Jag har nyss kommit från hospitalet. Dagen har varit den lugnaste
af alla, blott en och annan gång har hörts en röst, men ingen
af otreflig art. Jag satt så jublande glad och tänkte få ge
de bästa nyheter, men så när jag tog på mig och gick bröt han
häftigt ut om att jag var trolös mot honom och om barrièren som
kommit emellan oss. Att än en gång bryta ned den vill jag ej och
jag gick. Jag vet nu ej hvad som är bäst, han förebrådde mig min
skenhelighet att ej vilja höra på honom och min hast att gå ifrån
honom. Jag går ej till honom i morgon och ej på måndag, förrän
jag talat med professorn. Kanske är det bättre, att jag en tid
uteblir. Det är svårt att veta, hvad som är rätt och rättast.
Er _Ida Bäckmann_.
* * * * *
Måndagen den 13 juni 1904.
Han såg ej så mycket bättre ut i dag, då jag kom in. Ögonen voro
blodsprängda, och blicken borta.
»God dag Saul!» sade jag.
»Hur är det med dig? Jag trodde du gått i Fyrisån», sade han.
»Du får förlåta mig, att jag var hård och orättvis emot dig,
den onde anden kom öfver mig». Han betraktade mig granskande —
»föröfrigt ser du ej alls bra ut i dag, snarare mycket ful».
Jag brast i skratt. »Jag vet det», sade jag, »men jag är desto
snällare».
»Godt», sade han, »det tör vara en rätt förtjänstfull egenskap.
Är du den jag hoppas på, låter du ingen barrière vara emellan
oss, jag måste tala och du måste höra, om jag skall komma ur
eländet».
»Tala hvad du vill, jag skall höra», svarade jag.
»Och om jag ser det plågade draget kring din mun?»
»Det skall du slippa att se, jag skall tänka på det resultat vi
vänta oss». Hans fantasi gick mindre ofta än jag väntat i de
gamla plågsamma spåren, och historien med flickan halkade han
tämligen lätt öfver — — — — —. Slutligen tog jag mig för att å
hans vägnar svara rösterna, och då kommo vi in på monadläran.
»Ser du», sade han, och såväl tonfall som ögon blefvo hans, »jag
hade tänkt mig att det till slut skulle bli en centralhjärna, som
reglerar hela jorden, omöjligt är ej heller, att det redan är så.
Denna förnimmer telepatiskt, hvad vi behöfva och ger oss det. Vi
skulle kunna kalla denna centralhjärna för jordanden. Å sin sida
påverkades denna af solanden och denna af centralsolanden o. s.
v.».
»Tror du, att denna centralhjärna eller jordande är
personifierad, eller tror du, att den blott verkar som en osynlig
kraft?» frågade jag.
»Jag har haft åtskilliga funderingar om detta», sade han. »Jag
tror, att den är personlig och att det är den som för ögonblicket
har den största intelligensen. Där råder anarki, än följa
människorna den ena, än den andra ledaren. Vissa ögonblick har
jag tyckt mig själf haft ledningen».
»Men tror du verkligen, att en människohjärna så kan uppfatta och
leda hela mänskligheten?»
»I detalj naturligtvis inte och inte direkt, utan medels andra —
jag påverkar dig, och du i din ordning andra o. s. v.».
»Du tycks alltså hålla den där kedjeteorien för sannolik?»
»Att vi olösligt höra ihop — ja, den förefaller rätt sannolik
.... Älsken Edra ovänner står det». — Han försjönk i grubbel. —
»Man kan ej älska genom ett beslut, eller hvad tror du?» fortfor
han.
»Nej», svarade jag, »men man kan göra rättvisa åt en människas
goda egenskaper, i hvilket förhållande hon än personligen står
till en». Jag tänkte själf med en smula samvetskval på Cecilia.
Jag skyndade mig att åter ta upp idén om centralhjärnan, och han
förklarade och bemötte. Så kom maten in. Det var så godt som
omöjligt, att förmå honom äta. Han tog en enda köttbit, åt ett
stycke bröd och drack ett glas isdricka. Jag måste försöka att ta
med mig något åt honom, jag har varit för trött och osäker för
att kunna göra något extra dessa dagar.
»Vill du läsa Jesu Bergspredikan för mig», bad han.
Jag gjorde så. »Bibelns Kristus var ej en sådan centralhjärna,
men kanske den Kristus jag tänkt mig. Vet du en gång inbillade
jag mig, att jag var Kristus. Jag tyckte, att jag ville gå upp i
honom, men ändå ej förlora mitt personliga jag. Därför upprepade
jag: _Jag Gustaf Fröding_ är Kristus. Men just som jag låg där
och skulle suggera mig till detta, kom en handlande från» —
han nämnde ett ställe — »inhoppandes i rummet och ropade helt
gladt: ’Jag är Jesus Kristus’. Då förstod jag, att det var min
sinnessjukdom, som ingifvit mig den tanken».
Han skrattade åt sig själf.
»Tror du på bönhörelsen?» frågade han därpå.
»Åh, ja — stundom, men jag fruktar, att mina böner äro allt för
oresonliga för att bli hörda».
»Dina böner dikteras af din frimodighet», sade han leende. »Jag
känner mig stå under någon slags högre ledning, och jag ber till
denna. _Om jag utan att det blir till pina eller skada för någon
annan kan få det jag åstundar, så gif mig det!_»
Tårarne kommo mig i ögonen — ingenting kan bättre uttrycka Gustaf
Frödings skaplynne än just denna bön.
Vi talade en stund ytterligare om bibeltexter, och så gick jag
till K:s ett ärende. Då jag kom tillbaka var han åter i sällskap
med rösterna, som nu talade jämförelsevis oskyldiga dumheter. Jag
fick slutligen en sväng på dem genom att tala om B:s och härma
honom. Gustaf kom in på sitt älsklingsämne om »mindkurer», och så
var klockan 6, och jag gick en nyans mera hoppfull än då jag kom.
_Ida Bäckmann._
Tisdagen den 14 juni.
