Jag menade sist det, att Gud som du vet, skapade oss goda — »Han
såg på det han gjorde och si det var allt ganska godt». Det onda
fanns i världen före oss, men ej som ett frö, hvilket växte af
sig själf, utan som en kraft hvilken kunde ingjutas hos hvarje
individ särskildt. — — —
Jag kommer väl till större klarhet sedan, då jag orkar tänka mera
sammanhängande. Må den kraft, som verkar helande öfverskygga dig,
det blir, uttryckt på gammalt manér: Gud välsigne dig — —. Inte
tror jag just det hjälper det jag ber, jag har ingen anledning
att stå väl den här tiden.
din _I. B._
I slutet af aug. reste jag ned till Skåne och erhöll en kort tid
därefter bref från Cecilia, däri hon delger mig, att hennes tillgångar
voro uttömda och att hon, om pängar ej kunde anskaffas, såge sig
nödsakad att lämna Gustaf åt — annat håll.
Efter en lång promenad längs hafsstranden skref jag till en god vän
och meddelade innehållet i Cecilias bref. Per omgående fick jag en
penningsumma och en förmaning att ej vara orolig, hon hade vidtalat
några af sina vänner att lämna tillfälligt understöd.
Då jag om ett par dagar höll dessa människors gåfvor i mina händer —
gåfvor till Gustaf Fröding från personer jag aldrig sett och aldrig
kunde vedergälla, kände jag mig böjd som under ett järnok. Snart skulle
de tröttna att ge, kanske skulle jag då behöfva vända mig till andra,
och — värst af allt — jag komme att få bära ansvaret för hur dessa
medel användes. Tanken på olikheten i ens syn på penningen frampressade
kallsvetten på min panna.
Jag satt och tänkte, tills kvällen föll på, jag tänkte hela den långa
natten igenom, och klockan tolf följande dag lade jag två bref på
posten. Det ena med penningar till Cecilia jämte löftet om ytterligare
penninghjälp, det andra till Afrika, och i hvilket jag kastade all min
ekonomiska sorg på axlar, som voro villiga att bära den samt lofvade å
min sida att för alltid flytta ned till detta fjärran land.
Så snart jag kunde, delgaf jag Cecilia, att jag beslutat flytta ned
till Afrika för alltid. Hon visade ingen öfverraskning och sade sig
vilja under höstens lopp komma till Skåne för att besöka mig och några
släktingar.
Gustaf Fröding gick i grubbel öfver sin ställning till det onda inom
sig och till världens synder. I början af september skickade han mig
några bekännelser rörande könsfrågan, och hvilka han omedelbart därpå
införde i en del tidningar. Han undrade, om dessa bekännelser gjorde
mig sorg, och jag svarade honom med följande bref.
den 11 sept. 1898
Käre Gustaf!
Tack för det du sände mig.
Det fanns ögonblick, då jag önskade, att du hade någon som kunde
skydda dig mot dig själf. Åh, Gustaf hvilka lidanden, hvilka,
hårda orättvisa beskyllningar drar du ej öfver dig själf! Dock
hvar och en personlighet måste gå sin egen väg och göra hvad han
anser rätt och riktigt. — — — — jag tänkte på Arnold Winkelried
hur han också blottade sitt bröst och lika modigt som du samlade
spjutspetsarne och tryckte dem in i sin kropp för att bana väg åt
de sina genom fiendernas led. Så är jag glad åt att Gud känner
dig bättre än du själf och att han kan skydda dig för att
stenas, om han ser, att du ej absolut behöfver det. Du — vet du
hvad jag var så glad åt trots allt? Jo, att du aflade din ödmjuka
bekännelse med en värdighet, som visade att människan ej blott
är skapad af jordens stoft, utan att Guds heliga ande finns hos
henne.
— — — — — — Hälsa Cecilia
din _I. B._
Per omgående skickade han mig några utkast han gjort öfver förhållandet
mellan godt och ondt. Min mening därom gaf jag honom väl knappast genom
följande bref, men däremot kanske de tankar det väckte till lif hos mig.
den 14 sept. 1898
Käre Gustaf!
Det där om könsfrågan ligger jag litet utanför dels på grund af
min uppfostran och dels i följd af min natur. Är den så viktig
för alla? — — — —
Frågan om godt och ondt tar däremot hela mitt intresse. Vet du,
att emellan det att jag ej liksom Job förbannat min födelsestund,
kan det komma öfver mig en slags tjusning att jag kommit till med
alla dessa möjligheter till utveckling och med mitt öde i mina
egna händer. Det var ett slugt drag af Gud att ge oss fri vilja,
enär ansvaret hindrar den medvetne att begå öfverilningar. Och så
detta att han förstår allt och därför förlåter allt gör det lätt
för mig, om jag råkar komma ihåg det under tyngden. — — — — (Det
var egentligen denna enda mening jag ville att han skulle ta till
sig, fast jag ej vågade säga den i direkt hänvändelse.)
