»Du ser väl till, att skorstensvägen då är klar», afbröt jag och lyfte
med ett leende mitt ansikte mot honom.
»Jag måste, om jag ej vill riskera att få kakelugnen öfver mig»,
skämtade han, och det nyss allvarstyngda ansiktet tindrade af
skalkaktighet.
Det var uppgjort, att jag skulle möta Cecilia vid stationen; hon var
redan före mig där och inne i kupén, och för första gången i mitt
lif glömde jag att känna samvetsagg öfver att ha förorsakat henne
irritation. Då vi passerade hospitalet, förmådde jag ej återhålla mina
tårar, och hon drog mig sakta intill sig.
»Åh, visst är jag bara glad», snyftade jag, då hon uttryckte sin
förvåning öfver att jag nu kunde gråta, »men jag har ju sedan ett par
dagar left mig in med Gustaf och hans sätt att se tillvaron och ....
ja, .. ännu har jag litet svårt att öfvervinna det underliga att bli
utsläppt i en värld, där alla äro honom så helt olika. Jag står nästan
främmande för det, som nyss var mig bekant, och människorna deras
tal och deras syn på tingen, gör mig så beklämd, att det knappast är
möjligt att uthärda det».
Hon tröstade mig ömt, och jag lyckades tämligen snart behärska min
sinnerörelse, men intrycket, som föranledde den, har aldrig kunnat dö.
Den följande tiden besökte jag honom regelbundet hvarje lördag och
söndag. »Det är en melodi, som alltjämt sjunger i mig», sade han
en dag. »Den rör sig om skaparens ord till hvarje föremål i dess
skapelsestund. Till granitklippan hör jag honom säga: ’Stå — grå — stå
— grå —’. Det är en hel följd af rytmer, men ännu kan jag ej träffa
orden till dem. Längre fram blir jag säkert friskare och då — kanske».
»Hör du honom också tala till skogen?» frågade jag.
»Ja, till björkarne och tallarne».
»Jag längtar att få höra den dikten färdig».
Han log svårmodigt. »Färdig blir aldrig en dikt med mig som diktare.
— Ovännen sår ogräs bland hvetet — med andra ord, den blir uppblandad
med skryt, skrymteri och falskhet. Jag skall anskaffa mina egna dikter
och genomtröska dem med själfanklagelsens slaga, när detta är gjort,
skall du få se, hur mycket äkta som återstår. Törhända blott ett
sönderbråkadt skelett, från hvilket man helst vänder bort tanken och
blicken».
»Hvilken nytta afser du med detta förfaringssätt?» återtog jag.
»Att en gång bli den rätte mannen för det rätta ordet», svarade han.
Mitt hjärta slog af obändig fröjd. Hoppet lefde alltså ännu i
hans själ, trots det tungsinne, som behärskade den, och med hoppet
obegränsade möjligheter till hans drömmars fullbordan.
»Jag har ofta lyckovisioner om klippor», fortfor han. »Det ligger något
förtroendefullt öfver granitklippan. Man kan stödja sig mot den utan
risk att falla; människorna äro däremot oberäkneliga, det finns ingen
man kan lita sig till».
»Du har mig», sade jag.
Han smålog vemodigt. »Du är skaldens svala marmortrappa, lutad mot dig
drömmer och diktar han».
»Är då ej marmorn lika oryggligt säker som graniten?» frågade jag.
»Ej trappan som klippan; en skärfva kan brytas ur, den lossar i fogarne
— man störtar ned och fördärfvas».
»Frammanar du nu ej en möjlighet utan realitetsbas?» invände jag.
»Nej, men ett fall på millionen, och det kan bli mitt.
Jag skall dessutom säga dig något, som aldrig helt lämnat mina tankar»,
fortfor han, »en spåkvinna har en gång läst i min hand och förutsagt
mig en lång och ensam ålderdom».
Jag betraktade honom eftertänksamt.
»Du ser helt djupsinnig ut», anmärkte han, »hvart gå väl dina tankar?»
»Till en gammal bok, i hvilken det lär ha förekommit ett problem
så lydande: Hur lång tid tar det för en piga att se en elefant?
Skulle man månne ej som en slags undersats till detta kunna sätta
uträkningsexemplet: Hur lång tid tar det för Gustaf Frödings spåkvinna
att upptäcka lilla Ida Bäckmann?»
Han skrattade. »Törhända afläste hon mitt öde för hastigt ...?» Han
slöt sin hand om min, och jag mötte i allvar hans tvifvelsjuka,
pröfvande blick.
Mina ferier började. Jag hade tänkt tillbringa dem i Holland och
Frankrike, men ville nu långt hellre stanna hos Gustaf Fröding, om
han önskade det. Innan jag frågade härom beslöt jag rådföra mig med
Cecilia. Hon var af den bestämda åsikten, att jag borde fullfölja
mina ursprungliga resplaner, det blefve, menade hon, mycket roligare
både för honom och mig att råkas, då jag medförde friska intryck från
kulturländerna.