Då jag i dag kom in till Gustaf, trodde jag, att de svåra tiderna
voro öfver.
Han hälsade mig skämtsamt och sade, att han i dag ej skulle
säga något, som jag fann otrefligt. »Jag blir så hårdt straffad
därför», sade han.
»Blir du —? Hur då?» frågade jag.
»Du går».
»Jag är ju ej internerad här», sade jag skrattande.
Vi talade om färger. Jag var klädd i en blus af persiskt siden
och beskref, hur alla färger därnere verkade starkt som sång.
Han berättade, att han tyckt sig höra sol- och månskenet sjunga.
Så kommo vi att tala om djuren och deras språk och han sade att
»Torr» vårt Tor och latinarnes terror var ett gemensamt uttryck
för förskräckelse. Därefter talade vi om Jezibel och Jehu, och
allt emellan komma rösterna, men ej särskildt starka. De talade
blott om Kristi liknöjdhet för människornas kärlek och en hel del
meningslösa saker.
Maten jag medförde åt honom åt han med mycket välbehag, ehuru
rösterna inte ens då lämnade honom i fred, utan påstodo, att jag
ville ha en del af hvad han åt.
Vi talade sedan om Åmål, och jag frågade, om han ville följa med
hem.
»Inte nu — en annan gång», sade han och berättade så om
borgmästaren i Å., Hadar Sandström, och om min svåger etc.
Jag stod framför honom och beskref en lustig fanjunkare, som lärt
mig exercera och han tycktes road. Sedan satte jag mig i fönstret
och såg ut, då jag plötsligt får se honom kasta sig upp och ned i
sängen.
»Du har befallt mig hoppa», sade han.
»Har jag —? Du misstar dig», sade jag, lade ned honom och svepte
om honom filten.
»Ja, en röst kom och sade, att du ville det ...... Gå inte», bad
han, då jag tog på mig kappan, »jag lofvar dig att ej göra så
mer. Stanna och drick kaffe med mig!»
Klockan var nästan half fem. Skötaren kom in med kaffet, och
knappt hade han gått, förrän Gustaf reser sig upp och hoppar
tvärs öfver sänggafveln.
»Gustaf, hur kan du göra så!» sade jag och förde honom åter i
säng.
Han tog mina båda händer i sina. »Förlåt mig», bönföll han, »det
är ej rätt att hoppa så oklädd, då du är inne, men jag fick
befallning. Jag tyckte du sade, att jag skulle pröfva mitt mod».
»Du skall väl ej utbilda dig till ekvilibrist», sade jag, »någon
annan kan jag ej inse behöfver mod att hoppa».
»Jag har försökt detta ofta», återtog han.
»Men detta är sista gången», afgjorde jag. »Du får ej göra det
mera».
»Nej, det är ej sannolikt, att jag gör det, det är dumt», erkände
han.
Vi talade så om olika slag af mod, om Karl XII:s halsstarrighet
och dumdristighet, om Goethe, som gaf sig ut i kulregnet, och när
jag fann honom något lugnare lämnade jag honom.
Jag tillsade en af betjäningen att nämna för jourhafvande doktorn
Gustafs tilltag. Gustaf var stundom försmädlig, stundom rörande
öm mot mig. »Jag tror, att du vill mig väl — jag lyder dig», sade
han.
Efter detta skulle jag ej våga gå ensam ut med honom, så länge
han är så här dålig. Han var ej ovillig att gå ut i dag. Han sade
nog mycket vackert i dag om tro och hopp, men jag har glömt allt
för denna min fruktan, att han på något sätt skall kunna skada
sig. Hans gifna ord kan man ej lita på.
Er _Ida Bäckmann_.
Hur är det väl möjligt, att hoppas så fast som jag gör — och likväl gör
jag det.
Onsdagen den 15 juni 1904.
Gustaf är som professorn vet en sådan där hvarannandagsmänniska.
Hur lugn stod han inte nu framför mig och bad om hjälp att knäppa
en knapp. Jag skulle kunnat tro, att jag drömt scenen i går.
Men det dröjde ej länge, innan jag fick klart för mig, att den
verkligen ägt rum. Jag började tala om Armfelt, och i sardonisk
ton inföll han då, att denne antagligen tagit mig till mönster
för sitt sätt att bära håret.
Jag skrattade och förde talet på hertig Carl och Reuterholm.
»Det är ej alls sagt, att hertig Carl var feg», sade han,
»det finns så många olika slags mod, man tör bedöma människor
orättvist».
»Ja, han hör till en af historiens strykpojkar», sade jag. »Det
är föröfrigt svårt att afgöra, hvad som är modigt och hvad som
är fegt, det beror alldeles af omständigheterna. Jag har funnit
Adolf Fredrik vid ett par tillfällen lika modig som Karl XII».
»Den toffelhjälten», sade han föraktligt. »Han lät sig behärskas
— han liksom ...» — han teg, men jag förstod hvad han menade,
och oaktadt min oro för ett utbrott hade jag svårt att se fullt
allvarsam ut.
»Ja, hon frestade honom till mycket», tillstod jag.
»Kvinnan skall vara sin man underdånig, vet du det?» frågade han.
»Ja, efter syndafallet blef det ju lagen — och ändå minns du ju,
att hon ej bröt direkt mot Guds bud, utan mot hvad mannen sagt
vara Guds bud».
»Ja, se kvinnan har ett så enfaldigt hjärta, att hon tror allt,
såväl hvad ormen som hvad mannen säger», förklarade han.
Nu brusto vi båda i skratt.
»Man skall hata sin hustru för att vara en rätt Kristi lärjunge»,
började han åter.
»Så-å — är det detta du öfvar dig på?» frågade jag.
»Kanske — det som är älskvärdt hos dig, kan jag ej hata, men jag
kan ej glömma det, att du tvingade mig att hoppa i går».
»Gustaf! Hur kan du säga något sådant? Hvilken glädje skulle
jag väl ha att se dig göra klownkonster? Lämna det till dem,
som ha det till yrke. Du är skalden och tänkaren — du gör blott
tankegymnastik».
