och tackade Gud och hederliga menniskor, som i en så svår och pröfvande
tid kommit henne till hjelp. Väl hade det nu varit henne bra
påkostande; då hon återkommit hit, der allt påminte henne om Lotta, men
hon visste att ta förnuftet till fånga, och tro, som den plågade Job,
att allt hvad Gud gör, är godt.
-- Likväl, fortfor hon efter en paus, -- då jag genomsåg de saker jag
hade i kistan deruppe, och såg hennes skrin, och derifrån tog fram
hennes granna märkduk, hälsomsprofver och hennes skrifbok, då knotade
jag åter att min snälla flicka skulle få ett sådant slut -- sådan är
menniskan!... Jag tog allt detta ned med mig, för att visa det för
kyrkherdskan.
Icke utan en viss triumferande uppsyn tog hon nu fram dessa bevis på
dottrens skicklighet. Hon hade hört prostinnan klaga, att i den dyra,
förnäma pensionen Lovisa icke fick lära sig sådana nyttiga arbeten.
Lovisa såg med likgiltighet derpå, men rördes af den tanken, att den
som tillverkat detta, nu hvilade i den kalla jorden.
-- Vill inte min lilla goda fru också se hennes skrifbok? frågade
gumman, och framräckte den.
Den innehöll blott några blad, men dessa voro fullskrifna.
Vid bokens öppnande föll något på golfvet; det var ett sammanviket
papper med något inuti.
-- Ack se, det der kom jag alls icke ihåg, sade gumman, sedan hon tagit
upp det. -- Här är ett par prestkragor, på hvilka den stackars flickan
arbetade innan -- olyckan skedde. Aldrig vet jag om de voro beställda
eller ej. Något står der utanpå, men jag kan icke läsa skrifvit.
-- Låt mig få se. De tillhöra Walter. För upp dem sjelf, så får du dem
säkert väl betalta, och Lovisa öppnade sjelf falsdörrn och visade henne
till det rum i öfra våningen, som Walter valt till sitt arbetsrum, uran
att ens tänka på att han önskat vara ostörd, ty ett ögonkast på de
qvarlemnade papperen hade väckt hennes nyfikenhet. Hon återvände
skyndsamt och läste med stigande förvåning följande:
"Hvad den tiden är odrägligt lång. Doktorn säger att jag skall förströ
mig genom arbete och glam med grannflickorna. Arbete har jag nog, man
har in hemtat hit linnesöm åt _henne_; -- hvad gör hon? Hör på hans
kärleksprat. Speglar sig i hans ögon! Akta dig Lovisa! dessa ögon äro
trollspeglar. Jag har skådat i dem och blifvit helt förvandlad; ha,
huru jag nu ser ut, måntro Erik skulle känna igen mig?! ... ... ..."
"Mor tror jag håller på med mina skriföfningar, eller skrifver de visor
hon hemtade från byn, för att roa mig. Visor och famnsagor äro icke
mera tid för mig. Jag skulle eljest nog ha en underlig saga att
förtälja."
"När de möttes vid vår stugudörr, och jag såg deras blickar, -- hörde
af deras ord, att de voro gamla bekanta, redan då for ett svärd genom
min själ!"
"Hvarföre hade han dolt detta för mig? Hvarföre en gång till och med
försäkra mig om motsatsen? -- Hvarföre? Jo för att insöfva den arma
landtflickan i den tro, att hon ensamt ägde hans hjerta!"
"O, huru många lustslott byggde jag icke på hans försäkran, att han
endast vore här en liten tid, för att sedan i en stor stad skaffa sig
en syssla -- prest svor han på att han aldrig skulle bli. -- Han ville
då ditföra mig som sin brud, men till dess skulle vår kärlek vara en
hemlighet för alla, äfven för min mor, sade han. Att detta icke var
rätt, insåg jag nog; men han hade två goda förespråkare i mitt hjerta:
min kärlek och mitt högmod, -- ty högmodig säga de ju alla att jag är.
