En dag då han skarpt klandrat mig i alla former — utan och innan — och
stämplat hvarje mitt yttrande som oäkta, satte jag mig litet trött i
fönstret och såg utåt parken.
»Kan naturen skänka dig någon tröst?» frågade han ironiskt, då
tystnaden slutligen blef honom tryckande.
»Nej, men skulle inte du möjligen kunna göra det?» undrade jag nyfiket
och gick fram till honom.
»Det skulle förutsätta medlidande, och det vore härvidlag en svaghet»,
sade han. »Minns du, hur den romerske kejsaren befallde en slaf att
stå bakom honom i triumfvagnen och hviska: ’Herre kom ihåg att du är
dödlig!’ På samma sätt borde hvarje människa åtföljas af en Mefisto,
som hviskade beska sanningar i hennes öron och vande henne att betrakta
tingen från båda ändar. Hur mycket nyttigare vore det ej för land och
folk, om kungen nu som i gamla dagar hölle sig med en hofnarr, från
hvars läppar han finge höra uppriktigheten om också blott i form af
skämt. Hvad tror du?»
»Jag tror, att jag inte vill vara hofnarren», sade jag bestämdt.
Han smålog och strök mig öfver håret. »Jag har börjat en dagbok»,
fortfor han, »däri jag låter en vis man, en slags Faust, tala och en
Mefisto gissla de tankar, som uttalats». — Han visade mig en tjock
anteckningsbok med svarta vaxdukspärmar. — »Jag har hunnit en trettio
à fyratio sidor och ämnade gå igenom det med dig, men det ligger väl
mycket oäkta äfven i Mefistos tonfall, och därför gitter jag ej läsa
det för dig. Jag skall arbeta om det, kanske kan jag göra det bättre,
och då skall du få höra det».
»Är det en ny idé hos dig, att vi alla behöfva skuggas af en
sanningstolkare?»
»Nej, jag har hyst den ganska länge, ehuru den på olika tider växlar
plats, än träder den i för- än i bakgrunden, men alltid har en dylik
Mefisto synts mig mycket betydelsefull. Det förefaller mig, som skulle
Goethe stundom kallat en sådan till hjälp för att nå tingens botten».
»Kan man öfverhufvud taget nå en botten i de frågor, hvarpå du liksom
Goethe spänt tankeenergien?» undrade jag.
Han såg hastigt på mig och rynkade ögonbrynen. »Nej, det har du
törhända rätt i», medgaf han, »men Goethe har hunnit på andra sidan de
gränser, där människotanken hissnar. Mig fattas ej önskan, men kraft
och framför allt mod att löpa linan ut». Han teg en stund. »När du
tänker», fortfor han lifligt, »tänker du med bilder eller med ord?»
»Jag tänker ju så litet, och ännu mindre reflekterar jag öfver
tillvägagångssättet därvid», bekände jag, »men jag föreställer mig,
att bilden kommer först och att orden emanera från denna».
»Jag betjänar mig för tankeslut blott af bild», förklarade han, »satser
ta längre tid och äro svårare att kvarhålla. Genom träning och noga
aktgifvande att ej förirra mig till felslut bör jag kunna tränga ganska
långt ned».
»Helt säkert», trodde jag, »men du måste anteckna några
tankeslutpunkter, så att du har en bas att bygga vidare på, om du
skulle tröttna».
»Du har kanske rätt», medgaf han, »men hur lockande det än är, att ge
tanken vingar och spännkraft, känns det dock gagnlöst, man kommer i
alla fall blott att säga: ’Dessa ord härröra från en, som sitter på
dårhus’».
»Du är ej bunden att sitta här, du kan få komma ut härifrån, när du
vill!» sade jag ifrigt.
»Det skulle i så fall blott förändra omdömet till: ’från en som suttit
på dårhus’. Jag är en märkt man, sedan jag intogs här, och märket är
inbrändt. Ett ombyte af vistelseort utplånar därvidlag ingenting»,
slutade han bittert.
»Kunde du blott aflägga någon slags akademisk examen, då du komme
ut, så försvunne alla betänkligheter», återtog jag efter en stunds
funderande. »Du känner ju svenskarnes auktoritetsveneration. Den
obetydligaste uppsats, skrifven af en akademisk fackman, beaktas och
glorifieras, under det viktiga frågor behandlade på det mest glänsande
sätt af lekmannen vanligen ringaktas och undertryckas. Nog har du väl
kunskaper för en disputation?»
»Kunskapsmåttet torde jag sannolikt kunna fylla», menade han, hvarpå vi
gledo in i betraktelser öfver det akademiska lifvet på hans Uppsalatid.
Nästa gång vi träffades fann jag honom synnerligen upprymd. Han hade
sysslat med några böcker jag skaffat honom från Kungliga biblioteket,
behandlande kinesiska förhållanden och plägseder och hälsade mig på
kinesiskt vis: »God dag, min vördade mormors mor, du ser ut, som om du
vore tusen år, och kanske är du blott trettio!»
Jag svarade i samma anda och då vi lekt nog på kinesiska, yttrade han:
»Jag talade vid doktor Lundborg om mina studier, och han menade
det ej omöjligt, att jag med framlämnande af en afhandling och
utan disputation skulle kunna erhålla doktorsgrad vid något tyskt
universitet. Beträffande vistelseort för mig, om jag lämnar hospitalet
....»
»Så menade han Holland lämpligt ...», afbröt jag.
»Det är sant», medgaf han, »men eljes vore Skottland fördelaktigt,
bland annat genom sina gedigna bibliotek».
»Ja, och därifrån härstammar ju äfven din älskade Burns», insköt jag.
»Vet du väl, att du på senare tider börjat likna honom», sade Gustaf
Fröding, och hans ögon fingo en underbar glans, då de fästes på mig.
»Nej, och inte kan jag heller förstå det», erkände jag, »men jag är
glad däröfver, eftersom du tycker om hans ansikte. — Någon nämnde också
Athen som en lämplig studieort för dig».
»I så fall skulle vi bo på en af de grekiska öarne», sade han och
sträckte sig efter kartboken.
Medan vi beskådade Arkipelagen, rann mig en dikt af Tegnér i minnet,
och jag frågade, om det ej var om dessa öar Fritiof kvad: »Här vi
skulle ha bott etc.».
»Jo, och vill du kanske med citatet antyda din afsikt att låta mig lik
hjälten sucka, ’men den hårda i Norden förblef’», frågade han med en
blandning af skalkaktighet och ironi.
»Du är just lik en, som suckar», anmärkte jag skrattande. »Minns du,
hur du på Utö föreslog till högläsning boken ’När riddar Ulf suckar’ i
hopp om att få en smula svalka de hetaste sommardagarne. — — — Men för
att återgå till Tegnér, förmodar jag, att det är en för långt drifven
själfunderskattning, då han anser sig misslyckad som skald».
»Nej, däri har han alldeles rätt», svarade Gustaf Fröding. »Han är
poetiskt vältalig, men når sällan längre. Ej heller är han originell.
Hans vackraste dikter äro inspirerade af andra skalder. Så t. ex.
har sången ’Fritiofs lycka’ på sina ställen rönt stark inverkan af
Shakespears Romeo och Julia. Om du jämför Ingeborgs ’Tyst, det är
lärkan’ etc. med Julias ord till Romeo, kan du själf öfvertyga dig
därom. Också Runeberg är ganska ofta snarare ordkonstnär än poet. Tänk
dig blott en vers sådan som: ’Ser du den lille mannen där på älfvens
strand’ — ger det ej nästan uteslutande intryck af teatergester och
deklamationstonfall?»
