de skotska högländerna, den intressante finnen Birger Ros, som
någon tid vistats i Stockholm men icke kunde förmås att besöka
tant Agatha och dig, var min reskamrat hit. Nåväl, han är lika
originel som förut och jag har till och med trott mig märka att
ett visst oförklarligt svårmod hvilar öfver hela hans väsende.
Åtminstone äro hans kinder nu betydligt mera bleka än de voro
bruna då vi tillsammans med honom gjorde våra bergvandringar
i Skotland. Huru det nu än må vara, så spelar imellertid
Ros en stor roll i den korta historien om de två veckor jag
allaredan vistats i Helsingfors. Han, som åtnjuter mycket
anseende härstädes, har presenterat mig för en mängd litterära
notabiliteter och jag kunde ibland mina nya bekantskaper här
anföra äfven i Sverge välklingande namn, men sparar äfven detta
till framdeles och nämner blott att jag på mycket vänskaplig fot
umgås såväl med flera framstående medlemmar af det svenskfinska
intelligenspartiet, som ock ledarne af den stora fennomanska
falangen, hvilken med all makt sträfvar att arbeta sig upp till
samhällets höjder. Detta partis gamle hjelte, den välbekante
Johan Vilhelm Snellman, innehar också allaredan ett ganska högt
embete; han är nämligen chef för finansväsendet i Finland,
hvilket, i förbigående nämdt, lär vara i godt skick. Utom dessa
nöjsamma men främst dock för mina studier nyttiga bekantskaper
har jag att tacka vännen Ros äfven för några andra som äro
alldeles förtjusande. Hvem kunde tro det "fattiga Finland" om
sådana skatter! Du som har ett godt hufvud kan väl gissa att jag
här menar de finska fruntimren. O, de äro hänförande! Och när de
framsjunga sin i alla fall ganska korrekta svenska, låter det
rätt pikant och man tror sig vara på sirenernas ö. Ja, nu kan
jag förstå hvarföre hjelten Lemminkäinen i Kalevala-dikten så
länge qvardröjde på den af sköna ungmor bebodda ön, fängslad i
deras krets liksom genom en trollmakt. Såsom du ser börjar jag
redan göra mig hemmastadd i den finska folkpoesien, men så har
jag också lärarinnor som icke allenast med ord, utan äfven med
af inspiration strålande blickar för mig förklara det finska
språkets skönheter. Du må le, men hvad jag säger är på sätt och
vis bokstaflig sanning. Mig har nämligen vederfarits det gästvän
lighetens ynnestbevis att erhålla tillträde till en klubb af
-- fennomanskor. Har du någonsin i Stockholm, Kjöbenhavn eller
Kristiania hört talas om något sällskap af _fornnordiskor_,
hvilka beslutit att vid sina sammankomster endast tala sitt lands
ursprungliga folkspråk? I detta afseende har den finska bildade
qvinnan ådagalagt större energi. I den klubb, jag omnämt, tala
nämligen alla medlemmarne uteslutande blott finska med hvarandra.
[Faktiskt. Detta sällskap eger ännu i dag (1872) bestånd i
Helsingfors.] Herrar äro ingalunda uteslutne från sällskapet,
men jag för min del ger företräde åt de qvinliga medlemmarne.
