sköte. Först hvirflade de gula löfven, upprörde af November-stormen, i
vilda danser öfver den ensliga grafven, sedan kom vintern med sitt
hvita täckelse och söfde dem till ro. -- Så är det äfven med sorgen i
menniskans hjerta; den utbryter först i klagan och jämmer: då kommer
tiden, som lugnar och betäcker allt med sitt välgörande hölje... men
äfven goda menniskor bidraga med sin omsorg till det försonande
varfvet...
Så var det äfven nu, i anseende till Lottas mor; Marenius föreslog en
insamling, på det art gumman kunde göra en resa till sina slägtingar i
Österbotten, ... och ingen deltog ifrigare i detta förslag än Walter.
Baron tog gossen till sig, till dess han kom till den ålder att han
kunde komma i någon handtverkslära. Sålunda tröstad, öfver sin och
lilla James framtid, hade hon rest bort, sedan hon bedt prostinnan om
rum för en kista på vinden i prostgården; den innehöll allehanda saker,
som hon icke nu kunde eller ville ta med sig, sade hon gråtande. Man
förmodade att de tillhört Lotta.
Hennes bortresa från orten var en lättnad för alla, hvilka gerna ville
glömma en så sorglig händelse, om hvilken hennes åsyn länge varit dem
en påminnelse.
Som läkaren förutsagt, tillfrisknade prosten efter hand såvida, att han
gick uppe, ät och drack som förr, men sjukdomen hade qvarlemnat en
slöhet i tanken och minnet, som tillika med ert svårt häftande på målet
satte honom ur stånd art sköta sin syssla. Allt berodde således på
Walters skicklighet och verksamhet, och han visade sig äfven bördan
vuxen. Han tog sockneskolan under sin synnerliga vård, vann
församlingens bifall till ett förslag om en ändamålsenligare
fattigvård, m.m. Oaktadt alla dessa göromål, fortfor han att vara den
omtyckte sällskapsmannen, den uppmärksamma förtjusta älskaren, med ett
ord, den fulländade verldsmannen.
Vintern förgick fort nog. Prostinnan var ifrigt sysselsatt att rusta
med sådant, som anses nödigt för en ung och rik bruds utstyrsel, men
saknade mycket Lotta, som hon just låtit lära sy fina och granna
linne- och hålsömnader, på det att hon skulle ha nytta af henne vid ett
sådant tillfälle, sade hon, -- nu måste hon anlita fremmande dyrlejda
personer...
För Lovisa försvann tiden under skämt, smek och omvexlande
förströelser, ty för att göra fröken Nora till viljes instuderade hon
den ena rollen efter den andra, utan att någon pjes likväl någonsin
fördes upp, ty teatersällskapet blef aldrig rätt ense om saken,
emellertid var man jemt sysselsatt med declamation, sångöfningar,
rollers inöfvande, omsorgen för garderoben och dylikt, och innan man
visste ordet af hade man den första Maj i händer.
Under Julhelgen hade kyrkovården hållit ett, hvad man på landet
kallar, "dundrande" bröllop åt sin dotter. Baron Y----s och
prostgårds-herrskapet, jemte nästan alla ståndspersoner deromkring samt
alla närmare och aflägsnare slägtingar och vänner till brudparet voro
bjudna. Marenius förrättade på Elsas uttryckliga önskan vigseln; denna
önskan föranleddes af Lottas sista ord till henne. Ehuru mörka och
obegripliga, ingåfvo de flickan en oförklarlig motvilja att låta viga
sig af Walter.
Vi ärna ingalunda besvära någon med en beskrifning öfver något så
trivialt som ett landtmannabröllop i vårt eget land. -- Vår afsigt är
endast att låta våra läsare lyssna till tvenne -- gummors prat.
Den ena är enka efter en hemmansbrukare i grannskapet; den andra en
treflig och allvarsam borgarhustru från Helsingfors, faster till bruden
och barnfödd i denna by.
