre Erik", sade Jenny och räckte honom sin hand, "sådana turer
gör man utan resehandbok."
Erik rodnade vid denna anspelning på hans egenskap af Jennys vanliga
resekavaljer, men han kunde dock icke bli förargad på den vackra
kusinen såder vid det första återseendet. Medan de två damerna gjorde
hvarandras bekantskap medelst det slags frimureri, som i dylika fall
är egendomligt för unga flickor, vände han sig derföre till tanten
med en fråga huru allt detta gått till?
"Jenny gaf sig ingen ro förr än äfven hon skulle komma till Finland",
blef svaret, "och, gode Erik, du får allt höra ännu besynnerligare
saker och ting om och när allt sker såsom Jenny planerat, -- men det
är ju sannt, jag får inte sqvallra ur skolan."
Jenny, som kanske befarade att tanten under inflytande af den
första öfverraskningen skulle göra Erik några alltför förtroliga
meddelanden, gaf dock snart samtalet en mera allmän riktning.
Nu återkom Ros, som af hotelvärden fått veta att till trakten
anländt två förnäma damer från Sverge, äfvensom att den äldre af
dem bar namnet Stråle. Blott med möda hade han kunnat dölja sin
öfverraskning och sinnesrörelse då han derjemte af den meddelsamme
värden erfor att dessa damer nu befunno sig inne i salongen och att
de sannolikt sammanträffat med hans ressällskap. Då han inträdde var
han visserligen något blek, men till det yttre lugn, och han helsade
nästan hjertligt på tant Agatha i det han påminte henne derom, att
då de sist togo afsked af hvarandra, hade detta skett vid brädden af
ett litet vattenfall i Skotland och nu egde deras alldeles oförmodade
återseende rum vid dånet af en fors i hans undangömda hemland.
Mötet mellan Jenny och Ros var af helt annan art; det vittnade väl
icke om ömsesidig förlägenhet, de voro ju båda för stortänkta att
behöfva bli "förlägna" för sina känslor, men der låg ändock ett
visst tvång öfver dem. Det var liksom hade de frågat hvarandra: och
hvad skall nu hända? I Jennys blick låg dock mera förtröstan än oro,
medan Birger, så godt han kunde, sökte dölja sin inre rörelse. Det
skulle ha gifvit de tre öfriga personerna i det lilla sällskapet
mycket att tänka på, detta sätt att helsa på hvarandra, om de fått
rådrum dertill, men tant Agatha som småningom började "finna sig i
situationen" afbröt alla hitåt lutande betraktelser genom att vända
sitt tal direkte till den ena af de icke handlande utan fastmera
lidande personerna.
"Jenny, min skatt, betänk huru egendomligt! Då vi sist råkade herr
Ros var det vid ett vattenfall och nu träffas vi åter vid ett sådant!"
"Ganska egendomligt", ljöd Jennys svar i nästan hviskande ton.
"Mår du illa, Jenny lilla?" frågade nu tanten oroligt. "Kanske det
evinnerliga bullret angripit dina nerver?"
"Åh nej", skyndade Jenny att svara och försökte att le, "men härinne
är så varmt."
Nu kom Ros den stackars Jenny till hjelp.
"Skola vi inte bese fallet?" inföll han, "Erik börjar väl bli otålig?"
"Hm", svarade denne nästan torrt, "min förvåning öfver tants och
Jennys härvaro har gjort att jag nästan glömt bort hela Imatra."
"Derom borde du dock alltjemt påminnas af dånet", sade Jenny, och
tillade i det hon gick förbi honom: "Snälle Erik, spela inte längre
förvånad."
"Spela?" mumlade Erik. "Det är fullaste allvaret."
"Men din förvåning är plågsam för mig", återtog Jenny i samma ton som
förut.
"Den är", sade Erik bitande, "ett kapitel i resehandboken."
"Tack, kusin Erik, det der skall jag inte glömma", hviskade Jenny,
"men det är oartigt mot fröken Ros att stå här och hviska." Erik
rodnade tvärt emot sin vilja, men Jenny skyndade till sin nya
bekantskaps sida.
Emellertid hade sällskapet brutit upp. Ros bjöd sin arm åt tant
Agatha. Aina och Jenny ilade förut och Erik såg sig tvungen att följa
efter, men inom sig erkände han att hans sinnesstämning ingalunda
var den lämpligaste för att riktigt uppfatta och kunna njuta ett
storartadt naturskådespel. -- Hvarföre hade hon rest efter honom?