Han tycktes nöjd, för hur länge vet jag ej. Vi talade så om
hertig Carls son Carl Löwenhjelm och Hadar Sandströms släktskap
med denne. Han nämnde sin mors telepatiska förnimmelse af
Karlstads brand och talade om sin far, som alltid förebrådde
honom hans håglöshet. »Liksom man skulle kunna ge sig själf håg»,
sade han förbittrad.
Jag såg tidningen svänga af och an i hans händer — det är alltid
ett tecken att något pinar honom och skyndade att tala om
Liljebjörns porträtt af den bildsköne Ferdinand Fröding.
Då stormen var afvänd, tidningen nedlagd och blicken lugn,
kände jag, att jag ej hade kraft nog att än en gång skära genom
bränningarne. Jag tog min hatt för att gå.
»Nej, nej, du får ej, jag vill att du stannar!» sade han bedjande.
Jag lydde och motiverade min afsikt att gå med att jag ej hade
någon mat med mig åt honom, hvarför jag tänkt promenera till
staden och köpa, något som också varit min mening samtidigt med
att få en stunds hvila.
Han talade litet med mig om en min artikel i G. H. T. och hur han
själf, då han var tidningsman, beundrade allt hvad han skref och
tyckte om att höra Hellberg läsa det.
Jag läste därefter för honom om Wiksell och hur H. B. i hög grad
gillat honom. »Undrar om W. sade därom som du den där gången
portiéren på Saltsjöbaden lät dig få ett rum, trots det hotellet
var öfverfullt, när han hörde, att du var den Gustaf Fröding, som
skrifvit Mister Johansson».
»Hvad sade jag då?» frågade han.
»Under smädelsen och grinet björnen dansar gladt omkring, men vid
bifall utaf svinet — — — —»
»Ja, jag minns nu», sade han. »Jag tycker ej om det pris jag får
för Vallarelåt och dylika».
»Det är en vacker låt och för oss klingar den fulltonig».
»Allt det där liknar en örn med fjärilsvingar», sade han.
»Då är det i sanning enastående vackert — tänk dig ett par
skimrande vingar på en örnkropp — hur mjukt han lägger dem
tillsamman, hur han i ett nu breder ut dem så att man bländas af
färgprakten och hur han utan detta skarpa hvinande kan sänka sig
upp och ned».
»Ja, du har rätt», sade han, »fjärilarne äro vackra, men de ha
ful kropp och dumma ögon». Och så kommo vi in på tal om olika
djurarter.
Då två och en half timma förflutit utan störande röster — blott
vid middagstiden, då han tyckte sig höra en befallning från
mig, att han skulle slå isdrickan i tvättfatet, hvilket jag
förhindrade — vågade jag ej hoppas mer af de återstående timmarne
och ville ej i dag ha något bedröfligt att skrifva. Med detsamma
han såg, att jag räckte ut min hand efter hatten, började
rösterna sitt gamla vanliga, att jag ej vill vara hos honom,
emedan jag upphört att hålla af honom m. m.
Jag tror, att jag behöfver hvila mig några veckor — tröttheten
från skolarbetet och från allt hvad jag haft dessutom gör sig
gällande, och får jag tillbaka hela min forna spänstighet skall
jag kanhända bättre kunna manövrera oss igenom alla dessa röster.
Jag skall förbereda Gustaf, att jag reser söndag eller måndag.
Om han vet, att jag kommer tillbaka, finner han sig nog utan
skada i det. Jag tror, att man nu har hela den gamla skalan
att gå igenom, och om några månader är han väl apatisk. Jag
vet ej, hvad jag anser plågsammast dessa häftiga, nästan vilda
utbrott eller de andra hemska rösterna. Jag undrar, om ej för
Gustaf själf de förra äro pinsammast. Jag glömmer aldrig det där
uttrycket af förtviflad beslutsamhet hos honom, då han hoppade ur
sängen.
Jag har hela tiden tänkt resa hem till Åmål en månad, men hade
gärna velat se Gustaf lugnare först.
Er _Ida Bäckmann_.
Jag har glömt alla lustiga ord Gustaf skapade i dag om patridiotism och
den prostestantiska statsreligionen i Sverige.
Torsdagen den 16 juni 1904.
Ja, jag ville egentligen börja från slutet för att få befrielse
från det, som plågar mig, men det är ju ej alls det som är
meningen med dessa bref, och därför får jag väl försöka göra mig
värdig Gustafs nådiga omdöme nyss om ordning och reda i mina
skrifverier.
Jag har varit på hospitalet i dag från 2-½6 utan att vi besvärats
af röster vare sig af det ena eller det andra slaget. Nå, jag
hakar mig ej fast vid något bedrägligt hopp, jag konstaterar
blott ett gladt faktum.
Gustaf skulle gå upp till N. och läsa högt för honom, då jag kom
in. Tänk — det som är en sådan pina för honom eljes! Men N. kan
dåligt se, sade han, och ingen annan vill göra det.
»Gå du en stund», sade jag, »jag går under tiden ett ärende till
K:s».
»Nej, jag är hellre med dig», sade han, »jag skall blott säga
till honom, att han ej väntar».
Jag stod vid fönstret, då han återkom. Han lyfte upp mig på armen
och bar mig ett par slag fram och tillbaka på golfvet. Det är
en gammal vana hos honom, då han är vid godt lynne, eller också
brukar han lyfta mig upp på ett bord eller en byrå.
»Så—å Salomo, du bär Zulamit ett stycke genom öknen», sade jag,
då han varsamt satte ned mig i soffan.
»Stackars liten, du är nästan skrämmande lätt», sade han.
»Jag tänker också resa hem några veckor för att göda upp mig,
skall du skrifva till mig under tiden?»
»Ja, gör i ordning kuvert och papper — det kan väl hända, mina
sinnesstämningar växla, så att jag ej kan ge något bestämt löfte.
Och du?»
»Du vet, att jag skrifver ofta, om jag också stundom har den
känslan, att din misstänksamhet plockar bort betydelsen i hvarje
ord».
Innan jag hann hindra det, hade han kysst mig.