»Jag lämnar dig på ett par månader», sade jag därför till honom.
»Jag ämnar studera några experiment att bilda en lycklig värld, som
hålla på att utföras i närheten af Haag. Experimentledarne sägas vara
professorer, läkare o. d».
Han betraktade mig forskande.
»Jag skall studera det riktigt noggrant», försäkrade jag, »och lofvar,
att du skall få se det lika klart och tydligt, som om du själf varit
med ..... Få se, om du kommer att gilla metoden ...?» undrade jag,
ängslig öfver att han alltjämt teg.
»Kanske kommer jag att af idel afundsjuka häckla och smäda den», antog
han med ett svagt leende.
Jag utvecklade därpå, hvad jag för flera månader sedan genom
tidningarne hört om dessa människor och att de sades lefva för att
fullkomna bibelordet: Du skall älska din nästa som dig själf.
Han lyssnade och visade sig slutligen en smula intresserad. »Det är
törhända olämpligt för dig att sitta så här instängd som jag», anmärkte
han, »din natur kanske hungrar efter resor?»
»Jag ville nog helst stanna hos dig, men jag tror, att jag bör resa»,
sade jag, tänkande på Cecilias ord.
»Ja», medgaf han och förde samtalet öfver till andra ämnen.
* * * * *
Bref från mig till Gustaf Fröding (brefvet saknar datum, men bör vara
skrifvet i medio af juni 1903).
Käre Gustaf!
Här har du en bok från Cecilia. Jag har läst den och kan inte
förstå, hur hon kan tycka att den är bra. På sina ställen går
den ju an och är rätt lustig. Nej, jag bryr mig inte om den. Det
skall bli mycket roligt att se dig igen, sedan jag gjort mitt
härnadståg i sommar.
Först reser jag till Å. sedan till Karlstad för att recensera
utställningen och sedan — dit vinden för mig.
Du kan ej tro, Gustaf, hur tröttsamt det är att vistas midt i
bland människorna, ännu mer tröttsamt än att som du lefva utanför
dem. Jag önskar, att du kunde ta mig till dig, sedan du tänkt
ut någon bra uppehållsort. Käre Gustaf var icke för sträng, då
du håller domedag öfver dig — glöm ej (resten af brefvet är
afrifven).
Mina resplaner ändrades. Påfven Leo XIII sjuknade nämligen till döds,
och som jag gärna ville bevista en påflig begrafning, tog jag vägen
till Holland öfver Rom, ett beslut, som framkallade stor munterhet hos
Gustaf Fröding.
I Rom sammanträffade jag med ett holländskt journalist- och
konstnärspar. Hos dem hörde jag talas om doktor van Eeden, en berömd
nervläkare, som sades ha gjort underkurer i sinnessjukdomar, och till
bekräftelse på sina ord namngaf man ett flertal ryktbara personer
han botat. Han var därtill strängt upptagen af litterära och sociala
arbeten, fortsatte man, och måste fördenskull afvisa alla besökande,
som ej i mycket viktiga fall behöfde hans hjälp. Då jag nämnde, att det
låg mig särdeles om hjärtat att träffa honom, fick jag af min värdinna
ett bref till doktor van Eedens hustru, hvilken var hennes barndomsvän,
och däri hon bad denna förhjälpa mig till det jag önskade.
Från Holland skref jag följande bref till Gustaf Fröding:
Blaricum, Holland aug. 20 1903.
I år är det här jag får sitta och vara glad åt den dag, då du
föddes, och du må säga hvad du vill om denna din dag, men du
får ej förmena mig att tacka någon — jag vet ej hvem — jo, jag
vet, men jag har intet passande namn för Honom, för att du fått
synligt lefvande lif, för att jag kan skrifva ditt namn och veta
att du skall hålla det i din hand, och för att jag kan lefva i
den tanken, att allt hvad jag ser och känner här, kan jag inom
kort få säga dig och höra din mening om.
Du vet ju, att människohjärtats uppsåt är ondt allt ifrån
ungdomen, och om man äfven lånar sig ett nytt och rent hjärta,
kan man dock ej behålla det mer än en liten stund.
Jag har sett många människor här, för hvilka jag hyser beundran,
de ha ej stannat på halfva vägen, men de ha krossats just som
de trott sig ha hunnit målet. Du skulle höra dem beskrifva det
Gudsrike de skulle skapa här på jorden åt människorna! Det gick
med dem som med människorna, som byggde Babels torn. Herren Gud
förbistrade deras tungomål, så att den ene ej förstod, hvad den
andre sade.
Farväl käre, käre Gustaf — jag längtar att få tala med dig om
allt detta.