-- Kärleken trodde på hans ord, som om de varit Guds egen röst, och
högmodet sade mig jemt, huru roligt det vore att öfverraska alla, genom
att en dag uppträda såsom hans hustru."
"I den stora staden kunde ingen veta att jag varit den fattiga Lotta
från dragontorpet, ett mellanting -- öfversedd af de rika, dömd att
slafva och arbeta för dem, med afund betraktad af fattiga och okunniga,
för det företräde jag egde framför dem, och hvaröfver de säga mig vara
högmodig..."
"Svartsjukans första gnistor föllö i min själ, när jag fann att han, på
hvilken jag trodde mera än mig sjelf, bedragit mig, när han sagt att
han icke kände, icke brydde sig om mamsell Bryller, som väntades hem.
-- Detta sade jag honom om natten, när jag band de kransar, hvarmed han
ville fira hennes namnsdag, ty vi voro en stund allena, medan de andra
flickorna gingo för alt plocka mera rosor. Huru insöfde han mig icke då
med sitt söta tal, sina falska ord, han sade, det han väl ofta sett,
äfven dansat med Lovisa, men att hon varit honom så likgiltig, att han
ej engång efterfrågat hennes namn. Det var således öfverraskning och
vanlig höflighet som förefallit mig så misstänkt. Ack, jag trodde honom
åter, och berusade mig med försoningskyssen! Det var och blir den
sista!!"
"Huru beskrifva den dag som följde på denna natt: en dag full af
bitterhet och qval! Jag såg _henne_ lik en engel insväfva i rummet,
beundrad och hyllad af alla för sin skönhet och granna klädsel. Jag
kastade ovillkorligt en blick i den stora spegeln midt emot kakelugnen,
bredvid hvilken jag stod. Jag såg mig stå der blek och glömd af alla, i
min snäfva urtvättade kattunsklädning -- en gåfva af medlidande! Glömd
af alla, ty _hans_ blickar bott på _henne_ ... ... ..."
"Lotta, den arma Lotta, som han så ofta kallat sin söta, fin älskade
flicka, erhöll under den långa, eviga middagsmåltiden ej ett
ögonkast ... ... ..."
"När alla lemnat bordet, gaf han mig en vink, det var för att bereda
henne ett nöje. Förbittrad och nästan utan medvetande som jag var,
måste de andra flickorna hjelpa på mig den hvita klädningen och
kransen, och jag ställde mig att sjunga jemte dem."
"Jag hörde en gång fröken Nora omtala en slags bilder, som kallas
automater, månne jag nu ej liknade en sådan? ty jag rörde mig endast
efter befalning. Jag kände ej hela hans tlllställning, ty jag trodde
att allt bestod i det granna med blommor utfirade tornet och vår sång,
men då flög ett förhänge upp, och en röst -- var den från höjden, eller
från djupet? -- ropade i mitt inre öra: 'Detta är en bild af honom!
Detta vackra med blomster utfirade yttre hyser ett svart hjerta, der
hennes namn brinner med glödande drag' ... ... ..."
"Alla sade: det är vackert och kanske sade jag det också, ty hon,
Lovisa, som stod nära mig, hviskade till mig: -- Vet du Lotta, jag såg
detta redan i går, och då föreföll det mig, som en grafvård. Då for det
som en blixt genom mitt hjerta, och jag önskade att det vore
min graf ... ... ..."
"För mig voro dagens plågor icke ännu slut: jag måste se deras
förtrolighet i dansen, hans eldiga blickar, hennes triumferande leende;
höra de omkring ståendes anmärkningar om det vackra paret. Jag utstod
icke längre att stå der. Jag smög mig ut på förstugutrappan och lutade
mitt heta hufvud mot en pelare, redan fuktig af nattkylan; der hörde
jag planer uppgöras af högmodet och egennyttan ... ... ..."