Och huru listigt hade hon icke vetat att passa på hans ankomst till
Imatra! Erik kom nu ihog att han i sina dagboksanteckningar talat
om denna resa. Var hon svartsjuk? tänkte den egenkäre unge mannen.
Detta var visserligen smickrande för hans fåfänga, men ändock fatalt,
mycket fatalt, ty Aina Ros var i hans tycke såväl vackrare, som ock
behagligare och mildare, än den sjelfrådiga Jenny. Och det åtlöje
sedan, för hvilket han utsattes genom detta sin kusins uppförande!
Han såg redan i andanom den muntre skådespelaren X. på Hasselbacken
för vännerna derbortä skildra "den ertappade fästmannens öden".
Olidligt att tänka på! Det gör oss verkligen ondt om den stackars
Erik att han skulle befinna sig i en så olycklig sinnesstämning
första gången han besökte det berömda Imatra och det i Ainas
sällskap. Ja, det är så mycket förargligare som han, enligt sin egen
tanke, icke allenast blifvit "näsledd af sin kusin" -- utan till på
köpet: hvad skulle Aina Ros och hennes bror tänka om denna historia?
Det såg ju minsann ut som om han verkligen varit en förlupen fästman.
Det var fatalt, mycket fatalt i den -- af sin egenkärlek missledde
Eriks tycke.
12.
Vid Imatra.
Vid åsynen af den stora naturföreteelsen slets det oaktadt en flik ur
det täckelse af moln, som höljde Eriks sinne. Den i början likgiltiga
blicken öfvergick, honom sjelf ovetande, i en beundrande åskådning af
det imposanta fallet, och i samma mon som de yrande skumhvirflarne i
bestämdare konturer framträdde för hans på deras vilda lek riktade
öga, veko det inbillade bryderiets töcken från hans för allt skönt
och stort mottagliga själ, och den herrliga taflan framför honom
uppfyllde med sitt majestät hela hans väsende. Hans bekymmer flögo
bort på forsens dunstmoln, som försvunno i ethern, och det mäktigt
väckta medvetandet af hans egen krafts otillräcklighet, som här så
tydligt framställde sig för honom, återgaf hans sinne dess ädla
hållning och jemvigt. Hans hjerta svällde af tillfredsställelse
deröfver att han, utan all reflexion, på den omedelbara förnimmelsens
väg erfor tillvaron af en högre makt än hans egen ringhet. Den
symboliska handlingen att med sin hand liksom stryka bort molnen från
sin panna, åtföljdes af en större klarhets utbredning i hans inre.
Anden höjde sig ur hvardagslifvets och prosans verld och vår vän var
åter samme poetiske Erik Stenrot som förut. En sympatetisk känsla,
för hvilken han hvarken kunde eller ens ville redogöra för sig sjelf,
dref honom till Ainas sida. Jenny, som gått ett stycke längre fram,
hade han glömt; för honom funnos blott Aina och han vid den eviga
forsens brädd.
Tant Agatha hade satt sig på en af den lilla paviljongens bänkar,
och, utan att veta sjelf huru, stod Ros några ögonblick derefter i
Jennys närhet. Hon märkte icke hans annalkande och hvarje muntligt
meddelande från hans sida var, der de befunno sig i det dånande
fallets omedelbara grannskap, en omöjlighet.
Imatras hvirflar ha den egendomligheten att ehuru naturligtvis
det hela öfver hufvud taget städse erbjuder samma tafla af den,
så att säga, mest rörliga oföränderlighet, så byta dock -- kanske
en optisk villa -- de skilda partierna alltjemt om utseende. På
samma ställe der nyss en jättebölja trotsigt reste sin skumhöljda
hjessa högt upp... och de lösta, fina vattenpartiklarne, såsom ett
vildt fladdrande hår, skakades i luften, på samma ställe gapar i
nästa ögonbliek ett inåt sitt djup mörknande svalg, bekransadt med
hvitfradgande skumbräddar, och man tycker sig kunna skåda, ned till
sjelfva bottnen af forsen.
