Doktor van Eeden blef varmt intresserad af min beskrifning på Gustaf
Fröding och lofvade, att för så vidt man önskade det, ta honom i sitt
hus och under sin vård. Han trodde sig ha erfarenhet om den sortens
sjukdom och hade äfven i ett par fall fått makt öfver den.
Lycklig vid tanken på de möjligheter till hälsobot för Gustaf Fröding,
som jag medförde, återvände jag till Sverige. Då jag för Cecilia
utvecklade förslaget om van Eeden som läkare åt hennes bror, fick jag
intrycket, att hon ej fann det oantagligt, och hon lofvade att göra
efterfrågningar för att få mina upplysningar styrkta.
»Nå, —?» sade jag förväntansfullt, då jag åter stod inför Gustaf
Fröding. »Har du varit nöjd med mig?»
Han granskade mig road. »Du ser ut, som hade du ännu litet kvar af
storeuropeiskt stoft under dina skosulor. Det är bra för dig att resa»,
förklarade han.
»Som du ser, återvänder jag dock alltid till dig», sade jag och smög
min hand in i hans.
»Ja, du är profetens hvita korp, som bringar honom tidender från alla
världar», sade han med en anstrykning af ömhet och strök undan mitt
hår, som fallit ned i pannan. »Min lilla hvita korp», upprepade han
därpå sakta.
»Bröd och kött har jag också medfört, alldeles som vore du Elia vid
bäcken Kidron», skämtade jag och dukade upp mina förråd af smörgåsar
från staden.
»Jag fruktar nästan, att profeten vid Kidron har skäl att med afund
se ned på anordningarne för mig», utlät han sig, och den måltid vi
nu intogo kryddades med det ystraste skämt. Jag talade så godt som
oafbrutet, uppmuntrad af ett glitter i Gustaf Frödings ögon.
»Jag har gillat allt, hvad du har skrifvit», förklarade han, »men långt
mer än påfvens död och begrafning och allt det andra, intresserade
mig den lilla resenärens forskningsäfventyr efter det påfliga liket i
Vatikanen».
»Kände du dig ängslig?» frågade jag.
»Kanske var det ej så alldeles fritt ett par dagar», medgaf han, »men
snart genomträngdes jag af den förvissningen, att du reder dig i alla
väder».
Då mitt skolarbete började, besökte jag Gustaf Fröding i regeln
hvarannan lördag och kvarstannade öfver måndagen, ibland äfven hvarje
vecka, allt eftersom jag vågade för risken att ej trötta honom.
Till hvarje besök måste jag inhämta öfverläkarens tillstånd, och
möjligheten, att detta skulle förvägras, försatte mig alltid i pinsam
oro.
Gustaf Fröding önskade hvarje vecka underrättelse, när jag härnäst
skulle besöka honom, så att han visste, hvad han hade att vänta.
Man sade mig, att öfverläkaren måste läsa all korrespondens till
patienterna, och för att bespara Gustaf Fröding förödmjukelsen att
erhålla öppnade bref använde jag mig af brefkort. I stiliseringen »o.
G. v. kommer jag etc.» fann han stor njutning, ty som öfverläkaren vid
denna tid var en doktor Göransson, uttydde han det till »Om Göransson
vill».
Efter någon vecka fann han brefkort blott lämpliga som meddelanden till
skräddare o. d., och jag hade då den stundom kinkiga uppgiften att
affatta sådana bref, där hvarje ord var riktadt exklusivt till honom
och samtidigt ett offentligt dokument.
Bref till Gustaf Fröding.
Stockholm Lilla Vattugatan 28, sept. 18 1903.
Här är korpen, men hvar är profeten? Månne vid bäcken Kidron,
bedjande för det förvillade egendomsfolket? Eller har han dragit
ut i öknen, förföljd af Baalsprofeterna? Det blir korpens sak att
ta reda på, då han blir flygfärdig igen.
För du skall tro, att jag mår illa nu, käre Gustaf — jag har fått
en snufva som kommer min hjärtlösa omgifning att gapskratta, men
jag skall reta dem med att snart bli bra igen. Jag har nu fått
boken om van Eedens läror från honom, men jag kan ej läsa den
ännu, jag tar den med mig till dig då jag kommer. Om du är konung
Salomo, kan du ej undgå att känna och erkänna visheten i den. Och
Gustaf, tänk du — tänk om han funnit vägen till yttre lycka!