Jag skall försöka beskrifva mitt något komiska första inträde i
denna krets af entusiastiska förtjusarinnor. Ros hade skämtvis
lofvat införa mig i en krets af "fennomanskor", men jag tog
honom på ordet och en vacker onsdagsafton begåfvo vi oss af till
församlingslokalen. Jag fick vänta en liten stund i ett yttre
rum, sedan åtföljde jag Ros till en väl upplyst, enkel salong der
ett talrikt sällskap fruntimmer och herrar var församladt. De
på finska muntert samtalande grupperna gåfvo, artigt besvarande
mina helsningar, leende plats åt oss, der vi framträdde till
ordföranden för qvällen, professorskan Z., för hvilken jag
presenterades. Det var en fin och behaglig företeelse, den vackra
professorskan. Hon höjde sin lilla, fennomanska presidentklubba,
slog ett lätt slag på bordet och höll på finska språket ett litet
tal af, såsom jag sedan fick veta, ungefär följande innehåll:
"Som den för henne nyss presenterade herr Erik Stenrot ('Eero
Kivijuuri' lät mitt fennomanska namn) önskade bli i sällskapet
upptagen, men den ärade gästen från Sverge ännu icke var mäktig
finska språket, så ville hon hemställa till medlemmarne, huruvida
det icke för denna afton skulle tillåtas att i samtal med honom
begagna sig af svenska språket; dock skulle detta medgifvande",
tillade hon skälmskt, "endast gälla föreningens qvinliga
medlemmar. Den som bifaller härtill upplyfte handen."
Ett allmänt bifallssorl följde och under muntert skratt upplyftes
en mängd täcka händer rakt i höjden. Jag tror nästan, förlåt mig
Jenny, att somliga unga damer voterade med båda händerna. Den
intagande professorskan meddelade mig nu leende att herrarne
derföre blifvit uteslutne från rättigheten att tala svenska,
emedan fruntimren, åtminstone den ena qvällen ville allena få
disponera öfver den välkomne svenske gästen.
Sådant var mitt inträde i den helsingforsska societeten.
Jag innesluter här några blad ur min dagbok, hvilka jag icke ens
hunnit genomläsa. Ursäkta derföre stilens vårdslöshet. Jag tror
dagboken börjar med tredje dagen af min härvaro. Helsa tant och
lef väl. Eder _Erik_.
_P.S._
Aina Ros är ovilkorligen ett af de intelligentaste fruntimmer jag
sett. Hon är utmärkt vacker och lika munter som hennes bror är
allvarlig.
* * * * *
Jenny slutade läsningen af brefvet, men gömde "dagboken" till lektyr
för sin egen räkning.
"Men det är ju oförsvarligt, Jenny lilla", utbrast tant Agatha, "han
talar ju bara om den der Ros och sina finskor i hela brefvet. Har han
då alldeles glömt bort dig? Men vänta bara, jag skall skrifva till
honom en epistel, jag, och..."
"För all del, snälla tant, låt bli det", afbröt Jenny och försjönk
såsom det tycktes i djupa tankar. Det var väl ändå något i det der
brefvet som smärtade den unga damen, men denna sinnesstämning räckte
åtminstone till det yttre icke länge.
"Sade inte morbror Stråle i går att alla mina papper och vexlarne äro
i ordning?" frågade Jenny.
"Ja, kära du", sade den beskedliga tanten, "och vi kunna resa när som
helst. Jag följer, vet du, denna gång riktigt gerna med."
"Nåväl tant, då resa vi i morgon", blef Jennys bestämda svar.
Tanten nickade tyst bifall; hon var van att följa sin kanske något
nyckfulla, men i alla fall mycket älskvärda systerdotters vilja. --
Innan hon gick till hvila framtog Jenny Eriks dagboksanteckningar
och läste dem icke utan intresse. Vi meddela desamma våra läsare här
straxt nedanföre.
7.
Om fennomanskor och fennomaner.
(Dagboksanteckningar af en svensk.)
Helsingfors, 1 Juli kl. 12 på natten.
