_Mig._
I Uppsala gick allt sin gilla gång. Jag försökte hålla Gustaf Fröding
helt utanför det, som marterade mig, och fick den uppfattningen, att
jag äfven lyckades häri. Då och då gjorde han visserligen en anmärkning
om hur betänkligt jag magrade och hur darrningen i mina händer tilltog,
men tycktes godta min förklaring, att allt detta var symptom till den
annalkande våren.
Det mest lifaktiga hos honom denna tid var dock hans retsamhet, och
nästan alla mina ord och gärningar voro föremål för hånfull kritik.
»När jag ser mig i spegeln», yttrade han en dag, »ser jag blott dig».
Jag skrattade. »Minns du», frågade jag, »hur du förr hade många speglar
och gick från den ene till den andre för att beskåda dig? Då jag en
gång begärde att få veta, hvarför du gjorde så, svarade du: För att se,
hur den väl kan se ut, som du håller så mycket af».
»Det var blott delvis sanning», förklarade han, »jag tänkte mest på
hur onaturligt härjadt mitt ansikte blifvit och hoppades vid hvarje
ny blick i spegeln finna, att jag misstagit mig, och att det ägde den
manliga skönhet och energi jag eftertrådde».
»Jag tycker, att du är vacker, som du är — mycket vacker», sade jag
allvarsamt.
»Jag har aldrig frågat efter din smak och aldrig tilltrott dig äga
någon», snäste han.
Jag gick bort till fönstret, och det blef tyst under flera minuter.
»Hörde du, att jag blott ser din bild i mitt öga, då jag ser mig i
spegeln», sade han omsider.
»Ja, och jag hörde också, att du fann, hvad du såg afskyvärdt», svarade
jag kort.
»Vill du, att jag skall stiga upp och falla på knä för dig», fortfor
han ironiskt.
»Gärna, om du hade kläder på dig, men högst ogärna i det du nu för
tillfället är iförd», sade jag, ur stånd att bibehålla mitt allvar vid
tanken på realiserandet af hans förslag.
»Kom hit, får du se mina ritningar», bad han.
Jag lydde.
»Det är du, och det är du, och det är du», tillkännagaf han. »Så
snart jag fattar en penna och skall teckna, blir det du, som med
tillbakakastadt hufvud lyssnar till mig».
»Kunde du ej försöka dig på att teckna Maria Stuart?» föreslog jag.
»Det har visat sig omöjligt. Hon har gått ned i grafven, och du lefver
bredvid mig».
Han öfvergick därpå att tala om skalden Schelleys
äktenskapsförhållanden, därpå kommo vi till lord Byrons och slutligen
till Goethes.
»Skulle du kunna finna dig i att vara en Goethes Eckermann?» frågade
han. »Det skulle aldrig jag. Jag kan ej lida att vara den andre».
»Vore du Goethe, blefve jag gärna Eckermann», svarade jag.
»Så stor blir jag aldrig, ehuru jag stundom i min vilja glidit framom
honom, ja, det har gått ända därhän, att jag ibland tyckt mig upptäcka
svagheter äfven hos denne diktens oupphinnelige heros. Det är dagar»,
fortfor han, »då det känns, som ville jag ha all ära i världen för egen
del, jag hyser då ej blott afund mot Goethe, Heine, Nietsche och andra
spetsar, äfven mot våra egna mot Lagerlöf, Heidenstam, Karlfeldt m.
fl. känner jag en missunnsamhet, som gör, att jag stundom ej rättvist
bedömer deras arbeten. Och — kan du tro det — jag erfar till och med en
slags afundsjuka nedåt, då man berömmer dem, som i diktning stå under
mig». Han betraktade mig några ögonblick, smålog därpå vemodigt och
sade: »Icke nog härmed, det har händt, att det kan komma en tagg i mig,
då jag läser något du skrifvit eller hör dig säga något, som du finner
bättre ord för än jag».
»Det beror på din vana att söka alla slags rottrådar till hvarje om än
aldrig så flyktig stämning, som tangerar dig», sade jag, »och har intet
gemensamt med din verkliga natur. Du lider af själfgisslingsmani och
söker likt och olikt efter spön».
»Det är möjligt, att du ej har alldeles orätt», medgaf han i tvekande
ton.
Han betraktade mig därefter med en blick, som jag ej kunde tyda.
»Plågar dig min fula halsduk?» frågade jag och ville lösa den af mig.
»Låt den sitta!» bad han. »Den blir vacker då du bär den».
Bref till Gustaf Fröding (skrifvet på skärt biljettpapper).
Stockholm mars 1904.
Du bör beundra mitt fina papper, inte sant — käre Gustaf. Jo,
det är så att söndagen förgår i för dig af mig ostörd ro, och i
för mig af dig — något annat. Så kommer en dag, som heter Maria
Bebådelsedag, och då kommer jag o. G. v. bebådande vårens ankomst
— snyggt klädd skall du se o. g. v. (Gustaf Fröding och jag hade
träffat öfverenskommelse att låta stora G. betyda Göransson och
lilla g. Gud, emedan den förre beträffande oss var för tillfället
mäktigast). Jag sköter nu min peruk, rädd för perukmakarens
profetia. Wilhelms födelsedag har längesedan varit, nu får jag
gömma min improvisation till hans namnsdag. Jag skall höra fru
Monrad om söndag. Hon lär ha sjungit din Fylgia så, att det isade
Stenhammar i knävecken. Jag skall gå till S. endera dagen, han
har skickat bud med sin svägerska, att han väntar mig.
Tycker du ej, att det här papperet påminner om Seidis bref till
sultanen? Jag skulle nog låtit innehållet få samma höga fina
form, men ser du, det är så, ser du, att det är någonting, som
hindrar mig, fast rakt inte förmåga, närmast »lokale forhold».
Du — Goethes Najad — har haft mitt hela fulla medlidande.
Knappast tror jag dock, att han pröfvade henne i nio år. Jag är
glad, att du har Goethe till omväxling med Momsen. Hoppas du
hunnit igenom den, tills jag kommer, så att vi ej bli rivaler.
Alltid din
_I. B._
Gustaf Frödings förbättring fortskred lugnt och jämnt. När jag vid mitt
besök närmast före påsk förklarade, att jag tänkte tillbringa hela
friveckan hos honom, lyste det till i hans ansikte, han slog samman
händerna och utbrast med en min och en ton, som illusoriskt återgaf en
bekymrad husmor. ’Du store tid, hva ska ja väl kunne hette på te roge
denne främmaten mä’.
Stockholm Tegnérgatan 14, april 1904.
Hvad du nu tror, att jag vill säga dig i detta bref är icke
öfverensstämmande med verkliga förhållandet. O. g. o. G. v.
kommer jag nämligen på torsdagsförmiddag, som jag hade den
glädjen att säga dig, då vi skildes sist. Jag har något att säga
dig, men du får ge dig till tåls, tills det kommer af sig själf.