Jag smålog. »Har du glömt, hur betagen du blef i en Runebergsdikt, som
vi nyligen läste?» påminde jag.
»Du menar Seidis bref till sultanen», svarade han. »Åh, nej, det är
ett mästerstycke af poesi. Du borde tillägna dig den stilen, när du
skrifver till mig», skämtade han. »Hör du rytmen och klangen och känner
du färgdoften i detta? ’Dyre, låt med rosens anda Seidis tysta suck sig
blanda’. När jag blir frisk, kommer jag kanske att skrifva något lika
vackert och då ....»
»Blir du invald i Svenska Akademin», ifyllde jag högtidligt.
»Ofelbart, jag började redan tidigt meritera mig därför genom min
stolta ungdomsbravad att kasta Akademiens hedersgåfva i den politiska
offerhärden», utlät han sig.
Jag teg eftertänksamt.
»Grubblar du på, hur du skall kunna undvika att stämpla det anförda som
öfvermodig dumdristighet», undrade han gäckande.
»Nej, jag funderar blott, hvar du skall placera mig, när du gör ditt
inträde i akademien», förklarade jag.
»Jag är nästan öfvertygad, att jag har dig hängande under frackskörten,
och mitt första åliggande blir ingalunda att tala öfver poesi, utan
tvärtom att för de höga fäderna förklara min funktion som introducerare
af kvinnan i Svenska Akademien».
»Det blir säkert praktfullt», antog jag. »Blott jag ej blir blyg och
börjar gråta, när alla de gamla gubbarne stirra på mig».
»Då gömmer jag dig i mitt yfviga skägg», sade han och klappade mig
beskyddande på hufvudet.
De dagar jag vistades hos Gustaf Fröding, önskade han, att vi skulle
äta middag tillsammans och för att kunna göra honom till viljes häri,
måste jag dela hans matportion med honom, en anordning som aldrig
förfelade att ge uppslag till nytt skämt.
»Du och jag likna ett par råttor, som stulit sig in i statens
skafferi», suckade han en middag och gnagde af alla krafter på en hård
brödbit.
»Snick-snack är du obstinat, skall jag bita dig med min hvita tand!»
citerade jag.
»Det är rätt Tummelisa, varna dig själf du, ingen vet bättre än jag,
hur väl du i detta hänseende tarfvar varning», sade han med en gillande
nick.
Just som jag skulle opponera mig mot denna tydning af mina ord, kom en
vansinnig infarande, ryckte till sig ett brödstycke och försvann lika
hastigt, som han kommit.
»Hu, jag tror jag blef rädd!» ryste jag.
»Låter man honom hållas, är han nog ej farlig», tröstade mig Gustaf
Fröding, »men hade du tagit brödet från honom, kunde det kanske händt,
att han gifvit dig ett slag. Förmodligen anser han sin egen mat
förgiftad och tillägnar sig därför från andras portioner».
»Skulle du försvara mig, om någon af patienterna komme in och anföllo
oss?» frågade jag.
»Nej, det skulle jag inte, jag saknar mod», svarade han. »Men det är
möjligt, att jag skulle ropa åt dig att krypa under sängen, så att jag
blefve tillgänglig för honom först. Kanske vore hans krafter något
uttömda, när turen slutligen komme till dig».
»Har det händt, att de sinnessjuke här öfverfallit dig?» frågade jag
vidare.
»Jag vill minnas, att det inträffat ett par gånger», svarade han.
»En gaf mig en rätt kraftig stöt i magen och en annan slog mig öfver
ögonen, så att pince-nezen gick sönder, men ingendera gången blef jag
allvarligt skadad».
»Men du kände dig väl ändå hemsk till mods?» antog jag.
»Kanske — men litet mer eller mindre betyder föga».
»Jag undrar», fortsatte han, »om en psykiater ej egentligen borde ha
varit sinnessjuk för att fullt förstå denna sjukdoms natur. Jag har
varit ganska intresserad af många patienter här på anstalten, och hade
jag ej hyst motvilja att opåkallad blanda mig i andras angelägenheter,
skulle jag gärna velat hjälpa i ett och annat fall».
»Förmodligen vore det mycket värdefullt, om du som känner hur din
hjärna fungerar som sjuk, skulle vilja nedkasta dina iakttagelser öfver
dig själf på papperet», sade jag. »Andra patienter kunna ej göra det,
emedan de sakna förmåga att klargöra sitt tillstånd».
»Anser du, att jag kunde gagna någon därmed, vill jag gärna göra det»,
lofvade han »kanske vinner jag samtidigt äfven det att komma till ett
djupare vetande om mig själf».
Doktor Lundberg inträdde i detsamma, och jag delgaf honom det förslag
jag gjort Gustaf Fröding. Han fann det förträffligt, om det blott ej
tröttade honom.
En tid ägnade han sig med rätt stort intresse häråt, men slutligen
fann jag anteckningsboken bortlagd, och på min fråga hvad det betydde,
svarade han sorgset: »Jag kan inte mer du, det är ej lätt att ligga på
dissekeringsbordet och själf föra knifven».
Det stack till i mig, att jag föreslagit något, som vållat honom pina,
och jag gömde mitt ansikte i händerna.
»Nu måste jag hitta på någon annan sysselsättning», skämtade han,
»exempelvis att skrifva ett vackert poem och för detta köpa en ny blå
fjäderskrud åt min hvita korp».
»Hur är det väl med profetens egna kläder?» undrade jag. »Har du
verkligen hjärta att längre låta dem hänga människotomma?» — Jag slog
upp dörren till klädskåpet. — »Känner du ej, hur de lida af att aldrig
få fylla sitt ändamål?»
»Nej, det gör jag inte», protesterade han, »jag afskyr dem. Kan man
tänka sig något fulare än en människa, iförd ett par sådana benfodral?
Man är som stympad i dem. Dessutom äro de för trånga åt mig, och du
fordrar väl ej, att jag skall se ut som en förvuxen Trossnäsbeväring i
kronans kläder?»
»Vi kunna beställa nya», föreslog jag. »Vill du blott låta Hedrén komma
hit ut, tar han nog mått af dig. Du har ju ingenting att sätta på dig,
tills du skall lämna anstalten».
»För det första så kanske jag ej alls skall ut härifrån, och för det
andra så» — han tystnade och betraktade mig gäckande — »ja, så om du
nödvändigt vill, så kan du möjligen få skicka hit ’hedren själf’»,
tillfogade han.
»Inte vill jag, om du har en afgjord antipati därför», sade jag
ångerköpt.
»Jag märker, att du vill drifva det därhän, att det slutligen blir jag,
som bönfaller dig att skicka Hedrén till mig», anmärkte han sarkastiskt.
»Si, jag är blott stoft och aska, men du Herre ransakar hjärtan och
känner njurar, för dig är ingenting fördoldt», tillstod jag ödmjukt.
»Det är nog, det är nog!» han viftade med handen till tecken på sin nåd.
Jag var mycket lycklig öfver detta halfva löfte att få beställa en
kostym åt honom och meddelade det såväl till Cecilia som till läkaren.