Hemkommen från min första fennomanska soirée försökte jag visserligen
att genast gå till hvila, men detta var mig omöjligt. Jag har
derföre beslutit att _arbeta_. Detta kommer väl kanske att i någon
mån förvåna min värde bolagskamrat, filosofie och juris utriusque
doktorn Birger Ros, men han blir säkerligen icke nyfiken af att få
del af hvad jag författar. Medan han nu sitter i sitt eget rum,
tänder jag en cigarr i afsigt att en stund promenera i salen och
sedan jag lyckats samla och någorlunda ordna mina minnen anförtro
desamma åt papperet. -- Att företaga detta göromål just nu anser
jag mig vara skyldig min vackra kusin Jenny, på hvilken jag icke
tänkt hela qvällen och som ännu icke erhållit något bref af mig och
icke heller erhåller ett sådant förr än jag blifvit förtrognare
med lifvet i den finska hufvudstaden. Men hvem kan undra derpå,
då man inom så kort tid blifvit bekant med så många jordiska
englar, som i synnerhet fallet i qväll varit med mig. Då jag
presenterades för de unga damerna nedböljade i ljufligt klingande
namnkaskader skönhetens välsignelse öfver mig: Hanna och Anna;
Lilly, Inga och Ellen: Laura, Olga och kanske betydelsefullast af
alla, ditt blida namn, Aina Ros. [Aina betydet på finska: alltid].
Glömd var i eder närhet min allvarliga föresats att söka bekämpa
det finsk-finska partiets afvoghet mot det svenska elementet, en
afvoghet som tydligt nog genomskimrade några af herrarnes ofta
trumpna artighetsbetygelser. Glömd var hvarje sådan föresats i qväll,
ty tjusande var din sång, mörkögda österbottniska Inga, och mitt
hjerta fylldes af nattviolsdoft, milda Hanna, vid din drömmande,
tavastländska blick. Laura, ditt själfulla leende kom mig att glömma
det finska klubbekrigets herrehat och din syster Ellen var som en
treflig saga af Topelius, der lyckligtvis sluttillämpningen var
bortglömd. Jag förlät Yrjö Koskinen [professor Georg Forsmans antagna
finska namn] hans senaste utfall mot "svenskheten", då du talade
om Saimasjöns under, blåögda berätterska Anna, och ehuru jag blott
flyktigt såg dig, blomma från Ladogas fjerran strand, svärmiskt
smäktande Olga, så vacklade dock min tro att det sköna har sitt enda
hemland i vester. Slutligen satte Kuopiotärnan Lilly kronan på ert
finska omvändelseverk med mig, ty jag börjar ta ganska förmånliga
föreställningar om de kalevalitiska skönheternas behag. Men Aina Ros
var dock den jag mest tänkte och ännu tänker uppå. -- Se så, nu har
jag ju varit rätt snäll emot kusin Jenny, ty jag ämnar sända henne
denna kortfattade finska blomsterkatalog, och derföre vill jag nu
sotva de rättrådiges sömn. -- Godnatt, Birger! Hvad skrifver du der i
nattens tysta timme? Är det något nytt anslag emot "svenskheten", du
"finskhetens Orvar Odd?"
Den 3 Juli.
Jag har i svensk öfversättning läst hvad Ros skref natten till i
går. Det är en vacker dikt, ett slags genmäle på den finsk-finska
professorns något vilda utfall emot "svenskheten" i Finland, en sång,
hvari författaren talar ett varmt och ädelt språk till den "svenske
brodern". -- En underlig man, min vän Ros: än en hänsynslös fennoman,
än åter _menniska framför allt_. Jag börjar tro med honom sjelf att
han är ett rof för en svårtbekämpad inre disharmoni, och jag ville
nästan likna honom vid en fältherre som när han rustar sig att i
spetsen för sin finska falang rusa åstad till kamp är grym att åse
och höra, men som, när stridens timma slår och hans kamrater och
soldater liksom _ex officio_ sluta visiret för att i blind yra "rida
spärr", sjelf aftager hjelmen och visar ett anlete, hvari man läser
sorg öfver den beklagansvärda brödrastriden, hvilken utföres med lika
mycken öfverspändhet å fennomanernes, som lugn värdighet å de andra
finnarnes sida.
Ros är bestämdt icke belåten med sig sjelf, sin ställning och
verksamhet.