Du — Gustaf — det är palmsöndag i dag, och solen skiner så
välsignadt på mitt gleshåriga hufvud. Jag kunde ha varit hos dig
både i dag och i morgon om jag ej fruktat, att det skulle bli för
ansträngande för dig. Nu sitter jag här och har för afsikt att
skrifva ihop något om Selma Lagerlöfs öfversättarinna.
Men vare sig jag läser eller skrifver, kommer ändå alltid ditt
stora profethufvud mellan raderna, jag hör din röst, än retsam,
än trött, än med en skiftning af vekhet, men för mig ändå
alltid den vackraste röst, som finns. Om jag ändå vore den där
sagopojken, som alltid fick bukt med trollen, hur skulle jag då
ej dra i härnad mot »spöksällskapet», som förbittrar din tillvaro
och förlamar din arbetskraft. Du är ändå bra litet död, blott
slagen i bojor, och du har vuxit dig så stor i din fångenskap.
Dock var det ej detta jag skulle säga dig — det var något
vackert, som den norske målaren yttrade i sin föreläsning, då han
talade om sin färd genom det sotiga fabriksdistriktet i Belgien.
Han sade, att ur de tusentals skorstenarne där, bolmade i natten
fram tjock, svart rök, bemängd med eld, liknande blodvågor i
storm. Du kan ej tro, så träffande denna liknelse är. Jag skäms,
att jag ej funnit den själf, då jag ju ändå så ofta sett, just
det han beskref.
Om du kan komma åt, så läs hvad H. D. skrifvit om folkskolan och
läroverksfrågan. Du skall ej mena, att ämnet ej intresserar dig,
han är erkändt genialisk på sitt område, och han är ödmjuk som du
själf. Vi äro vänner han och jag ända sedan jag låg i linda. Jag
tror, att det är hans stora tillgifvenhet för mig som gör, att —
— — låter mig gå min egen väg och min väg till dig.
Ha det nu så godt och läs Momsen, jag skäms litet för det där
jag sade, att jag tyckte det var bra att veta, att du låg i din
säng, och dock är det en god portion sanning i det.
Lokala och litterära nyheter har jag inga. Det som för närvarande
gör mesta intrycket på mig är det välsignadt vackra vädret.
Alltid din
_I. B._
För att mina besök ej skulle trötta Gustaf Fröding, brukade jag
merendels göra ett afbrott i dem mellan 3–4 och tillbringa denna tid
hos bekanta på hospitalet.
Vid ett af mina följande besök kom jag att dröja något längre än
vanligt, och han mottog mig tvär och butter. Förgäfves sökte jag bringa
det ena samtalsämnet efter det andra å bane, men afspisades städse
med: »Hvarken du eller jag finna nöje att tala därom». Slutligen blef
jag trött, höljde öfver mig hans nattrock och lade mig på soffan. Jag
kände, hur sömnen ville smyga sig öfver mig, men förstod, att detta
i hans nuvarande sinnesstämning skulle såra, hvarför jag alltjämt
försökte leta ut något, som kunde roa honom.
»Hur likgiltig är jag dig ej», afbröt han mig slutligen. »Du känner
ingen längtan att sitta i min närhet, utan trifs med det afstånd, som
är oss emellan».
»Jag trodde du själf önskade det så, du föreföll alldeles uttråkad af
mig», svarade jag. »Nog vet du väl, att jag helst sitter bredvid dig».
Jag reste mig upp, hängde nattrocken tillbaka och skulle just ta plats
på stolen vid hans säng, då han sade:
»Ordna böckerna bakom mig och lägg sedan mitt linne i lådorna, men vänd
dig ej om och se ej på mig».
Som jag var van vid hans kommenderingar, fäste jag mig ej särskildt
därvid, utan sökte göra honom till nöjes. Jag småsjöng gladt hela tiden
och utbad mig då och då hans råd. Han gaf dem genast, men i mycket kärf
ton.
»Är du trött? Vill du kanske, att jag skall gå?» frågade jag.
»Nej, jag vill, att du blir, just där du är, och att du fortfar att
skämta», sade han.
Jag lydde. Då jag granskade hans linne, fann jag en skjorta, som synes
mig obrukbar, och lade undan den.
»Jag förmodar du tänker föreslå, att den skall skänkas till någon
fattig», antog han hånfullt. »De fattige skola naturligtvis blott ha
det, som är förstördt och aldrig anses värdiga nytt och helt».
»Öfver dina tillhörigheter kan jag ej bestämma, men jag skulle tro,
att om plagget ändras till en mindre person, kan det sättas i brukbart
skick», sade jag lugnt och skyndade att byta samtalsämne.
»Jag hör vakten», sade han efter en stund, »när du nu går, så håll dig
så långt borta från mig som möjligt, se ej på mig och räck mig ej din
hand till afsked».
Jag följde noga hans instruktioner. Jag tänkte, att han åter fått ett
anfall af de nervryckningar, som plågat honom långfredagen, och att han
ville förskona mig från att se dem.
Följande dag strålade hans ögon ett muntert välkommen mot mig, redan då
jag hade dörren på glänt.
»Darf man heute anrühren?» frågade jag.
»Man darf», sade han och tog mitt hufvud mellan sina händer.
»Du håller en afsyning med mitt ansikte, som hade du ej sett det på
åratal?» skämtade jag.
»Vet du väl bestämmelsen på det tidsmått, som för mig ligger, emellan
det jag såg dig försvinna i går och ser dig återvända i dag?» frågade
han.
Jag teg. Han drog djupt efter andan och fortfor: »Skulle det hända sig
så, att jag någon gång råkar bli obehaglig för dig, så häll vatten
öfver mig och ropa på vakten».
»Hvad menar du?» frågade jag bestört.
»I går medan du hvilade dig på soffan, kom det öfver mig en djurisk
lust, ett slags raseri att slita kläderna af dig och våldta dig. Jag
ville ej låta dig gå, som du minns, därför att det tycktes mig lättare
att bekämpa denna onda lust under inflytande af en del af ditt väsen.
Det blef mera kraft i min bön till gudarne att skydda dig mot mig, då
jag samtidigt hörde din röst. Jag har aldrig förr känt denna drift gent
emot dig, och jag tror ej, att den återkommer. Är du rädd?»
Jag smålog. »Aldrig för dig, men jag kan ju ej undgå att känna smärta
öfver hvad du lidit för min skull».
»Det var med mycken tvekan jag gjorde denna bekännelse», fortfor han,
»jag fruktade, att du med afsky skulle vända mig ryggen och springa».
»Det fruktade du nog blott i ditt sinne, men ej i ditt hjärta», svarade
jag.
