* * * * *
Åmål aug. 1897.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — —
— — — — — — — — — — — — — — — — — — —
Jag kämpar en fruktlös kamp mot den hord af flugor, som svärma
omkring mig, och hade jag något förstånd förut, så förbrukas det
nu här. Jag vill allt upp till dig nu vet du, det är ej riktigt
naturligt att lärjungen är så långt ifrån sin mästare. Jag tyckte
ej om att tåget gick längre bort ifrån dig, då jag lämnade Ö. Jag
kom förresten hit i går kväll. — — — — —
Apropos idéer så skall du tro att K. var dyrbar. Hon förmanade
mig och sade, att om jag afgudar dig så, som hon antar att jag
gör, så tar Gud och gör något styggt med dig. — — — — — — — —
— »Man får ej hålla af någon, så att man ger upp sig själf och
glömmer att man är en individ, som måste utvecklas på fri grund»,
sade hon.
Jag fnyste föraktligt. Sådant där strunt! Man resonerar ej, man
hinner ej tänka på sig själf som individ, man mäter ej med mått,
du vet så här: — — — — — — Man ger lika lätt och naturligt som
Åmålsån lämnar sitt vatten till Vänern. Skulle man inte göra det
ledde det till onaturligheter. — — — — — — — Alltsammans kom
sig af att vi talade om lyckan och saligheten. Jag trodde, att
saligheten bestod i att man kunde känna tillfredsställd längtan
utan att det blef enformigt. S. — du känner henne nog, hon är
från Kr. — — — — trodde att saligheten bestod däri att man fick
älska något fullkomligt.
»Så-å, då kan man bli salig redan här på jorden», sade jag gladt.
»Hvem har väl något fullkomligt att älska?» undrade de.
»Det har jag och det är ej något utan någon!» (sade jag).
Det blef ganska tyst, jag vet ej hvad de andra tänkte, men K.
tänkte på dig. Jag menade hvad jag sade, fast det ej lönade
mödan att förklara det för K. Du är fullkomlig i styrka och
fullkomlig i svaghet, Gustaf. Du är den snällaste som finns och
den elakaste som finns. — Åh, Gustaf, jag ville så gärna komma
till dig, — — — — — — Hvar är du nu? Hvad gör du? Jag är här, gör
ingenting och tänker ingenting göra. D. v. s. så tillvida gör jag
någonting att jag längtar efter dig, och denna sysselsättning
kommer jag antagligen att fortsätta med. — — —
Du — åh var snäll och tala om ifall du hört något från Cecilia.
Du vet, att jag bor i Åmål.
Din tillgifna
_I. B._
Bekanta, som besökt Gustaf Fröding i Uppsala under denna tid, berättade
mig sedermera, att han då förefallit mycket dyster och grubblande
samt ovårdad till sitt yttre. Hans svar på mitt bref lät dock ej ana
detta tillstånd. Mina senaste bref hade, skref han, synts honom rätt
förnuftiga, och han förklarade sig tämligen nöjd med de framsteg i
lefnadsvishet jag gjort under hans ledning.
Nästa bref jag skref till honom var från Västergötland och dateradt den
21 aug. 1897.
Liksom fader Abraham drager jag från tjäll till tjäll
ihågkommandes dock, att det i morgon är din höga födelsedag och
tänkandes, att denna skrifvelse då kommer i dina händer, knäpper
jag i tankarne samman mina egna och ber Gud beskydda och bevara
ditt lif för skada, farlighet och allt ondt både till kropp och
själ, gods, heder och ära m. m.
Jag vet, att du ej tycker att det onda är ondt, och det kan jag
ungefär förstå, men jag vill i alla fall önska, att Han toge
bort ifrån dig sådant som till sina verkningar i detta lifvet
förefaller förstörande, åtminstone så länge att du en tid finge
erfara, hvilken njutning det är att vara frisk. Hur som helst
blir det som det blir, men ingen kan förbjuda en att önska och
ingen hindra en att hoppas, att ens begär skall kunnigt varda och
kanhända finna nåd inför den som makten hafver.
Jag har läst kvinnospegeln för att fullkomna mig i alla dygder
och bli till en ögnalust. Hur jag lyckats förbjuder min
blygsamhet att omtala.
I morgon — »när» — såsom skalden så målande säger — »kvällen
kommer och bjuder hvila» — rycker jag upp mitt tält och sadlar
mina åsnor samt drager mot söder till vedermödornas stad — till
plågans läger. Något skall man ha för sina synder och jag har
mitt liksom andra sitt. — — — —
Här är vackert som i paradisets lustgård och vi — MRS L. och jag
— äta af trädens frukt. Vi akta oss väl för sådan styggelse som
kunskapens eller lifvets träd utan hålla oss i stället till ett
blott magförstörande plommonträd. Jag tänker i morgon äta mig
genomsjuk till din ära.
Ja, i alla fall så .. Gud välsigne dig och gifve dig Abrahams
välsignelse! Jag menar det i dess fulla betydelse.
din tillgifna
_Ida Bäckmann._
Bref till Gustaf Fröding från mig skrifvit den 18 okt. 1897.