Sedan dansen kommit väl i gång, satte sig de båda qvinnorna, som icke
råkats på flere år, i ett hörn af rummet, och språkade om gammalt och
nytt samt gjorde sina små anmärkningar öfver brudparet och gästerna.
Brudsvennerne, eller som de här kallades marschalkarne, skulle efter
gammal sed se gästerna till godo, med att passa upp och deremellan
dansa med bygdens tärnor; men en af dem, en ung man med ett hyggligt
utseende och klädd i sjömansdrägt, syntes vara antingen trött eller
likgiltig för nöjet, ty så snart han tjenstaktighet icke togs i
anspråk, höll han sig aflägsen från det glada hvimlet. Detta anmärktes
snart af borgarmadamen, och hon frågade hvad del var för en.
-- Drar ni intet känsel mera till er egen gudson Erik? frågade den
andra. Det är ju min yngsta gosse; men det är sant... ni har ju inte
sett honom på flere år. Han var munter och rask då, men nu är han en
sådan hufvudhängare, som hvarken bryr sin om dans eller lekstuga; det
var göra nog med att få honom hit.
-- När bror min i fjol vintras var hos oss i Helsingfors, sade han att
Erik var så vigilant och arbetade på att kunna lösa ut den äldre
brodren från hemmanet, efter dennes håg står till stadslifvet, anmärkte
den första.
-- Ja det var då, det, svarade Eriks moder. -- Ni minnes välan
dragonenkan, hon, österbottningskan, som baron lätte bo qvar i torpet,
sen man hennes blef död?
-- Jo, jo, nog minnes jag dem begge två; ryssen högg ju armen af honom
i kriget. Det var ju deras dotter, som gick och dränkte sig i somras?
-- Det var i höstas. Den flickan gjorde både sin och andra mödrar sorg,
sade hon, och stötte den hoprullade hvita lärftsnäsduken mot ögonen,
och fortfor sedan: -- Det var just för den flickans skull min Erik
stretade och arbetade dag ut och dag in, ty han var liksom förtrollad i
henne. Men Gud styrde nu, som alltid, till det bästa, ty Lotta var
ingen flicka som passade för Erik. Nog såg hon fager ut, men
högfärdsandan regerade inombords! Hennes tanke stod bara till
stadslifvet också, allt sen prostinnan kostat på henne och satte henne
i stan för att lära sy ut; sen var allt annat arbete för tungt och
simpelt, kan tänka.
-- Jo, jo, så går det, anmärkte den andra. -- Jag kunde berätta er
hundra sådana exempel ifrån vår stad. Alla sämremansbarn, som nu växer
upp, bli bara sjuklingar eller utsväfvande stackare, ty de lära sig nu
då att sy fint och grant, och ingen hålls mera till spinnrocken och
väfstolen, eller några sysslor; de som icke ha lust för sitt arbete,
löpa först omkring med försäljningsbröd, och passa sedan upp
sikterarna. Herrskaperna få antingen skaffa sig pigor från landet,
eller hålla till godo med sådana der som polisen nödgas drifva i
tjenst; -- men huru var det med Lotta? Tyckte hon om Erik, hade hon väl
blifvit bättre med tiden; hon var ju ung ännu?
-- Nog trodde gossen så, och för att snarare få pengar åt brodren, for
han bort i våras med en skeppare, som förde hans plankor och annat
virke till... jag mins icke nu hvad stället heter. Under tiden förde
olyckan hit den der presten ni nu ser dansa der med fröken Nora, och
som i vår skall gifta sig med prostens dotter. Nå väl, i honom blef
Lotta lika förtrollad, som Erik var i henne; och aldrig går det ur mig,
att icke det var för hans skull hon gjorde af med sig.
-- Han tyckte då således om Lotta?