Vi kommo in på ämnet om soldaternas grymma beteende mot kvinnor vid
Magdeburgs belägring och därifrån på krigskonsten.
»Ett modernt krig borde kunna ordnas så, att blodsutgjutelse blefve
onödig», menade Gustaf Fröding. »Härförarne skulle vara uppfinnare och
öfverbjuda hvars andra i att uttänka medel att hindra fienden nalkas.
Man kunde exempelvis göra marken magnetisk, så att de vid en gifven
punkt voro ur stånd att flytta sig från stället, eller man kunde
bespruta dem med ett pulver, som förhindrade dem att bruka sina ögon
o. d. Minns du»; fortfor han, »hur en svensk fältherre en gång räddade
sin amunitionslösa här genom att kommendera fram en skrattsalfva.
Fienden trodde sig genom härens munterhet lockad i bakhåll och flydde.
Uppfinningsrikhet kunde äfven i forna tider ersätta vapen».
Vi togo kartan och sökte följa ryssarnes frammarsch mot japanerna.
»Det ligger en dragning af längtan i din röst, vill du till
krigsskådeplatsen?»
»Om du vore befälhafvare, och jag finge följa dig som adjutant»,
svarade jag »eljest har det ingen lockelse för mig».
Han log vemodigt. »Jag har länge tänkt tala med dig om framtiden och
ofta gjort häntydningar därpå, men endera har du ej förstått det, eller
har du föresatt dig låta mig gå till Canossa».
»Uttryck dig tydligare», bad jag oroligt, »jag har ingen aning om hvad
du menar».
»Jag menar, att vi ej i evighet kunna fortsätta så, som vi nu ha det.
Vill du bli min hustru, då jag tillfrisknat?»
»Hvad skall väl Cecilia säga?» var min första tanke, och litet
afvisande svarade jag därför:
»Jag vill inte heta Fröding».
»Så får jag väl kalla mig Bäckmann då», sade han undfallande, »våra
barn låta vi välja mellan de båda namnen».
Jag skrattade åt denna kuriösa kompromiss, och äfven han smålog. »Jag
har ej gjort dig denna fråga utan att först länge ha pröfvat dig»,
fortfor han. »Allt som drog mig till dig, har jag plockat sönder för
att se, om det var värdt att älska, och allt som stött mig bort ifrån
dig har jag gisslat, tills jag funnit det älskvärda däri jag sökt».
»Har detta legat till grund för all din hårdhet mot mig»? frågade jag
bestört.
»Man får ej begagna vekliga medel, då man vill ha fram den sanning,
hvarpå man skall lefva evinnerligen», sade han högtidligt.
»Hvem skulle trott, att just du var så metodisk», suckade jag, »tyvärr
kan jag ej som den hängde säga, att första timmen i galgen var värst. —
Låt oss nu läsa Nietsche über die Frauen!» Då jag fått boken, böjde jag
mig ned öfver honom och frågade: »Har Nietsche varit din förebild, då
det gällt mig?»
Han höjde hufvudet, och hans ögon blixtrade.
»Jag är själf förebild», sade han.
Som vanligt inrapporterade jag för min rådgifvare allt, hvad som
tilldragit sig emellan Gustaf Fröding och mig. Hon tillrådde mig på det
bestämdaste, att innan jag förnyade mitt besök hos honom delge läkaren
den förändring i hans känslor, som kommit till synes. Min ängslan, att
den kunde vara skadlig för honom lugnade hon med att så ej behöfde vara
förhållandet, utan kanske tvärtom, men att det i hvarje fall vore min
plikt att inberätta det.
Det kom öfver mig en stark längtan att resa till Cecilia och säga henne
allt. Hon hade väl först af alla rätt att få veta det. Men hur skulle
jag väl kunna se henne, efter de misstankar hon haft om mig och den
kyliga hållning hon iakttagit efter sitt besök hos doktor Lundborg? Jag
kämpade hela natten med denna önskan, och under en af rasterna i skolan
satte jag mig i telefonförbindelse med henne. Hennes röst lät mycket
afvisande, då hon frågade, hvad jag önskade, och detta var nog att göra
mitt sinne hårdt. Iskallt svarade jag mig ha något att tala med henne
om, och att jag möjligen komme att resa till henne på eftermiddagen.
»Är det något viktigt, kan du ju komma», sade hon nätt och jämt
höfligt. Jag beräknade ej omöjligheten för henne att se, hur
söndersliten och förbi jag stod där, ropande till henne ur djup nöd,
och svarade därför fylld af vrede och harm, »Jag tror ej, att jag
kommer».
»Jaså», svarade hon, och därmed var samtalet slut.
Det räknades som en klok gärning, att jag ej farit till Cecilia. I sitt
upphetsade tillstånd kunde hon ställt till oreda, och dessutom skulle
en dylik resa tärt på de krafter, jag för Gustaf Frödings skull ej hade
råd att undvara.
Som ett ytterligare skäl framhöll man äfven, att det som förefallit ej
var något att delge andra än läkaren, förr än man fick se, om det var
mer än ett ögonblicks infall hos Fröding.
Samtalet med doktor Lundborg, hvilket jag skriftligen utbedt mig, blef
ej på långt när så pinsamt, som jag väntat. Han tycktes redan af Gustaf
Fröding själf ha fått kunskap om hvad jag hade att säga och menade, att
i hans känslor för mig kunde ligga en sporre till mera vilja hos honom
att bli frisk. Det var tydligt, att en afsevärd förbättring inträdt,
och finge denna fortgå ostörd, kunde man vänta sig ett mycket godt
resultat. Med lätta steg skyndade jag till den, som väntade mig.
»Åh, Gustaf!» utbrast jag jublande — »min kärlek till dig vållar dig
intet ondt, — jag känner mig ryckt ur helvetiska marter».
»Hur skulle väl något, som kommer från dig till mig kunna verka annat
än godt, det är otänkbart», sade han.
Jag lade mitt hufvud mot hans bröst och kände, hur hans ögon strålade,
medan de oafvändt betraktade mig.
»Att vara lycklig och göra lycklig, det är att vara Gud», sade han
slutligen.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — —
Gustaf Frödings lust för läsning började i någon mån aftaga. Hans
tankar dvaldes helst vid den framtid han drömde för oss båda, och jag
lyssnade därtill, som man lyssnar till en underbar saga.
»Noga sedt är mitt giftermål med dig en messallience», sade han en dag,
»jag tillhör en mycket äldre familj».
»Åh strunt», svarade jag. »Din farfars far var enligt din utsago
soldat, min farfar, farfarsfar och farfarsfarfar ha alla varit förmögna
bönder, törhända var din farfarsfar soldat på min farfarsfars egendom».
»Jag menade ej precis i den meningen», invände han saktmodigt.
»Fröding, ser du, härstammar från guden Frö, och jag är hans ättling».