Den 19. — Jag är nästan sämre i dag vet du, men jag har den
tillfredsställelsen att min omgifning befinner sig nästan i samma
tillstånd. Hur gärna hade jag ej velat besöka dig i dag, men
doktorn föreställde mig, hur samhällsvådlig jag för närvarande
är. Jag träffade K. L. utanför min port — han såg trygg och
själfsäker ut som Adams samvete före syndafallet. Jag hoppas
några baciller från min näsa rotade sig fast i honom, de skola
ge honom ett mera tidsenligt utseende. Jag läser Livsbelysningar,
men somnar vid hvar femte sida och drömmer maraktiga drömmar. Jag
tycker, att jag söker fånga min religiösa känsla hvilken ibland
låter som den vackraste klockklang, en sådan där som bär en ut i
oändligheter af något ljust — ibland låter den som då man slår på
en sprucken slef. D. v. s. det senare har jag aldrig gjort någon
gång, men jag kan mycket väl föreställa mig, hur det låter.
I öfrigt funderar jag litet på den där Jeanne d’Arc, om hon var
så att säga af Gudi eller icke.
Tycker du ej, att hon var rolig med sin kvinnliga rädsla? Den
förefaller att vara äkta. Jag blef särskildt intresserad af henne
genom att påfven på sitt yttersta sysselsatte sig med hennes
kanonisering och så genom afbildningarne jag såg i Panteon.
Du — Gustaf — nu måste jag lägga mig, och jag måste dricka
konjak, det känns som skulle jag lossna i hvarenda fog och
hufvudet är som en sådan där sned byrålåda, som inte går in. Au
revoir.
Böckerna du vill ha kommer Cecilia med på tisdag. Hon lär komma
hit i morgon, men det är nog för smittans skull bäst, att hon ej
ser mig.
alltid din _I. B._
Allt eftersom veckorna gingo blef Gustaf Fröding frimodigare och
gladare, och redan då jag öppnade dörren, lyste hans ansikte af
skalkaktighet, så att hela rummet skimrade och sken.
»Lämna nu fram din anmärkningsbok, och låt mig se, om du varit snäll
och höflig hela veckan», var den gängse uppmaningen, medan jag befriade
mig från ytterkläderna. Hans min och ton var så uppstyltadt viktiga,
att bådas vår munterhet kom i stark jäsning.
I mera lifliga än direkt verklighetstrogna färger skildrade jag därpå
mina senaste bedrifter i Stockholm, och han sade sig kunna försäkra
mig, att intet försatte honom i en så angenäm sinnesförfattning som en
måttfull lögnaktighet.
»Och du — hvad har du gjort under veckans lopp?» råkade jag en gång
fråga.
»Varit litet fnåskig, förstås», sade han med ett oefterhärmligt leende.
Då jag häpen såg på honom fortsatte han — »Nå, hvad annars? Det är ju
rent af min skyldighet efter interneringen».
»Ja, när hvar och en sin syssla sköter, då går det väl ehvad oss
möter», citerade jag med en högtidlighet, som maskerade min rädsla.
Han skrattade, och jag kände, att vi åter seglade i lugnt vatten.
Med rätt stort intresse följde han mitt undervisningssystem i den skola
jag arbetade. »Är det för min eller för sakens skull, du hjälper mig,
då jag ber dig om råd?» frågade jag en gång.
»Törhända för båda», svarade han. »För din skull öfvervinner
jag min lättja att rikta tankarne därpå, eljes ligger mig nog
undervisningskonsten i blodet, då ju både min far och morfar — i
synnerhet den senare — voro framstående pedagoger. Jag föreställer
mig», fortfor han, »att läraren ej bör uppträda som inpluggaren och
mataren, utan snarare som örtagårdsmästaren, hvars hufvuduppgift är att
låta de uppspirande själarne komma i åtnjutande af sol och luft».
»Hur fann du dina lärare under skoltiden?» frågade jag.
»Från min egen skoltid minns jag bäst serenaderna», sade han
eftersinnande.
»Sjöng du?» frågade jag öfverraskad.
»Ja, falskt, jag kunde nog ibland hitta, men aldrig hålla tonen.
Dock om det gällde, kunde jag parodiera, och det var nästan lika
uppskattadt».
»Men gällde väl det vid serenaderna?»
»Nej, där gällde så mycket mer min stora kappa, hvars fickor voro
ett förträffligt förvaringsrum för våra punschflaskor. Själf var jag
mest att betrakta som ett bihang till denna. Hvad beträffar mina
lärare, så intresserade de sig föga för mig, håglös och oordentlig,
som jag var. Ofta försummade jag att begagna lexika vid skrifningarne
utan fabricerade själf ord, hvilket renderade mig mer eller mindre
aktningslöst ovett. Det särskilda intresse en lärare sökte visa mig,
slog mycket illa ut. Mannen ifråga hade öfverraskat mig, under det
jag spelade kort, drack punsch och rökte. Hvar och en af dessa oarter
ansågs ju i och för sig synnerligen lastbar. Alla tre, bedrifna af en
syndare på en gång, verkade därför så storartadt, att han i häpenheten
rent af skonade mig från anmärkning och beslöt rädda mig ur fördärfvet
genom att affordra mig löftet att hädanefter föra ett rökfritt,
punschfritt och kortfritt lif. Jag höll detta till en tid, men fann
snart tvånget olidligt och bröt det. Drifven af samvetskval anmälde jag
det, äfvensom att jag ej vidare ville vara bunden af någon som helst
öfverenskommelse i den riktningen. Flera af lärarne funno mitt beteende
vanvördigt och röstade för nedsänkt sedebetyg. Rektor Walinder däremot
anade, att skälet låg djupare än i trots och öfversitteri. Han talade
med mig och visade stor förståelse för min ställning till frågan».
