Innan jag lämnade Sverige, hade Cecilia lofvat gifva mig underrättelser
om Gustaf Frödings tillstånd, i den mån hon själf erhöll dylika, och
detta löfte höll hon oryggligt.
Hans tillstånd var som förra gången, säger hon i juni. De få nu
vaka öfver honom dag och natt, hvilket de en tid ej behöfde. Detta
vakande såg han nog synnerligen ogärna, men under förhanden varande
omständigheter, kunde det ej underlåtas.
I augusti fick jag underrättelse, att han var alldeles oredig; vid
ett besök, min sagesman aflagt, hade han talat utan afbrott samt
osammanhängande och ej känt igen sin omgifning.
Cecilia tycktes frukta för min säkerhet i Sydafrika, där stämningen
då var ganska upphetsad genom det hotande kriget mellan England och
Transvaal, och förmanade mig enträget att ej ge mig ut i fältslag och
ej låta skjuta ihjäl mig.
Kriget och oroligheter i samband därmed kostade åtskilliga af mina
sidokamrater lifvet, men själf gick jag skottfri och återvände omsider
till Sverige.
Gustaf Frödings tillstånd var ungefär oförändradt med växlingar af
sämre och bättre perioder. Cecilia hade flyttat från Uppsala och
bosatte sig först i Sigtuna, sedan i Tumba och slutligen i Södertelge.
Vid min återkomst från Afrika fick jag mitt skolarbete förlagdt till
Stockholm, hvilket gaf mig fördelen att nästan hvarje vecka kunna
tillbringa någon dag med Cecilia.
Min önskan att se Gustaf Fröding kunde ej bifallas, han själf motsatte
sig mitt besök, sade man. Någon gång skall han väl ändra sig, tänkte
jag och afvaktade tåligt tiden. Emellertid hade jag, utestängd från
honom, ingen användning för mina ferier i Sverige, utan tillbringade
dem merendels utomlands. Jag hade hört, att han läste tidningar, och
omsider vaknade jag för tanken att genom dessa nå honom. Cecilia
gillade min plan, och jag träffade aftal med redaktör v. Z. att lämna
korrespondenser till Dagens Nyheter.
Det blef min största fröjd att skrifva dessa. Jag visste, hvad han
skulle tänka vid nästan hvarje ord och såg leendet kring hans läppar,
då han upptäckte, hur glädjen i mig ej var död, utan glittrade lika
frisk som förr, blott jag kom till tals med honom. Jag reste, dit jag
anade, att det roade honom och såg situationer och förhållanden i det
ljus, att de verkade upplifvande, utan att därvid förlora något af den
vederhäftighet han kräfde.
Så förgingo ett par år. Cecilia besökte honom då och då, och hennes
återkomst från dessa Uppsalafärder försatte mig alltid i spänning. Hon
tycktes mig aldrig vackrare, än när hon steg ur kupén och räckte mig
den hand, hvarmed hon kanske blott för några timmar sedan tryckt sin
brors. Däremot var jag nästan sjukligt rädd, att hon skulle börja tala
om honom, och för att förhindra det framkastade jag ifrigt en mängd
frågor om annat. — Kanske närde jag ett hemligt hopp, att hon skulle
bringa mig budet det min förvisning var upphäfd och fruktade för den
stund, då detta måste ryckas upp ur mitt hjärta — kanske marterade det
mig äfven att få underrättelser från honom i andra hand —. När hon
lagt sig till ro på hotellrummet, hvarken kunde eller ville jag längre
hindra henne att tala, och så småningom upphörde orden att falla som
piskrapp.
Våren 1902 beslöt jag att resa till Ryssland. Om detta land hade Gustaf
Fröding nästan ingenting läst, och dessutom visste jag, att han önskade
höra Tolstoys åsikt i frågor, öfver hvilka han själf länge grubblat.
Cecilia hade blifvit kroppsligt klen, och detta bidrog utan tvifvel
till hennes motvilja för denna färd. »Man hör så mycket afskräckande
därifrån», sade hon, »och dessutom kan jag ej förglömma, det min
farfar aldrig kunde säga ’ryssen’, utan att det alltid måste heta ’den
förbannade ryssen’».