Man skulle tro att detta skådespel åter och åter upprepar sig, och
så är väl också i sjelfva verket förhållandet, men åskådarens öga,
huru länge han än betraktar forsvågornas jättetåg framför sig, skall
nästan aldrig finna att samma slags grupp af sammanstötande böljor
bildar sig på samma ställe som förut. Uppjagad af en plötslig nyck
rusar en från det hela liksom lösryckt våg med sin kam högt upp emot
klippstranden och öfversköljer oförmodadt den plats som åskådaren
nyss trott vara fullkomligt trygg för sådana påhelsningar och hvilken
var alldeles torr då han beträdde densamma samt följaktligen på en
längre tid icke varit utsatt för någon framforsande böljas vilda
famntag. Ögonblickligt rusar dock vågen, liksom manad med trollmakt,
tillbaka i det kokande kaos, blottande på flera ställen forsens
branta sidosluttning, en hemsk nedgång i den brusande afgrunden, till
hvilken i otaliga små rännilar de högt uppkastade vattendelarne med
brådskande ifver åter söka bana sig väg utmed klippans slätslipade
afsatser, glittrande i den oväntadt skådade dagens ljus. En dylik
våg, en slintande fot, och den sålunda öfverraskade åskådarens öde
är afgjordt, ty bortryckt i Imatras famn af det tillbakarullande
svallet, skulle hans jordiska tillvaros ögonblick snart vara räknade.
På en sådan plats, men okunnig om sin fara, stod den föga nervsvaga
Jenny Bertram alldeles försjunken i åskådandet af de gigantiska syner
som i hastig oinvexling bildade sig framför det magiskt fängslade
ögat. Der delade sig just nu en väldig vattenmassa isär och medan
den ena hälften med höjdt skumbanér i ilande fart fortsatte sin
gång, drog sig den andra hälften liksom tillbaka. Emellan de sålunda
uppkomna vattenväggarne gapade ett djup, snarlikt en öppnad famn,
som emot åskådarne utsträckte sina hvita, skumklädda jättearmar. --
Jenny lutade sig ovilkorligt framåt i namnlös bäfvan, liksom hennes
själ icke velat förlora ett enda moment af den hänförande synen -- då
halkade hennes fot på den sluttande hällen och i nästa stund spolade
en väldig våg öfver den plats der den älskliga flickan nyss stått,
en tjusande bild af den hyllning behaget egnar kraftens genius. Det
vilda elementet röt af raseri att dess sköna rof gått förloradt, --
ty Jenny hvilade blek och mållös mot Birger Ros' axel. Denne hade,
förtrogen med fallets egenheter, i det hotande ögonblicket med
kraftig arm ryckt henne undan den öfverhängande faran och hoppat ett
steg tillbaka med sin ljufva börda. Räddarens fötter sköljdes af det
fräsande elementet. Den stora vågen vek tillbaka och fortsatte sin
brusande gång, men de små rännilarne flydde i glittrande kaskader
igen till den dånande Imatra-drottens fot, förmälande sitt nederlag
och hans svikna förhoppning på det sköna rofvet. De slungades af
den mäktiges vrede ögonblickligt i form af dunster högt upp i skyn,
der de, upplösande sig i vänliga solstrålars famntag, för dessa
täljde sagan om sin tillvaros skönaste och sista syn, den ljufliga
menniskodottern som de, förenade med en väldig våg, velat röfva
bort från jordisk fröjd och njutning. Nu dogo de gladt för det de
icke lyckats. Men de goda luftandarne fläktade de små såsom ett
uppfriskande duggregn öfver den räddade jungfruns marmorhvita anlete
och aftonsolens milda strålar väckte snart ungdomens röda rosor igen
till lif på hennes fina kind. Jenny slog upp ögonen och tackade
sin räddare med en blick, som vatten- och luft- och solstrålsandar
afundades honom, ty den var innerligt skön emedan den hade sitt
upphof i ett rent och friskt, af kärlek och tacksamhet uppfyldt
hjerta. De två menniskorna som nu hand i hand stodo der bredvid
hvarandra på Imatras klippbrädd, hade båda nyss gifvit och mottagit
stora gåfvor. Han hade ju återgifvit åt lifvet en af dess vackraste
rosor och denna ädla ros åter hade, såsom föremål för hans egen
lilla, men hurtiga handling, i tviflarens bröst väckt hågen för
det sanna lifvet, som icke vill grubblas bort i töcknigt drömmeri
utan förhoppningsrikt verka för stora, höga ändamål. Den besvarade
kärleken, vaknad till klart sjelfmedvetande, hade åstadkommit denna
förvandling. Sålunda mognade i ett enda ögonblick till verkligt lif
två goda menniskor: den yra Jenny Bertram till en lycklig brud och
den tviflande Birger Ros till en nyttig samhällsmedlem.