Professor Herr Frey Svenson.
Gustaf är stundtals mycket bättre, men om jag ej hindrar honom,
vill han gärna komma tillbaka i de gamla tagen.
(Professorn hade nu ansett bäst, att han så mycket som möjligt
hindrades från att tala om den synd, från hvilken han ville bli
befriad, och när han bad mig lyssna, måste jag försöka leda hans
uppmärksamhet på annat.)
I går fick jag honom helt oväntadt att kläda på sig, och vårt
mål var då att gå ned och se på professorns lilla gosse, men så
vågade Gustaf ej gå öfver den öppna platsen. Han hörde hela tiden
röster, under det vi voro ute, och därför gick jag snart upp
med honom igen. Han blef mycket missnöjd, när jag vid femtiden
tänkte gå, och när han tog alldeles falska motiv till denna min
handling, sade jag honom, att Cecilia önskat att mina besök
skulle inskränka sig till några få timmar dagligen.
»Jag vet ej, hvad rätt hon har att bestämma öfver dig och mig»,
sade han. Nej, det visste inte jag heller, men fick honom att
brista i hjärtligt skratt genom att beskrifva, hur jag skulle
betett mig, om hon muntligen sagt mig detta.
Förändringen i mitt sätt gent emot honom trädde väl ej så mycket
fram i går, jag har försökt göra det så litet påfallande som
möjligt. Men i dag — ja, i dag måste jag säga honom en del af
sanningen.
»Så länge du är så här dålig, verkar det irriterande på dig,
läkarne önska det ej, och själf inser jag, att det ej är fullt
rätt. När du blir frisk, blir det annorlunda».
»Det är hårdt att sätta en barrière emellan oss», sade han.
»Den är ju ej så hög, jag får ju sitta här bredvid dig, du får
luta ditt hufvud mot min axel, som du är van, du får blott ej
göra något eller säga något som verkar erotiskt irriterande på
dig. Låt oss leka, att vi äro Erik XIV och Karin Månsdotter i
fängelset».
Han skrattade litet. »Det är en ledsam lek», sade han sedan.
Jag hade ej rustat mig att vara mer än öfver en dag och
reser nu till Stockholm på några dagar för att ordna om mina
tillhörigheter. Jag har sagt Gustaf detta. Torsdag eller Fredag
är jag tillbaka. I dag kommer jag blott att vara hos honom ett
par timmar.
Jag vet ej, om de där besöken hos N. äro så bra just. Han
talade något, som gjorde mig förskräckt. Dock har han sagt
saker beträffande mig, som saknat all grund, och det torde vara
händelsen äfven här.
Förlåt brefvet — (menas förmodligen stilen) jag sitter vid ovant
bord med ovan penna.
Er tillgifna och tacksamma
_Ida Bäckmann_.
Efter min återkomst från Stockholm, träffade jag med professorn
aftalet, att hvarje dag nedskrifva det hufvudsakligaste af hvad som
tilldragit sig mellan Gustaf Fröding och mig. Det var ett tungt kraf,
men målet gällde hans hälsa. Af dessa bref finnas följande i behåll.
Uppsala den 10 juni 1904.
Jag skref också något i går kväll, men jag vill, att professorn
skall läsa detta först, det är något jag måste tala om.
Jag kom strax före två i dag. Gustaf låg i sitt rum; han hade
varit uppe hos N. men påstod, att han sett mig, då jag kom, och
gått ned. Jag hade med mig några bilder från Gammal-Svenskby och
hans egna dikter, men han var dock föga intresserad och till sist
frågade jag, om han kanske hellre ville återvända till N.
»Nej, jag vill helst vara, där du är», svarade han.
»Godt», sade jag och satte mig i fönstret för att läsa
Göteborgstidningen. Jag hade väl suttit en stund, sökande i
spalterna efter något, som kunde intressera honom, då han kom
fram till mig. Jag lade ned tidningen och räckte ut min hand mot
honom. Han såg svårmodigt på mig.
»Hvad tjänar det till att du spelar komedi med mig», sade han,
»du håller ej det ringaste af mig, du vill ej rädda mig ur kvalen
— du längtar blott att komma ifrån mig. Vet du af, att du ej
kysst mig i dag?»
»Verboten», sade jag i tanke att kunna slå bort det med skämt.
»Förbudet kommer ifrån dig själf», sade han, »det är du som
hittat på det, emedan du känner vedervilja för mig. Dock försöker
jag vara dig till nöjes».
»Gå och lägg dig», sade jag, halft sorgsen, halft harmsen. Han
lydde.
»Om du öfverhufvudtaget förstode, hvad det vill säga att hålla af
en människa, skulle du inse, att jag måste vara mot dig, sådan
jag är», fortfor jag.
Jag tog upp tidningen och sökte åter läsa en stund. Jag såg dock
oupphörligt, huru hans händer foro öfver hjässan — slutligen
kunde jag ej uthärda det längre, utan hoppade ned ur fönstret och
lade mitt hufvud mot hans hand. Han strök mig med den andra sakta
öfver håret.
»Ser du», sade han, »jag hade tänkt mig, att jag skulle få säga
dig allt mörkt och klibbigt, som pinar mig, att då det gått
igenom dig, det skulle stå för mig som befriadt och renadt. Jag
ville säga högt alla dessa hemliga ord och därunder se in i dina
ögon för att få bort den besudlande betydelsen i dem — jag ville
kyssa dig för att få ett nytt tankelif och lyckokänsla att ge den
näring». Han såg på mig med den där fjärrblicken — så drog han
mitt hufvud intill sig och kysste mig.