"Huru långe jag låg der, vet jag icke. Jag kom mig åter före, när en
del af gästerna foro bort. När jag åter kom i salen, sade jag åt de
andra flickorna att jag sofvit; man skrattade åt mig. Då kom _han_ och
bjöd mig upp till dans, jag tvekade först, men gick sedan; det var den
sista! Hur olik den vi dansade tillsammans på Barske Gretas bröllop,
johannisqvälln ... ... ..."
"Prostinnans röst bad oss sluta, hon varnade mig för förkylning... Ha,
tänkte jag, det skulle kanske bli min död! Och jag gick, så varm jag
var, ensam hemåt. Det brusade för mina öron, natten var mörk, och dimma
betäckte jorden. Den natten var en bild af mitt inre."
"När jag återkom till mig sjelf, låg jag i min säng. Min mor gret och
sade att man funnit mig på kyrkby ängen, att jag sedan haft feber och
yrat; man hade länge tviflat om mitt lif... Hvarföre fick jag icke
dö?!"
"_Hon_ har varit här, hon, den lyckliga, som han älskar!... men
hvarföre talar hon aldrig om honom! Månne hon anar något, och tror att
hon derigenom skulle såra mig? Ack, så långt tänker icke den rika; de
tro icke att den ringares hjerta äfven kan vara känsligt för ett ömmare
vidrörande ... ... ..."
"Ännu synes ingen misstänka den rätta orsaken till min sjukdom, men
skall det alltid kunna bli en hemlighet? Nej! -- och då ett åtlöje
för... nej, nej, jag måste härifrån!... men hvarthän? ... ... ..."
"Hon lofvade uppfylla min önskan, att få hvila _der_... Ett framkastadt
ord af min mor upplyfte mig, att detta endast kunde ske genom --
sjelfmord... Sjelfmord!... tanken är ryslig; men han sade ju, att
memmiskorna vore lyckligare om de ej stretade under fördomar. En annan
gång hörde jag honom såga till ryttmästarn: -- Hvarföre skall man icke
kunna bortfalla lifvet som en skädning, om der är oss till besvär. --
Ansvaret må således blifva hans ... ... ..."
"Hvad är detta! Bryter han då alla löften, äfven dem han gjort sig
sjelf? Sade han icke så många gånger, att han hvarken ville, skulle
eller borde bli prest. Jag förstod väl icke rätt hvad han menade, men
trodde. Nu äro äfven dessa hans ord -- såpbubblor ... ... ..."
"Mor bannade mig i dag; sade att jag var lat. Hädanefter får hon vara
mig förutan... Sedan onda makter strida inom mig, är all trefnad borta
oss emellan; ... bandet är slitet mellan mig och verlden, jag trifs
icke här. Walter, Walter! du har sjelf låtit mig tvifla om återseendet
i en annan verld... måtte likväl samvetet en gång straffa dig i
denna!!"
"Hvad tröst, hvad välsignelse skall han, som prest, kunna meddela
andra? -- 'Nog kan han tala granna ord', sade Eriks mor, 'men kärna ha
de icke!' Erik! -- honom vill jag icke återse... således bort,
bort! ... ... ..."
Med rysning läste Lovisa igenom dessa orediga och svårlästa
anteckningar. Det blir likväl kinkigt nog att troget analysera de
känslor, hvarmed hon slutade dem. Lovisa var icke elak; hur skulle hon
blifvit det? hon, som egde allt och varit älskad och firad af alla, --
och likväl förblef hon, som så ofta varit djupt gripen af blktade
händelser, hon, som gråtit vid den olyckliga utgången af en roman,
eller det tragiska på skådebanan, hon förblef nu nästan kall, och detta
var likväl verklighet. O, huru ofta är icke menniskan sådan!... Vi
ville ej derföre säga att hon var känslolös vid denna oförmodade
utveckling af en händelse, som hon beklagat, men sedan lättsinnigt
glömt. Nu var visst äfven medlidande med Lotta den öfvervägande
känslan, men det fanns äfven andra underordnade, som uppstego jemte
denna. Det var en hemlig glädje att vara befriad från en medtäflerska,
som kunnat bli farlig med tiden. Det var en liten förtrytsamhet, att
den finska soldatdottren sträckt sina tankar så högt, att hon inbillat
sig bli Walters maka.
