Hos Gustaf Fröding spårade man i april månad tydliga tecken till
försämring. Hans bref till mig voro visserligen ej orediga, men
grubblande öfver hans egen och människosläktets orenhet och öfver vägen
till förlossning ur synden. Han behärskades äfven af idén att vilja
härda sig mot sig själf d. v. s. att utföra allt, som innerst var
honom motbjudande. I följd häraf hände det stundom, att han plötsligt
spärrade vägen för människor i stället för att låta dem passera o. d.
Mitt hjärta sved för honom i allt detta, och man stod så totalt
hjälplös ifråga om att lindra hans kval. Man betydde just ingenting mer
för honom än ett ögonblicks förströelse, han såg förbi en mot det stora
hela — det förtappade människosläktet.
Cecilia anspeglade allt mer och mer på tillspetsade ekonomiska
svårigheter och antydde, att hushållet inom en rätt snar framtid kanske
måste upplösas.
Min vän i Afrika skref regelbundet, och hans bref beredde mig stor
glädje. Han delade troget mina bekymmer för Gustaf Fröding, dock trots
de ansatser han gjorde att dölja det, förstod jag dock, att han blott
sörjde öfver min sorg och att Fröding ej intresserade honom annat än
i den mån det rörde mig personligen. Detta var visserligen naturligt
från hans ståndpunkt, men berörde mig icke desto mindre stundom ganska
pinsamt, andra ögonblick åter då underrättelserna från Uppsala sargade
sönder allt, som ville leka inom mig, stal jag mig till ett temporärt
skydd i styrkan af hans osjälfviska känsla för mig.
* * * * *
En tid förflöt. Gustaf Fröding hade nu kommit därhän, att han i akt och
mening att härda sig mot svindel promenerade på fönsterblecken till
tredje våningen. Äfven tvang honom hans experimentmani till hvarjehanda
andra vågstycken.
I början på juni reste jag till Uppsala, och Cecilia hade då redan fört
honom till Akademiska sjukhuset. Sista dagen af min vistelse i Uppsala
träffade jag honom.
»Ser du», sade han, och blicken var så full af kval, att jag
krampaktigt måste hålla mig fast i hela min känsla för honom för att
kunna möta den med ett leende — »det är så med oss människor, att vi
nog alla gå med Nessosskjortan på oss, fast många ej bära den närmast
kroppen som jag — och kanske ibland du. — Man vill bli kvitt lifvet,
men man har ej mod att ta steget ut. Jag är feg .... Jag törs själf ej
döda mig, jag vill vältra ansvaret på en annan. För någon tid sedan
gick jag på gatan. Framför mig såg jag två spensliga ynglingar och vid
sidan af dessa en stor, stark man, som suttit i fängelse, därför att
han råkat slå ihjäl en människa. Alla dessa önskade påtagligen gå i
fred; min önskan var också att ej ofreda dem. Men hvarför handla enligt
sin önskan, då man äger makt att handla emot den? Jag måttade ett slag
åt en af dem, men tänkte i nästa ögonblick: ’Han är för klent byggd för
att våga slå igen. Jag skall smyga mig bakom den jag är mest rädd för
och ge den slaget, därigenom uppnår jag en större seger för mig själf’.
Jag gjorde så och dunkade till honom rätt kraftigt. Han vände sig om,
lyfte på hatten och — smålog.
Det var en tvåfaldigt brottslig handling jag begick, utom det att jag
störde honom. Jag närde, det förstår jag nu, den hemliga önskan, att
han skulle döda mig ... — som det är ett brott att ej ha tålamod med
lifvet, ha vi där det första — därtill ville jag fresta honom att
föröfva illgärningen — där kommer det andra. Han räddade sig och mig —
kanske genom den dystra erinringen, att han en gång förut i hastigt mod
dödat».
Han skrattade ett af sina tysta bittra skratt.
* * * * *
Från Uppsala reste jag till Åmål, och mottog där några bref från Gustaf
Fröding. De voro hållna i lugnare ton, men rörde sig alltjämt om
spörsmålet godt och ondt. Ett af dem besvarade jag sålunda.
Den 13 juli 1898.