»Bäckmann är det samma som Necken», förklarade jag i min tur, »min
stamfar hade redan hunnit bli en myt, innan din kom till».
Han skrattade länge. »Nu behöfver jag aldrig mer känna ängslan för din
väg genom lifvet, du klarar briljant situationerna. Jag har talat med
läkarne om vår framtid», fortfor han, »och de anse det möjligt, att jag
kan bli frisk nog att gifta mig med dig. Jag gjorde mig underrättad om
deras mening, innan jag sade något till dig».
»Månne du ej bör vänta att bestämma dig, tills du blir friskare?»
frågade jag med Cecilias bref i mina tankar. »Hvad tror du väl, att
människorna skola säga om mig, annat än att jag tvingat mig på dig och
hindrat dig att göra ett val. Du lefver ju här i afskildhet och ser
ingen annan kvinna än mig. Vänta, tills du kommer ut och har tillfälle
att välja. Världen är full af kvinnor, hvem vet, om du då fasthåller
känslan för mig».
Han teg en stund, därpå sade han. »Du var dock den enda, som kom till
mig, och det skall i evighet ställa dig främst bland alla. Om det är
sant, att tacksamhet föder kärlek ....»
»Ja, så står det i Mignon. ’Hon kunde icke tro i barnslig oskuldsyra,
att tacksamhetens glöd blef kärlek innan kort’», citerade jag.
Han gjorde ett fruktlöst försök att bibehålla sitt allvar, och vi
öfvergingo sedan att tala om Goethes starka medkänsla för den verkliga
Mignon.
Tiden gick, och Gustaf Frödings förbättring fortskred. Öfverläkaren,
professor S., tycktes dela doktor Lundborgs åsikt om behandlingen
och yttrade sedermera till mig någon gång i maj, att det allra bästa
vore, om man möjligen kunde få Fröding boende någonstans i närheten
af Uppsala, så att han kunde erhålla läkarevård från hospitalet samt
ansåg, att jag borde flytta med honom dit. Han föreslog Linnés Hammarby
och erbjöd sig att höra efter, om rum där vore disponibla.
Jag tackade, men ville helst innan dess rådgöra med min förtrogna i
Stockholm; dessutom vore det väl föga troligt, att förmyndaren skulle
gå in på denna anordning.
Professorn menade, att denne säkerligen ej komme att visa sig obenägen
härför, hvaraf jag slöt, att han redan antydt för honom planer i denna
riktning.
I afvaktan på händelsernas utveckling, lyssnade jag intresseradt,
men ganska passivt till Gustaf Frödings tal om den förestående
förflyttningen.
»Jag hoppas, att ditt rykte ej blir lidande af att du bor på samma
ställe som jag och tar vård om mig», yttrade han en dag, »men
antagligen anser man mig för sjuk att kunna lefva i något slags
konkubinat. Dessutom skall det väl ej dröja så länge, tills vi kunna
gifta oss», fortfor han.
»Kan du då försörja mig så snart?» frågade jag leende.
»Nej, men du kan försörja mig, och det är bättre; de penningar, som
komma från dig ha ett renare ursprung. Jag har alltid samvetskval för
de pengar jag skinnar allmänheten på med mina dåliga dikter».
»Jag föreställer mig, att allmänheten är den, som blir minst skinnad
och du mest», sade jag och försökte byta samtalsämne.
»Om din tveksamhet för ett giftermål med mig härleder sig af fruktan
för ärftligt vansinne i min familj», tog han åter vid, »så kan du låta
den fara. Min mor var öfverbegåfvad, men ej sinnessjuk — min far ej
heller, blott lynnessjuk — hypokonder. Hvad mig beträffar så .... är
jag visserligen intagen på hospital, men .....» han smålog sorgset, och
jag slog mina armar omkring hans hals.
»Har du underrättat din mor?» frågade han en stund därefter.
»Jag ville vänta därmed, tills du blir friskare», sade jag och gick
fram till fönstret.
»Kom tillbaka hit», bad han, »tror du inte, att jag kan se ditt
ansikte, hvar du än står, om jag vill? Du skall ej behöfva göra din mor
en sorg, som jag kan bespara dig, och jag har därför hela tiden tänkt,
att vi skola prästviga oss. Kanske kunna vi få använda det engelska
formuläret, det synes mig vackrare. — Du skall få se, att allt går
bra», fortfor han uppmuntrande. »Din svåger var en gång min bäste vän,
och om jag också ej är så vacker som han, kunna vi ju berätta din mor,
att när jag var liten, kunde ingen dam gå förbi mig utan att kyssa
mig, så söt var jag».
Han såg mig skälmaktigt in i ögonen, och vi skrattade båda.
»Du behöfver ej alls ha någon beröring med min familj», återtog jag,
»dina krafter räcka ej till härför».
»Nej, kanske det», medgaf han.
Jag hade skyndat från Stockholm till Uppsala, och föregående dagars
oro och pina hade tröttat mig till den grad, att när jag nådde Gustaf
Fröding, och mitt öra förnam ljudet af hans hjärtas slag, var jag så
förbi, att jag somnade. Han hade lagt sin arm omkring mina axlar som
stöd, och under min slummer hade jag vridit mig så, att mitt hufvud
hvilade mot denna. Efter en liten stund vaknade jag vid skenet från
hans ögon.
»Vet du, hvad jag tänkt på?» frågade han.
»På profetens Natans berättelse om den fattige mannens enda lilla
lamm», gissade jag.
»Inte den här gången, nu har jag tänkt på Selma Lagerlöfs eremit.
Du minns, han som kunde hålla sina händer upplyftade till fäste för
fågelboet». Han tystnade, och svårmodet i hans blick växte. »Detta
förmådde han af kärlek till några varelser, som hvarken gjort honom
godt eller ondt — och jag — jag kände kraften i arm svika, då jag höll
den till skydd omkring den, jag främst af allt skapadt känner mig manad
att skona och värna! .... Jag tänkte på allt du gjort för mig och
ödmjukade mig inför Gud för att få något af den Lagerlöfska eremitens
kraft att ej röra mig, utan låta dig ostörd njuta den ro du så väl
behöfver ....»
Mina ögon fylldes med tårar, och jag ville resa mig upp för att lämna
honom armen fri.
»Låt den vara», uppmanade han och höll mig kvar, »den smärtan är kanske
den ädlaste jag känt. Tror du», fortsatte han, »att Selma Lagerlöf
själf skulle kunna göra som eremiten?»
»Om hon lefver i sin diktning, bör hon kunna det, men du minns väl ditt
och —:s tvifvel på att så var förhållandet», svarade jag, ängslig att
han skulle råka i grubbel om en möjlig underlägsenhet vis à vis henne.
