* * * * *
Mars 1898.
Käre Gustaf!
Jag är så väldigt full af skoj, inte öfver något särskildt och
inte öfver något allmänt utan ändå. Jag har tänkt, att jag skulle
bli sublim som en af Ibsenskvinnorna, jag tycker jag känner på
mig, att jag har de nödiga förutsättningarne, och vill du blott
säga mig, hvem af dem du tycker mest om, så skall jag genast
ikläda mig min nya skepelse.
Jag har pinats själf och plågat andra ganska mycket sedan jag
sist skref till dig. Hvad vill man göra, det ligger något af
inkvisitorisk tortyr öfver allt då och då.
Jo, jag tänkte på hvad du skref om gudarne. Det plågade mig, att
de också kunde dö, och det var så tröttsamt att aldrig kunna
tänka sig ett slut på utvecklingen. Det blef något så jäktande
och rastlöst, att jag kved invärtes. Det behöfver ju ej alls vara
så, men jag tyckte så då. Och så tänkte jag det, att om vi äro
gudar, så kunna ju alla våra tankar ta lif och bilda en värld,
som vi själfva styra, alldeles som Gud styr denna världen, som
blifvit till genom hans tankeverksamhet.
Det var en härlig tanke, då jag förde den till dig, men för egen
del fann jag den ej så särdeles treflig. Jag tror att jag helst
vill gå upp i dig, jag afstår så rysligt gärna från att vara en
fri, skapande individ. Hur skulle jag kunna vara det? Det blefve
blott skoj.
— — — — — — — — — —
Är du ond nu, och tycker du att jag skrifvit dumt?
— — — — — — — —