-- Ja, hvem förstår sig nu på sådana herrar, och hvad de tycka och inte
tycka? Han, som talar så grant på predikstolen, att en stackare inte
förstår fjerndelen, kan nog prata öronen fulla på flickorna, utan att
just mena någonting. Lotta, som trodde sig vara klokare än vi andra,
blef väl också narrad...
-- Han skall ju vara fasligt omtyckt i församlingen, och blir säkert
prostens efterträdare, sade svägerskan för en stund se'n, invände
madamen.
-- Jo, jo, nog lär det så gå. Herrskaperna häromkring strömma till
kyrkan när han predikar, men vi enfaldiga menniskor, tycka ej att det
är det rätta Gudsordet! Tacka vill jag Marenius, se det är en prest,
det, både för fattiga och rika! men han skall bort härifrån, säges det.
-- Hvad sa' Erik, när han som hem?
-- Lotta var då illa sjuk, och han sörjde så förfaseligt, och ville gå
till henne, men hennes mor släppte honom icke in; ty doktorn hade
strängt nekat det, sa' hon. Då for han ut igen till sjös, ty han
trifdes icke hemma, och när han då kom tillbakas, var hon redan död. Nu
går han der och hänger hufvudet, och vantrifs, men det blir väl bättre,
ty han är en bra gosse, som fruktar Gud och hedrar fjerde budet ... ...
Vi hafva troget anfört detta samtal, och lemna åt läsaren att sjelf
deraf draga sina slutsatser.
* * * * *
Med glada förhoppningar på framtiden, gåfvo föräldrarne, på deras
adertonde bröllopsdag, sin dotter åt den af dem så firade mannen. Baron
Y., som skröt af att vara upphofven till denna förbindelse, gnuggade
händerna af fröjd. Alla voro således nöjda och lyckliga. Vi gjorde
kanhända bäst att sluta vår lilla novell under så goda auspicier...
men, "så många hufvuden, så många sinnen", säger ett gammalt ordspråk;
detta gäller äfven om läsare och läsarinnor.
Derföre bedja vi dem, som endast och allenast läsa för sitt nöje, och
alltid önska ett godt och muntert slut på hvad de läsa, det vill säga:
med ett eller par bröllop, och der de unga paren försvinna från
skådeplatsen under smekmånadens sälla period, -- att nu anse
berättelsen vara slutad.
De åter, som läsa för nyttan, i det de reflektera öfver menniskorna och
lifvet, och som vilja betrakta huru skörden beror på utsädets godhet,
hännvisa vi till följande blad.
* * * * *
Vi förflytta läsaren tre år framåt i tiden.
Prosten Bryller är nu död, ett nytt slaganfall slutade hans dagar, året
efter hans dotters bröllop. Sönerna ha gått in vid militären och äro
borta hemifrån. Prostinnan, rask och kry efter sin hushållning med
samma drift och omtanka som förut. Som mor är hon allt lika svag och
fåfäng, och anser sin dotter för det mest älskvärda fruntimmer. Väl
medger hon att Lovisa alls ingen fallenhet har för husets inre trefnad
och vård, men lugnar sig dermed, att det vore nog orättvist att fordra,
det hon, ung och firad, en prydnad för sällskapslifvet, genom sina
behag och talanger, skulle tråka med "Märtas bekymmer." -- En annan sak
hade det varit med henne sjelf; en ringa bemedlad fröken, var hon en
äldre halfsyster till Baron Y. och berodde af hans godhet, tills hon
inträdde som matmor i prostgården. Hon hade således alltid fått
gripa sig an; hon hade äfven gjort det med nöje och haft den
tillfredsställelsen, att äfven derigenom se husets förmögenhet förkofra
sig. -- Men för hvem hade hon stretat, om icke för sina barn. Gossarna
hjelpte baron nog fram i verlden; han var ju barnlös sjelf, -- men
hennes dotter skulle nu bara glädja sig åt lifvet, menade gumman. Under
det Lovisa var i pensionen hade hon äfven, sin man ovetande, skickat
mången nätt summa för detta ändamål.