»Jag tror, att vi hade orätt, eller att hon åtminstone i det här fallet
skulle kunna göra det», återtog han. »Dikten skulle eljes ej verka så
starkt på mig. Törhända har hon, som jag nu, känt dallringen af smärta
i hvarje nerv, smekt den med lisan att i inbillningen låta den värkande
lemmen ändra ställning, darrat för sin svaghet, men hämtat styrka i
ömheten för den det gällt».
Han tog mitt hufvud mellan sina händer och såg på mig. »Ack, du lilla
Ida Bäckmann», utbröt han förtvifladt, »knappast kunde jag hålla min
arm i samma ställning en halftimma för din skull, då en stackars
enfaldig eremit var i stånd att kvarhålla den flera månader för några
små fåglar».
»Men Gustaf, förstår du då ej, att munken hade tränat sig», sade jag i
stigande oro.
Han log mot mig. »Det har du rätt uti», sade han lugnad.
Sedan jag ytterligare fått diskutera möjligheterna för obegränsningen
i Selma Lagerlöfs förmåga af osjälfvisk ömhet allt med anslutning till
eremiten, fick jag honom att öfvergå till ett annat ämne.
* * * * *
Följande dag hade jag lämnat honom ensam något längre än den fastslagna
tiden. Då jag inträdde i hans rum, låtsades han ej se mig, utan låg
omsorgsfullt insvept i sin filt och stirrade ut genom fönstret.
»Märker du ej, att jag är här?» frågade jag.
Han gaf intet svar.
Jag ropade på honom ännu ett par gånger, men han förblef orörlig i
samma ställning.
»Gustaf Fröding är ute på promenad», upplyste han mig slutligen
förbindligt.
»Aha ....» sade jag. »Vågar man kanske slå sig ned och invänta hans
återkomst?»
»Var så god», uppmanade han.
En lång tystnad uppstod. »Hur skall väl det här utveckla sig?» undrade
jag, på en gång skrattlysten och ängslig.
»Jag har läst en mycket intressant bok», kom det slutligen.
Jag teg afvaktande.
»Den handlar om en fransk författare, hemfallen under manin att älska
sin hustru och blindt förlita sig på hennes trohet».
»En lycklig man med andra ord», insköt jag.
»Men hon bedrog honom», fortfor han utan att akta på mitt inpass, »och
vet du, hur han då förfor med henne?»
»Dräpte henne», föreslog jag mildt.
»Nej, han gick mycket mera raffineradt tillväga än så — han ignorerade
henne. När hon fanns i rummet, såg han henne ej, när hon talade, var
det som ingen yttrat ett ord, hon var som luft — alldeles som du för
mig nu».
»På hvad sätt har jag bedragit dig?» frågade jag.
»Genom att i femton minuter ha låtit mig förgäfves vänta på din
återkomst», upplyste han.
»Utan att vara direkt ohöflig kunde jag ej lämna mitt värdfolk en
sekund förr», sade jag, »och bör ej möjligen den förskräckelse jag
erfor, vid att se dig alldeles stel ligga på magen och stirra ut genom
fönstret, vara straff nog för en ofrivillig förseelse».
»Kanske —» medgaf han, »helst som min natur har böjelse att vara nådig.
Men du skall komma ihåg en sak», fortfor han, och ögonen glänste bakom
pincenezen. »När du blir retad, kryper du in i klädskåpet, och jag
måste sitta här ensam och snopen, tills jag kunnat blidka dig. Jag
däremot får ej rum där och har ingen annan utväg att beteckna, det jag
försvunnit, än att kasta mig på magen».
Jag lofvade att lägga detta på minnet, och vi återtogo vår afbrutna
läsning.
Vi voro inne i maj. Dr. Lundborg skulle företa sin andra studieresa
till Holland, och då jag afhämtade det sedvanliga skriftliga
meddelandet om tillåtelse att besöka Gustaf Fröding, önskade jag honom
samtidigt lycklig resa.
»Han är en smula exalterad i dag», sade doktorn, då han räckte mig
»lappen».
»Har han haft något besök under veckan?» frågade jag.
»Ja, systern har varit här».
Vid mitt inträde i rummet satt Gustaf Fröding i sängen med en filt
virad omkring sig. Hans ansikte var upphettadt, och hans röst hade en
klang, som var mig främmande.
»Hvilken som ser på en kvinna till att begära henne, han har allaredan
gjort hor med henne i sitt hjärta», citerade han. »Cecilia har varit
här», tillade han omedelbart, »och jag berättade henne, att vi ämna
gifta oss. Vill du veta, hvad hon tyckte därom?»
»Nej», svarade jag kort.
»Är hon elak emot dig?» fortfor han.
»Det ligger vid Gud inte i hennes förmåga», sade jag och såg honom
skrattande in i ögonen.
»Hur glad, hur trotsig, hur förhoppningsfull han sätter spetsen af
sitt goda svärd mot nornans bröst .....» deklamerade han. Ett plågadt
uttryck for öfver hans ansikte. »Jag har de senaste dagarne varit som
besatt af Tegnérider», tog han åter vid. »En skald som jag, bör ej
citera utan nyskapa. — Jag vill ej citera, men rösterna tvinga mig».
»Skulle då ett vackert citat vara ett brott mot din sångmö?» undrade
jag.
»Jag frågar ej därefter, blott efter dig just nu. Kärleken mellan man
och kvinna är välbehagsförnimmelse och tjusning. Tjusningen kommer
och går, men dess bas ömheten är konstant. Erfar du några andra slags
förnimmelser än dessa, då du sitter här hos mig?»
»Nej, gör du?» frågade jag.
»Inte då du är här, din närvaro skingrar och lugnar, men då jag är
ensam, därför längtar jag efter den tid, då du aldrig mer lämnar mig.
Jag har dessa sista dagar blifvit rädd, att mina tankar orena dig, när
du är skild från mig, och Paulus har bestraffat mig med ordet: Hvilken
som ser på en kvinna till att begära henne, han har allaredan gjort hor
med henne i sitt hjärta».
»Men eftersom vi skola gifta oss, när du blir frisk, ser du ju i mig
din hustru, och Pauli strafftal saknar alltså tillämpning på dig»,
sökte jag lugna honom.
Han drog ett andedrag af lättnad. »Det är sant», sade han. »Vidare har
jag läst bibelns lag: En man skall öfvergifva sin fader och sin moder
och blifva när sin hustru. — Jag är beredd att för din skull lämna min
släkt och bryta dess kraf på mig».
Hvad hade väl Cecilia sagt, som så upprört honom? undrade jag och sökte
på allt sätt få hans tankeriktning ändrad. Med hjälp af några medförda
planscher lyckades jag slutligen inveckla honom i ett historiskt
resonemang.
Tegnérgat. 14, maj 12 1904.
Herr und Gebieter!
Det är Kristi Flygare i dag som religiöst folk säger. Hvad mig
beträffar flyger jag ej alls, jag efterapar dig och ligger i
sängen.