»Du får ej göra så», sade jag halft rädd, halft förtretad.
»Professorn har förbjudit det».
»Inte har han förbjudit mig», invände han, »och jag har aldrig
gått in på ett sådant villkor som att ej kyssa dig».
»Ja, men jag har gått in på det, och jag tycker ej det skulle
vara något nöje för dig, då du vet, att jag ej är med om att du
gör det».
»Åh, nej, det kan du ha rätt i. Vill du säga mig, hvad man
angifvit för skäl för detta förbud?»
»Detsamma jag sagt dig upprepade gånger förut. Det är ej nyttigt
för dig».
»Paulus sade: ’Allt är mig tillåtet, men allt är mig icke
nyttigt’. Jag kan vända om satsen och få den att passa in på
mig», fortfor han, och ögonen glittrade bakom pincenezen. »Jag
begriper förresten ej Paulus, men det gjorde inte Petrus heller».
Vi promenerade under tiden fram och tillbaka på golfvet — han
ville försöka bli mager. Då jag föreslog honom att ta kläder
på sig, påminde han mig, att jag i mitt julrim sagt honom vara
’keinen Byxendichter’ och denna äretitel ville han behålla. Han
försökte öfvertyga mig om att Greklands främste filosofer gått
klädda just som han, och så lämnade vi den frågan.
»Det där sanningskrafvet, du» — sade han, »är ett förtärande på
samma gång som ett renande kraf».
»Jag är ej säker på, att det är berättigadt», sade jag. »Jag
talade därom med mina jämnåriga vänner, och vi kommo öfverens
om, att vi nog i nödfall kunde narras, blott vi ärligt erkände
för oss själfva — den gången sade jag en osanning — då slapp man
åtminstone humbuga inför sig själf».
»Ja», sade han, »det ligger någonting i det där. Jag tycker ej om
budet: ’Varen fullkomlige’».
»Jag antar det menas, att man skall sätta idealet högt», undslapp
det mig. Jag betogs i samma ögonblick af förskräckelse — ordet
ideal utgör hans afsky. Han märkte det dock ej, upptagen som han
var af sina egna tankar.
»Föröfrigt», sade han, »kan det menas futurum: I skolen vara
fullkomlige».
»Det står dock ej så», invände jag.
»Jo, i grundtexten. Jag håller det ej omöjligt, att vi en gång
kunna nå en grad af fullkomlighet, men det där, att vi skola bli
gudar, det synes mig otänkbart. Om Gud är det, som uppfyller
allt, finns det väl blott en Gud».
»Skulle ej oändligheterna kunna rymma mera. Skulle det ej för
hvarje Gud, kunna uppstå en ny oändlighet?»
»Inte om man fasthåller vid hvad ordet oändlighet i sig själf
betyder, men olyckan är, att man slarfvar till språket, så att
det blir en förbistring värre än Babylons. Ser du, det där
uttrycket Guds barn», fortfor han och tog upp ett ämne, som vi
nyss nedlagt, »det betyder ej att vi äro Gudar, — ej ens att vi
skola bli det. — Är jag väl densamme som min far, är det ens
sannolikt, att jag en gång blir det? Nej, det betyder blott, att
det är något gudomligt i oss».
Så kom maten. Han behärskas fortfarande af nycken att ej äta den
och förtär blott, hvad jag medför åt honom.
»Hur har du fått den orientaliskt gulbruna färgen, konung
Salomo?» frågade jag, då han satt där, insvept i cigarrökmoln.
»Däraf att jag aldrig tvättar mig, o Drottning af Saba», svarade
han och tillade med en granskande blick på mig. »Jag tror, att
drottningen af Saba var ljushårig och blåögd».
»Enda likheten är nog, att vi båda gjort äfventyrliga färder för
att få höra Salomos visdom», menade jag.
»Min framställning af konung Salomo är ej alls bra», sade han.
»Det är litet af mig själf och litet af Henrich Heine, min
fantasi har ej kraft nog att skapa en äkta Salomo. I allt hvad
jag skrifvit är intet uppleft, blott uttänkt och det duger ej för
en lyriker — det är falskt. Jag har i hela mitt lif längtat att
erfara en lyckokänsla — —»
»Och har du aldrig känt någon?» sade jag, då han teg.
»Jo, då du kysst mig ........»
»Godt jag skall gå till Kungs och be att få kyssa dig på din
födelsedag». Han skrattade litet och jag förde talet på Jägar
Malm och den äkta stämning, som fanns i denna.
»Du —» sade han sedan, »om jag ligger så här ett år och blir
uppassad af dig tör jag kanske kunna göra fruktbärande, hvad jag
genomtänkt denna tid. Men jag vill ej, att man skall kunna göra
felslut i hvad jag sagt, såsom man kan göra med Rydberg och de
öfriga filosoferna jag läst».
»Jag tycker, att om man ser ett fel, skulle man väl kunna rätta
det öfver allt där det behöfs äfven i resultatet, men ej förkasta
allt som du gör, så fort något strider mot hvad du kallar
logiskt. Dock kan jag ju ingen matematik, och det är väl därför
jag ser saken så».
Tre timmar voro nu förflutna, och jag ville gå. Han tiggde mig
kvar, men så sitter jag där med dåligt samvete för Cecilias
skull. Gustaf känner min oro och misstyder den, och när jag skall
gå igen, bryter hans misstänksamhet ut.
Han var ej häftig, och jag borde väl ha känt mig glad, då jag
hörde, hvad han ansåg det betyda för sig, om jag höll af honom,
men jag kände mig stå bakbunden, då det gällde att bevisa honom,
att han kunde tro mig.
Jag hade nästan tänkt dela upp tiden så, att jag i morgon utan
att vara där för mycket kan stanna, tills han äter kväll, då är
han van att jag går, kanske skall det då mindre irritera honom.
Dock med Gustaf vet man ingenting, han är oberäkneligare än någon.
Er _Ida Bäckmann_.
När jag följande dag besökte Gustaf Fröding, var hans blick hetsig, och
hans stämma hade en främmande klang.