Hans uppförande bedömde hon långt mildare än det förtjente; sådana
exempel voro väl mera sällsynta på landet, den tiden; men Lovisa hade
varit i staden... Äfven var ju hon _sjelf_ det föremål, som förmått
honom att lemna sina fattade föresatser; egenkärlekens fernissa
betäckte således hans förhållande. Resultatet af hennes betraktelser
var slutligen detta: "visserligen var det ömkligt med Lotta, men likväl
bäst att det gick som det gick." ...
-- Här sitter du och läser lappri, och bryr dig om ingenting! med dessa
ord inträdde hastigt prostinnan Bryller i rummet, åtföljd af Lottas
mor, som såg helt förskräckt ut. Den förstnämnda skyndade till ett
skåp, lemnade en butelj och en droppflaska åt gumman, bad henne gå
förut, sjelf tog hon en matsked från skänken och skyndade efter.
-- Hvad är på färde, mamma? frågade Lovisa, och stack papperen
skyndsamt mellan noterna på pianot, framför hvilket hon satt.
-- Din man har hastigt blifvit sjuk; tag _eau de cologne_ med dig och
kom med, svarade modren, och skyndade förut med en ättiks-karafin i
handen.
Walter satt bakåt lutad i sin länstol, blek och orörlig, med båda
händerna sammantryckte mot bröstet, likasom felades honom luft. Framför
honom, på skrifbordet, låg det påbegynta protokollet, nedanför, på
golfvet, det papper, hvari det af Lotta förfärdigade arbetet varit
inlagdt; kragorna lågo på hans knä. Det syntes tydligt att han, i samma
ögonblick han öppnat detta papper, överfallits af någon häftig plåga,
som beröfvat honom förmågan att röra sig.
Prostinnan var utom sig, gned hans tinningar och pulsar med ättika och
slagvatten, under det att Lovisa höll _eau de cologne_ under hans näsa;
först hade hon, likväl obemärkt af modren, tillegnat sig det på golfvet
liggande papperet. Hon dömde ganska rätt, att detta gifvit anledning
till katastrofen. Småningom kom Walter sig före. Oaktadt hans motvilja,
förmådde prostinnan honom dock att ta in en god dosis Hoffmansdroppar;
de gjorde snart god verkan, ty djupa andedrag arbetade sig fram utur
det beklämda bröstet.
Emellertid hade Lovisa förstulet öppnat papperet och funnit dessa ord:
_"Håll till godo detta sista arbete af Lotta, och håll edra presterliga
eder bättre, än ni hållit edra andra löften!"_
Lovisa hade just smygt papperet på sitt förra ställe, då Walter såg sig
omkring med rediga blickar, tackade både sin fru och svärmor för deras
omsorg, sade att han nu vore bra, och bad dem lemna honom. Lovisa, som
verkeligen älskade sin man, och nu trodde sig hafva stora skäl att
bevisa honom sin ömhet, önskade blifva qvar, emedan han lätt kunde få
ett förnyadt anfall. En tår glänste i hennes öga, vid denna bön. Walter
drog henne sakta till sig, kysste bort tåren, och sade rörd:
-- Icke nu, bästa Lovisa, jag beböfver ensamhet, så snart jag slutat
detta arbete, kommer jag ned till dig. Skulle jag dröja för länge,
tillade han leende, -- kan du ju höra efter mig.
Lovisa lemnade honom således allena; men drifven både af ömhet och
nyfikenhet, lyssnade hon ofta vid hans kammardörr. Hon hörde honom
länge gå med starka steg fram och åter, stundom trodde hon sig höra
afbrutna ord, hvilka hon likväl icke kunde fatta, sedan hörde hon att
han satte sig för att skrifva.