Jag kunde ha gjort motstånd, men det stod i det ögonblicket för
mig, att det hade varit orätt.
»Jag måste säga professorn detta», sade jag. Något i min röst
grep honom säkert. »Måste du», sade han ... »så skall jag aldrig
mer pina dig, stackars liten, — jag känner mig lycklig nu och
tror på dig. Det måste vara Cecilias fel allt detta. Jag skall ej
säga något hårdt åt henne, men jag skall be, att hon ej ofredar
dig och mig med sin härsklystnad».
Jag skrattade, och så kommo vi öfverens om att hennes
handlingssätt möjligen kan ha sin rot i något som skall
föreställa välvilja. Man hypnotiserar sig så lätt själf och tror
sig gå Guds vägar, då man blott går sina egna.
»Vet du, hvad kärlek är?» frågade han plötsligt.
»Nå, låt höra!» svarade jag.
»Det är en välbehagsförnimmelse, som en man och en kvinna skänka
hvarandra, stundom starkare, stundom svagare ....»
»Jag vill ej förneka, att hvad mig beträffar, förnimmelsen skulle
bli starkare, om du toge på dig kläderna och följde med ut», sade
jag och lade fram hans hvita kostym.
Han skakade skrattande på hufvudet. »Det måste också vara två
egoismers samstämmighet. Är du snäll, följer jag kanske med dig
ut och åker en dag».
Vi talade sedan om ryska tiggare, det är en af dem, som mycket
roar honom. Själf var jag ohyggligt trött, och strax efter
tre gick jag till Dr. K:s för att hvila mig litet. »Kärleken
öfvervinner allt», säga mig rösterna, yttrade han, då jag
skulle gå. Jag kvarblef hos K:s till 10 minuter öfver 5. Han
hade väntat och till min glädje läst något litet. Vi talade om
Gammal-Svenskby och kommo på något sätt öfver till Zanzibar och
en fest för sultaninnan där, som jag bevistat.
Ingenting i världen har gjort ett sådant intryck på mig som
bajaderernas dans utanför hennes fönster, och jag beskref den i
korta drag för honom. Lord B. hade en arabisk tjänare ombord —
hans dans påminde något om denna, och jag lärde mig den dansen
af honom. Jag brukade rätt ofta härma honom inne i salongen på
aftnarne, då tiden blef enformig och vi behöfde förströelse.
»Du kan inte dansa», sade Gustaf, »men kanske kan jag en gång
lära dig».
»Tack», sade jag öfverlägset, tog ett par danssteg som araben och
hoppade sedan upp i fönstret. Det var just intet utrymme mellan
sängen och fönstret, och jag hade gärna velat visa honom den
dans, som med så sällsam trollmakt grep oss alla därute. Minnet
af den verkade också nu starkt, och jag satt en stund försjunken
i denna period af mitt lif, då Gustafs röst ryckte mig därur.
»Vet du, hvart du nu ledt mig?» sade han. — »Jo, till Vasen
Tjusning!»
Jag gick ögonblickligen fram till honom. »Vasen Tjusning»,
upprepade jag och kände den underbara verkan blotta orden
framkallade. — (Jag skall tala om den en annan gång).
»Din gratie dödade allt djuriskt hos mig», fortfor Gustaf. »Jag
såg din själ i all dess stolthet och mjukhet, — min egen själ
lyftes af din högt från jorden upp i himlarne. Jag kände för
första gången lyckan i att etiskt älska någon. Samtidigt blef jag
rädd, men så såg jag åter din själ» — — och han beskref den. Jag
förstod, att det var sin egen själ han sett, sådan den verkligen
är — — — — — — — — — — — — — — —. Jag talade om mina egna intryck
af dansen, då jag såg den, och trodde att jag känt något af
Mohameds hänryckning, då han stod inför Den Eviges tron.
»Vet du af, att du är trolsk?» sade Gustaf.
»Vi stå nu inför Vasen Tjusning, eljes erinrar jag mig nog, hur
du sagt, att jag är som ett troll, som tittar fram bakom en sten,
som Astri i Astrakanien, som ’Norrskenets dotter med en isbjörn
till fader’ — du har varit frikostig med namn».
»Jag minns ej dessa, och intet synes mig passa, men jag vill
skrifva ett poem om den dansen».
Han lade sig ned på kudden och strök sig öfver ögonen. »Gör
något, så att jag märker, att vi äro på jorden», bad han.
Jag började sjunga: »Och akta er för jäntor». Då jag slutat
första versen sade han. »Tag någon annan, den är vedervärdig. Kom
ihåg, att vi stå inför Vasen Tjusning!»
Jag sjöng då med låg röst en gammal visa, och just i detsamma
inträdde Ni och de andra läkarne. Då Ni gått, började vi tala om
hans dikt »Balen», och hur denna tillkommit, och så måste jag gå.
Jag vore mycket tacksam, om professorn någon gång ville tala
med Gustaf om att den barrière som kommit oss emellan, ej beror
på någon förändring i mina känslor för honom, och att det ej
är _mig_ utan honom som Ni vill skydda. Han tror att det är
smittofruktan. Det vill säga, i dag har han ej talat om det,
men i går. Han har nu lofvat att tro på mig och lyda alla
föreskrifter. Jag är själf mycket trött — liksom söndersargad. Om
jag vore uthvilad skulle allt gå lättare.
Jag är ej säker på, att jag svikit Ert förtroende, men likväl
pinar det mig (som om jag gjort det).
Er _Ida Bäckmann_.