Innan man kunde flytta honom från hospitalet, måste han nämligen först
någon tid vänja sig att vistas uppe och iförd kläder.
En och annan gång kunde jag förmå honom att i nattrock promenera
omkring i rummet, men han föregaf sig därvid få yrsel och kväljningar
samt att ej kunna beräkna afståndet för stegen, hvarför jag upphörde
att påyrka promenaderna. För att göra mig en stor glädje hände det dock
någon gång, att han låtsades ta en rundtur med mig genom städer, som
aldrig existerat.
Mina berättelser från Afrika, hvarmed jag då underhöll honom,
gengäldade han merendels med skrytsamma skildringar om sin kamrat
Jakob Hedenius morbrors bedrifter i Kap och en värmländing Anderssons
äfventyr som afgudabild i Indien.
En afton då jag kom in i hans rum, märkte jag, att något händt, fast
han sökte dölja det för mig.
»Har du sofvit dåligt i natt?» frågade jag.
»Det gör jag alltid», lät det undvikande.
»Har du drömt något som plågar dig?» fortfor jag och satte mig på
sängkanten bredvid honom.
»Nej, men råttorna sprungo i natt upp i min bädd, och jag har ännu kvar
den pinsamma skräckkänslan efter dem .... Jag har väntat på dig för att
få den förjagad», kom det slutligen.
»Blef du biten?» frågade jag rysande.
»Inte nu, men för något år sedan vaknade jag vid att de gnagde mig på
ena benet. Jag tänkte då, att jag till straff för mina svåra synder
hade fått mig förelagt att bli uppäten af dessa motbjudande djur och
kända mig tveksam, om jag ens hade rätt att skaka dem af mig».
»Att du inte snarare tänkte på, hur längtansfullt Tom Sawyer motsåg,
att en råtta skulle bita negern i foten för att få blod till de
inskriptioner, hvarmed hvarje anständig fånge måste förse sin cell»,
sade jag och lyckades småle.
Han skrattade. »Det borde jag kanske hellre gjort», medgaf han. »Med
en tändsticka doppad i såret på min tå, skall jag nästa gång pränta
öfver sängen: ’Här försmäktade Hans Stormäktiga Genomstungna Majestät,
Konungen på Svenska Parnassen, Diktens Svarta Svan, nedhalkad från sin
tron och åtföljd endast af en liten snöhvit korp’».
»Härligt, storartadt!» betygade jag, »men tror du inte, att det skulle
verka synnerligen effektfullt äfven med en fras sådan som: ’Naturlig
Son af den Lysande Guden Apollo’».
Hans ögon glänste till. »Det är helt säkert klokast att öfverlämna
inskriptionen åt dig», sade han, »och härnäst jag blir biten, skall
jag med aldrig svikande påpasslighet söka hålla såret öppet, tills du
hinner hit».
»Jag skall tala vid doktor Lundborg», sade jag, »så kan du vara
förvissad, att du får råtthålen tätade».
»Han har så mycket extra besvär för mig ändå», invände Gustaf Fröding.
»För en tid sedan köpte han mig en tandborste, något som jag ej ägt,
sedan jag kom hit. — Så alldeles säkert är det ej, att jag begagnar den
hela veckan, men alltid i början och slutet», tillfogade han med en
skälmsk blick på mig.
Hans ansikte hade återfått sitt lugna uttryck, och jag lade för honom
några kriaböcker jag medfört och som han hjälpte mig att korrigera.
En tillstyrd ordvändning förde oss in i ett samtal om språkliga
svårigheter och gaf mig anledning att fråga, om han kunde rimma på
hvilket ord som helst.
»Var säker på det!» sade han och nickade öfverlägset åt mig.
»Försök då med Åmål», föreslog jag retsamt.
Han betraktade mig, tindrande af upptågslust, ruskade mig i håret och
skanderade:
’Nog är ett mål bra, men bättre två-mål,
Nog är Säffle bra, men bättre Åmål’.
»Bravo!» ropade jag förtjust. »Jag utkorar dig att skrifva vers till
svåger Wilhelms födelsedag och rimma på gasklocka».
»Det blir ju ett rim som en cirkuskullerbytta», sade han skrattande.
»Du menar ....?» frågade jag.
»Att dess quinta essentia ligger i ett afsiktligt groteskt
misslyckande».
Jag betraktade honom en stund under tystnad. »Om man nu stängde mig ute
från dig, skulle du då ej göra något för att hjälpa mig in igen?» sade
jag dröjande.
»Du vet ju, att jag är vanmäktig, beröfvar man mig en glädje, har jag
ingen rätt att återfordra den».
»Men skulle du då ej kunna göra _någonting?_» fortfor jag och kämpade
med de frambrytande tårarne.
»Jo, jag skulle sätta mig vid fönstret och låta mitt skägg växa ut
genom väggen ända ned till marken, så att du kunde sno dig ett rep af
det och klättra upp till mig».
Hans ansikte blef vid dessa ord skimrande vackert. Våra blickar möttes,
därpå lutade vi oss öfver den uppslagna bibeln, och med andaktsfull
röst läste han: ’Min vän är min och jag är hans’ — — — — — — — — — — —
— — — — — — — — — — — — — —
Endast ett bref från mig finns bevarat för höstmånaderna 1903.
Det lyder:
Stockholm den 4:de dec. 1903.
Käre Gustaf!
Jag mår bra, hur mår du? Föröfrigt mår jag inte bra,
kriarättningen angriper mina magnerver och orsakar mig s. k.
fysisk plåga. Du minns blindtarmen som jag klagade öfver hos dig.
Nå det var blott en tvångsföreställning, som du bibringat mig
genom att tala om drufkärnorna.
Emellertid vill jag med dessa rader säga dig, att du antagligen
blir beröfvad den stora glädjen att se mig på söndag, emedan
skrifböcker och kväljningar kedja mig vid staden. Fullt viss
kan du ej vara. Det är möjligt, att jag arbetar mig igenom
skrifboksberget och trotsar kväljningarne, rycker till mig några
långa strån ur ditt skägg, tvinnat ett rep och klättrar ned på
det till ditt Nirvana.
Farväl, farväl! Lef väl, lef väl, och öfva dig, så att du kan
föra en bildad konversation med mig, då jag kommer. Tråka inte ut
dig med anekdoter och tal om Lydia Wahlström, dansande sig till
rösträtt inför de församlade riksdagsfäderna.
Åh, Gustaf, om det ändå gåfves mig någon möjlighet för mig att
komma på söndag.
Alltid din
_I. B._
Veckorna före jul påstod han sig för sina ögons skull ej kunna läsa,
utan sysselsatte sig i stället med geometriska uppgifter och hade hela
pappersark fullklottrade med vinklar. Några anteckningar visade, att
han sökte lösa problemet om vinkelns tredelning.
»Din hand darrar mer än eljes, när du håller det där papperet»,
anmärkte han. »Är du ledsen öfver mitt val af problem?»
»Om det förströr dig, kan jag ju blott vara glad däråt», sade jag.
Han betraktade mig en stund; plötsligt började det leka kring hans mun,
och ögonen spelade. »Är du rädd att tillstå, hvad du tänker», frågade
han och drog mig närmare intill sig. »Tror du ej jag ser, att du hört
detta problem betecknas som det paranojeometriska?» Han skrattade. »Du
skall ej oroa dig», fortfor han, »jag är ej sämre, men det omöjliga
har alltid haft en stark lockelse för mig. Hade jag ett laboratorium,
skulle jag experimentera med uppfinningar eller söka göra guld, men nu
har jag inga andra resurser än papper och penna och måste därför välja
detta olösta problem».
