Icke är jag lik Moses. Jag orkar inte. Jag kan endast säga kanske
om allting. Jag säger därför om dina »känslor inifrån» att det
kanske är bäst att icke söka känna dylika, så kanske de komma
af sig själfva. Föröfrigt tyckte jag att det ändå var något af
känslor inifrån i dig.
din gode vän
_Gustaf Fröding._
Den 5:te febr. 1898.
Käre Gustaf!
Det där om blodet står litet hvarstans i Moseböckerna och i de
andra böckerna med förresten.
(Gustaf Frödings fråga, som jag i detta bref besvarar, härrör från ett
föregående, däri jag kommit att nämna bibelns lära om blodets betydelse
vid offren.)
Det som då speciellt föll mig i minnet står i 3 Mos. 17 v. 11,
och så har Paulus talat om det hos Ebreerna tror jag. Det är
vackert, inte sant?
Men Gustaf, inte ditt blod mer än det som gått. Du har ju gifvit
ditt blod droppe för droppe. Åh jag minns, då jag tyckte, att du
svettades blod.
Det är praktfullt allt det där om offret, jag har läst det
mycket dessa dagar. Alla folk offra ju till sina gudar. Skulle
man väl offra, om man ej kände, att man hade en skuld att liksom
godtgöra, för hvilken man väl själf var ansvarig. — — — — — — —
— — — Nej jag skulle ej tala om det nu, när jag gör det oredigt,
men jag ser Kristi lif så enkelt, sant och harmoniskt för mig och
så kommer jag ihåg något som Augustinus sade — nej nu glömde jag
det igen. David säger detsamma kortare: »Endast i Gud har min
själ sin ro».
Om jag är illa sjuk?
Nej för att vara sjuk, är jag mycket bra sjuk, — — — — — — — Om
du vore frisk, Gustaf, så — ja, så ville jag också gärna bli det.
Din tillgifna
_I. B._
* * * * *
— den 14 febr. 1898.
Tack för din bok, Gustaf, jag håller nu på att smälta den. I
lördags redan började jag läsa den. Det flöt tillsammans för mig,
jag skakade på hufvudkudden, lade mig tillrätta och tänkte.
Forskaan mig, mine Herrer, dog
for Videnskab og Videnskab,
for Darwin og for Spencer,
I vrøvler om med Lidenskab.
Jeg hænger med Beundring ved
Enhver navnkunnig Vismands Mund
Saalænge jeg har Ungdom,
er glad og frejdig, stærk og sund.
Men ligger jeg i Askehob
forpint og nøgen, fuld av Saar
forgaar mig Lysten meget snart
til høj Belæring for min Aand
jeg trænger til en Hjælper
der løser mig av Smertens Baand
en mægtig og en varsom Haand
der plejer mig med Lidenskab
og lœger mine Vunder —
det gjør dog ingen Videnskab.
Jag vet ej hur andra känna det, men mig föreföll din bok som det
kraftigaste extrakt ur dig själf jag någonsin läst. På ett par
ställen hade du satt litet lätta ord, men eljes måste jag läsa om
hvarje mening många gånger, innan jag kunde taga den till mig.
Det beror kanske på att min hjärna är så trött. — — — — — — — —
Jag tror att jag förstår hvad du menar, och jag kan gå in på det
utan att lämna min Gud. Han kan vara en sådan där högre monad,
som vill ge impuls åt dem som nedsjunkit i det där embryotiska
tillståndet. Han blir ej mindre därför.
Det är ett par saker till, som jag skall tänka på litet mer,
innan jag talar om dem. Jag tycker om att tänka på det som kommer
från dig.