Öfvertygad att all fara var förbi, kallade hon till sig Lottas mor, på
sitt eget rum, för att nogare få reda på hvad som passerat deruppe.
Varsamt och tyst hade gumman inträdt i hans rum. Kyrkoherden hade varit
så fördjupad i sitt skrifarbete, art han ej hörde henne komma. Hon hade
länge stått vid dörrn, utan att han såg upp. Förlägen, och villrådig
huru hon skulle göra sig bemärkt af honom, steg hon ett steg närmare
och helsade smått. Nu vände han sig hastigt om, såg henne, och bleknade
som ett lärft, sade hon. Derefter rodnade han, och frågade med sträng
ton hvad hon ville, i det att han reste sig till hälften i stolen. Rädd
att ha väckt hans missnöje, framräckte hon med darrande hand det lilla
pakettet.
Han kastade en hastig blick på stilen, som säkert var honom bekant från
förra tider, och nedsjönk åter i sin stol, likväl egde han nog
sinnesnärvaro att med konstlad likgiltighet öppna papperet och se på
arbetet. Då såg han de oss redan bekanta orden. Säkert förekommo de
honom som ett "mene, mene, tekel upharsin", ty han föll tillbaka mot
stolkarmen, och den förskräckta hustrun skyndade ned efter hjelp.
För Lovisa, som nyss fått nyckeln till gåtan, stod saken tydlig och
klar. En viss instinkt, som oftast mer än förståndet leder den unga
qvinnan, hindrade henne ifrån att till och med för sin mor blotta
mannens fordna svagheter. Således teg hon och hörde blott på när modren
en stund sednare kom in till henne, sedan hon blifvit allena, och
bråkade sitt hufvud med hundrade gissningar om Walters hastiga åkomma.
Hon stadnade sedan vid den sannolikaste: att han redan förut
illamående, som han likväl dolt af kärlek för dem, och nerfsvag
blefven, af sitt trägna och _onödiga hufvudbråk_, blifvit skrämd att
finna någon i rummet, som han ej hört komma in.
-- Också var det ingalunda någon behaglig surpris, att få der apropos
sä ett pakett från en sjelfmörderska, tillade hon.
Under tiden de voro i Lovisas rum, hade Walter lemnat sitt arbete och
gått ned i salen, men som ingen var der, beslöt han vänta på Lovisa,
och ville under tiden förströ sig genom musik. Fiol spelade Walter
utmärkt väl, men blott mindre stycken på detta instrument, som han
äfven ej vidrört på länge. Han bläddrade derföre genom noterna, för att
finna något bekant stycke, då föllo i hans ögon de olyckliga papperen
som Lovisa der undangömt och qvarlemnat. Utan att med visshet förmoda
att de rörde honom, stoppade han dem hastigt hos sig, ty han igenkände
stilen, och ville undvika all anledning att tala om Lotta.
Lovisa kom nu in med lilla Valentina; fadren tog barnet på sitt knä och
bad mamma spela något muntrande. Lovisa gladdes åt hans lugna
sinnesstäming. Denna afton förflöt emellan de begge makarna
förtroligare än på länge varit fallet.
Först om söndagsmorgonen, sedan Lovisa hunnit kläda sig och kom in i
salen, -- då Walter redan länge varit uppe, för att, som han sagt,
sluta det i går ofulländade arbetet och se genom uppsatsen till sin
predikan -- föll Lottas papper henne i minnet. Hon ville i all tysthet
förstöra dem, men de voro borta.
För att undvika uppseende, ville hon ej fråga någon efter dem, och
osäker om icke Walter tagit dem, var hon en stund orolig, men lugnade
sig snart, och beslöt att icke låtsa om någonting.
På vanlig tid begaf Walter sig till kyrkan. Först inträdde han i salen,
gick till skänken och slog i en sup åt klockaren, som följde honom,
bärande handboken, protokollet jemte andra papper. Sjelf smakade Walter
aldrig bränvin, men han tog sig ett glas madera, ty luften var töknig
och osund.