»Hur länge har du varit hos professorn i dag?» frågade han.
»Kanske fem minuter», sade jag.
»Det är då för att få se honom dessa fem minuter, som du sedan pinar
dig med att kvarstanna hos mig», fortfor han förbittrad. »Jag är
förevändningen. När han i dag lämnat mig, steg jag upp och såg mig i
spegeln. Mitt ansikte är vidrigt jämfördt med hans. Jag klandrar dig
ej».
Han teg en stund. »Jag sade honom i dag, att jag kysst dig mot din
vilja», återtog han, »och han såg mycket besynnerlig ut».
Jag satte mig tigande ned bredvid honom. Med dessa misstankar hade han,
alltsedan Cecilias förordningar utkommo, plågat sig och mig, och inga
medel stodo mig till buds att bevisa honom deras grundlöshet. Skenet
var emot mig, genom alla förbud, hvarmed jag kringgärdats.
Snart började rösterna tala. Många af dem ställde sig sympatiska till
min kamp om honom, andra hånade den och sökte stärka hans misstro.
Jag låg på knä vid sängen med mitt ansikte i hans händer. Slutligen
började rösterna tala om hans diktarkall. Han hade tjänat Priapus
istället för Apollon, sade de, och om han också ej helt velat det, hade
han dock med ett stänk af vilja varit med därom.
Som jag allt ibland framgångsrikt tagit mig för att svara dem, gjorde
jag äfven nu försök att föra hans talan, men det var gagnlöst. Allt
hårdare och skarpare föllo orden, allt mer förpinadt blef hans ansikte
och allt stelare och liflösare hans händer. Blott en gång hörde jag
hans egen röst. »_Har jag förvisats från ditt ansikte, o Gud_», sade
den, »_så låt mig dock behålla kraft att lägga min kallelse i händer,
som du renat, och låt denna aflyssna dina ord med sitt öra mot ditt
hjärta och sina armar omkring människosläktet_».
Röster af hån och begabberi aflöste därpå hvarandra. Gustaf Fröding
sänkte sitt hufvud mot bröstet. Jag såg honom göra våldsamma
ansträngningar för att hejda de ord, som piskade sig fram öfver hans
läppar, och hans ansikte var dödsblekt.
»Gustaf!» ropade jag ångestfullt.
Han hörde mig ej, och strömmen af röster afbröts ej ens för en sekund.
»Gustaf!» ropade jag än en gång, slog mina armar omkring hans hals och
drog hans hufvud mot mitt bröst.
Ej en min, ej en rörelse gaf tillkänna, att han märkte det.
Följande ögonblickets ingifvelse, reste jag mig upp, knackade på hans
panna och ropade helt gladt: »Är Gustaf Fröding hemma? Det är Ida
Bäckmann, som vill tala vid honom!»
Det blef tyst ..... Ett leende dref sakta bort pinan ur hans ansikte,
och hans ögon fästes strålande på mig.
»Här är jag lilla Ida Bäckmann ..... Men säg, hvad kan hon då vilja
mig?» frågade han skälmaktigt.
»Ja, hvad tror du själf profet?» undrade jag.
»Jag tror ej blott längre — jag vet, att du älskar mig», sade han,
för första gången om mig användande det ord han utdömt. »Gud gaf mig
förvissningen därom», tillfogade han, »och då detta förbrukade ord
knöts af Honom till dig, återfick det sin ursprungliga och heliga
betydelse».
Han tystnade, och hans blick lämnade mig ej en sekund.
»Nu är jag ej längre rädd för döden och domen», återtog han, »när jag
ser dig och hör din röst ropa mitt namn, då förstår jag, att Guds
rättfärdighet och Guds kärlek flöda ur samma källa».
»Du hörde mig alltså — kanske äfven när jag ropade första gången?»
Han smålog. »Din röst nådde mig ej, men jag såg den i fjärran och anade
den. Skall hon väl lyckas kasta den så långt ned, att jag kan gripa den
och komma upp?» tänkte jag. »Konsten är att finna det rätta sänklodet.
Du fann det och därför ...»
»Har jag dig nu här, och du får aldrig mer lämna mig ensam i ett sådant
hemskt sällskap», afbröt jag och flyttade mig närmare honom.
Han lade sin arm omkring mina axlar, och skenet från hans ögon
förjagade den ångest, som ännu fanns kvar i mitt sinne.
»Du och jag», sade han, »äro två skeppsbrutna, som fastbundits vid en
planka och nu glida fram öfver lycksalighetens vågor».
Han hade åtskilliga gånger förut liknat mig vid Sigyn och sig vid den
fjättrade Loke. Denna liknelse kom åter för honom, då han än en gång
ville skildra verkan af min stämma nyss. Utan nämnvärd ansträngning
lyckades jag omsider förmå hans fantasi att lämna tragiken i vårt läge
och från Loke spela in i de andra mytologiska gudomligheterna.
Vid vårt nästa sammanträffande började han själf förlöjliga sin
svartsjuka mot professorn och de andra läkarne och ångrade, att han
plågat oss båda därmed.
»Jag grämer mig öfver allt som skilt oss åt, ej minst öfver alla år som
gått, och under hvilka vi ej fått vara lyckliga tillsammans, du och
jag», klagade han. »Jag vill ej blott ha den lycka, som bjudes nu, jag
vill ha minnet af den som varit och hoppet om den, som väntar oss».
Jag smålog. »Professorn har i dag som ett bevis på din likgiltighet
för mig anfört, att du besvarat frågan, om man kunde förlita sig på
varaktigheten af dina känslor för mig med: ’Jag vet inte’», sade jag.
Han medgaf, att hans svar fallit så.
»Hur länge tror du dig då kunna bygga på dem?» undrade jag.
Han besinnade sig en stund. »Är du nöjd med hundra år?» sade han
vädjande. »Kanske kommer jag sedan att under en sextio år hålla af
någon annan, men jag återvänder därpå till dig igen».