Du har tilläfventyrs af tidningarne sett, att vi i bokstaflig
mening haft det hett om öronen härnere. Vet du det var styggt,
riktigt styggt alltsammans, och nu önskar jag blott att man hade
mycket penningar till att skaffa alla dessa husvilla mat och
kläder. Deras tobak brann upp och den skulle de lefva af hela
vintern. Naturligtvis skulle de inte tugga den, utan sälja den.
Jag simmar inte i medlidandets tårar, mina känslor spela ingen
som helst roll här, men mitt förstånd säger mig att någonting
måste göras. X är för lat och jag — ja, här förekommer ett af de
sparsamma tillfällen då jag kan säga, att jag är för ung.
En gång, då jag var alldeles rysligt ung, slog jag mig på
filantropi, och det blef ett bakslag, så att jag har ondt än.
»Bort det att du skulle låta den rättfärdige lida med den
orättfärdige», sade som du minns Abraham till Gud, men under det
jag funderar går tiden. Nå, inte för det jag vill hålla igen den
»Lass gehen» men det är inte oblandat löjligt att slå kana utför
uppskjutna företag. — Det var en stilig ordlek! —
— — — — — — — — —
Emellertid skulle jag inte ha någonting emot att några ögonblick
genomfaras af en sådan där varm medkänsla, som kommer en att
lossna i alla fogar och bringar hela ens person i kokning. Blott
för att känna, hur det skulle kännas. Om jag så visst kunde gråta
när jag ville, som jag kan låta bli, när jag inte vill. Här
sitter jag torrögd och du kan inte tro hur vådligt olämpligt det
är.
För att nu återgå till eldsvådan, så har du den för dig, om
du tänker dig den, sådan som du som barn tänkte dig Sodom och
Gomorras ömkeliga slut. Lots hustru det var jag, Lot själf fanns
inte, inte heller har jag minne af några englar, men väl af
syndiga människor, som talade med syndig tunga syndiga ord.
Du skall vara beskedlig och hälsa Cecilia, att intet ondt har
vederfarits mig. — — — —
din tillgifna
_I. B._
P. S. Du skall nu inte säga, att jag hoppar hit och dit i min
beskrifning, såvida du är rättvis kan du se att bibelcitat och
sådant är hämtadt ur Sodoms historia.
Hösten 1897 förgick, och det blef vinter. I Uppsala var sig allt
ungefär likt, och det enda som vållade mig oro, var Cecilias häntydan
på hopade ekonomiska svårigheter. Under julferierna skulle jag som
vanligt vistas ett par dagar hos Gustaf Fröding och Cecilia, och jag
motsåg denna tid med en glädje, som tände lif och lust öfver allt
omkring mig.
Jag hade lofvat att tillbringa några dagar före jul med en god vän och
skulle inträffa i Åmål först på själfva julafton. Under dessa dagar
erhåller jag ett bref från Cecilia, däri hon säger, att hennes bror
kommit in i en period af nedslagenhet och hade samvetskval för min
skull. Det vore därför bäst, att jag på en tid ej besökte dem, man
kunde aldrig förutse, hvad som då kunde hända.
Bokstäfverna dansade rundt för mig, och orden de bildade, ville jag ej
förstå.
Bredvid mig stod en man från Afrika på tillfälligt besök i Sverige.
Aldrig har jag läst djupare medkänsla i en människas blick än i hans,
då den nu hvilade på mig. Därför betviflade jag ej heller hans ord, då
han sedermera sade, att det blifvit hans lifs enda, stora önskan att
kunna lindra det öde, hvartill jag dömt mig, och sådan var han, det
kände jag, att detta syfte skulle stå för honom ända in i hans sista
stund.
Bedöfvad af hvad som händt, reste jag hem och skref nyårsafton ett bref
till Gustaf Fröding, däri jag bönföll att få se honom. Natten till
nyårsdagen dog min far af slaganfall, och följande dag får jag bref
från Gustaf Fröding, att jag kunde komma till honom. Sorg hade jag
dessa dagar ej förmått känna, något litet kunde jag nu känna glädje.
Det dröjde ännu ett par veckor, innan jag blef i tillfälle att resa
till Uppsala, och först när han lyfte mig upp i sitt knä och beskref,
hur grekerna tänkte sig döden, fick mitt sinne ro att sörja min far.
Gustaf Fröding fick under denna tid infallet att föra mig från den ena
predikolokalen till den andra i hopp att låta mig känna något af den
Helige Andes närvaro och få sorgen i mitt sinne stillad.
Efter några dagars vistelse i Uppsala måste jag återvända till Skåne,
hvilket skedde med tyngre sinne än vanligt.
* * * * *
Gustaf Fröding fortsatte äfven efter min afresa sina besök i kapell och
missionshus samt skickade mig omsider nedanstående bref.
Uppsala, Bangårdsgatan 9, 20 jan. 98.