Det jag stannade för i skapelsehistorien var att Gud tog kvinnan
ur mannens hjärta och att första afsikten därmed var att hon
skulle vara honom till en hjälp. Jag hade aldrig förr tänkt på
att förbindelsen mellan man och kvinna var så innerlig — — — — —
— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
Du — detta gör ju äktenskapet obeskrifligt heligt inte sant?
Hvarför vill då Paulus att man hellre skall vara ogift, — — — —
— — — — — — — — — — — — — — — — — — Det kom öfver mig en sådan
önskan att du kunde träffa någon kvinna, som liksom vore tagen
ur ditt hjärta och som kunde vara dig till hjälp. Då skulle du
kanske finna ro. Jag reste långt bort, jag kan nog önska det, men
ännu kan jag ej se det. — — — — — — — —
din _I. B._
Cecilia besökte mig i medio af november, tillbringade några dagar hos
släktingar och återvände därpå till mig. För att Gustaf Fröding ej
skulle känna sig ensam under hennes Skånevistelse skref jag mycket
ofta till honom och skildrade mig som värdinna för Cecilia. En af hans
beundrare i Lund hade med Cecilia skickat honom en bok om Dante, och
med anledning af mina egna studier i detta exemplar skref jag följande:
den 27 nov. 1898
Käre Gustaf!
Cecilia är här, men vill resa. Jag grät först publikt, men det
hjälpte inte, nu gråter jag privat för jag kan inte låta bli,
det är så förfärligt att tänka sig ensam här sedan hon rest.
Jag läser Dante — den Dante som du fått af W — och det var mig
ett öfverlif att känna kärlek. — — — — — — Jag undrade, när jag
läste det, hur jag skulle känna det, om du kände så för mig, men
jag tror ej att jag skulle kunna låta bli att skratta. Det är
löjligt att som Dante inte kunna sofva (af bara kärlek) utan irra
omkring som en fridlös ande och känna lokalt ondt i bröstet för
en annans skull, då denna andra har det bra.
Jag har nog varit vaken för din skull mången natt, — — — — — —
men då har du varit sjuk, eljes kan jag inte känna igen ett enda
symptom. Kärleken skall väl kännas på samma sätt hos en man som
hos en kvinna. Tänk om du skulle ha rätt i att jag aldrig känt
kärleken.
Cecilia hälsar dig — hon har kommit ned nu. Jag hälsar dig också.
— — — — —
din _I. B._
Det kändes tungt, då Cecilia måste resa, ehuru jag nogsamt insåg, att
hennes plats var i Uppsala hos sin bror. Afskedet grep äfven henne.
»Du bör gifvetvis stanna hos de dina öfver juldagarne», sade hon, »men
sedan kommer du ju till Uppsala. Du får själf säga Gustaf det som rör
dig .... och .... Afrika, jag vill ej göra det», tillade hon som svar
på en fråga jag aldrig skulle kunnat framställa.
Jag ryste till och vände mig bort. Det måste ju ske en gång, men ännu
var det några veckor dit, och den stunden förmådde jag ej tänka mig,
förr än den kom.
Om några ögonblick var mitt hjärta åter stilla, och det ansikte
jag lyfte mot Cecilia blott prägladt af sorg öfver den tillfälliga
skilsmässan från henne.
Det blef jul, efter beräkning min sista i föräldrahemmet. Ingen
gjorde någon antydan härom, och själf vidrörde jag aldrig ämnet. En
dag fann jag likväl min mor studerande Afrikas karta, och när hon
glädjestrålande utpekade den trakt, där jag skulle bo, sade jag med en
klang af förebråelse i rösten: »Det blir många tusentals mil af land
och vatten, som då skilja mig från er».
»Ja», svarade hon, »men — också från honom».
Från Cecilia hade jag haft bref julafton och ämnade resa till Uppsala
nyårsdagen. Den 27:de dec. vaknade jag tidigt på morgonen af en
olidlig ångest och bäfvade för hvad dagen skulle bringa mig. Redan vid
åttatiden medförde posten ett bref från Cecilia, hvilket meddelade,
det Gustaf Frödings tillstånd blifvit så förvärradt, att hon sett sig
nödsakad att föregående dag frakta honom till hospitalet. Hon hade
lyckats erhålla friplats åt honom där och tillfogade, att han komme i
åtnjutande af den bästa vård, som någonstädes stode honom till buds.