Jag skrattade och förklarade mig ej önska hvarken honom själf eller
hans känslor för mig annorlunda. Det lönade sig ej ens antyda, att
bristen på förståelse hos dem, som frågade honom, helt säkert komme att
bringa sorg öfver den hans ord afsågo att skydda.
En stund därefter lät han mig förstå, att orsaken till hans undvikande
svar äfven låg i att han funnit alla frågor rörande sitt förhållande
till mig otillbörliga, och jag måste bönfalla honom att för min skull
ge ett svar, som ej kunde vantolkas, när han blefve tillfrågad, hur
snart jag skulle återvända till honom från Åmål.
Vi hade kommit in i ett intressant samtal om telepatiska förnimmelser,
då han helt plötsligt säger: »Du nedskrifver sedan någon tid dina besök
hos mig».
»Ja», svarade jag, »jag lämnar hvarje dag en skriftlig redogörelse för
dem till professorn».
»När skrifver du dessa?» frågade han skarpt.
»På aftonen då jag kommer hem, och på morgonen lägger jag dem i hans
breflåda. Vi trodde båda, att han bättre skulle kunna förstå din
sjukdom och råda bot för den, om jag på detta sätt hjälpte honom».
Han hånlog. »Det är bref af din hand han önskar, och så blir jag
förevändningen. Jag förbjuder dig att skrifva!»
»Det förbjuder sig själft, då det är dig obehagligt», afgjorde jag.
»Du är skenhelig», bröt han åter ut, »det är blott barmhertighet och
kristlig kärlek du hyser för mig».
Jag teg. »Du ser ut som en martyr. Kan du inte också låna dig en
helgongloria för att få bilden fulländad», fortfor han sardoniskt.
»Det skulle i så fall vara Jeanne d’Arcs, den är alldeles obegagnad,
och du behöfver sålunda ej frukta, att någon helgonsmitta vidlåder mig,
när det behagar dig att befria mitt hufvud från vanprydnaden», sade
jag retligt.
Ett leende lekte kring hans läppar, och hans uppsyn ljusnade. »Förlåt
mig!» bad han. »Jag vet, att jag har orätt, då jag misstror dig, men
orden födas på mina läppar, utan att mitt hjärta är delaktigt däri».
Han drog mitt ansikte intill sitt och kysste mig. »Var inte rädd, lilla
Ida Bäckmann», hviskade han, då tårarne skymde mina ögon, »jag vet hvad
du tvingas att säga, men .... bröt jag också emot mänskors lagar — ack,
mot gudars bröt jag ej».
Jag svalde leende gråten, och han räckte mig en bok att läsa för honom
ur.
* * * * *
Följande dag visade sig en märkbar förbättring hos Gustaf Fröding.
»De onda tiderna äro nu öfver», sade han, »men blott för denna gång.
Jag tror knappast, att du helt löst mig från det onda — någon har
hindrat dig, eller också var jag återigen ute i ogjordt väder. När
ingen längre har något att bestämma öfver dig och mig — när du en gång
blir min hustru och intet klockslag skiljer oss åt, blir kanske allt
annorlunda. Vill du skänka mig ytterligare två dagar, kan du sedan resa
med lugn, och tre veckor äro väl nog för dig. Ger du mig så dessa två
dagar, har jag 19 dagar kvar. För dig blir så mycket som fyller och
förströr, — då du gått, blir jag ensam».
Han talade med afbrott, och då jag såg, att tanken på en skilsmässa
pinade honom, erbjöd jag mig att stanna.
»Nej, nej», sade han, »det skulle döda dig, och det är viktigt för oss
båda, att du snart blir stark. Tror du då ej, att minnet af dig skall
hjälpa mig öfver den kvalfulla ensamheten. Jag skall känna, hur dina
händer rört vid föremålen här, hur dina ögon hvilat på dem, och de
skola tala om all den kärlek till mig, som lefver i dig ....»
»och växer och blir större dag för dag», ifyllde jag.
»Jag tror dig, och jag lägger med tillförsikt mig själf och den
kallelse Gud gifvit mig i dina små darrande händer» — han grep dem och
förde dem till sina läppar. — »Visserligen skälfva de stundom våldsamt
starkt», fortfor han, »men de släppa likväl aldrig taget».
Jag satt på golfvet vid hans säng, och han höll med sina båda
händer min hand hårdt tryckt mot sitt bröst. Vi hade talat om de
plågsamma rösterna, som förlamade hans arbetskraft och gjorde hans
lif helvetiskt, vi hade talat om Zulamit och Salomo, om Mahatma och
Vahatma, och vi hade talat om den där arabdansen, genom hvilken han
tyckt sig med gudomlig kraft upplyftad öfver jorden.
»När hörde du rösterna första gången?» frågade jag.
»I Karlstad för omkring tio år sedan. Jag satt på Stadshotellet och
rökte en cigarr. Jag hade lagt ned handen på bordet och höll cigarren
mellan fingrarne. Plötsligt slogs den ur min hand. Jag tog upp den, och
ånyo skedde detsamma».
»Blef du ej rädd?» frågade jag.
»Nej, jag trodde det möjligen var någon andebefallning från min far,
att jag ej skulle få röka. Ser du, jag var från barndomen van vid
spiritistiska fenomen; ofta hade jag sett min mor skrifva spiritistisk
skrift och äfven hört henne förutsäga kommande händelser. Nå, jag lydde
befallningen och lade bort cigarren.
En stund därefter kände jag, hur en osynlig kraft lyfte mig högt, högt
upp. En förfärlig ångest grep mig och jag höll mig med all kraft kvar
vid bordet. Samtidigt ingöts hos mig en sådan styrka, att jag tyckte
mig kunna lyfta och krossa, om så hade varit, ett skyhögt berg. —
Hotellägarinnan märkte, att jag såg besynnerlig ut, och jag bad henne
hjälpa mig in i ett rum, där jag kunde få vara ensam. Jag ville ej,
att de öfriga gästerna skulle bli skrämda vid åsynen af mig. Så fort
jag kunde, gick jag till min bostad. Då jag befann mig där, kände jag
ånyo samma öfvernaturliga makt omkring och uti mig. Jag hade lagt mig
på soffan, men någon tvang mig att resa mig upp, och jag hörde en röst
som oupphörligt sade: ’Gud är rättfärdig, Gud är rättfärdig!’ För
hvarje gång kände jag strömmen af en öfvernaturlig kraft genombrusa
mig, och blott genom en oerhörd viljeansträngning kunde jag fasthålla
min varelse vid jorden. Åh, den skräck jag då kände! Jag liksom förnam,
att Gud utvalt mig till sitt redskap. ’Min kraft skall fullkomnas i din
svaghet’, hörde jag, och i sanning jag kände mig vara den uslaste, den
svagaste och den ovärdigaste i hela skapelsen». Han sänkte hufvudet mot
bröstet.