Till afsked kysste han sin fru och lilla dotter. Prostinnan, som ärnade
sig i kyrkan, klädde sig och var derföre icke närvarande.
Walter reste som vanligt i en ensittsig chäs och körde sjelf; klockaren
satt bakom. Menföret gjorde att det var litet folk i kyrkan;
församlingen utgjordes nästan endast af dem som skulle underteckna
sockenstämmans beslut. Predikan var kort, och ansågs uppbygglig, som
vanligt. Lysningar och publikationer voro förbi, och gudstjensten slut.
Då inbjöd presten sockneledamöterna till sakristian, för att
underteckna documentet, som genast skulle skickas till vederbörlig ort,
och erbjöd sig att genomläsa punkterna. "Hvartill är det nödigt, vi
känna ju dess innehåll och lita på vår värde kyrkoherde," sade alla och
skrefvo under, hvarefter det förseglades.
Prostinnan, jemte sin bror baron väntade att Walter skulle följa hem
med dem. Då kom denne med ovanlig skyndsamhet, det låg till och med
något sjelkaktigt i hela hans väsende, hvilket de efteråt anmärkte. Han
bad dem fara allena, ty han vore kallad på sjukbesök till en adlig fru,
som han namngaf. Detta förundrade både baronen och hans svärmor, som
icke hört det minsta om hennes sjukdom. Prostinnan bad sin måg köra
försigtigt, och de reste hvar sin väg.
Helt ensam tillryggalade Walter den mer än half mils långa vägen till
den omnämnda fruns egendom. Frun, som alldeles icke varit sjuk, var
sedan ett par veckor hemifrån, hos sin gifta dotter i ------. Walter,
som snart syntes ha glömt ändamålet för sitt besök, begärde af
hushållerskan något mat, och sade sig vara mycket hungrig. Ehuru hon
hade hört att han aldrig nyttjade bränvin, satte hon likväl, efter
gammal sed, fram sådant, tillika med smör, bröd och ost, och skyndade
sig sedan i köket, för att anrätta något passande.
Bordet var dukadt, förrätten och soppan införd; hushållsmamseln bad
honom servera sig sjelf efter behag och aflägsnade sig, för att sjelf
grädda några goda pankakor.
När hon bar in dem, stog en stark bränvinsånga emot henne. Hon kastade
en blick på den nyss fyllda flaskan: den var tom. -- Soppskålen deremot
full ända till brädden. Det står här aldrig rätt till, tänkte hon, men
sökte att hålla god min, och förde ut skålen med dess starka innehåll.
Under det att hennes gäst grep sig an med sista rätten, hade hon
rådighet nog att skicka ett ridande bud till prostgården, för att
underrätta dem der om detta besynnerliga uppträde.
Numera rädd att gå in, såg hon försigtigt genom nyckelhålet; han hade
kastat sig på en soffa och insomnat.
När folk efter några timmar kom från prostgården för att hemta honom
hem, sofde han ännu. När bordet sedermera röjdes af, voro alla
silfverskedar, som varit framme, borta; man återfann dem sedan i den
vansinniges rockficka.
Han måste redan aftonen förut eller om morgonen haft ett anfall af
galenskap, derom vittnade sedan de punkter, församlingens gode män
underskrifvit på god tro, varföre de ock sedan måste betala plikt
för sin efterlåtenhet.
Hvem önskar en skildring af de anhörigas sorg? Alla de hjelpkällor
läkarekonsten deromkring kunde erbjuda, användes förgäfves. I början
rasade han så, att man nödgades sätta jerngaller för fönstret och
stufva in maten genom en lucka på väggen. Sedermera blef han likväl
bättre, och då utöfvade en tolfårig gosse ett märkvärdigt välde öfver
honom; endast han kunde öfvertala honom att ömsa kläder, tvätta, till
och med att raka sig, hvilket han ganska försigtigt gjorde sjelf,
emedan han påstod att andra ville skära halsen af honom.