Den 4 Juli.
En sammansättning af motsatser är denne min vän Ros. I går afton
kom han hem i vredesmod. Han hade bevistat en sammankomst i och för
bildandet af ett bolag, som skulle grundlägga en större tidning
på finska språket. Han tadlade i skarpa ordalag den ljumhet för
det stora företaget som röjt sig på alla håll. Litterära bidrag
utlofvades af nog många och till och med utan ersättningsanspråk, men
aktieteckningen för att tillförsäkra en sådan folkorgan ett flerårigt
bestånd och följaktligen den enda utsigten till verklig framgång,
hade rönt ringa uppmuntran, såväl i landsorten som ock i Helsingfors.
Hela den vackra planen måste således förfalla till hans stora
ledsnad, ty Ros' ekonomiska omständigheter tillåta honom icke att af
egna medel bestrida företagets alla kostnader, ehuru han dock tecknat
sig för ett icke obetydligt antal aktier i det tillämnade bladet, så
svårt detta än blef honom efter de utgifter hans vidsträckta resor
erfordrat. -- I dag åter, då min vän erhöll ett i mycket smickrande
ordalag framstäldt anbud att öfvertaga redaktionen af den på finska
utkommande officiella tidningen samt dervid löfte om "full frihet
att ge bladet hvilken anda och riktning han ansåge mest gagnelig för
landet" -- afslog han med indignation denna honom erbjudna utväg att
på dess eget språk få tala till hela det finska folket.
"Jag", utropade han, "en regeringens organ -- nej, hellre vill jag
reda mig en andlig graf och iakttaga en tvungen tystnad, ty politisk
tystnad i detta öfvergångsskede är politisk död. -- Men hellre det,
än lägga en hand vid verket att insöfva mitt folk i sjelfbedrägeriets
villa!"
Och tidpunkten är verkligen lämplig till en utvidgad och
betydelsefull publicistisk verksamhet i Finland, ty den preventiva
censuren blir från år 1865 upphäfven för tre år, eller intill
nästa landtdag (1867) -- ett försök ifrån regeringens (i Ryssland)
sida att pröfva huru finnarne skola bära ett slags tryckfrihet,
eller riktigare en åtminstone _lagligen_ icke _godtyckligt_, såsom
hittills, inskränkt yttranderätt. Nu skulle den modige mannen
åtminstone _kunna_ säga ett och annat sanningsord. Så mycket bittrare
för Ros, att företaget med den stora, dagliga finska tidningen icke
blifvit verklighet. Han lider i sanning mycket.
Den 6 Juli.
Victoria! Ros har segrat. Hans glödande entusiasm har förmått ett
antal fosterlandsvänner, ifriga fennomaner för öfrigt, att grundlägga
en finsk "tidskrift för litteratur och ekonomi". Det är åtminstone en
lofvande början till en framdeles utvidgad publicistisk verksamhet
i sannt fosterländsk anda. Ros skall upprätta programmet. Jag är
verkligen bra nyfiken att få del deraf, ty jag är öfvertygad om att
Ros denna gång skall lyckas öfvervinna all ensidighet och se sakerna
i stort.
Den 10 Juli.
Ros' program till den nya finska tidskriften har blifvit förkastadt,
emedan han vägrade att derur stryka följande ord:
"Vi skola öfvertvga våra svenska talande landsmän derom att äfven
deras finska bröder hysa ett lefvande deltagande for tidens högsta
frågor och att de äro och känna sig fullt ut värdige att hand i
hand och i förbund med svensk-finnarne arbeta för det gemensamma
fäderneslandets bästa. Vi inse fullkomligt nödvändigheten deraf
att sjelfva hufvudmassan af folket bör förena med sig den i landet
förhanden varande svenska bildningens krafter, för att med framgång
kunna verka för fosterlandets sanna väl. All ensidig parti-hätskhet
vare derföre bannlyst ur våra spalter i det vi i det _eniga_ Finlands
namn höja det sanna framåtskridandets baner."