Kort därpå såg jag i bokhandeln ett arbete af en professor rörande
vinkelns tredelning och förskaffade mig det genast.
»Se här, nu ser du, att äfven höglärda professorer vid
bildningsanstalterna behandla detta problem», sade jag triumferande och
räckte honom boken.
»Gifvetvis kommer man en dag att kunna lösa det», trodde han, »ehuru
jag misstänker, att det ej blir en universitetsstuderad lärd, utan
kanske en sinnessjuk lekman, som finner lösningen».
Det närmade sig jul, och jag skulle resa till mitt hem. Jag hade
frågat Gustaf Fröding, om han önskade, att jag skulle kvarstanna hos
honom, men han antog, att den sorg min mor skulle känna vid att sakna
mig, kanske ej kunde utjämnas med hans glädje att behålla mig. Julen
betydde för honom intet, för henne däremot var den fylld af minnen och
traditioner, menade han. Kunde jag dessutom återvända om fjorton dagar,
störde ju ej min frånvaro honom i hans vanor.
Dagarne före jul, tillbringade jag i Uppsala och afreste till Åmål den
23 december. Jag hade lackat in diverse julklappar, till hvilka jag
skrifvit vers på det omöjligaste blandspråk och tvang honom att afge
ett högtidligt löfte att ej bryta dem förr än klockan sex på julafton.
»Nå, lämna mig nu dina paket», sade jag med låtsat allvar, »jag svär
att inte se på dem, förr än jag kommer hem».
Han gjorde en beklagande gest och citerade: ’Den arme Fritiof mer arm
än de, har ingenting att den trogna ge’.
»Om fem minuter kommer vakten för att hämta mig», sade jag och
hopsamlade mina tillhörigheter.
»Vill du stryka med din hand öfver böckerna och allt som finns härinne,
innan du går», bad han.
Jag nickade. »Snart är jag hos dig igen», sade jag, då vårdarens steg
hördes, »och jag längtar redan att få skrifva till dig från Åmål».
Jag ordnade hans kvällsvard, kastade en sista blick på den nedböjda
gestalten i sängen och lämnade rummet med motsträfviga steg.
Åmål den 26 dec. 1903.
Du käre Gustaf, du kunde gärna ha önskat mig en god resa, så hade
ej det inträffat som nu inträffade, och det som inträffade var
något gräsligt.
En annan gång gör du nog inte så, när du vet hvilka följder det
drar med sig.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — —
Du har naturligtvis julefrid du, så länge jag är borta, men hvad
mig beträffar, är jag i djup saknad af sådan. Min store bror
lämnar oss ej ett ögonblicks ro; under det jag sitter här och
försöker skrifva läser han »Fäderneslandet».
Jag har ej heller auktoritet nog att säga ifrån: »Högläsning
förbjuden», kvinnans plikt är hos honom som hos dig att ödmjukt
böja sig och lyda.
I morgon skola vi släpas till Karlstad till — — — —, sedan resa
vi till Trollhättan och jag antar att jag söndag eller måndag
skall få mottaga din uppriktiga komplimang öfver mina vackra
verser, såvida du ej förblindas af afund öfver min lätthet att
finna rim. Det är mitt arf på mödernet. Mamma rimmade julafton
fint till gröten — — — —.
Som du ser äro vi både bildade och begåfvade här i staden, och
det kan du komma i håg nästa gång du gör en vers om Åmål.
Jag önskar så mycket, att allt som är plågsamt måtte göra så
långa omvägar, innan det kommer till dig, att det förlorat sin
rätta kraft d. v. s. för så vidt jag ej också räknas dit.
Gustaf — åh du vet nog, att jag på botten af allt hvad jag
känner, blott vill, att du skall ha det som lindrar, men min
önskan att se och höra dig ja, vara hos dig, är en murbräcka, som
oaflåtligt krossar det som ställer sig i vägen för den. Därför
kan jag också säga
alltid din
_I. B._
Jag reste från Åmål direkt till Uppsala, där jag stannade, tills
skolarbetet började.
»Har du saknat mig?» frågade jag, då jag åter satt bredvid honom.
»Jag vet ej», svarade han, »men jag fick en stark glädjeförnimmelse,
i detsamma du trädde inom dörren». Han teg en stund. »Är du ännu lika
rädd för patienterna här?» fortfor han.
»Nog har jag allt fortfarande en förfärligt stark hjärtklappning, hvar
gång jag passerar korridorerna», tillstod jag.
»Tänker du ej då så här? ’Jag utsätter mig hellre för denna skräck, än
jag afstår från att se Gustaf Fröding’», frågade han.
»Jag hinner ej tänka någonting, jag bara går, det fortaste jag kan, och
får en känsla af obeskriflig trygghet, då jag fattar om låsvredet till
din dörr».
Han smålog. »Du tänker nog omedvetet i den riktning, jag antydde»,
fortfor han, »fast du ej ger dig tid att särskilja dina tankar och
motiv. Ett val föreligger vid hvarje handling, ehuru väljandet går så
snabbt, att vi ej alltid aktgifva därpå».
»Väljer du medvetet eller omedvetet?» undrade jag.
»Skulle tro, att jag oftast gör det medvetet. Mellan dig och mig
föreligger häri en stor olikhet. Du har hela världen att studera och
ditt aktgifvande på andra människor skymmer för dig tillvägagångssättet
i ditt eget tankelif. Jag däremot har som observationsmaterial blott
mig — och möjligen dig — däraf min detaljkunskap».
»Har du varit mycket plågad af röster, medan jag varit borta?» undrade
jag.
»När du är här, skingras de ju alltid, eller rättare då jag
sysselsätter mig med dig, ger jag ej akt på dem. Jag tror dock
knappast, att de plågat mig mer än vanligt, och dessutom skall du ej
oroa dig härför, då jag ej är särskildt dålig, vänjer jag mig vid dem
ungefär som vid gatbuller».
»Har du haft dessa röstförnimmelser länge?» fortfor jag, »och finns det
ingen hjälp mot dem?»
»Jag hade dem redan på den tiden jag arbetade i Karlstad, och jag
förmodar, att jag ej kan undgå att plågas af dem hela lifvet igenom.
Sannolikt är det ett organ i hjärnan, som ligger naket och därför
fungerar ohöljdt».
* * * * *
Ett stort ärr på min hand tilldrog sig en gång hans uppmärksamhet, och
jag måste redogöra för hur det uppkommit.
»Se här», sade han, då jag slutat, och räckte fram sin handlofve, »kan
jag också framvisa ärr, men bakom dem ligger en helt annan historia än
den, som är knuten till ärret på din hand». Han sänkte dystert sitt
hufvud och tycktes knappast längre lägga märke till min närvaro.
»Hade jag blott aldrig känt mig fyllas af öfvermänsklig makt och kraft,
skulle jag kanske varit mer osårbar», återtog han omsider. »Det är det
gäckeri ofvanifrån, för hvilket jag stundom är utsatt, som vållar mig
den största smärtan och förödmjukelsen. Det jag nu tänker på, hände för
flera år sedan. Då — liksom nu — låg jag till sängs, hvilket då liksom
nu tycktes besvära läkarne långt mer än mig. Utsatt för tvång iförde
jag mig kläder och hoppades bli befriad från ytterligare kraf. Men så
en vacker dag inträder öfverläkaren S—s och befaller mig medfölja de
andra patienterna på jordarbete.