Jag förkylde mig hos min kamrat — — — — som du vet göra vi
Åmåliter ett streck i almanackan vid någon rubbning i vårt
hälsotillstånd, därför kan jag säga dig, att det var natten
mellan den 7–8 maj. Hon hade tagit ut innanfönstren, och jag
låg som i en talltopp. Du skulle se din hvita korp nu — ruggig
och slokvingad och hes — och jag fruktar, att du ej vore så
barmhertig som Noak, då han räckte ut handen ur arken och tog
korpen in till sig. Dr. S. var just nu inne och undersökte mig.
För att lugna din smittofruktan bad jag henne ta lungorna riktigt
grundligt. Det gjorde hon och förklarade dem präktiga — det lilla
som nu hördes i dem, var blott en följd af förkylningen. Hon
säger, att jag egentligen har jättekrafter, då man tänker på att
jag i skolan utför två personers arbete. Nu hör du det! Kan du
åstadkomma någon beundran för mig så håll ej inne med den, jag
behöfver uppmuntran.
I öfrigt är jag vid godt humör och önskar jag kunde skicka dig
några af de fantasier, som komma timmarne att rulla hän i något
som nästan liknar lycka. Jag träffade K. A. F., en yngling,
som en gång varit uppe hos dig i och för en Geijersfest. Han
karaktäriserade dig och Karlfeldt så lustigt. Du skall få höra då
jag kommer.
Hvad kriget beträffar — ’Kamrat är du ej ännu trött af slagen?’
Jag slår vad om att om du nu hade så du kunde, skulle du skicka
mig ett urklipp.
Jag kan nästan känna allt hvad du tänker för hvarje ord jag
skrifver. Jag har många besökande. De tycka det är lustigt att
sitta här. Jag ser ut som en sjuk katt.
I morgon går jag i skolan, och då jag ej behöfver frukta att föra
förkylningsbaciller till dig, kommer jag flaxande.
din _I. B._
»Jag tyckte ej om, att du skref ’Kristi Flygare’», sade han, då jag
nästa gång visade mig.
»Jag anade det, när pennan formade bokstäfverna», svarade jag, »men då
det nu en gång kom att stå där, fick det stå».
»Det har allt ibland händt mig på samma sätt», tröstade han, »man vill
ej häda, och dock hädar man».
Han teg en stund och betraktade mig därunder med en allvarligt
pröfvande blick. »Under den gångna veckan», sade han därpå, »har jag
kommit till den slutsatsen, att jag bör be dig om något, som helt visst
blir dig mycket tungt, ja, kanske rent af omöjligt. Men jag känner det
som ett kraf på mig själf att bönfalla dig försöka».
»Du vet, att jag är redo till allt, som kan gagna dig», svarade jag.
»Stundom kommer jag under guden Priapus makt», fortfor han, »och allt
hvad jag ser, blir då besudlat. Så har händt mångfaldiga gånger i mitt
lif. Det är, som skulle då all otuktssynd, som finns i världen ta sin
stråkväg genom mig. Jag känner, hur det nu börjar sin gamla gång,
och jag har tänkt, att om jag finge säga till dig hvad jag ser och
förnimmer och därunder ha min blick riktad in i ditt ögondjup, skulle
det aldrig mer återkomma till mig med sin besmittade betydelse. Tror
du dig stark nog att kunna lyssna?»
»Visst vill jag höra, om du bör tala, men jag måste först veta, om det
är nyttigt för dig, och det kan endast läkaren afgöra».
Han smålog tviflande. »Kan det göra dig lugnare, bör du fråga, jag vill
ej undanhålla dig något, som bereder dig lättnad».
Jag uppsökte genast professor S., hvilken menade, att jag borde göra
Gustaf Fröding till viljes och lofvade att längre fram på dagen själf
besöka honom.
»Sätt dig på sängkanten och lägg dina händer i mina», bad han, då jag
återkom, »men kyss mig först, hvem vet, om du sedan någonsin mer kan
göra det utan rysning. Jag har förnimmelsen af att jag lutar mitt
ansikte mot en blommande skogstufva, då jag känner beröringen af dina
läppar».
Han tystnade och stödde sig mot sänggafveln.
»Gud hjälpe mig», tänkte jag i ångest, då jag såg, hur hans drag
förändrades, och ögonen miste det strålande i sin glans.
Han började tala med en röst, som kom än stötvis, än lik en fors, men
alltid klanglös. Orden voro hemska och berörde laster, hvars tillvaro
jag förut ej anat. Jag fördes till en värld midt i bland oss, men där
allt skapadt var neddraget i slemmig synd, och där allt, som rörde sig,
var en yttring af otukt. Jag såg den ohyggliga pina det vållade honom
att genomlefva allt detta, och mitt hjärta ropade till Gud om befrielse
för honom.
»Vi Priapusdyrkare ha ett hemligt tecken. Jag skall lära dig det,
så att du kan känna igen oss», fortfor han, och det kom ett stänk
af elakhet i rösten då han beskref det för mig. »Men allt måste
döljas, och det är just däri retelsen ligger. Man behöfver blott
göra en antydan till en gest, och gärningen dallrar igenom en».
Därefter började han ånyo beskrifva ohyggliga dåd, hvilka frampressade
kallsvetten på hans panna. Sakta aftorkade jag den med min näsduk, och
han förde min hand till sina läppar.
»Frimodigheten lämnar aldrig din blick», sade han, och rösten fick åter
klang. »Hur gärna skulle jag ej skona dig för detta!»
»Jag kan nog hålla ut ännu en stund, om så behöfs», svarade jag, »och
du skall ej ängsla dig för min skull».
»Jag har tänkt», fortfor han, »att när all denna vidriga synd en gång
skyr mig, skall jag med din hjälp kanske finna Vasen Tjusning».
»Vasen Tjusning?» upprepade jag, fångad af det magiska i själfva orden.
»Kristian Eriksson har försökt modellera den», fortfor han. »Jag har
sett afbildningar däraf i en tidskrift och har sedan dess ofta haft
visioner af den enda äkta Vasen Tjusning. Det är den vi måste söka,
tills vi finna, du och jag ... det är den, som skall ge oss lösningen
till människornas befrielse ur guden Priapus våld ......
Jag har ej kommit längre än till aningar», fortfor han vid min önskan
att få höra mera om den underbara vasen. »Jag har förstått att vi
närmat oss den genom den outsägliga ljufhet, som genombäfvat oss.
Jag har sett reflexen af dess strålar i ditt hår, och hvarje steg i
riktning mot ljuskällan har fördubblat vår lyckokänsla. Allt hvad vi
därunder mött på vår väg har förlänats en underbar skönhet äfven ett
torrt, förtrampat löf ... Och när vi så omsider nå fram till den — —
— då ändtligen skola de toner lösgöras, som fångna i skräck och vånda
längta efter rytm och klang till sången.....»