Ultrafennomanerne lära ha sjudit af raseri öfver uttrycken "de
svenska bröderne" och "förbundet" med dem, äfvensom "nödvändigheten
att med sig förena den svenska bildningens krafter". Mycket bittra
ord ha blifvit fällda emot Ros, som likväl icke drog sig tillbaka
från aktieteckningen, men väl utträdde ur organisationskomitén. --
Vi tillbragte aftonen hos hans syster, som är lärarinna vid ett
här inrättadt barnhem för flickor samt jemte föreståndarinnan bor
invid den enkla, men rymliga lokalen. Hvad som isynnerhet tycktes ha
sårat Ros var ett tal som en af hans hemliga afundsmän hållit vid
bolagsstämman och hvarvid han med bitterhet utpekat Ros såsom en
"affälling från den goda saken", tilläggande med oblygt hån: "och
denne man som i sitt så kallade program uttalat så svenskvänliga
åsigter har dock en gång i sin hädangångne faders, den äkta
patriotens hand, vid dennes död till och med aflagt en helig ed att
aldrig taga till äkta dottern af ett främmande folk! Och hvad är
det väl som han nu föreslår oss att göra, då han vill att vi skola
förmäla vår finska sak med svenskarnes i landet?" -- Jag medger att
den ed Birger afgaf åt sin döende fader, denne fader som i sitt slag
lär ha varit en riktig finsk Cato, var en öfverilning, men det är
i alla fall skändligt att på detta sätt bli påmind om ett löfte,
som det nästan var omöjligt att vägra och hvilket sannolikt aldrig
i bokstaflig mening torde komma att sättas på prof. -- Aina var
förtjusande i sin milda vänlighet mot den djupt kränkte brodern och
jag försökte skämta öfver det der löftet, men detta tycktes blott,
eget nog, öka Ros' dystra sinnesstämning. Jag upphörde derföre i tid
dermed, isynnerhet som Birger vid vår vänskap besvor mig att icke
vidare tala om hela saken.
Den 12 Juli.
Vi, det vill säga Birger, hans syster och jag, ha beslutit att för
en tid lemna Helsingfors och aflägga ett besök på Ros' egendom i
östra Finland, der dessutom affärer påkalla hans närvaro. Vi afresa i
morgon och taga, för att förströ molnen på Birgers panna, den stora
omvägen öfver Tavastehus och St Michel till Nyslott, samt derifrån
öfver den berömda Pungaharjuåsen till Imatra vattenfall, i närheten
hvaraf Ros' egendom, Muistola ("Minnets hem"), är belägen. Sålunda
får jag se ett godt stycke Finland och det i det angenämaste sällskap
jag kunnat önska mig. Vår resa till Muistola torde komma att upptaga
tre å fyra veckor. I September återkomma vi till Helsingfors... och
sedan?
* * * * *
Här sluta Erik Stenrots "dagboksanteckningar" och som nu alla våra
bekanta begifvit sig på resor, följa äfven vi deras exempel.
8.
Ödemarkens lif.