Jag vägrade .... han såg ut att ämna genomföra sitt program med mig
....» — han teg några ögonblick, och det ryckte smärtsamt kring hans
mun. — »En är en, och då han därtill är ensam mot alla, är hans
ställning hopplös ....» — Han tystnade äter, och jag smög sakta min
hand in i hans.
»Jag slog sönder en spegel», fortfor han, »skar mig med glasbitarne
öfver handleden i hopp att träffa pulsådern .... skrapade kvicksilfret
af glaset och stack det i såret för att få det förgiftadt .... jag
ville ej .... jag kunde ej uthärda denna skymf .... Jag trodde mig dock
korad till något bättre och högre än att af en dårhusläkare fösas ihop
med dårar för att gräfva upp jorden!» — — — — — — — — — — — — — — — — —
— — — — — — — — — — — — — — — — — — —
Han hade dragit min hand mot sitt bröst, och jag kände, hur våldsamt
hans hjärta slog vid detta minne.
»Jag bar mig för oskickligt åt för att lyckas i mitt förehafvande»,
slutade han, »men vann åtminstone det, att man tillsvidare afstått från
att med våld tvinga mig i ett arbete, som synes mig strida mot min
värdighet».
Mitt sinne sjöd af harm öfver den brutalitet, som tycktes ha blifvit
föröfvad mot honom.
»Du skulle ropat till Gud att nedsända millioner bältdjur att gräfva
i ditt ställe», sade jag med ett försök till skämt. »Till det äro de
skapade, men din gärning är vida skild från deras, och det skulle du
tuktat den oförsynte med att påvisa».
Han skrattade. »Vi hade då fått historien om Elia och piltarne
upprepad, fast med nödig variation. Har du sett ett bältdjur?» tillade
han. »Jag undrar, hur de se ut».
»Jag har ej sett dem», svarade jag, »men vet, att de ha en benhård hud,
just en sådan du behöfver i ditt umgänge med människorna».
»Det är ju möjligt, att jag borde föredra den», medgaf han, »ehuru
Herakles lejonhud mera tilltalar mig. Och du — hvilket skyddsmedel är
det väl, du begagnar?»
Jag löste leende af mig en lejonklo, som sammanhöll min halsduk. »Jag
visar klorna», sade jag.
»Det duger», försäkrade han upprymd. »Jag förmodar, du ej gör dig
samvete af att inbilla dina medmänniskor, det lejonen i Sydafrika
trafva omkring med dylika rubinprydda klor».
»Jag brukar framdra det som ett bevis på landets sagolika rikedomar»,
bekände jag.
Vi kommo därpå att tala om drottningen af Saba, som enligt en
Kimberleylegend skulle härstamma just från den trakten, och vårt
föregående samtal undanskymdes.
Gustaf Fröding hade alldeles lagt åsido sina geometriska experiment och
ägnade sig åt memoarlitteraturen. Då och då återupptogo vi frågan om
hans studier och förflyttning från hospitalet. Mitt tal om van Eeden
afböjde han fortfarande, och då han en gång gjorde det mera retsamt än
vanligt samt hånfullt begärde att få veta, hvilka egenskaper denne ägde
att framför andra förstå honom, förklarade jag vredgad mitt tålamod
uttömdt och att det var sista gången jag inlät mig på detta ämne. »Är
det väl något så onaturligt i min förmodan, att van Eeden, läkare,
skald och filosof med rykte som nått de flesta kulturländer, bör ha
goda förutsättningar att förstå dig», slutade jag.
»Är han skald?» inföll Gustaf Fröding, »det har jag aldrig förstått,
det förändrar saken. Du har blott talat om hans sociala planer, hvilka
delvis ligga utom min intressesfer».
Blidkad redogjorde jag nu för hans författarskap. »K. följer kanhända
med dig som ressällskap på vägen», sade jag. »Jag har talat med honom
därom, och han har ej ställt sig alldeles afvisande. Doktor Lundborg
reser, som du vet, snart till Holland för att studera sinnessjukvården
där, och då kunde han ju undersöka om van Eedens hem lämpar sig för
dig».
»Det kanske han kunde», medgaf han.
»Från Holland är ej långt till Tyskland, och doktor van Eeden kan råda
dig i allt, som rör dina studier», fortfor jag.
»Möjligen har han också själf ett stort bibliotek», förmodade han.
»Han tillhör en gammal släkt, så att det är högst antagligt», sade jag.
Bref från mig till Gustaf Fröding:
Stockholm den 18 jan. 1904.
Jag hoppas, käre Gustaf, att du ej måtte känna tomheten efter mig
så som jag efter dig. Du mumsar Momsen och låter din hvita korp
flaxa hvart nödtvånget drifver den. Måtte Momsen icke förnöja dig
allt för mycket! Jag kan inte säga att jag för närvarande tycker
det är så trefligt att du har det roligare än jag.
För ögonblicket är jag blott »Grace eller Hemmets solsken», och
det är endast då jag är »Elise eller Kvinnan i sin fullkomlighet»
som jag behöfver känna ädelt.
Du Gustaf — jag hoppas, att du läste om de där N-strålarne och
inte slarfvade öfver dem. Jag har något att säga dig om dem, då
jag kommer.
Cecilia reste här förbi i fredags. Jag var nere på stationen en
liten stund men måste gå på fest för — — —
_Jag_ var festens prydnad, åtminstone i eget tycke. Alla tre — —
— tryckte mig turvis till sitt hjärta under kärleksfulla ord. Det
kan jag aldrig erinra mig, att du gjort, men kanske upplefver jag
det vid ditt 75-års jubileum.
Ingen dristade sig att fråga efter dig mer än fröken S. L—d —
du vet — — —. Hon sade någonting så vackert om dig, att jag
fick samma känsla, att vi nu burits igenom allt ondt, som grep
tag i mig, då fröken Beck häromdagen sjöng ditt Drömackord. Om
och om igen tvang publiken henne att sjunga »Segern är vunnen».
Stenhammar ackompagnerade mästerligt. Rosenfeldts melodi till
Inga lill tilltalade mig ej.
Det är möjligt att jag ej ens nästa söndag kommer till Uppsala.
Fröken v. K. reser på tisdag och hon är som en tårpil, blott hon
tänker på att vara skild från mig en dag. Skulle önska, att du
liknade henne i detta. Antagligen får jag väl följa henne till
Södertelge till Cecilia.
Jag hälsar dig så mycket, mycket. — Det blir krig — mellan Japan
och Ryssland förstås.
Alltid din
_I. B._
Cecilia träffade jag numera sällan. Vi hade väntat, att hon skulle ha
besökt oss någon gång under julen, men af en eller annan orsak hade
hon låtit oss vänta förgäfves. Då jag förebrådde henne, menade hon,
att vi nog ändå ej saknat henne, hvilket var en alldeles grundfalsk
uppfattning. Hon smålog misstroget då jag sade detta och yttrade något,
som tydde på att när jag nu hade Gustaf, behöfde jag ej henne.