Lovisa njuter äfven nu i fullt mån af sin frihet, är upptagen af besök
och återbesök, leker med sin lilla flicka emellanåt, syr tapisteri och
virkar med perlor och gör blommor, för sig sjelf och till presenter åt
sina vänner. Deremellan spelar och sjunger hon, samt läser romaner
långt in på nätterna, med ett ord: sysselsätter sig som det egnar ett
barn af goda tonen.
Walter är omtyckt och firad af den högre klassen, aktad, ehuru mindre
älskad, af den lägre. Han för sig med det allvar och den värdighet, som
det egnar prosten Bryllers efterträdare.
Till sitt utseende har han betydligt förändrat sig, ty han har magrat
och fått en gulaktig anletsfärg. Stundom synes ett dystert moln på hans
panna, hvilket försvinner så snart han visar sig bland främmande, men
hemma är det numera en hvardagsgäst. De första åren, då dess moln ännu
voro sällsynta, sökte Lovisa genom smek och muntra upptåg jaga dem på
flykten, och lyckades äfven alltid; men allting blir enformigt med
tiden och unga frun ledsnade sluteligen.
Under den nu förstförflutna sommaren hade ett utländskt fruntimmer, --
en af de många, som nu af nyfikenhet besöka vårt fosterland, -- hyrt
ett ställe i kyrkbyn och bodde der några månader, under den vackra
tiden. Hon var en infödd fransyska, likväl af polskt ursprung, och gift
med en ryss. Förtjust att här på landet finna dem som talade hennes
modersmål, blef hon en daglig gäst i prostgården, och sällan förgick
någon dag utan lustpartier och nöjen, som landet och den närmaste
staden kunde erbjuda.
Med lif och själ upptagen af dessa förströelser, försummade Lovisa
alldeles sin man, och allt djupare fårades hans panna. Dock, i sällskap
och utomhus, var han ännu alltid den underhållande sällskapsmannen.
Lovisa insåg att detta var förställning, likväl borde icke hon, som så
mycket vårdslösat honom, ansett sig vara försummad af honom, och till
och med låtit denna tanke någon gång iklädas ord.
Han svarade ej, men en blixt framljungade då ur hans mörka ögon, som
skulle bragt hvarje annan mindre lättsinnig qvitum till besinning.
Lovisa var för mycket fjäsad, för att tro sig vara förbunden att
uppoffra sina nöjen åt en pedantisk och knarrig man, som Walter nu
syntes henne vara. Det sista året hon tillbragt i Åbo, hade lärt henne
att för högt uppskatta den yttre glansen och det chimäriska af
sällskapslifvet. Der hade Walter förekommit henne som ett lysande
fenomen bland de fjärilar, som fladdrade omkring henne. Huru lycklig
trodde hon sig icke bli med en man, som uti kunskaper och behag vida
öfverträffade alla dem, med hvilka hon i hemorten skulle umgås, och
under den korta förlofningstiden syntes ju äfven han vara lika så
intagen som hon af nöjen och förströelser, så snart han icke var
hindrad af några göromål.
Förlofningstiden borde egenteligen vara egnad att förbereda den
tillkommande trefnaden, i det att de förlofvade lärde känna hvarandras
sätt att tänka och uppfatta lifvets ändamål och ömsesidiga pligter. Få
äro likväl de, som göra detta. Hvem ville väl förbittra den glada och
lyckliga fästmötiden med dylika tråkiga ämnen och reflexiouer? dem
hinner man nog med efteråt, om de nödvändigt höra till saken...
Efter Lovisas tanke skulle smekmånaden vara beständigt, men hon
betänkte icke att verlden och samhället taga mannens verksamhet och
själsförmögenheter i anspråk, och Walter var icke den, som ville bli
obemärkt, snarare sökte han att tränga sig fram.
