Här sänder jag dig ett kort, som jag erhöll från fru van Eeden.
Hon har en mycket svårläst stil, men jag tycker mig förstå — —
att hennes svåger, som är gift med den svensktalande systern
jag berättat dig om, har öfversatt en af dina dikter och ämnar
fortsätta.
Naturligtvis skickar jag den begärda boken, vi kunna ej hindra
människor att öfversätta dig.
Från Moskva har jag också haft bref i dag. Där råder stor
upphetsning, och det är nästan lifsfarligt att gå ut på gatorna.
»Gut und Blut dem Kaiser». Han själf lär sitta i Vinterpalatset
och gråta bittra tårar. Han säges aldrig ha velat kriget. Jag
skall ta med mig brefvet, då jag kommer skall du få läsa det
själf.
Jag har försport g.... åh, du kan inte tro, hvilken hosta jag
har, jag tror det är kikhosta.
Jo, jag har försport genom doktor S. att — lär vara betänkt på
att söka upp dig nästa söndag. Hoppas du ej blir — — Du är så fin
nu, just som du är. Ingen jag ser härute i världen är så fin som
du.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — —
Jag har fått många goda saker hemifrån. Wilhelm har skrifvit en
rysligt dum vers på en papperskaramell.
I veckotal kommer han nu att gå och njuta af att han varit kvick.
Gustaf — du måste hjälpa mig att ge honom det igen på hans
födelsadag den 17 mars. Om vi kunde finna något rim på gasklocka.
Det är en vecka tills jag får se dig och för mig är det många
dagar. En hälsning till dig från mig.
alltid din
_I. B._
Cecilia hade samma dag skrifvit ett bref till mig, hvari hon sade sig
vilja tillmötesgå min önskan, att i det som rörde min ställning till
hennes bror vända sig till dennes afdelningsläkare, docenten Lundborg.
Och jag kunde vara viss om, försäkrade hon, att hon skulle tala med
honom utan förutfattad mening, så som man resonerar med en läkare. Om
jag hade undrat på tonen i hennes bref, så var den helt och hållet
framkallad af tonen i mitt första bref. Hon visste sig aldrig ha haft
en tanke på att »skilja» mig och G. utan hade alltid menat, att han och
jag skulle råkas, som vi hitintills gjort, och om mina besök hos honom
nu senaste tiden hade hon ej tänkt annat, än att vi blott för stundens
nöje utbytte tankar och skämtade. Hade hon missförstått detta? frågade
hon. Hon erkände, att hon ett ögonblick misstänkt mig att ha bearbetat
honom i riktning att få allt mer och mer inflytande på honom och
slutligen få honom helt och hållet för mig själf. Detta skulle hon ha
kallat bakslugt eller något liknande. Men hon förklarade sig nu ej tro
det, det skulle varit så stick i stäf mot hennes föregående uppfattning
af mig, och utan bevis för motsatsen komme hon ej att frångå den.
Sedan hon sist skref till mig, hade hon haft bref från förmyndaren, som
å sin sida var lika förolämpad som jag. Han ansåg, att jag ej tagit
hänsyn till hans ställning som G:s förmyndare och som den där äger
rätt att bestämma om hans angelägenheter. Han behöfde hvarken rådföra
sig med henne, mig eller någon annan och hade blott att svara för
förmyndarkammaren i Uppsala. Att han rådförde sig med henne och oftast
rättade sig efter hennes mening var idel hänsynsfullhet.
Detta hade jag ej insett, menade han. Emellertid lämnade han åt henne —
förutsatt, att hon _toge allt ansvar på sig_ — att ställa med G:s resa
och där deras åsikter kunde afvika följa hennes. Hon skulle ingenting
bestämma, förrän hon talat vid doktor Lundborg och de andra läkarne.
Hon komme endast att ta hänsyn till G:s bästa, och kunde hon ej finna
öfvertygande skäl å någondera sidan, skulle hon alldeles afsäga sig
förtroendet, och förmyndaren finge då rådgöra med hennes systrar eller
med hennes kusin Carl Agard eller handla oberoende, alldeles som han
ville.