Hon tycktes belåten med att han reflekterade på Holland och föreföll
gilla mitt förslag, att doktor Lundborg skulle undersöka lämpligheten
af van Eedens hem som eventuell vistelseort. Hon frågade, om där fanns
tillfälle till bad och tillgång till sköterska, hvilka frågor jag
bejakade. Själf var hon ej stark nog att följa med, ensam kunde jag
icke resa med honom, men kunde vi, såsom jag ställde i utsikt, få K.
och någon af läkarne som sällskap, borde det nog gå. Jag minns ej, om
jag bad henne tala med förmyndaren om saken, men var öfvertygad att
broderns hälsa låg henne så om hjärtat, att hon ej skulle dröja därmed.
För att kunna tillbringa söndagen i Uppsala följde jag under en
veckodag den i brefvet nämnda fröken v. K. — en ryska — på hennes
afskedsvisit till Södertelge. Cecilia hade flyttat i en ny våning, och
jag kände mig först något främmande för denna. Själf var hon mycket
trött och mottog oss liggande på sin soffa, men strålande vacker och
älskvärd som vanligt. Omsider blef det tid för oss att återvända till
Stockholm. Jag hade svårt att skiljas från henne, och kände en häftig
motvilja mot ryskan, för hvars skull vi måst tala liksom genom ett
galler. Då jag hunnit nedför trappan, vände jag mig om och fann Cecilia
stå lutad öfver räcket. Hennes ögon lyste mot mig som svarta solar —
jag tog trappan i ett par språng och slog mina armar om hennes hals.
Hon smålog och kysste mig ömt. Ögonblicket därpå lämnade jag hennes
bostad, föga anande att jag aldrig mer skulle beträda den.
Doktor Lundborg, Gustaf Fröding och jag samtalade allt emellanåt om van
Eeden och den tillämnade vistelsen i Holland. »Jag känner mig som en
stor elefant med en liten varelse på min nacke, som sticker mig i örat
åt det håll hon önskar jag skall gå», yttrade Gustaf Fröding en dag.
Doktorn skrattade.
»Du misskänner dig alldeles», sade jag, då vi åter voro ensamma, »det
är du som är den viljestarke, och det är din viljas gissel, som drifver
oss fram i den riktning, du önskar. Hvad har väl jag förmått? — Se hur
obegagnade dina kläder hänga och tänk på hur sällan du ens bjuder till
att vistas uppe i nattrock».
Jag fortfor en stund att ytterligare förehålla honom en mängd andra
fall, där hans vilja behållit valplatsen, och hans ögon kisade hela
tiden mot mig bakom pince-nezen.
Innan jag hunnit säga, allt hvad jag hade på hjärtat, räckte han med
skolpojksaktigt underdånig min upp handen till tecken, att han ville
tala. Jag såg på honom under lätt rynkade ögonbryn.
»Fröken, fröken», viftade han litet ifrigare.
»Nå, Gustaf Fröding», sade jag och nickade åt honom.
»Diktar du månne ej om mig efter Fryxells svartmålning af Karl XII?»
frågade han.
»Nej, men när du säger det, finner jag, att din envishet har ett starkt
släkttycke med hans», svarade jag, hvarefter vi båda brusto i skratt.
En fransk läkare och vetenskapsman vistades i Uppsala och hade erhållit
tillstånd att bese hospitalet. Som han antagligen gärna ville träffa
en så intressant patient som Gustaf Fröding, hade man frågat denne,
om han hade något emot att följande dag mottaga besök af honom.
Gustaf Fröding sade sig ingenting ha att invända, men bad mig komma
tidigt, så att han ej behöfde vara ensam under receptionen. »Att
beskådas som ett underligt djur, insatt i en cell, är ingalunda en
välbehagsförnimmelse», förklarade han, »dessutom har han mera valuta,
om han samtidigt får se dig, då du ju faktiskt är ändå konstigare».
Jag hade ej tillåtelse att vistas i Gustaf Frödings rum under läkarens
morgonrond, men beslöt att för denna gång öfverskrida förbudet och
därefter förklara mig. Vid tiotiden nästa morgon stod jag därför hos
honom, och hela hans ansikte sken af skalkaktighet. »För sent», ropade
han, »du har gått miste om att bli affotograferad i hans hjärna och
antecknad i hans anteckningsbok!»
»Hur lät din franska?» frågade jag.
»Det hade tagit mig hela morgonen att snickra ihop frasen: ’Comment
vous portez vous monsieur’, och just när jag skulle begagna den,
försvann fransmannen».
»Hur såg han ut?» frågade jag.
»Det iddes jag ej undersöka».
»Satt du kanske och såg ned hela tiden?»
»Jag tror det, men ’hela tiden’ inskränkte sig till halftannat
ögonblick, hvilket dock för en smart lärd torde vara nog till en sakrik
afhandling i tre delar om skalden Gustaf Fröding på dårhuset».
Han hånlog. »Kan du säga mig», utbröt han hetsigt, »hvad som är
driffjädern till att du trotsar alla vidrigheter och kommer hit. Svara
mig långsamt och med eftertanke och servera mig inga fraser».
»Törhända känslan, att du behöfver ett värdigt föremål för dina
sarkasmer», föreslog jag efter en stunds öfvervägande. »Men vill du nu
som jag, äta vi frukost; i min ifver att närvara vid mottagningen för
fransmannen, blef jag nödsakad att gå fastande från staden».
Jag dukade upp mina medförda förråd, och under måltidens gång försvann
hans misstämning.
* * * * *
Till hospitalets bibliotek hade förskaffats en del nyare historiska
arbeten, däribland ett par om England, hvilka skänkte Gustaf Fröding
stort nöje.
»Har du saknat mig mycket under veckan?» frågade jag en gång under
denna tid.
»Måste tyvärr erkänna, att jag varit för upptagen af andra damer
för att ha haft tillfälle att tänka på dig. Jag menar de engelska
drottningarne», tillade han, då jag förvånad betraktade honom.
»Åh — hå!» sade jag skrattande.
»Maria Stuart är ingalunda en föraktlig rival», påvisade han.
»Du kan väl ej mena, att jag skall bli svartsjuk på en kvinna, som
lefde för flera hundra år sedan», invände jag.
»Inte vill jag uppmana dig därtill, men inte vill jag heller afråda»,
återtog han, »hon torde vara lika verklig i det närvarande som du, men
....»
»Hon kommer ej till dig med mat», afbröt jag.
»Nej, däri har du gifvit ett försteg», medgaf han.
Vi började därpå resonera om hennes förhållande till sina män och
älskare och gåfvo oss i färd med att studera, hvad läroböcker och
källskrifter haft att förmäla om henne. Äfven Anna Boleyn var länge
föremål för vårt intresse, och Gustaf Fröding tycktes luta åt den
åsikten, att hennes gemål endast handlat af konungslig skyddsplikt mot
tronföljden, då han lät afrätta henne.
Doktor Lundborg skulle om några veckor anträda sin beramade resa till
Holland, och jag frågade per telefon Cecilia, om hon rådgjort med
förmyndaren om förslaget van Eeden. Det vore i så fall lämpligt, att
denne gåfve doktor Lundborg i uppdrag att göra efterforskningar, menade
jag.
När jag hörde, att så ej hade skett och att hon ej visste, när hon
skulle komma till Stockholm, föreslog jag att själf få tala med
förmyndaren, då han ju helst borde träffa doktor Lundborg före dennes
afresa. Jag fick den uppfattningen, att hon gillade förslaget, och
några dagar därefter besökte jag honom. Vi hade redan ett par gånger
flyktigt sammanträffat, den första för många år sedan, då jag medföljt
Cecilia upp på hans kontor och i förbigående blifvit presenterad af
henne och den andra på en resa till Uppsala.