Uttröttad af trägna studier och litterära arbeten, samt ansträngningar
i och för sitt embete, sökte han förgäfves tröst och uppmuntran hos den
qvinna, som, efter hvad han en gång trodde, skulle bidraga till
ernående af den inre frid han saknade, och försona honom med den
tanken, att han valt en bana, der _han_, mera än någon annan, behöfde
ett kärleksrikt hjerta att luta sig till, en mild ledstjerna, som
ledsagade den skeppsbrutna till hamnen... ty skeppsbruten kunde man
kalla Walter. Ingen rotfästad vördnad för ett högre väsende medförde
han från fädernehuset, der fadren endast hade ränkfull vinning till
hufvudsyfte, och i hvars sedolära, i likhet med hans viner, endast
färgen och bouqueten utgjorde dygden: stor sak i grumlet på bottnen,
det såg ingen af hans kunder. Modrens öfvermod och fåfänga skulle
enligt deras tanke uppehålla husets kredit. Ingendera meddelade således
gossen och ynglingen något begrepp om det Högsta, det goda, den
Allestädes närvarande, den de sjelfva, med sitt husliga lif, nästan
förnekade. Sådan kom han hemifrån, sådan inträdde han, välförsedd med
mynt, i studentlifvet. Att han der intog menniskorna genom sitt
utseende, sin redan förvärfvade sällskapston och äfven genom sitt goda
hufvud, kanna vi redan.
Då anlände en resande till Åbo. Denne mans uppträdande i societén
väckte furore. Han var Stockholmare och hade rest utomlands. Hvad
behöfdes väl mera! Att Walter snart blef ett bihang till denna komet,
inser man lätt. Ett sådant fenomen vore ej hälften så lysande, eller
ådroge sig hopens uppmärksamhet, om det ej förstode att skaffa sig ett
släp.
En lika åsigt förenade dem närmare, och snart voro de insepareble, ty
den utländske fashionabla herrn höll till godo med att dela Walters rum
och bord, och slutligen hans börs.
I ersättning derför, frånstal han Walter de fördomar denne ännu kunde
äga, och lärde honom att ej sätta tro till annat än sitt eget omdöme.
Denna lära smickrade Walters redan dessutom stegrade stolthet. Denna
fasta tro på egen ofelbarhet, skulle vara ett surrogat för andras
inbillningar om Gudom, uppenbarelse och hopp om odödlighet, ... ämnen
för deras qvicka sarkasmer! Den vördnadsvärde X., en af universitetets
lärare, hade fattat misstankar till det utländska fenomenets sedo- och
troslära, och varnade Walter för denna farliga man. Detta hade tjenat
till intet, om icke denne, genom utsigten till ett stort arf, återvändt
till Sverige.
Walter hade så gerna gjort honom sällskap dit, men hindrades genom
uteblifna remisser från fadren, som, trött vid sonens öfverdådiga
fordringar, gjorde honom skarpa föreställningar; det var då Walter gaf
honom det redan bekanta svaret. Hans resa måste således inställas, och
den notable herrn lät sedermera aldrig höra af sig.
Marenius, med hvilken han under de första åren af sin studenttid varit
bekant, återkom nu, efter ett års frånvaro, till akademien, för att
promoveras, vid hvilket tillfälle lagern äfven tillföll Walter.
Den förres redliga och vänfasta karakter ådrog sig den andres
högaktning, i synnerhet som denne, utan att göra anspråk på hedern af
namnet kavaljer, ägde ett bildadt umgängessätt och goda studier. Samma
känsla, som afhåller en svärjare af profession att i den persons
närvaro, som afskyr denna oskickliga vana, framkalla afgrundens
legioner till sitt vittne och biträde vid den lumpnaste sak, samma
känsla afhöll äfven Walter att upptäcka för Marenius sina tvifvelsmål
och fria åsigter om hvad denne ansåg såsom sitt högsta goda, såsom den
sol, som skulle upplysa honom sjelf och belysa den väg, hvarpå de åt
hans ledning anförtrodda medmenniskor skulle vandra.