»Men hur kunde du med de klena kunskaper, du antyder, reda dig i
studentexamen?» frågade jag.
»Det gick också på skrufvar. Måhända inverkade det i någon män på
censorer och lärare, att jag var biskop Aghards dotterson. Betänkligast
var min ställning i matematik, och läraren behöfde anlita hela sin
frågeskicklighet för att undvika mitt fall. På examensfesten ansåg
jag därför som min skyldighet att adressera några tacksamma ord till
honom, men de föllo ej i god jord. Han fann det tydligen mera förenligt
med sin lärarevärdighet att framstå som rättvis än som medlidsam».
»Hur utföllo dina skrifningar?»
»Tämligen, — i svenskan hade jag valt ämnet ’Slaget vid Lund’, och
framställningen vann gillande trots det jag begått ett sådant fel som
att låta konungen säga: ’Min krona hängde på Nils _Brahes_ värjspets’.
Denna namnförväxling mellan Brahe och Bielke berodde antagligen på
mina barnaårs svärmeri för gula brigadens hjälte. Min veneration har
sedermera sträckt sig till hela ätten och den myndige grefven, som
skapat ordstäfvet ’i grefvens tid’, har gång på gång satt min fantasi i
rytm. En tid hade han som rival den käcke gamle Hans Wachtmeister, som
djärft slog på klingan mot hertig Fredrik, då han befarade försåt mot
gossekonungen. Det var ämne för skalder, skulle jag tro». Han tystnade.
»När jag började skrifva ett drömackord», fortfor han därpå, »låg mig i
tankarne en historisk exposé, men som du ser, kan jag blott börja».
»Du har tiden för dig, och snart kommer hågen att fortsätta».
»Hågen har jag kanske, men jag saknar viljan och kraften».
»De komma med förbättringen af din hälsa. Snart få vi nog upplefva
en ny ’snillets lek med historien’, som du kallade Heidenstams
Karolinerna, men din ställning inom poesien kräfver, att du tar lärdom
af svagheterna i dessa».
Han log. »Om det blott hände något», knotade han nästa ögonblick.
»Tiden är färglös och våra gamla ätter dådlösa».
»Minns du, när du kallade en seg, urlakad skummjölksost, som stod på
frukostbordet, för ätten B.?»
Hans ögon glittrade. »Nog minns jag det», sade han, »men månne ej
uttrycket var inspireradt af dig?»
»Något händer likväl nu för tiden», fortfor jag. »Så till exempel antar
Stockholms borgmästare inbjudan att närvara vid celebrerandet af St.
Petersburgs grundläggning».
»Jag kan förstå att han gjorde det, och jag respekterar, att han
förmådde det», sade Gustaf Fröding allvarligt.
»Jag fruktar, att jag ej riktigt kan följa din tankegång», bekände jag.
»Då jag betraktar hans resa», förklarade han, »kan jag ej se den ur
annan synpunkt än den, att han ville visa, det både han och hans
fädernesland hunnit den utvecklingsgrad, att de utan en darrning på
handen kunna tömma förödmjukelsens kalk i botten».
Jag smålog misstroget, och samtalet gled in på andra ämnen.
Gustaf Fröding åhörde ej utan intresse, hvad jag hade att berätta
från Holland. Jag beskref doktor van Eedens rykte som läkare och hans
sociala teorier samt inlät mig på hvarför dessa ännu ej kunnat omsättas
i praktiken. Vid ett tillfälle, då Gustaf Fröding klagade öfver att
blott halfva hans hjärna fungerade, nämnde jag liksom i förbigående
lämpligheten att i detta fall konsultera van Eeden som läkare. Han
svarade undvikande och bytte samtalsämne. En svåger till van Eeden, en
holländsk svensktalande skald, var emellertid då sysselsatt med att
öfversätta några af Frödings dikter, och detta gaf mig anledning att
allt ibland återuppta ämnet.
Sedan Gustaf Fröding fått sig tillsändt ett exemplar af sina egna
dikter, hade han börjat bearbeta dessa och höll, hvad han kallade
domedag öfver dem. Knappast någon dikt fann han fri från falska
bitoner, hvilka, som han sade, gjorde honom pinsamt generad för sig
själf, och så godt som vid hvarje dikt nedkastade han försmädliga
anteckningar om sina nuvarande känslor inför densamma.
För att grundligt tukta sig, läste han högt några af dikterna, men
fångades därvid till den grad af formskönheten i dem, att han glömde
hånet.