Angående de rykten, hon nämnt i sitt förra bref samt en del därmed
sammanhängande, så ansåg hon sig frikallad att alls beröra detta eller
något liknande oss emellan, sedan jag i dagens bref sagt mig ej fästa
ringaste afseende vid dem. Hvad som därvidlag behöfde sägas, kunde hon
afhandla med doktor Lundborg, efter jag skänkt honom mitt förtroende.
Hon yttrade sin glädje öfver mitt val af rådgifvare i Stockholm och
sade sig lita på denne persons rättskaffenhet och sunda omdöme samt
betygade än en gång, att hon ej hyste något misstroende till min
ärlighet och öppenhet blott i viss mån till mitt omdöme. Och det var
ju blott mänskligt, ansåg hon, att hvad man mycket önskar, det vill man
gärna anse klokt och välbetänkt.
* * * * *
I mitt svar till Cecilia bad jag henne vänta med något afgörande vis à
vis brodern, tills den nyutnämnde öfverläkaren vid hospitalet tillträdt
sin befattning, hvilket skulle ske om någon månad.
Detta sade hon sig i nästa bref så mycket hellre vilja lofva, som det
hela tiden varit hennes afsikt, och G. ändå ej kunde resa, förrän det
blef varmt i luften. Hon förhastade sig ej i allmänhet försäkrade hon,
och allra minst då saken gällde hennes bror.
Det hade varit något mystiskt, en oklar punkt i min ställning i
hela denna fråga, men hon var öfvertygad, att den berodde på ett
missförstånd, som kunde utklaras och var därför glad att få tala öppet
med doktor Lundborg.
Det vore bäst, menade hon, att nu ej vidare orda härom. Man kunde så
lätt komma att strida om småsaker i stället för att se i stort, men jag
skulle vara lugn, att fast hon i första rummet tänkte på sin bror, hade
hon i andra också en tanke för mig.
Det efterlängtade svaret från doktor Lundborg kom och lydde.
Uppsala hospital den 24.2 04.
— — —
Med anledning af Edert bref ber jag få uttala som min
uppfattning, att Fröken Ida Bäckmann utöfvat och utöfvar ett
synnerligen godt inflytande på Herr Gustaf Fröding.
Han har blifvit gladare och mera tillgänglig än förr. Det lider
knappast något tvifvel, att icke hon åstadkommit mycket härvidlag.
Det skulle vara en stor missräkning för Herr Fröding, om hon icke
vidare komme hit. Därför bör hon komma som hon brukat.
Med utmärkt högaktning
Eder _Dr H. Lundborg._
När jag åter stod inför Gustaf Fröding betraktade han mig forskande
genom pince-nezen. »Har du varit sjuk?» frågade han, »vecken mellan
dina ögon ha blifvit djupare».
»Sjuk, säger rent för litet», svarade jag leende, »det har nästan varit
lifvet till låns; dock som skriften säger, sjukdomen var icke till döds
utan .... ja, du känner citatets fortsättning».
»Ditt tal klingar grandiost ehuru ej alldeles otroligt», förklarade
han, »men fortsätter du att citera bibeln, känner jag mig uppfordrad
att sjunga: ’O vill du gå med till Kanaan’». Hans ansikte fick ett
salvelsefullt uttryck och rösten en darrande, tunn klang.
Jag sjönk skrattande ned på en stol, jag visste knappast något
roligare, än när han återgaf bönemötena i Kristinehamn.
»Hur mår Maria Stuart?» frågade jag därpå.
»Hon har stigit ned i sina fäders graf, hon fann mig ej nog
temperamentfull».
»Då har du säkerligen ej gjort ditt allra bästa», förebrådde jag. »Det
är, kan jag förstå, din olycksaliga lättja och håglöshet, som ställt
till ofog mellan dig och den högättade dam, du skänkt din gunst».
»För andra gången i dag framkallar du bilden af min far», utbrast han.
»Hur ofta förde han ej ordet håglös på läpparne, då det gällde mig. ’Du
måste skaffa dig mera håg’, lät det. Liksom man skaffar sig håg själf.