Deras formade bekantskap varade endast några månader; dessutom var
denna tid upptagen af trägna studier. Marenius, redan prestvigd,
skyndade att emottaga sin syssla. Det var här de ånyo träffades.
Walters kärlek till Lotta var enligt hans åsigt endast ett tidsfördrif;
det roade honom att se huru långt kärlek och högmod kunde drifva en
landtflicka. Det var högmodet som hindrade Lotta att falla, och detta
retade honom. Hvem vet huru det gått, om icke Lovisa, som redan förut
gjort ett flygtigt intryck på hans hjerta, kommit emellan, och
omständigheterna förenat sig att göra hennes ägande till hans enda
tanke.
Walter var ingen bof; det gjorde honom ondt om Lotta... hennes dödssätt
grep honom djupt, men han tröstade sig snart med sitt vanliga
sophisteri och med den föresatsen, att väl uppfylla det kall han åtagit
sig.
Det gjorde han äfven till det yttre; men själen och anden felades; det
var det som folket, ehuru obildadt, saknade, och han sjelf ännu mera.
Fåfängt sökte han hvad han engång förlorat...
När han, uttröttad af sina grubblerier, sökte upp Lovisa, var hon
merendels upptagen att inöfva sig i det musikstycket, eller den sång,
som skulle exeqveras i det och det sällskapet; eller räknade hon ut
rutorna i ett symönster; eller också träffade han henne läsande i en af
Walter Scotts romaner, som hon, oaktadt all dess tråkighet, nödvändigt
ville sluta...
Nu kom den af oss i förbigående omnämnda utländska damen att bo i deras
grannskap. Lovisa fann sig utomordentligt smickrad af den utmärkelse
den eleganta frun egnade henne framför alla ortens fruntimmer. Med en
fransyskas liflighet och obetänksamhet förebrådde hon Lovisa, både på
skämt och allvar, att hon med sitt intagande utseende, sina här
ovanliga sällskapstalanger, sin fina takt, att hon, som just var skapad
för den stora verlden, låtit gräfva ned sig som en liten prestfru här
på landet, då hon kunnat briljera i en helt annan omgifnlng; hennes man
var visst utmärkt artig och underhållande, när han ville, men... detta
sades under en skämtande ton... syntes, efter hennes tanka, mera älska
sina dammiga böcker, än sin unga charmanta fru...
Lovisa, ehuru förtjust af hennes smickrande omdömen öfver henne sjelf,
ville dock aldrig ge henne rätt, vis à vis Walter. Det stred för mycket
mot hennes egenkärlek, det någon skulle tro, eller ens förmoda, att hon
vore mindre älskad af sin man; men udden af skämtet sårade likväl, och
det var vid denna tidpunkt hon första gången förebrådde honom sin brist
på ömhet och uppmärksamhet.
Nu var det höst; den qvicka fransyskan var bortrest, och hade
efterlemnat en tomhet, desto mera oangenäm for Lovisa, som en
missgynnande väderlek och ett miserabelt vägföre hindrade henne från
att söka förströelser utomhus. Det är nu vi göra anspråk på läsarens
tålamod, vid skildringen af händelsernas gång i vår fordom så lugna
prostgård; det är ju derom man i allmänhet brukar tala och dömma, ty få
äro de, som intränga i själens djupa schackter.
En dag hade Walter icke varit synlig för sin familj, utan begärt
frukosten upp till sitt rum. Då middagsbordet var dukadt, föll det
Lovisa in, för första gången på mycket lång tid, att sjelf gå upp, för
att de sin man komma ned att äta, men dörren var tillreglad innanföre,
hvarföre hon knackade på, och sade att maten var färdig.
Fördjupad i sina tankar och göromål, gaf Walter ej akt på ropen, utan
trodde förmodligen att det var huspigan, och svarade tvärt: -- Jag vill
vara ostörd ännu en stund, sedan kommer jag. Den som är hungrig kan
äta, utan att vänta på mig.