Vår berättelse tvingar oss att lemna det vackra Stockholm och
äfven dess ännu blott halfvuxna kusin ibland nordens hufvudstäder,
det glada Helsingfors. I stället för salongslif i glacéhandskar,
musikaliska aftonunderhållningar samt folkhvimlet i Stockholms
Strömparterr och Helsingfors' esplanad, bjuda vi läsaren på raka
motsatsen af allt detta. Dit vi föra honom, der skina nu väl sol och
måne också och måhända till och med i ännu renare majestät än öfver
de stora städernas prunkande palatser och bullersamma gator, men
ehuru der är lif och rörelse, äfven der, så har dock icke menniskans
vilja framkallat dessa tillvarons yttringar, utan krafter, hvilkas
anor gå ännu längre tillbaka i tiden, än de öfver sin paradisiska
härkomst så stolta adamiternas. I ödemarkens verld, der de ännu
otyglade naturkrafterna ha sin fria tummelplats och lefva sitt
oförfalskade lif, i denna hemlighetsfulla verld gripes vandrarens
bröst till en början af ensamhetens ängslande inflytande, ty han
fattar blott dunkelt elementernas ursprungliga och allvarliga språk,
detta naturens urspråk som i otaliga dialekter bär ett vittnesbörd om
samma skapares allmakt, ur hvars outgrundliga väsende äfven menniskan
framgått, hon, hvars planer och verk blott äro stora då de mätas
med hennes egen uppfattnings måttstock. Vill du stanna här i denna
underbara ensamhet, vänlige läsare, lära dig förstå skogsverldens
rika mångfald och uppbygga din själ vid dess högtidliga lofsång
öfver alltings upphof? Eller bäfvar du för ensamheten och tystnaden
rundtomkring dig? Du förstår ännu icke deras betydelsefulla språk
och derföre bleknar du vid tanken på ett sådant eremitlif, såsom du
kallar det på ditt menniskospråk.
Nåväl, jag vill visa dig en annan tafla ur naturens stora lif; kom,
följ mig till den brusande forsens brädd. Bäfvar icke din själ
tillbaka för denna dialekt af naturens eviga tungomål? Fruktar du
icke det oafbrutna dånets tordönsljud?
Här står du vid fallets fot, höj din blick och skåda upp till
detsamma. Framför dig upprullas en tafla af det naturkrafternas
väldiga gladiatorspel som kallas Imatra. Från de trotsiga klipporna
återstudsa de i yrande fart framrusande jätteböljorna med krossade,
skumomhöljda pannor -- en storartad kamp, evigt förnyad med
outtröttliga krafter, ty det är sann natur, ett ståtligt stycke
gudaverk i denna skapelse.
För dem af våra läsare som icke sjelfve sett denna, onekligen den
största fors i Europa, må följande tjena såsom ett slags beskrifning.
Den stora Wuoksenelfven, genom hvilken Saimas vattensystem uttömmer
sig i Ladoga, sammantränges ungefär en half mil från sitt utflöde
ur förstnämda sjö emellan höga klippväggar och bildar i den genom
graniten sprängda, smala rännan en fors, hvars vattenmassor med
åsklikt dån i en enda lavin af nedstörtande skum med otrolig
hastighet och vittnande om en oerhörd kraft ila att uppnå ett
rymligare becken. Stället är beläget ungefär sex mil ifrån staden
Wiborg i sydöstra Finland samt i en ödslig, vid elfstränderna
romantisk trakt. Forsens hela längd torde vara trehundra famnar
och fallets höjd ungefär sextio fot. För att rätt förstå detta
naturskådespel måste man se det flera gånger. Det första intrycket
är ganska egendomligt. För den från forsens fot uppåt det långa
skumbandet blickande åskådaren förefaller det i början som stode
hela denna massa alldeles stilla, och först sedan ögat en stund vant
sig vid den imposanta synen urskiljer detsamma den hastiga rörelsen
framåt i de bokstafligen öfver hvarandra störtande och liksom sig
sjelfva uppsväljande vattenhvirflarne. Ett moln af fina vattendunster
sväfvar öfver det i sina granittjettrar vildt rytande elementet och
solens strålar bryta sig i alla regnbågens färger i de genomskinliga,
af och till böljande dunstmolnen. När månen en klar Augustinatt
kastar sitt trollsken öfver Imatra, då är det som skulle vidunderliga
luftgestalter sväfva öfver detta dånande kaos, än kommande den
hänförde åskådaren alldeles nära och liksom erbjudande honom ett
famntag med löfte om evig ro dernere i det evigt oroliga djupet,
än hastigt vikande tillbaka liksom vid menniskans åsyn uppskrämda
elementarandar eller måhända flyende skuggor af de olycklige som i
Imatra sökt och funnit sin graf, men hvilkas själar dock ingen ro
hafva, änskönt deras kroppsliga hyddor krossats. Tid efter annan
tyckes forsen fordra en sådan tribut af den öfriga verlden och
sägner om sorgliga tilldragelser af denna art äro mycket gängse i
trakten. -- Icke allenast talrika resande från hela Finland utan
äfven från S:t Petersburg samt andra utländingar besöka om sommarn
Imatra, hvarest vid tidpunkten för vår berättelse ett godt hotel
var inrättadt. Men industrien hade icke då ännu, hvilket numera är
händelsen, här uppfört fabriker af hvarjehanda slag. Då var Imatra
ännu blott målet för skådelystne resandes och naturbeundrares besök.