»Och sedan dess, började du studera bibeln?» insköt jag och lutade mitt
ansikte mot hans knä.
»Ja, från den tiden sökte jag genom forskningar i denna utgrunda
meningen med alla de syner och röster, som omgåfvo mig. Att jag ej
förmådde bära det», fortfor han förtvifladt och tog mitt hufvud mellan
sina händer, »månne ej det blir deras ansvar, som valde ett allt för
bräckligt redskap!»
»Din historia har en viss likhet med Mohameds», sade jag. »Minns du,
eller skall jag berätta?»
»Jag har nog glömt, berätta du», sade han. Jag gjorde det.
»Du är ännu ej 44 år», fortfor jag därpå. »Mohamed drog ut i öknen och
förberedde sig på sitt kall — du har inneslutit dig i detta kloster.
Ett långt lif ligger framför dig. Ännu kan du bli Guds sändebud — — —»
Jag såg på honom, ängslig att möta hans på en gång sorgsna och bittra
leende.
Hans ögon mätte djupet af mina med den fjärrglans som är så egendomlig
för honom.
»Kanske du», sade han, »har jag, under det jag legat här och tänkt,
uträttat lika mycket som de, hvilka gräfva i jorden eller sy kläder.
När jag en gång får kraft — när jag fått ligga här ett år eller så,
under det du passar upp och förströr mig, då kanske jag har något att
säga människorna, som är dem tjänligt att höra. Om jag också ej skulle
kunna göra det klart för dem, kunde mina ord kanske åtminstone leda dem
in på rätta spåret».
»Jag är öfvertygad om att du en gång skall göra det», sade jag. »Ofta
komma dina ord en förlåt att remna i de tempel jag byggt. Jag ser och
känner glimtar af ljuset. Så skall det gå med hela mänskligheten, då du
en gång talar till den».
»Kanhända», sade han.
»Men alla dessa röster, jag ibland hör — dessa stundom dumma, stundom
ohyggliga och osannfärdiga röster, hur vill du förklara dem?» fortfor
jag.
»Vet du ej, att utefter en telefontråd löpa många olika röster, mitt
öra är känsligt för dem alla».
När jag dagen därefter inträdde i professorns mottagningsrum, märkte
jag genast, att han hade något plågsamt att meddela.
»Herr Frödings tillstånd har på sista tiden försämrats», började han.
»Han har varit mycket dålig, men de allra sista dagarne har en märkbar
förbättring inträffat, hvilket ni nog helt säkert märkt», svarade jag.
»Ja», medgaf han, »i går och i dag har han varit bättre. Det har varit
bref från fröken Fröding», fortfor han. Jag böjde på hufvudet, det hade
jag förstått hela tiden. »Hon önskar, att edra besök hos hennes bror
tillsvidare skola afbrytas, och eftersom ni ändå ämnade resa till ert
hem i dagarne, så får detta bli ert afskedsbesök».
Jag svarade, att det gifvetvis ej blef mig annat öfrigt än lyda, men
ansåg nu å min sida, att denna skilsmessa skulle vålla Gustaf Frödings
hälsa stor skada. Efter mycken kamp under de vidrigaste förhållanden
hade jag slutligen lyckats få honom lugn, men hans sinne tålte ej
ytterligare besvikelser.
Professorn sade sig genom samtal med Gustaf Fröding ha fått det
intryck, att denne ställde sig tämligen likgiltig gent emot mig och han
hade aldrig hört honom yttra en önskan att ha mig i sin närhet.
Trots situationens allvar kunde jag knappt återhålla ett småleende.
Gustaf var gifvetvis ej lätt att förstå, men — — —
»Han lofvade mig i går, att han skulle försöka göra klart för er, hvad
han önskade med afseende på mig», sade jag. »Har han ingenting sagt?»
»Jo, han sade i dag ganska bestämdt: Jag vill att fröken Bäckmann
kommer tillbaka till mig», erkände professorn.
Vi utbytte därpå några afskedsfraser och som i en mardröm gick jag
uppför sandgången till den flygel, där Gustaf Fröding bodde.
Hur glad väntade han mig ej denna dag; vi skulle fortsätta våra
forskningar i Goethe för att se, i hvilka sammanhang han talat om
Öfvermänniskan.
Jag öppnade dörren, och Gustaf sträckte sina båda händer mot mig.
Vid första ögonkastet lät han dem sjunka, hans blick miste sin glans,
och hans röst hade en skälfning af kval, då han sade.
»Min hvita korp, jag hör, hur dina vingar slå mot något hårdt».
Han drog mig intill sig och lade mitt hufvud mot sitt bröst. Jag grät
stilla.
»Stackars liten!» sade han och torkade ömt tårarne från mitt ansikte.
»Jag hade nyss en förnimmelse af att så skulle ske. Gråt ej för min
skull! Håller han dig mycket kär, kan han ej neka dig, om du ber honom
att någon gång få besöka mig. Jag skall nöja mig med så litet. Blott
att du sitter här, och jag får hålla din hand i min och tala till dig».
»Åh, Gustaf, sluta upp med detta tal!» utbröt jag. »Du vet, att det för
mig ej finns någon annan än du i hela världen».
»Jag såg honom i natt», fortfor han, »och jag kan ej finna annat än du
gör rätt i att föredra honom. Han var reslig och vacker. Du har sagt,
att du ej vill heta Fröding — jag förstår, att du vill ha ett namn med
ståtligare klang att ge i arf åt dina barn — och jag förebrår dig ej.