Han tystnade och tycktes lyssna efter något.
»Hvilken sång?» frågade jag, rädd att lyckoaningarna veko undan.
»Sången som skall befria människorna ...... Du vet, hur jag en gång tog
miste ...»
Han försjönk i grubbel.
»Gud, gif mig renhet!» utbrast han plötsligt lidelsefullt, fattade
därpå mina händer och bönföll: »Hjälp mig att bli ren inför din Gud!»
Han slöt ögonen och var några minuter därefter åter ett rof för hemska
röster.
Då jag följande dag inträdde till Gustaf Fröding, betraktade han mig
med djup ångest. »Stackars barn, hur har du väl haft det?» sade han.
»Har du förföljts af de syner, jag tvungits att frammana för dig, och
har väl din själ blifvit anfrätt af det onda?»
»Var lugn nu, skall du få höra, hur det gått», svarade jag och slog
mig leende ned bredvid honom. »Det är sant, att jag kände mig en smula
kvalmig vid den sista persen, oaktadt jag då och då tänkte mig framåt
till sökandet af Vasen Tjusning. När jag kom hem till min kamrat,
serverades det ål till kvällen — nå jag åt ..... och ... ja ... kom i
rätt våldsamma kräkningar, och allt som satt kvar af olust i kropp och
själ följde ålen ... adjö! borta! Var det ej en förträfflig anordning?»
Han skrattade. »Det kan ej bestridas», sade han »och du ser onekligen
kry ut, ja, hvad mer är — oskadd».
Dagen förflöt ungefär som den föregående, hans ångest, då jag gick, var
kanske en nyans starkare, och det kändes mycket mera tungt än någonsin
förut att lämna honom. I Stockholm var jag nära att duka under för
intrycket af hvad jag upplefvat och måste genom morfininjektion bringas
till ro och glömska.
Tegnérgatan 14 maj 1904.
Du käre Gustaf — mina tankar fara till dig många gånger, många
gånger i timmen, ofta med oro, oftast med hopp att du nu har det
lugnare. Det sved i mig öfver nödvändigheten, som tvang mig att
gå, och jag ser med glädje mot den stund, då intet klockslag
stänger en dörr mellan mig och dig.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — —
Kunde jag nu också blott finna Vasen Tjusning och låna något af
dess glans, tills jag träder fram för dig, skulle mörkret och
pinan vika ifrån dig, och den lycka du glimtvis anar som full
verklighet bli din. Den vasen är väl ej omöjlig att finna, blott
du har tålamod med mig.
Om jag har lyckokänslan kvar?
Jo — den kommer upp från något fördolt källsprång, alldeles som
en sådan där bubbla, som du ser oemotståndligt banar sig väg till
ytan. Jag känner den ej alltid, och ofta kommer den oväntadt,
men jag vet, äfven då det kännes svårt, att den finnes gömd
någonstans inne i mig.
Jag tror ej jag kan komma till dig på söndag. — Åh, Gustaf om du
visste, hur det känns att skrifva det — fjorton dagar förefalla
mig som en lång skilsmessa.
Mina studentkamrater ha kommit från när och fjärran, och efter 15
år skola vi på söndag åter mötas. Hoppas, att de må finna större
nöje däri än jag.
Jag tror inte, att du tycker om det här brefvet. Jag kan ej säga
hvarför — kanske tycker du ej om att jag talat så mycket om mina
känslor för dig. Man skall öfverhufvudtaget ej tala om sådant —
det är Vasen Tjusning som man gömmer i sin lönnkammare och som du
stundom får se en skymt af i ögondjupet. — — — — — — — —
alltid din _I. B._
* * * * *
Den söndag jag tillbragte med mina studentkamrater, hade Cecilia
Fröding sökt mig i min bostad. På förfrågan sade hon sig ej ha någon
särskild hälsning till mig; hennes ärende rörde brodern, men hon kunde
äfven afhandla det med hospitalsläkarne.
Nästa gång jag råkade Gustaf Fröding, sade han: »Cecilia har varit här,
och jag uppbyggde henne med de fantasier, som nu spela i mig. Cyniska
råheter trillade ur mig som ärter».
»Stackars Cecilia», undföll det mig.
»Åh, hon är mycket mera van vid dylikt tal än du», tröstade han,
»och tar sig det ej så när .... Hur är det med dig? Vågar jag väl
fortfarande lägga på dig bördan af de synder, som tynga mig? Du vet
ju», tillade han, och rösten blef en annan, »att jag är den elektriska
apparat, genom hvilken världens synder tala. Som min hustru är det din
skyldighet att afläsa hvad den säger».
Jag nickade, men betogs af ängslan, att detta stadium ännu fortfor. Om
blott doktor Lundborg varit hemma, skulle jag känt mig lugnare. Han
hade med glädje skänkt oss sin lediga tid, och det förtroende Gustaf
Fröding hyste till hans välvilja mot oss, skulle gjort honom fullt
öppen och mottaglig för hjälp.
Hans fantasier skilde sig denna gång något till innehållet, men ej
till arten från hans föregående. De kretsade kring perversiteter och
blodskam. Den ena stunden bönföll han mig om förlåtelse för dylika
brott, och den andra bedyrade han heligt, att han aldrig begått dem.
»När du kommer tillbaka nästa gång, skall du få se, att allt är öfver»,
trodde han, då det onda ändtligen släppte honom, »och jag behöfver ej
mer pina dig».
* * * * *
Från Stockholm skref jag till professor S., delgaf, vill jag minnas,
hur jag funnit Gustaf Frödings hälsotillstånd och bad att med några
rader få veta, om tecken till förbättring visat sig. Till Gustaf själf
skref jag följande bref.
Tegnérgatan 14, juni 2 1904.
Jag höll på att skrifva April, men jag är så vimmelkantig af alla
möjliga skrifverier för skolan, att det kan ursäktas. Min sista
skrifbokshög ligger framför mig, och tanken på att det är den
sista fyller mig — om inte med tjusning så dock med rätt mycken
fröjd.
Jag är rätt besvärlig i skolan, jag vill inte arbeta utan vill
drifva skoj med allesamman, och — är med tanke på alla upptåg
jag har haft för mig särskildt glad, att det i morgon är sista
läsdagen.
Jag är för trött att kunna ta allt på allvar. På lördag är
afslutningsdagen. Söndagen packar jag ned mina tillhörigheter
och måndag står jag som ett tändt ljus hos dig — antagligen vid
2-tiden. Jag skall ordna litet med den festmåltid vi skola
intaga med anledning af din höga namnsdag — det är Gustafsdagen —
Hela vägen till Lidingön i går — H. B. ligger i reumatisk feber
och jag blef med anledning däraf utkommenderad — funderade jag på
rim till ett namnsdagspoem åt dig, Svarta svan — urban — men ser
du jag kan ej få något på hvita korp. K. höll på att köra öfver
mig i en backe där, men tack vare min vighet, lyckades jag hoppa
upp på stängslet vid vägen. Han åkte velociped och påstod sig
vara mycket dålig.