Vi skrattade, och hvad hon än ytterligare kände af ängslan, lade hon
den dock aldrig mer i dagen, sedan hon märkt, att min håg stod att resa
just dit.
Då jag vistats i Ryssland någon månad, får jag ett bref från Cecilia,
däri hon uttalar sin sorg öfver att under dessa år ej ha lyckats
förskaffa mig tillåtelse att se Gustaf Fröding; hon skulle göra ännu
ett försök, skref hon, men förmådde därefter ej mer.
Brefvet grep mig djupt. Jag hade aldrig med ett ord beklagat mig,
och hon aldrig fällt något yttrande, hvaraf jag kunnat ana, att min
situation pinade henne. Jag hade antagit, att hon fordrade, att jag
stilla skulle foga mig i hvad som tillsvidare ej kunde ändras. Hennes
sjukdom, det förstod jag, hade nu tärt på hennes nerver och urståndsatt
henne att dölja sin medkänsla för mig.
Så snart jag blef herre öfver min rörelse, skref jag och bad henne ej
lägga på sinnet, att Gustaf vägrade se mig. Jag hade ej tänkt mig det
som hennes skyldighet att utverka hans samtycke att låta mig besöka
honom. Den omsorgen skulle jag ta i egna händer, och kanske skulle jag
en dag lyckas bli insläppt.
Det dröjde ej heller många månader, innan jag stod vid det åtrådda
målet. En bekant lyckades intressera hospitalsläkaren doktor K.
för mig, och efter en del underhandlingar reste jag till Uppsala,
medförande en bok från Cecilia till hennes bror. Nämnde läkare var den
dagen jourhafvande, och utan att på förhand underrätta Gustaf Fröding
infördes jag i hans rum.
Då dörren stängts bakom mig, såg jag genom de vågor af ängslan
och fröjd, hvilka kastade mig upp och ned som ett flarn, blott en
jättegestalt med yfvigt hvitt hår och böljande hvitt skägg. Han satt
i sängen med korslagda ben och händerna hopknäppta i knät. Hans blick
flammade till, då han varseblef mig, han slöt ögonen under en sekund
och fäste dem åter på mig i undran, glädje och misstänksamhet.
»Är du lefvande — ja, är du också blott en syn, så kom fram till mig!»
bad han.
Jag lydde darrande. »Jag skulle hälsa från Cecilia och lämna dig den
här boken», sade jag, nästan stupande öfver orden, samt räckte honom
Troels Lunds Livsbelysningar.
Han smålog. »Tänk, du har ju rent af ett ärende», sade han med en
skämtsam klang i rösten, »och det från Cecilia».
»Ja», svarade jag tonlöst, men därmed var det också slut med min
själfbehärskning, jag kröp upp i en närstående soffa och gömde mitt
ansikte i händerna.
En stund var det alldeles tyst i rummet. »Det är ju du lifslefvande
lilla norrsken?» frågade han därpå sakta.
»Lifslefvande», bedyrade jag och såg försiktigt på honom genom
fingrarne.
»Hvarför sitter du då så hopkrupen därborta?» fortfor han.
»För det jag trodde, att du i vrede öfver min dristighet förvandlat
dig till necken och ville skrämma mig ut ur rummet», skämtade jag med
återvunnen jämnvikt.
Han skrattade muntert, och jag gick fram till honom.
»Dina händer skälfva ju lika våldsamt, som då vi skildes», sade han
vekt. »Ha de kanhända darrat hela tiden?»
»Mer och mindre», bekräftade jag, så sorgmodigt jag kunde i all den
glädje, hvarmed den närvarande situationen fyllde och omspann mig.
»Det var längesedan, jag kunde hålla i någons hand, utan att därvid
förnimma på en gång fruktan och äckel», fortfor han. »Människorna ha
synts mig som höljda i slem och krälande om hvarandra i en stinkande
pöl. Vid beröringen har jag klibbat vid dem och de vid mig och att se
dem, vare sig i verkligheten eller i syner, vållar mig stor vånda».
I hans stämma förtonade ett kval så brännande, att mina ögon började
svida.