Det är väl något, som bör vara medfödt. Kan du kanske gå ut och köpa
ett kvarter Frödingsvilja åt mig?» slutade han sarkastiskt.
»Hvem vet, om det skulle vara så omöjligt att uppbringa, exempelvis på
apoteket ’Svarta Svanen’», skämtade jag. »Men för att nu återgå till
din far, så menade han törhända, att man kan förslöa och förinta sin
håg».
»Jag vet ej, jag tror, att _hans håg_ låg åt att predika för mig och
föra strafftal på tungan, alldeles som hans ’bröder i Waldenström’».
Jag läser för tillfället Adelskölds memoarer, däri han talar om min far
....»
»Jag har läst, att han kallar honom ’den bildsköne Ferdinand Fröding’»,
afbröt jag. »Har du något minne af denna skönhet?»
»Ja, den gjorde alltjämt ett visst intryck på mig, hur härjad den än
slutligen blef. Adelsköld talar om hans kompositioner, men han tyckes
ej veta, att det finns en hel opera komponerad af min far. Jag vill
minnas, att någon har den i sitt förvar, fast jag ej kan erinra mig
hvem. Hans röst har jag också hört prisas», fortfor han, »men för mitt
minne står klarast de släpande andliga sånger han sjöng, och som voro
mig förhatliga».
Vid mitt nästa besök underrättade oss en af betjäningen att »Herr
Frödings syster åkt upp till hospitalet». Jag förstod, att hon besökte
doktor Lundborg, och att hon ej skulle komma in till sin bror, då hon
visste, att jag befann mig hos honom. Han tycktes ifrigt vänta henne,
och frågade den återinträdande vårdaren, om han sett rätt, hvilket
denne försäkrade.
»Längtar du efter henne?» frågade jag.
»Jag vet just ej, men jag finner det märkvärdigt, att hon ej besöker
mig, då hon är här på hospitalets område. Längtar du efter henne?»
»Kanske», svarade jag, och tårarna stego mig i ögonen. Han drog mig
tröstande intill sig.
Redan samma kväll måste jag resa till Stockholm, men hörde sedermera
af doktor Lundborg, att han framhållit för Cecilia nödvändigheten att
begagna sig af det gynnsamma inflytande jag utöfvade på patienten.
Mina förtrogna intalade mig, att Cecilia nu skulle skrifva ett tacksamt
bref till mig med anledning af hvad jag gjorde för hennes bror, hvars
tillvaro på hospitalet ditintills varit glädjelös, och att förmyndaren
skulle skynda att söka ursäkta sitt i vårt tycke olämpliga beteende.
Förmyndaren lät ej med ett ord höra af sig, men från Cecilia mottog jag
kort därpå ett bref.
Sedan hon talat med doktor Lundborg, sade hon, föreföll henne mitt
förhållande i vår skism angående Gustaf Frödings behandling betydligt
mindre gåtfullt än förut. Doktor Lundborgs åsikt var för henne lika
oväntad som ny och egendomlig. Han hade nämligen yttrat, att mitt
inflytande på Gustaf Fröding blifvit så stort, att han troligen ej
skulle kunna förmås till något utan min mellankomst. Doktor Lundborg
tycktes också anse detta som en synnerligen fördelaktig omständighet
och ej förenad med någon slags olägenhet af något slag.
Dessutom var hans uppfattning af Gustaf Fröding, hans
sinnesbeskaffenhet och karaktär en annan än hennes. Man kunde ju,
medgaf hon, på ett kort samtal ej bilda sig någon riktig uppfattning
af en person sådan som doktor Lundborg och bad mig därför skaffa henne
några af hans skrifter, för att hon skulle kunna bilda sig ett omdöme
om hans teorier beträffande sinnessjukdomar och deras orsaker.
För egen del hade hon alltid ansett, att Gustaf Fröding, så vidt
möjligt, då han nu komme att lämna hospitalet borde skyddas för alla
erotiska inflytanden och förvecklingar äfven, som hon uttryckte sig,
sådana som voro af mycket oskyldig art. Att det längre fram, då han
blefve bättre, kanske vore omöjligt, insåge hon ju, men då finge han
själf ta risken. Hitintills hade hon ej haft den ringaste oro för mig.