Som velocipedryttare ja — det medgaf jag, och eftersom han var i
så dyster stämning, ville jag ej be honom om hjälp i min rimnöd.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — —
Jag ville — åh så gärna — att det redan vore måndag. — — — — — —
— — — — — —
alltid din _I. B_.
Då jag stod färdig att gå till skolafslutningen, bragte mig posten ett
bref från professor S. Det var hållet i en snäft förebrående ton och
sade mig, att han nu fått en något ändrad uppfattning af min ställning
till Gustaf Fröding. Det hade kommit »smuts på liljans dagg».
Lyckligtvis träffade jag i skolan min rådgifvare och kunde lämna henne
brefvet.
Då jag blef fri från de förpliktelser min tjänst ålade mig,
sammanträffade vi ånyo.
»Du skall ej återvända till Uppsala», förklarade hon, »du skall resa
långt bort».
»Jag har tänkt så .... och jag tror, att jag bör se kriget», sade jag,
»du vet, att jag känner en fältläkare. Det skall nog gå bra. Jag kan
vara färdig på tisdag, på måndag har jag lofvat vara i Uppsala — ett
löfte till honom har jag aldrig svikit — men jag stannar blott ett par
minuter. Jag vill, att han skall minnas, det han kan lita på mitt ord,
oberoende af hur han själf varit».
»Jag såge helst, att detta besök besparades dig», sade hon, »men jag
förstår ditt kraf på dig själf för hans skull».
»Tror du, att han talat nedsättande om mig till professorn?» frågade
jag och ryckte till vid att höra mig uttala en tanke, som hela tiden
sågat sönder allt annat i mitt sinne.
»Med vett och vilja aldrig», försäkrade hon, »jag förstår ej brefvet,
men känner blott, att du för närvarande ej bör ha något som helst
samarbete med den, som skrifvit det. Du står skyddslös och rättslös».
På hennes uppmaning skref jag med aftonposten till professorn.
Jag sade, att hans bref ytterst pinsamt berört mig, och att jag
visserligen, såsom jag uppgifvit, skulle återvända till Uppsala
följande måndag, men blott för att säga farväl. Mycket hade jag
förlåtit Gustaf Fröding, men hade ännu ej pröfvat, hur jag skulle känna
det, om något yttrande från honom gifvit anledning till innehållet
i professorns bref. Måndag förmiddag skulle jag infinna mig på hans
mottagning.
Stel invärtes stod jag framför honom; en del anstalter för resan voro
redan vidtagna, och om några timmar skulle jag åter vara i Stockholm
för att afsluta dem.
Professorn skyndade att beklaga det intryck hans bref gjort. Gustaf
Fröding hade ej personligen gifvit anledning till det citat han
användt, ej heller något i mitt uppförande. Han hade, framgick det,
haft ett strängt bref från fröken Fröding, hvilket tycktes ha lärt
honom att se saken i ett annat ljus.
Då jag vidhöll mitt beslut att resa, menade han detta vara orätt, och
att jag för Frödings skull borde stanna.
Jag var för söndersliten för att kunna känna ens den svagaste glimt
af glädje vid hans ord, som ju dock fritogo Gustaf, och beslutet att
resa hade kostat mig så stor kraftansträngning, att all vilja att ändra
det låg i dvala. Först när han sade sig ha trott, att mitt mål alltid
varit Frödings bästa, yttrade jag: »Är det bäst för honom, att jag
stannar, gör jag det».
Cecilia hade på det bestämdaste tillsagt professorn, att mina besök ej
fingo utsträckas till mer än ett par timmar, dessutom satte hon som
villkor, att jag måste tillse, det inga ömhetsbetygelser finge utbytas
oss emellan.
»Jag skall bjuda till att följa föreskrifterna», lofvade jag, »men
fruktar, att en allt för påtaglig förändring i mitt sätt kan verka
irriterande på honom».
Professorn medgaf det, och alltjämt som förstelnad gick jag upp till
Gustaf Fröding.
Han hade ej väntat mig på flera timmar och lyste till af öfverraskning
och glädje. »Välkommen gratulant!» sade han.
Jag neg och hälsade honom med en skämtsam tirad, hvarpå jag dukade upp
den utlofvade festmåltiden.
»Hvarför uraktlåter du att hälsa på mig?» frågade han.
»Neg jag då ej därborta vid dörren, så djupt jag bara tordes för att
ej rubba maten i väskan?» svarade jag och lyckades småle. »Fordrar du
kanske, att jag på Zulukaffervis skulle kastat mig på näsan och krupit
fram till dig? Ser du inte, att jag är en hvit kvinna?»
Han skrattade. »Du har ej kysst mig i dag lilla Ida Bäckmann», sade han
sorgset, »och dock är det min namnsdag».
»Kanske är det idel vördnad, som så kommit mig att bryta häfdvunnen sed
....»
Han såg misstänksamt på mig, och rädd för ett utbrott böjde jag mig ned
och kysste honom.
»Snart blir jag frisk, skall du se», sade han, »och då behöfver du ej
skälfva så, när dina händer fatta om mitt hufvud. Jag vill göra allt
för att tillfriskna, blott du ej lämnar mig».
»Vill du också sätta på dig kläderna och följa mig ut på en promenad nu
— genast?» frågade jag ifrigt.
»Ja, om du kysser mig».
»När du är färdig, inte förr», sade jag och skyndade att lägga fram
kläderna.
»Hjälp mig Gud att skingra hans önskan efter det, som nu är förbjudet!»
bad jag i stigande ängslan. Aldrig förr hade jag märkt, att
ömhetsbetygelser varit något behof för honom. Det var, som skulle han
af hemliga makter drifvas att fordra dem, och som först med förbudet
lockelsen skulle börja.
Snart var han färdig, och min uppriktiga beundran för hans stolta,
spänstiga gestalt fångade honom så, att han glömde affordra mig mitt
löfte. Han tog min arm, och vi gingo ned i parken.
»Känner du luften, och ser du träden och himlen och gräset på marken?»
sade jag jublande.
»Jag ser blott dig och känner, att jag gjort dig en glädje, men själf
blir jag ej glad, förr än jag åter ligger i min säng», svarade han.
Vi skulle fortsätta ned till professorns bostad men då vi kommo till en
öppen plats, började kallsvetten sippra från hans panna, och jag måste
följa honom i en sidogång.
Som han ej varit ute på många år, ville jag ej påyrka, att vi skulle
kvarblifva i parken mer än en timma.