Han mottog mig snäft och sade sig ha andra planer för Gustaf Fröding än
Holland samt att han tänkt, det någon läkare skulle medfölja honom. Jag
nämnde då, att doktor Lundborg möjligen skulle kunna göra det äfvensom
Frödings vän K., men intet af detta tycktes göra det intryck på honom,
att han fann det värdt en reflektion. Hvad mig beträffar, ansåg han sig
ej kunna tillråda, att jag reste med, då han ej visste mer om mig »än
att jag var ett fruntimmer, som var tokig i Fröding och ville följa
honom».
I första ögonblicket kände jag ett våldsamt begär att skratta, det lät
precis som en röst från någon skvallerkonselj, men i nästa tog harmen
öfverhanden, och jag svarade mig ha hyst den förmodan, att fröken
Fröding varit i stånd att lämna något utförligare upplysningar om mig.
»Hon har sagt, att ni är mycket exalterad», förklarade han.
»Jaså», svarade jag och tänkte, att min ställning såväl till henne som
till hennes bror dock torde ha gifvit henne goda skäl att ej låta detta
uttryck gälla som det för mig uttömmande.
»Hur har ni det er emellan, ni och Fröding?» fortfor han. »Äro ni
förlofvade?»
Jag betvang min känsla af föraktfull motvilja att svara honom. Om jag
nu tege, kunde han rikta samma fråga till Gustaf Fröding och därigenom
störa den glädje mina besök beredde honom. Kanske skulle då äfven
ångesten att på något sätt ha bundit mig åter väckas till lif i hans
ömtåliga sinne. Detta måste förhindras, och jag måste svara, men hvad?
Hade det gällt mina egna känslor, skulle det varit en lätt sak, men att
kräfva räkenskap för dessa låg utanför den frågandes befogenhet ....
Öfver Gustaf Frödings känslor för mig hade jag däremot ej ens gjort
några sannolikhetsberäkningar.
»Förlofvade kan man väl knappast kalla oss», svarade jag slutligen —
»de känslor Gustaf Fröding hyser för mig, äro väl närmast att förlikna
vid hvad han skulle känna för en yngre bror, som han själf fostrat».
För att ej låta märka, hur djupt hans beteende sårat mig, utväxlade jag
några konventionella fraser med honom rörande gemensamma bekanta och
lämnade sedan hans lokal.
Ljungande af harm skref jag följande dag ett bref till Cecilia, hvari
jag relaterade hennes förtroendemans samtal med mig och menade, att
jag haft rätt att vänta, det han vetat så mycket om mig, att han ej
uppträdt direkt förolämpande.
Mitt förtroende till Cecilia hade efter samtalet med förmyndaren fått
en betänklig stöt. Ej nog med att hon tycktes ha undanhållit honom alla
upplysningar, som kunnat ge mig en aktad ställning i hans ögon, utan
hon hade äfven förtegat för mig _deras_ planer om förflyttning för
Gustaf Fröding, under det hon skenbart gått in på lämpligheten af de
arrangement jag föreslog. Den läkare, förmyndaren nämnde, som utsedd
till ressällskap åt Fröding, var honom ytterst osympatisk, och han
motsåg med glädje dennes förflyttning från hospitalet.
Cecilias svar kom mycket snart. Länge hade hon tänkt tala vid mig
om mitt förhållande till hennes bror, hans närmaste framtid o. s.
v., men ditintills hade det ej lämpat sig, då vi endera suttit på en
järnvägsstation eller också haft obehöriga åhörare. Kanhända hade också
en annan känsla tillkommit, nämligen att hon unnade mig den lycka jag
för en kort tid kunde äga, innan jag åter komme i kontakt med lifvets
hårda realiteter.
Mitt förhållande till Gustaf Fröding sade hon sig ej ha missuppfattat,
hon skulle då ej kunnat hysa den vänskap för mig, som hon gjorde och
skulle ej låtit mig komma dem så nära. Hon trodde, att min kärlek till
honom var en stark och äkta känsla. Däremot hade hon alltid ansett, att
G. ej brytt sig om mig annat än på ett rent vänskapligt sätt, något
som jag också själf i mitt bref till henne sagt, att hon städse sökt
framhålla för mig.
Hon hörde nu till sin stora förvåning, att vi voro förlofvade och
försäkrade, att det i så fall ej kunde komma i fråga, att hon skulle
lägga sig i våra enskilda angelägenheter. Dock tyckte hon sig ha haft
rätt till vårt förtroende i denna sak, så nära som hon stått sin bror
och mig alla dessa år. För sin del ansåg hon det orätt af honom att
ingå giftermål och att föga utsikt funnes för ett lyckligt äktenskap,
som ju fordrade hälsa och friska krafter. Men skulle så olyckligt vara,
så hellre mig än någon annan. Endast kontrahenterna själfva kunde ta
risken att från eller tillråda. Hon skulle per bref underrätta sina
systrar om detta; G. själf komme hon ju snart att träffa personligen.
Det var fullkomligt sant, att både G:s förmyndare och hon ansåge det
olämpligt, att jag ensam reste ut med honom — hade hon kunnat följa
med, hade det varit en annan sak — och orsaken härtill var, att jag ej
skulle kunna reda mig ensam i alla svårigheter. Att jag däremot skulle
få råka honom så mycket jag ville därute, hade ingen satt sig emot.
Hon kunde omöjligt tro, sade hon, att förmyndaren förolämpat mig.
Jag måtte alldeles ha missförstått honom. Då han talat vid henne om
mitt förhållande till G. hvilket ju var så ovanligt, att det väckte
uppmärksamhet, och hon visste ju ej då af någon förlofning, hade hon
framhållit, att jag var en gammal vän till G., och att alltsammans
var hvad hon kallade oskyldigt. Som en förklaring på att ett sådant
förhållande kunde existera, hade hon sagt, att G. och jag ju båda voro
excentriska personligheter med mera fantasi än folk i allmänhet och ej
finge bedömas efter vanlig måttstock.
Om någon exaltation å min sida visste hon sig ej ha talat, men mindes
ej, hur hon lagt sina ord och i hvad sammanhang. Hon sade sig ej kunna
tro, det förmyndaren ej skulle känna till mig, då min svåger var hans
vän, hvilket han också nämnt.
Att hon ej hade samma uppfattning af G. som jag var nog sant. Hennes
grundade sig på 43-årig bekantskap och därvid ständigt återkommande
fenomen i hans sinnesstämning, men ingalunda på någon utsago af mig
eller doktorerna. Det fanns dessutom många omständigheter i hans lif,
som jag ej hade reda på och därför ej kunde ta med i beräkningen.
Så länge han emellertid var så hjälplös, kunde hon ej annat göra
än endast ta hänsyn till hvad som för honom var bäst, äfven om hon
därvidlag skulle råka att stöta sig med mig eller andra. Behöfde hon
välja mellan honom och mig, kunde jag nog tänka, hur valet utfölle.
Blefve jag hans hustru, finge jag själf ta hela ansvaret, och hon
skulle då ej hindra mig i någonting. Ju förr jag kunde göra det
alldeles klart med G. desto bättre.