Det är till detta "berömda ställe" vi nu fört läsaren och läsarinnan.
Det är förmiddag och få eller inga besökande tyckas ännu ha
anländt den dagen. Osedda, såsom författare och läsare städse äro
för de i en berättelse uppträdande personerna, gå vi framåt och,
se der, vi mötas snart af en blid företeelse i det vilda fallets
omedelbara grannskap. Behagfullt lutad emot ett klippblock står
ensam en ungdomlig qvinnogestalt, försänkt i betraktande af forsens
nedvältande vattenlavin. Jag ser, sköna ungmö, att ditt hulda anlete
förklaras i stum beundran och att din blick med ett otolkbart uttryck
i sin varma glans följer de brådstörtande hviflarnes dundrande tåg
framåt. Jag ser att din själ tjusas af hvad dina sinnen förnimma, och
forsens språk tror du dig förstå bättre än den ensliga skogens sus.
Här fattar dig naturens storhet omedelbart, utan att din tanke först
väckes, du är öfverväldigad, sköna betrakterska, -- hela din själ har
samlat sig i ditt öga och du bildar, tillsammans med den skummande
forsen, en herrlig tafla för min inre syn: behagen, beundrande den
otämjda naturkraften. I ett målningsgalleri skulle jag måhända kalla
denna bild "Gracen och titanen", men här måste jag sanningsenligt
nämna den vackra betrakterskan vid hennes menniskonamn, ty det är --
Jenny Bertram vid Imatra fall.
Ja, så långt hade de kommit på sin nu förverkligade "inkognito-resa",
och tant Agatha satt på en klipphäll icke långt ifrån det ställe
der vi sett skön Jenny stå. Tanten tycktes vilja mera med örat än
ögat egna sig åt njutningen af det vilda skådespelets storhet, som
åstadkom en för henne alltför stark nervskakning. Hennes hufvud
svindlade då hon blickade ned i hvirflarne, hade hon sagt, och den
goda damen hade ganska rätt i hvad hon sade, ty detsamma har händt
och händer mera än en af de talrika Imatra-besökande.
9.
Inkognito resande.
