Härmed en uppsats om mina besök i kapellen. Jag hoppas den vinner
ditt gillande — äfven ogillande gillas.
Om jag var besynnerlig sist, hade det sina orsaker, men var icke
af ovilja mot dig ....
Uppsatsen innehöll en kort jämförelse mellan statskyrkan och sekterna.
Baptismen, säger han, tyckes i sin predikan lägga an på det praktiska
lifvet, under det den lutherska missionen mera lägger an på den helige
andes verkningar.
Jag gjorde själf ett försök, berättar han, att känna den helige
andes verkningar och har länge undrat, hvad som menas med »helig
ande», men aldrig fått fullt klart för mig hvad det är. Månne det är
sanningens ande eller renhetens eller kärlekens ande — eller menas
därmed »lefvande kraft?» Är det månne samma lefvande kraft, som
alltid uppträder när stora gärningar beslutas och utföras, kanske är
skillnaden mindre än man tror mellan den lefvande kraft som med ett
åskväders dån föll öfver apostlarne i Jerusalem, och den som fyllde den
första revolutionens unge fransmän, när de sjungande marseilläsen och
uppfyllda af fosterlands- och frihetskärlekens entusiasm tågade till
gränsen att offra sitt lif för fosterlandet och friheten. Kanske har
till och med Heinrich Heine rätt, när han kallar sig en »den helige
andes räddare», och kanske är den helige ande tillstädes lika mycket
vid en bal, där alla äro enade i samma stämning af att njuta och bereda
hvarandra lycka, som vid en bönesammankomst med samma enande stämning.
Öfver allt där lif är starkt tillstädes är måhända också det som kallas
»helig ande» tillstädes.
Efter några sympatiska ord om baptisternas sångkör klandrar han
predikantens sökta metod att ur bröllopet i Kana läsa fram, det Kristus
genom sin närvaro vid detta ville visa, att kommande släkters bröllop
borde vara sådana, att han där kunde vara gäst.
Han slutar med sitt intryck af söndagsskolan, så äkta Frödingskt, att
jag måste småle.
Jag känner icke söndagsskolornas beskaffenhet, säger han, och vet
därför icke, i hvilken mån de äro lyckobringande eller ej, men det
tycktes mig som barnen sågo allt utom lyckliga ut, hvilket ingaf mig
en misstanke, att något för dem oändamålsenligt förefinnes i skolans
anordning och väsen. Kanske är plågan större än nyttan af dylika
söndagsskolor? Kanske är det något i dem af pliktskyldiga känslor
och påtvungen tro och förtidiga spörsmål, hvilket verkar tyngande på
bröstet och pinande på hjärnan. Möjligen hafva de något af rätt, som
vilja lära barnen att vänja sig vid lidanden, men månne det icke finnes
mycket påtvingadt lidande, som är onödigt.
Mitt svar lydde:
den 22 jan. 1898.
Den Helige Ande — Gustaf — det är Hugsvalaren, den som skall lära
och påminna oss allt. Jag tror ej att den är tillstädes öfverallt
där lif är starkt tillstädes, men däremot där det förekommer
styrkande och ej tröttande glädje. Föröfrigt går jag in på den
Helige Andes närvaro och verkan hos den första revolutionens unge
fransmän. Kan man bli entusiastisk för något ondt? Eljes skulle
jag vilja kalla den Helige Ande för entusiasm.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — —
— — — — — — — — — — — — — — — — — — —
Du — jag tror, att det var den Helige Ande, som öfverskyggade
Moses, då han bad: »Herre förlåt dem deras synd, hvarom icke
stryk äfven mig ut ur din bok». Men det var den ohelige Anden,
som dref honom att i öfvermodig stolthet slå ihjäl egyptiern.
Att du inte tycker om Moses! Jag har hållit honom synnerligen
kär, därför att han ibland liknat dig. Er ställning är ungefär
densamma, dock hoppas jag innerligt, att du får se mer än skymten
af det land, dit du vill föra ditt folk.
Innan jag fick ditt bref, tänkte jag skrifva och be dig om
förlåtelse för att jag pinade dig sista dagen. Det kom sig af att
jag längtade att känna något mer än det konventionella, jag menar
något som verkligen kommer inifrån.
din tillgifna
_Ida B—n._
* * * * *
Uppsala, Bangårdsgatan 9, 24 jan. 98.