Hon hade tänkt, att förhållandet fortfarande varit sådant, jag själf
alltid sett det och att jag funne mig däri utan några illusioner.
Först efter mitt besök hos förmyndaren och min motvilja att lämna
Gustaf Fröding ens på en kortare tid ensam åt en annans vård, hade hon
börjat tänka sig en förändring i hans och min ställning till hvarandra.
Denna förändring skulle hon, om den förefunnes, anse som en olycka.
Emellertid ville hon ej göra mig ansvarig för, om detta skulle vara
händelsen. Med den kännedom hon hade om doktor Lundborgs åsikter, måste
jag, sade hon, tro hvad jag så gärna önskade. Hon för sin del kunde
emellertid ej frångå sin uppfattning, som stöddes af doktor Göransson
och professor Öhrvall. Då nu de båda hospitalsläkarnes åsikter voro
vidt skilda, ansåg hon bäst, att såsom hon förut sagt, invänta
professor S. låta honom någon tid sköta G. och sedan ge sitt utlåtande.
Han var ju opartisk, hvilket hon ej kunde säga om sig själf, då hon ju
hade en förutfattad mening.
Hon hade i alla händelser tänkt resa till Uppsala i början af april
och kunde då tala med både den ene och den andre. Ingen ansåg det hasta
med hennes brors förflyttning från hospitalet. Jag hade i mitt bref
nämnt något om att man ej kunde behandla honom som en otillräknelig
person, och ej handla utan att höra hans åsikt. Jag hade väl ej kunnat
tänka, att det skulle komma ifråga, och ej heller hade det varit
förmyndarens mening. Det enda hon velat hade blott varit, att han ej
onödigtvis skulle oroas.
Men då nu frågan kommit till en kris och ovissheten var så stor, ansåg
hon, att han gifvetsvis borde få full klarhet om de olika meningarne
och själf afgöra. Hon visste, hur svårt det var för honom att fatta ett
beslut, men under förhanden varande omständigheter, kunde det ju ej
hjälpas, förklarade hon.
Nu skulle hon slå sig till ro och ej vidare tänka på detta, det verkade
blott upphetsande, utan att lämna resultat. Hon bad mig äfven vara lugn
och söka klargöra min ståndpunkt samt därvid ha i tankarne ej blott den
närvarande utan äfven den kommande tiden. Själf hade hon alltid tänkt
sig, att det skulle förbli som det varit, tills vi alla voro gamla och
grå eller döda och borta. Men lifvet visade sig ej tåla stillestånd.
* * * * *
Den ovilja hon kände öfver doktor Lundborgs åsikt, skymtade alltför
tydligt fram i brefvet, för att det skulle kunna skänka mig någon
glädje, dessutom väckte det min harm, att hon tagit en af asylläkarnes
fruar till sin förtrogna i den meningsskiljaktighet, som uppstått. Jag
hade endast invigt doktor Lundborg däri, då jag ansåg det ligga utom
de andras befogenhet att veta något om saken. Min känsla för Cecilias
förhårdnade, och jag ville ej ens för mig själf erkänna den häftiga
sorg mina desillusioner med afseende på henne vållade mig. Till något
så klokt som att besöka henne för att bilägga missförståndet kunde jag
ej förmå mig; det var som skulle jag sky att återse henne, sedan jag
gjort den upptäckten, att hon var behäftad med mänskliga svagheter.
Min rådgifverska ansåg å sin sida ett besök i Södertelge olämpligt, det
skulle bli resultatlöst för saken och blott trötta mig.
Jag hade gått mycket snabbt från stationen till hospitalet, det var
något jag ville be Gustaf Fröding om, och som han genast måste göra,
för att det ej skulle bli bortglömt.
»God afton, o Konung Ahasverus!» hälsade jag och blef ödmjukt stående
vid dörren.
Som seden bjöd vid detta tilltal, räckte han mig cermoniöst sin
blyertspenna.