Jenny och tant Agatha hade anländt till trakten för ungefär en vecka
sedan. De bodde icke på hotellet utan en half mil derifrån på den
andra, östra sidan af elfven, der de, för den återstående delen af
sommaren, genom den artige hotelvärdens bemedling, åt sig förhyrt
det vid forsens början belägna, af sin egare nu icke bebodda, vackra
landstället Ojala. Härifrån företogo de dagligen promenader utmed
forsens östra sida, men i dag hade de beslutit sig för en utflygt
till den vestra, "paviljongsidan" af Imatra, som i allmänhet erbjuder
en mera storartad vy af foren. Våra damer hade passerat Wuoksen vid
Siitola färja och derifrån, under många suckar från tant Agathas
sida, medelst infödingarnes i trakten vanliga fortskaffningsmedel,
en tvåhjulig kärra förspänd med en häst, begifvit sig till fallet,
der de hade för afsigt att tillbringa hela dagen. Värden på hotellet,
hvilken i yngre år varit kammartjenare hos en grefve, var sjelfva
artigheten personifierad, ty han ansåg damerna på "Ojala", hvilka
icke kunnat ditflytta utan att väcka ett visst uppseende i den
aflägsna landsorten, för "ett mycket förnämt folk". Han var svensk
till börden ooh bibehöll "midt i bondlandet" sitt svenska uttal. För
öfrigt respekterade han på det högsta herrskapets "inkognition" ehuru
han inom sig beklagade detta förhållande, ty han visste af erfarenhet
att äfven de förnäma då kunna lefva mera "oskinneradt". Hvarföre de
svenska fruntimren just hyrt Ojala, kunde han icke få reda uppå,
trots alla sina diplomatiska frågor, och han kom slutligen för sig
sjelf till den slutsatsen att antingen var unga fröken "alldeles
tokig i vattenfall", eller ock hade han fått i sitt grannskap ett
ganska hemlighetsfullt herrskap, måhända polska flyktingar, fast de
talade så bra svenska. Det var under den polska uppresningens sista
dödsryckningar. Kanske att mannen, den polske grefven, stupat och
familjen, ty att "frun" var svenska det var han säker på, återvände
nu till överge. "Ja, ja", så tänkte herr Pettersson, "dom ä' allt
polska 'emigramanter', det börjar jag nu sätta all tro till. Och
länsmannens frågor i går, hvad kunde de väl betyda? Men jag är sjelf
svensk och dom är förnämt folk; jag vill inte förråda dom, men jag
skall vid middagen ge dom en fin vink om saken. Imellertid skall jag
gå åstad och säga till att bordet är serveradt." Och herr Pettersson
gjorde så.
En kort stund derefter syntes tant Agatha och Jenny långsamt
promenerande komma genom "parken", såsom en liten inhägnad skogsdunge
invid "hotel-paviljongen" benämdes. Vid middagen, som var ganska
smakligt anrättad, passade herr Pettersson sjelf upp. Till hans
synnerliga belåtenhet sade herrskapet till om en butelj godt, lätt
vin. En viss fruktan deröfver att "den goda middagen eftersom det var
bara fruntimmer" skulle aflöpa utan vin, på hvilken artikel vår värd
förtjenade mera än på den feta laxforell, den kycklingsstek och de
delikata hallonen som serverades, hade ett ögonblick uppfyllt hans
ganymedessjäl med oro och det verkligen mera för det goda skenets
skull än förtjenstens. Nu var dock allt såsom det skulle vara och
icke utan en smått löjlig högtidlighet ställde herr Pettersson fram
en butelj "Chateau Yquem", det fina, doftande franska vinet. Med en
åtbörd af oefterhärmligt behag och en enkel artighet som icke tillät
någon misstydning frågade vår lilla fröken om icke deras snälle herr
"kommissionär", så kallade Jenny alltid hotelvärden, ville göra dem
nöjet att sjelf smaka ett glas af det ypperliga vinet. Pettersson,
smickrad af kommissionärstiteln, hvilken han gaf utsträckning af
"kommissarie", blef hänförd af det nedlåtande anbudet. "Alldeles som
salig grefven gjorde på resor", tänkte före detta kammartjenaren
och hans hjerta svällde af välvilja för "gentila" middagsgäster.
"Nu eller aldrig skall jag säga dom allt", mumlade han för sig
sjelf i det han ställde det gröna, slipade vinglaset på kanten af
bordet. Jenny slog leende uti af den doftande, ljusgula drufsaften.
Fruntimren drucko vänligt herr Pettersson till och denne smakade
med välbehag på vinet, samt ställde glaset blygsamt längst bort vid
bordsändan.
"Vigtiga nyheter från Polen", började vår Imatradiplomat, "det står i
tidningarne att 'insurschanterne' förlorat en stor batalj."