Hon tillrådde mig, att i denna sak rådföra mig med en namngifven
god vän, som kände mig sedan min skoltid. Denna var mig uppriktigt
tillgifven och därtill opartisk, sade hon. Men skulle G. och jag
finna, att vi förhastat oss, så kunde vi väl som förut råkas på ett
vänskapligt sätt, fast ej på samma sätt som i förra fallet, utan med
någon inskränkning. För sin egen del brydde hon sig ej om folks mening
och frågade ej efter skandal, men hvad som härvidlag blefve följden,
nämligen att allt tadel skulle falla på G., och han komme att anses som
en förbrytare och förförare, hvilket han aldrig varit och ej heller
var, det ville hon gärna hindra. Hon bad mig försöka att tänka mig in i
G:s ställning och hvad som kunde vara bäst och nyttigast för honom samt
blunda för hvad som gjorde min lycka. Hon visste, att jag kunde det, om
jag ville.
Min häpnad öfver innehållet i hennes svar trotsar all beskrifning. Hvad
som i mitt bref gifvit henne anledning att tro mig ha tillkännagifvit
någon slags förlofning med hennes bror var mig en fullständig gåta, då
jag genom att citera mitt uttalande till förmyndaren tvärtom markerat
motsatsen. Hon hade tydligen i sin upphetsning förbisett det verkliga
innehållet i mitt bref, för det hennes fantasi fruktat. Likaledes måtte
det ha undgått henne, att hvarje gång vi talat om Frödings förflyttning
till Holland, jag föreslagit K. och doktor Lundborg som medhjälpare.
Att resa ensam med honom hade aldrig ens tangerat min tanke. Vidare
syntes det mig långsökt, att förmyndaren genom sin bekantskap med min
svåger, som bodde i Karlstad och som jag ytterst sällan träffat — min
syster var sedan två år tillbaka gift med hofrättsnotarien B. — skulle
varit i tillfälle att erhålla ingående kännedom om mig, och jag lade
bort brefvet i känslan af min oförmåga att fatta, om hon menade allt
hvad hon sade eller blott en del, och om det hon icke menade, hade
någon annan betydelse än som ett försvar för henne själf.
Jag fruktar, att jag ej tillbörligt smält det fogliga och resonabla,
som onekligen äfven fanns i brefvet, då jag per omgående skyndade att
befria henne ur den villfare se med afseende på min ställning till
Gustaf Fröding, hvari hon intrasslat sig.
I sitt svar försäkrade hon sig ej ha någon lust att skilja mig och
Gustaf Fröding åt, och känslor och tycken sade hon sig ej ha någon som
helst fordran på att få kritisera. Det vore ju det privataste af allt
privat. Det var blott de rent yttre förhållandena, som måste gestaltas
så, att de ej blefve till skada och obehag för G. och mig. Förr hade
hon alltid gått emellan, men nu var hon för klen och själstrött och
saknade både håg och förmåga. Hon kunde yttra sin mening, men ägde ej
energi att bråka åt höger eller vänster.
Uppträdet hos förmyndaren hade berört henne pinsamt och var henne
alldeles oförklarligt. Han hade alltid visat sig ytterst hänsynsfull
och dessutom gemytlig och treflig att ha att göra med. Hon undrade,
om jag var säker på att han förolämpat mig. Hon hade ofta sett mig
förolämpad för rakt ingenting, och jag var själf ej sällan hänsynslös.
Var jag säker på att det ej var jag, som började?
I hvarje fall hade mitt första bref gjort ett mycket obehagligt intryck
på henne, mest därför, sade hon, att hon fått en misstanke om att jag
gått bakom hennes rygg och bearbetat G. under mina besök i Uppsala. Hon
hade redan skickat mitt bref till en af sina systrar, så att hon kunde
ej se, hvad som vållat missuppfattningen, men det var alldeles nog, att
jag nu sagt, hvad jag menat. Bland de fel hon funnit hos mig, hade hon
ditintills ej upptäckt hvarken bakslughet eller beräkning, snarare
led jag af allt för stor öppenhjärtighet. Emellertid känner man ju
hvarann i själfva verket så litet, att man ej kan vara alldeles säker,
och då hon därtill oupphörligt tutats full af varningar, hade detta
väl äfven i någon mån inverkat på hennes, som hon sade, omisstänksamma
sinne. Hon hade i alla fall tänkt tala med mig och be mig vara litet
mera försiktig i mina yttranden om G. och i hans och min samvaro, men
afhållits därifrån, emedan hon tyckt det vara synd att komma med några
missljud, och inte heller hade hon brytt sig synnerligen mycket om
hvad folk säger. Hvad hon fruktade var, att det skulle gå därhän, att
man öfverfölle hennes bror, och vore det än aldrig så obefogadt och
lögnaktigt, så kunde det ändå störa honom i hans tillfrisknande. Det
var först i julas hon fått reda på att några rykten voro i svang. En
bekant hade råkat henne på gatan och gratulerat henne till att G. nu
vore så frisk, att han kunde tänka på att gifta sig. »Fästmön bor ju
hos honom på hospitalet», hade man sagt.
Hon hade blott kunnat försäkra, att det var lögn och stora sjöormen,
och hade ej tänkt på det vidare. Emellertid hade ryktet envist hållit i
sig med olika variationer såsom »fästmö, älskarinna och fruntimmer, som
han har hos sig på hospitalet». Hon angaf värmländingar, som i denna
sak bäst underrättade. Hon hade ingenting nämnt om dessa rykten till
förmyndaren eller systrarne, men fann det klart, att hvad som angick G.
var af så stort intresse, att det fort skulle sprida sig.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — —
Af detta bref fattade jag hufvudsakligast, att hon misstänkt mig för
bakslughet och citerat grundlösa rykten, afsedda att kasta ett ovärdigt
skimmer öfver min ställning till hennes bror. Det föreföll mig högst
märkligt, att Cecilia i den djupa afskildhet, hvari hon lefde, skulle
»tutas full» af dylika ryktessmidare, helst hon var en person, inför
hvilken lömskt förtal borde gripa till flykten. Ju mer jag grubblade
däröfver, ju sannolikare tycktes det mig, att själfva kringflygandet
af nämnda rykten vore att förlägga till samma kategori som »den stora
sjöormen» och att hon troligen drömt dem. Men eftersom de nu delgifvits
mig, måste jag ju i hvarje fall räkna med dem och tillse, att såväl
Gustaf Fröding som det läroverk, där jag arbetade, skyddades för det
onda, de kunde vålla.
För att få hjälp vände jag mig till den af mina vänner, Cecilia
utpekat som lämplig. Hon åtog sig att, så fort det behöfdes, ordna min
ställning till skolan och skref därpå ett bref till Gustaf Frödings
läkare, docenten Lundborg, relaterade de af Cecilia citerade ryktena
samt utbad sig hans råd, huruvida mina besök på hospitalet skulle
fortsättas eller afbrytas.
Bref från mig till Gustaf Fröding.
Stockholm Tegnérgatan 14 den 19 febr. 1904.
Jag minns ej, om jag sade dig, att jag denna söndag stannar i
Stockholm och att du först nästa lördag eller söndag har det
nöjet att se mig inträda i ditt gemak, käre Gustaf. Maria Stuart
och Elisabet hålla dig ju sällskap i min frånvaro och jag hoppas,
att äfven detta kvinnliga element måtte verka godt på dig.