Jag rörde vid udden och tog den plats han anvisade mig.
»Hvad fattas dig, Drottning Ester? Hvad är din bön, den vare dig
beviljad och hvad din begäran? Gällde det ock hälften af riket, så
skall den uppfyllas», citerade han med djupt allvar.
»Om det så täckes Konungen, och jag hafver funnit nåd inför honom, och
det synes Konungen vara görligt och jag är honom välbehaglig, så må en
skrifvelse utfärdas .....» — jag gjorde en välberäknad paus — »med en
födelsedagsvers åt min svåger, däri vi rimma på gasklocka».
»Må ske», sade han leende.
Jag fick fram papper och grep blyertsen.
»Jag har sagt gasklocka, första rimmet var alltså mitt», påskyndade
jag, »nu är det din tur!»
»I extas bocka», sade han blixtsnabbt, »nu är det din!»
»Trasdocka», försökte jag, men slog ögonblickligen armarna om hans hals
för att få tröst vid tanken på de ledsamheter, till hvilka detta rim
kunde ge anledning, om det olämpligt råkade i familjens händer.
»Hvar har jag min oförfärade drottning Ester?» frågade han och strök
undan mitt hår för att bättre kunna se mig.
»Hon gick, just som vi började skalda», suckade jag, »och nu är
det bara Ida Bäckmann — du vet hon, som skref så makalösa julrim.
Föresten», fortfor jag triumferande — »antag att vi sätta gasklocka i
midten, så är det ditt rim, som fattas».
»Tyvärr väntade jag blott, att du skulle vrida det därhän», suckade
han, »skrif nu, så skall jag diktera!»
»O, Wilhelm, då för din gestalt af gasklocka
Du ser oss i dag i extas bocka,
Vill af rörelse sig din bas i din hals stocka!»
Han tystnade, och hans blick mötte glittrande min.
»Sjufaldt bättre gratulation finns då bestämt inte?» gissade jag.
»Jag vet ej, men sämre får man nog leta efter», bedyrade han.
Han betraktade mig länge under djup tystnad. »Hvad du dock leker allra
bäst», återtog han slutligen, — »det är Delila med mig som Simson. Du
lurar högst behändigt ut hemligheten af min styrka».
»Din styrka —» afbröt jag förvånad.
»Åh, ja, se ej så gäckande på mitt kala hufvud», förmanade han, »ditt
eget visar starka ansatser att om .... tjugu år följa efter».
»Tyst», insköt jag brådskande, »talar du om det, kan jag vara
flintskallig redan i morgon, och min hjässa mogen för din plan att
uppdelas i fält för täflande plafondmålare .... Din styrka», upprepade
jag eftersinnande — »den ligger ju i din apati ....!»
»Riktigt Delila, och det är den du stjäl ifrån mig».
— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
Bref till Gustaf Fröding:
Stockholm Tegnérgatan 14.
Käre Gustaf.
Du kan ej tro en sådan hög med skrifböcker jag har framför mig,
och det ser hopplöst ut att komma till dig med lexikonet, som jag
tänkt.
Inte heller vet jag hvar Karlfeldt bor, jag kunde eljes skicka
upp det till honom. Jag har ryktesvis hört, att han ämnar sig
till Uppsala någon dag i nästa vecka. Det ser ut, som om jag ej
skulle få något bud till dig, förrän jag kommer själf söndag
åtta dagar. Hoppas du har piskan (den af Nietsche anbefallda) i
ordning då och begagnar den som en gentleman. Jag tycker om att
höra klatschandet af den, då det kommer från din hand förstås.
I öfrigt vill jag säga, att vi ha ännu kallare här än du i
Uppsala, och jag söker förgäfves erinra mig, hvad Nietsche säger
om Entzückung und Kälte.
Här skickar jag dig samtidigt, hvad George Brandes sade om van
Eedens »Lille Johannes». Om du ville lägga den tidningen i en
låda tills jag kommer vore bra, jag ville om möjligt sedan skicka
den till van E.
Jag beflitar mig med läsning af Lifsbelysningar och finner däri
starka stöd för mina eld- och vattenteorier.