Det var, som skulle jag infångats i ett nät af kval och sänkas allt
djupare och djupare i bubblande mörker. Jag brottades med min hjärna
för att bringa den till tystnad, men förgäfves — bilderna af honom och
hans nuvarande omgifning skreko gällt emot mig, och jag kände mig som
en fördömd bland de fördömda ... Han hade fått friplats, skref Cecilia,
utan tvifvel för att uppmuntra mig med en ljusning i de ekonomiska
bekymren .... det var för sent nu — — —
Ett ljusskimmer skar plötsligt genom mörkret — tanken på den man, hvars
ömhet för mig tycktes stark nog till och med att unna mig döden, då han
insåg, att jag ej förmådde lefva, banade sig fram till mitt hjärta och
tände lifvet på nytt. — De sista raderna i hans senaste bref skötos
fram som i eldskrift: »God bye darling, if an honnest will goes for
anything at all, it shall not be for very long». Kanske är han snart
här för att frälsa mig ur denna vånda, tänkte jag, och med hvilken
glädje och tacksamhet skall jag ej följa honom!
En timma därefter erhöll jag ett telegrafbud med underrättelse från
Afrika.
»Han är redan här!» trodde jag i ett slags jubel.
»Han är död — har dött af sumpfeber», meddelade man.
Jag stelnade, och mitt medvetande förflyttades liksom utanför mig —
allt som händt föreföll mig med ens naturligt och väntadt, det enda
obegripliga var, att jag lefde. Då man ville förmå mig att tala, kunde
jag därför blott säga: »Slå ihjäl mig!»
Efter nyårsdagen reste jag till Cecilia. När mitt hufvud hvilade i
hennes knä, fann jag en smula lindring; ingens hand var som hennes och
ingens stämma så rogifvande. Med fin instinkt hade hon låtit mig flytta
in i sin brors rum och satt nu vid min bädd, som hon förut suttit vid
hans. Hon skaffade mig den starkaste dosis sömnmedel, som var möjlig
att uppbringa, och omsider lyckades jag falla i några timmars dvala.
Anande, att den största trösten för mig vore att se honom, beställde
hon en släde och följde mig till hospitalet.
Massiva dörrar, tunga lås, rasslandet af nycklar, dystra trappor, och
en atmosfer af hemskhet var det intryck, i hvilket jag släpade mig
fram. Cecilia gick först in genom den dörr man öppnade — jag lutade
mig mot dörrposten. Om några minuter kallade hon mig till sig. Jag tog
ett par steg framåt — gallerfönstret förskräckte mig och fastnaglade
mina steg. Men närmare måste jag — och där — i en bädd midt på golfvet
— alldeles som om han stått lik — låg någon, som jag förstod skulle
vara Gustaf Fröding. Hans ansikte var blåblekt och liflöst, jag såg,
hur hans händer rörde sig, men blicken var borta. Vettskrämd ville jag
vända, dock dref mig min längtan oemotståndligt framåt. Slutligen föllo
hans ögon på mig, och omkring hans mun lekte skuggan af ett leende. Jag
smög min hand in i hans, och han omslöt mina fingrar.
»Jag är här hos dig ett par ögonblick», hviskade jag.
»Ja, det ser nästan så ut, du», sade han, och de skälfvande läpparne
ville ännu en gång småle.
Cecilia stod ett stycke ifrån oss i samtal med en vårdare. Gustaf reste
upp hufvudet och hviskade: »Lilla Ida Bäckmann, kan du ej slå ihjäl
mig!»
»Nej, men kan du inte slå ihjäl mig!» hviskade jag tillbaka.
»Jag försökte döda mig på vägen hit», fortfor han, »jag reste mig upp
i droskan och tänkte kasta mig baklänges ur den, men var för sen i
vändningarne, man fattade mig om armarne och höll mig fast, sedermera
har jag pröfvat att slå hufvudet mot väggen, så att det skulle spricka,
men jag har ej tillräcklig kraft — kanske kunde det lyckas, om jag
finge stå på en byrå, och slunga mig mot väggen».
»Gör inte det!» bad jag, men rösten kväfde mig, och jag kände mig sakna
rätt att säga någonting.
»Jag bor i ditt rum och läser dina böcker», fortfor jag efter några
ögonblick.
»Du skall läsa bibeln och Heine — jag skickade dig i höstas Nya
testamentet, har du det hos dig, eljes står en fullständig bibel i
bokhyllan».
Cecilia vinkade åt mig, att vi skulle gå, hon märkte törhända, att jag
knappast förmådde hålla mig upprätt. Jag böjde mig ned och såg in i
hans ansikte — vi logo mot hvarandra i hopplös dödslängtan, och stödd
af Cecilia nådde jag släden.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — —
Någon tid därefter lämnade jag Sverige och reste omsider till Afrika.