Denna i sig sjelf obetydliga och i alla hus vanliga tilldragelse
förtretade Lovisa, som i dag var vid retligt lynne och utan ny lektyr;
den som fanns, var genomläst, och hon, som många andra, läste icke en
och samma bok tvenne gånger. Prostinnan, som hyste aktning för sin måg,
föreställde också Lovisa denna gång hennes orättvisa, och väntade med
maten; efter en half timma kom också Walter.
Lovisa, ännu mera retad af modrens tilltal, satt på en soffa, med sin
lilla flicka i knät, och låtsade alldeles icke blifva sin man varse.
Fru Bryller underrättade honom då skämtande, huru hans fru velat göra
honom ett besök och huru snöpligt hon blifvit affärdad.
Walter närmade sig då Lovisa, som ännu allt icke såg upp; barnet
sträckte armarna mot fadren, som tog flickan, och kysste henne
hjertligt. Lovisa steg upp, utan att säga något.
-- Jag tror du blef ond, Lovisa, sade han allvarsamt, och tillade
sedan, med tonvigt: -- Också jag hat göromål, som ej få hindras eller
försummas.
Denna ursäkt, om den var en sådan, var ingalunda lämplig att återställa
hennes humör, likväl svarade hon ingenting, kanske emedan modren var
närvarande.
Prostinnan, som önskade förströ sin måg, berättade alla de nyheter hon
visste. Bland annat, att dragontorpsenkan, Lottas mor, kommit på
förmiddagen, för att afhemta de saker hon qvarlemnat på vinden. Hon
ärnade sedan lefva och dö hos sin bror, som var målare i Uleåborg, dit
hennes gosse äfven skulle komma i lära; han skulle nu åtfölja modren
dit. Orsaken, hvarföre hon kommit i ett sådant menföre den långa vägen,
var, att hon fått fri resa med en slägtinge, som personligen måste
infinna sig vid höstetinget här i socken.
Walter syntes ej fästa mera afseende på denna, än på de andra
nyheterna, men påskyndade måltiden, under klagan på hopade göromål, och
sade sig ännu ha det protokoll oskrifvet, hvilket gällde de punkter som
blifvit beslutna vid sista socknestämman, och som skulle granskas och
undertecknas dagen derpå, efter högmässans slut. Vanligtvis drack han
sitt eftermiddagskaffe der nere, nu begärde han det upp till sig.
-- Han tar lifvet af sig med det fasliga studerandet och skriblerandet,
yttrade svärmodren, sedan han lemnat dem. -- Jag förstår mig visst icke
på hvartill det tjenar, ty salig Bryller tog sysslan helt annorlunda
och lättare; när han skrifvit ut sin predikan ur andra äldre postillor,
och studerat in den -- som i sednare tider var honom en lätt sak, ty
han kunde dessa böcker nästan utantill -- hade han nog tid öfrig både
att äta och sofva. Men, nya tider och nya seder. Du borde likväl icke
vara så tvär emot Walter, såsom du ofta är.
-- Så der tar mamma alltid hans parti emot mig, anmärkte Lovisa, och
satte sig vid sitt piano, för att genom musikens trollkraft bortjaga
sin inbillade olycka, utan aning om att den verkliga stod för dörren.
Sedan fruarna druckit kaffe och huspigan fört upp "Kyrkherrns stora
koppar", sade fru Bryller till sin dotter:
-- Hör på, kära Lovisa, folket har ett göromål för sig i bagarstugan,
som fordrar min eftersyn. Jag skall skicka hit din gamla amma, ge henne
kaffe och prata vänligt med gumman en stund, tills jag kommer
tillbakas.
Denna gång behöfdes ej modrens uppmaning till vänlighet. Oaktadt sin
flyktighet och nyckfullhet, hade Lovisa ett lättrördt hjerta,
isynnerhet höll hon af dem hon känt sedan sin barndom. Med deltagande
frågade hon efter gummans omständigheter.