»Blir din pina kanske för ögonblicket något mindre, om jag nu lämnar
dig?» frågade jag med kväfd röst och reste mig upp för att gå.
Han betraktade mig forskande. »Är du rädd att stanna, skall jag
ej kvarhålla dig», sade han. »Eljes vill jag säga, att jag har en
sensation af torr, ren hafssand, då du sitter bredvid mig; det torde ej
vara omöjligt, att denna känsla småningom vidgas till att omfatta hela
mänskligheten, och kanske slippa vi slutligen att vämjas vid hvarandra
den och jag. — Hafssand är, ser du, det renaste, som finns, den kommer
ur berget, sköljes af vågen och torkas af solen».
Han såg mig in i ögonen, och hans uppsyn ljusnade.
»Det är därför, det ständigt leker och glittrar kring dig», fortfor
han. »Man hör på rytmen, hur bergens, hafvens och solens andar dansa i
hvarje din rörelse».
»Han diktar», tänkte jag jublande. »Hvem vet, om ej kanske här i
afskildheten hans mäktigaste skapelser mognat inom honom och nu blott
afvakta tillfälle att ta synlig form?»
»Hvarför har du ej tillåtit mig att besöka dig?» frågade jag.
»Tillåtit», upprepade han, »Jag har ju väntat dig hela tiden och bedt
till gudarne, att du skulle komma. Men på mitt ord kunde du ej slippa
in, jag förmår ej göra dig annat än ondt — till det goda jag vill göra
dig, är jag vanmäktig. Är din känsla nog stark, skapar den sig själf
utvägar, resonerade jag, och då vågar jag ta emot dig, då går det i din
kraft».
Det föll som fjäll från mina ögon — hela hans handlingssätt blef med
ens klart för mig, och i outsäglig lycka knäppte jag mina händer om
hans.
»Dock hade jag ej väntat dig genom dörren», fortfor han skälmaktigt,
»nej inflygande genom fönstret eller nedflaxande genom skorstenen — det
är den väg man afvaktar en sådan som dig».
Jag gick fram till kakelugnen. »Godt jag ser, att du åtminstone i någon
mån velat underlätta det för mig», sade jag tillfredsställd, »du har
behållit spjellet öppet».
Vi öfvergingo därpå att tala om de studier, jag gjort i Heines
diktning. För närvarande fann han gycklet hos denne författare en smula
poserande; jag måste försöka med Swineburn, äfven han gäckades, men
genom gäckeriet gick en snyftning af medkänsla.
En blick på klockan visade, att jag måste gå — det dugde ej att vara
ohörsam, om jag skulle våga hoppas att få återvända. En glimt af
misstänksamhet sköt fram ur hans ögon, då jag kontrollerade tiden,
därpå sänkte han hufvudet mot bröstet, och jag måste vira hans skägg
kring mina fingrar för att förmå honom att småleende se på mig.
»När kommer du tillbaka?» frågade han.
»I morgon med Cecilia, om hon och du tillåta», svarade jag.
»Du kan komma en stund äfven i afton, om du vill», sade han. »Tag
Swineburn med dig, så läsa vi Erotion».
Jag kunde knappt tala för glädje, då jag kom ned och skulle redogöra
för mina bekanta, hur besöket aflupit, och läkarne funno, att det
betydligt upplifvat honom.
Gustaf Fröding vidrörde ej heller vid vårt nästa sammanträffande min
resa till Afrika, och hvad som vållat denna. Det var, som hade knappast
fyra dagar och ej öfver fyra år förflutit, sedan vi skildes, och som
hade det längsta afståndet oss emellan blott varit Uppsala-Stockholm.
Då Cecilia ankom, deltog hon lifligt i min glädje. Vi stannade ett par
dagar i Uppsala, och som hon sista dagen var för trött att medfölja
till hospitalet, tillbringade jag den förmiddagen ensam med Gustaf
Fröding.
Det kändes litet svårt att säga honom farväl, och jag gömde mitt
ansikte i hans långa skägg, för att han ej skulle se, hur omöjligt det
nu var för mig att småle mot honom. Hvem vet, man kunde ju ännu en gång
utestänga mig ...