Jag satt uppkrupen på ett bord bakom honom, och han stödde sin arm mot
mitt knä. Hans röst hade aldrig tyckts mig klangfullare, och ej heller
österländingen i hans natur trädt mera i förgrunden.
Då han slutat, såg han upp mot mig, och ett leende tvang sig fram på
hans läppar.
»Hvi ler du konung Salomo?» citerade jag.
»Därför att du genomskådat mig, o Zulamit. När jag nu läser ’Upp till
Salem’», fortfor han, »vet jag, att det endast är din närvaro, som
kommer mig att finna den äkta .... men ..»
»Du njuter likväl för ögonblicket af att känna det så», afbröt jag.
»Ja», medgaf han och läste: »Si, mitt hjärta det längtar i dalen öfver
bergen, där kungsörnen for — — —»
* * * * *
Bref till Gustaf Fröding:
Käre Gustaf!
Sedan jag skrifvit brefkortet till dig, fick jag mig tillsändt
inneliggande bref och öfversättning.
Jag läser nu utan mycken svårighet holländska. M. och jag läste
d. v. s. jag läste och han hörde skrattande på. Det lät, menade
han, som någon slags fornsvenska.
Försök att läsa dikten högt för dig själf, eljes har du ingen
aning om, hur den tar sig ut.
Naturligtvis har jag ännu ej svarat dem. Jag ville först gärna
veta, hvad du tycker. Kan du inte skrifva i kanten på det lilla
häftet, hvad du tycker är vackert och hvad du tycker är fult? Jag
skall göra detsamma på mitt, och så byter vi. Då jag skickar dig
mina randanmärkningar, får du äfven allt, som är nödvändigt, för
att afskicka ditt.
I öfrigt, Gustaf — upphöra mina fötter aldrig att trampa den väg,
som bär »Upp till Salem».