Denna gosse hade han sjelf fört hem, året förut, från T------s, när han
var ditrest för att begrafva sin far. Modren hade dött några månader
förut. Gossen ansågs som en nära slågtinge till Walter, men var endast
känd under namnet Ville.
Ingen annan än Lovisa misstänkte orsaken till denna olyckliga
sinnesrubbning. Man genomsökte hans arbetsrum i tanka att der upptäcka
något, men förgäfves. Lovisa teg; hvarföre? Det var henne ännu icke
klart, men snart lärde olyckan och smärtan henne tänka öfver sig sjelf
och andra, och då erkände bon inom sig att hon felat. "Hade jag varit
annorlunda," tänkte hon då, "ej låtit fåfängan och behagsjukan bortföra
mig i förströelsernas hvirfvel, lefvat mera i och för den husliga
kretsen, ej retat honom genom min barnsliga nyckfullhet, utan med
kärlek gått hans önskningar till mötes, då hade hans lynne ej blifvit
så dystert, att blott en tillfällighet kunnat hafva makt att rubba hans
klara förstånd."
"Nu deremot, förmodade hon, har han ofta tänkt på Lotta, som så högt
älskade honom, och som äfven han kanhända älskat, ehuru stoltheten och
den lockande utsigten att komma i en oberoende ställning, föranlät
honom att lemna henne. Kanhända har han ofta i sednare tider tänkt, att
den fattiga flickan, ehuru utan talanger och yttre bildning, törhända
blifvit för honom en ömmare maka, än jag... Men hvem lärde, hvem sade
mig detta? o hvilket ansvarsfullt kall hafva icke föräldrar, och
isynnerhet mödrar!!..."
Så tänkte Lovisa likväl icke genast, blott småningom. År förgingo, år
tillbragta under en långsam tärande sjukdom; en sådan förtär kroppen,
men mognar själen!...
* * * * *
Åter göra vi ett stort steg framåt i tiden. Det är nu åtta år sedan vi
gjort bekantskap med denna prestgård och dess invånare. Hvad allt
blifvit förändrat sedan den tiden. Det är i slutet af April vi åter
göra en påhelsning, och vi skola anställa en jemförelse mellan _förr_
och _nu_.
Walter var då i lifvets skönaste ålder, med nyligen utvecklad
mannakraft och odlade förståndsgåfvor, samt firad af alla. Kärleken och
lyckan syntes gemensamt bana honom vägen till ett angenämt, verksamt
och nyttigt lif.
Men kasta vi nu en blick genom de väggar som innesluta den olycklige,
så se vi honom lutad och afmagrad, med tofvigt hår och skägg, med
ögonen stirrande på en fläck af väggen, likasom ville hon genomborra
den med sina blickar. Detta är likväl ett tecken att han snart öfvergår
från rasande tillståndet till ett mera stilla och sansadt.
Prostinnan Bryller, då en fru om 60 år, rask, fyllig, med friskt och
trefligt utseende, har under de sednare åren krympt ansenligt
tillsamman. Hon ser väl ännu om sitt hus, men man ser tydligt att hon
tröttnar till själ och kropp, Hennes blick på den lilla Valentina
uttalar lifligt den önskan: "Måtte himlen för din skull uppehålla mina
dagar."
Och Lovisa, som då var den vackra, lefnadsglada rosen, nyligen omgifven
af vår fordna hufvudstads fjärilar och hemkommen till föräldrahemmet,
der sjelfva luften för henne tycktes vara uppfylld af kärlekens
ambradoft, ... hvar finna vi henne nu?...
I ett rum, med tillskrufvade fönsterluckor, står en snöhvit bädd; der
ligger den bleka blomman härjad af lifvets stormar. Ett mildt leende
kring de blåhvita läpparna visar oss att själen, under sin flykt till
andra regioner, sett skymten af en högre sällhet, och lämnat ett
uttryck deraf öfver den jordiska hyddan, som utmagrad af plågor knappt
visar en lemning af hvad hon fordom varit.