Han såg ut att vilja göra dig lycklig .... Du har ju stundom varit
lycklig med mig här? Inte sant? Du vill väl då be honom att allt ibland
få besöka mig! Jag svär att ej göra något mot dig, som kan förnärma
honom».
Jag ryckte mig lös och ställde mig framför honom. »Din fantasi
vilseleder dig», afgjorde jag myndigt. »Cecilia har förordnat, att mina
besök hos dig för en tid skola upphöra, och smärtan öfver att en dag
tidigare än jag beräknat behöfva säga dig farväl på .... på kanske en
månad, kom mig att förlora själfbehärskningen. Ingen annan har haft med
denna sak att göra. Och — så länge en tanke födes i min hjärna och en
önskan i mitt hjärta, knyta de sig endast omkring dig. Jag vet, att du
vet det, när misstron ej förblindar dig».
Hans ögon ljungade. »Svär, att det du säger är sant!» Han räckte mig
psalmboken han skänkt mig.
»Jag svär det», sade jag och slöt mina händer om hans och boken.
»Du vet hvad jag skrifvit häri under ditt och mitt namn», fortfor han.
»Lofva mig nu vid den kärlek du hyser till mig och din mor, att du
aldrig upphör att söka återvända till mig».
»Det lofvar jag».
»Hurudan jag än tvingas att visa mig mot dig ....»
»Hurudan du än kommer att visa dig mot mig», upprepade jag.
»och aldrig glömma, hvad jag hoppas af dig för mitt diktarkall ....»
»och aldrig glömma, hvad du hoppas af mig för ditt diktarkall».
»Godt nu litar jag på att du blir trofast mot mig», sade han, och
ansiktet lyste.
Motståndslöst lät jag honom lyfta mig upp ur min knäböjande ställning.
»Lägg ditt hufvud här och hör mitt hjärtas slag!» bad han. »Jag vill,
att du skall minnas, hvad det säger, när man nu sliter dig ifrån mig».
Några minuter förgingo .... och ännu några ....
Rasslandet af nycklar och ljudet af annalkande steg skar genom
tystnaden.
Han sänkte hufvudet mot bröstet, och hans hand slöt sig om min i ett
järngrepp.
»Jag måste gå — du hör — det är vakten, som kommer för att afhämta mig
....»
»Jag följer dig till dörren», sade han och reste sig upp.
Jag hade lagt min hand på låsvredet, då han tog mitt ansikte mellan
sina händer för att kyssa det.
»O, misskundsamhet, hvar finns du!» kved jag, tänkande på hur Cecilia
skulle ta min oförmåga att nu hindra honom därifrån till förevändning
att för alltid stänga hans dörr för mig.
»Här finns den — lilla Ida Bäckmann», sade han tröstande. »Aldrig mer
skall du pinas af att mina läppar besudla dig».
Jag ville säga något, men fick ej fram ett ljud. Jag kunde blott knäppa
samman händerna och se på honom. Hans ögon flammade till af en nästan
bländande glans ... så böjde han sig ned till mig, och de ord han
hviskade inristades i mitt hjärta.
I samma ögonblick inträdde en af betjäningen, och lik en dödsdömd
följde jag denne.
I Stockholm möttes jag af ett bref från Cecilia. Jag hade ej kraft att
läsa det, utan återsände det oöppnadt och bad, tror jag, att få veta
dess innehåll längre fram, då jag blifvit litet starkare.
Jag hade vistats i Åmål ungefär en vecka, när jag erhåller ett bref
från professor S. Han säger däri, att han på grund af omständigheter,
öfver hvilka han ej helt är herre, och som han ej anser sig ha rätt att
delge mig, måste be mig undvika allt närmande till Gustaf Fröding. Han
säger vidare, att han ej utan direkt tvång skulle haft mod att afbryta
detta umgänge, af hvilket Fröding haft så stor glädje, men att han dock
anser det som det enda riktiga. Han medger, att hans erfarenhet endast
räknar tre månader och därför möjligen kan anses kort, men han styrkes
i sin uppfattning af sina kollegor.
(Dr. Lundborg, den läkare som hufvudsakligast haft Gustaf Fröding om
hand, hade i denna sak aldrig blifvit rådfrågad. Dr. L. tjänstgjorde
antagligen just då vid den med hospitalet sammanbunda asylen.)
Professorn säger vidare, att Gustaf Fröding med stort lugn finner
sig i förhållandet, att han anser det bäst för mig, och att han på
professorn fråga, om han längtar efter mig, städse svarar nekande. En
gång hade han sagt direkt: »Jag vill icke, att hon kommer hit», och på
professorns förvånade fråga tillagt: »Det var en röst, som sade det».
Brefskrifvaren skyndar sig därefter försäkra, att han ej säger detta,
därför att jag skall tro, att han underskattar de känslor Fröding kan
hysa för mig, utan blott för att relatera förhållandena sådana de
framstått under hans mestadels rätt kortvariga besök. Han slutar med
upplysningen, att det efter min afresa tillkommit orsaker att skilja
oss åt, hvars tillvaro han då icke kände och således ej kunde relatera.
I mitt svar anhöll jag få veta, om man tänkte skilja oss åt för alltid,
och om det nya, som tillstött var att härleda till mig eller till
Gustaf Fröding.
Per omgående underrättade han mig, att han ej hade en aning om huruvida
man hade för afsikt att _för alltid_ skilja mig och Fröding. En för
honom kategoriskt bjudande nödvändighet, icke kommande från mig och
icke från Fröding, hade endast tvingat honom att tillsvidare — tills
denna nödvändighet försvann — något som icke berodde af honom, neka mig
tillåtelse att besöka Fröding.
Han sade sig föregående dag ha afsändt ett bref från Fröding till mig
och ville äfven ge mig tillfälle att nå honom med ett svar. Huruvida
Fröding och jag fortfarande finge brefväxla, kunde han ej säga.
Brefvet från Gustaf Fröding hade följande lydelse: