I salen, nu med lakan för alla fönster, sitter numera vice pastor
Marenius, som nyss blifvit utnämnd till curam gerens, och skrifver
bjudningskorten till begrafningen. Baronen, jemte prostinnan, gör sina
anmärkningar öfver förteckningen på gästerna. Hon ser bekymrad och
bedröfvad ut; men äfven på vår stolta, lefnadsglada baron hafva åren
och händelserna inverkat; han har blifvit gammal sedan vi sist sågo
honom, och har nu antagit som valspråk; "menniskan spår, och var Herre
rår!"
Nu inträdde med raska steg en yngling; på hans sorgdrägt och hans
omisskänneliga likhet med Walter, i dennes yngre år, kunde en fremmande
tro honom vara en son i huset; det var samma gosse vi redan omnämnt.
-- Nå, kära Ville, huru är det med morbror i dag? frågade fru Bryller.
-- Mycket bättre än i går. Jag kommer just för att begära lof att få
föra honom i rummet der moster ligger, svarade denne.
-- Hvad i Herrans namn tänker du på, kära barn, ropade prostinnan
förvånad. Hvem vet hvad det kunde bli för en olycka af!
Äfven baronen skakade på hufvudet, och frågade hvarföre ynglingen ville
föra honom dit.
-- Emedan morbror i dag är så ovanligt redig, svarade Ville. Han påstår
väl, allt ännu som förr, att hans hustru drunknat för tjugu år sedan i
holmsjön, hvarföre han äfven ej äter fisk från denna sjö. Likväl vill
han se detta lik, säger han, för att öfvertyga alla menniskor att detta
är en bedragerska, som har gifvit sig ut för hans hustru. "Min hustru",
försäkrade han nyss, "känner jag nog igen på en brun fläck på halsen,
den är stor som en hasselnöt."
-- Verkeligen har icke Lovisa ett sådant tecken, ropade prostinnan, och
slog ihop sina händer, -- och det kan han nu påminna sig!...
-- Låtom oss då föra honom dit, bad Marenius enträget, -- hvem vet
hvartill det är nyttigt.
-- Men laga änteligen så att folk är till hands, kära Ville, varnade
baronen.
-- Jo, men ingen själ får visa sig, ty då går han icke ur sitt rum. Med
dessa ord aflägsnade sig ynglingen och gick in till Walter.
Han fann honom stående framför sin lilla spegel, antagande en något
behagsjuk min, som hos dåren alltid blir en grimace, och han sade:
-- Min hustru är det icke, det vet jag bestämt, likväl vill jag göra
dig till viljes, min gosse, och se henne; törhända är det någon annan
af mina bekanta.
En klar dager upplyste nu den dödas milda anlete. Länge stod Walter
försänkt i hennes åskådande, undersökte sedan det omtalta födelsemärket
på halsen och vidrörde det, liksom han fruktat ett bedrägeri.
-- Det är likväl hon, min hustru! min Lovisa! sade han gråtande, -- och
jag dåre, som låtit onda andar inbilla mig, att det var Lovisa som blef
halft uppäten af fiskarna i holmsjön. Är det då ingen som kan väcka upp
henne? ropade han och vred förtviflad sina händer. -- Men nej, nej, den
som är död, blir död för evigt!...
-- Nej, goda Walter, det är icke så, ty hon vaknar till ett bättre lif
efter detta, der vi en gång få återse henne! sade en mild manlig stämma
bakom honom. Det var Marenius, som djupt deltagande iakttagit sin
olyckliga vän.
Walter studsade och såg sig om.
-- Sådant der är idel barnsagor och bikt, mumlade han, under det han
betraktade den talande med skarpa blickar, hans minne tycktes allt mera
ordna sig, och slutligen, när vännen nämnde sitt namn, störtade han om
dess hals och gret.
Marenius talade då om Lovisa, huru tålig och god hon varit, huru hon
bedt Gud för sin man och deras lilla dotter. Gerna hade han fört barnet
till honom, men han vågade det ännu icke, ty Walters panna mörknade,
och snart inneslöt han sig åter och lemnade ingen den dagen mera
tillträde.
Dagen derpå var han åter tillgänglig och ville återse Lovisa. Han
igenkände då också sin svärmor, och påminte Marenius flere händelser
från studentåren. Hvad som låg deremellan, syntes vara omgifvet af ett
töcken; stundom skingrades väl detta mörker för ögonblicket, men
emellanåt talade han förvirradt om demoner och gaftar; påstod sig hafva
kämpat och öfvervunnit en trollkarl, samt beröfvat denne sin talisman.
"Denna talisman, som lätt kunde göra folk olyckliga", påstod han sig
hafva gömt i sin förra kammare så väl, att ingen kunde få reda på den,
m.m. dylikt.
Då ingen motsade honom, återvände han snart till ett redigare
tillstånd.
Begrafnlngsdagen inföll, och Walter ville nödvändigt ledsaga sin maka
till dess hvilorum: man motsatte sig icke hans önskan. Stilla och
allvarsam inträdde han i kyrkan, der Marenius höll ett vackert tal
öfver den aflidnes tålamod och undergifvenhet under alla plågor och
olyckor. Alla gåfvo derunder akt på den olycklige enklingen, hvars
anletsdrag, mot slutet af ceremonien, antogo ett nästan gäckande
uttryck. Förfärad af dess tecken till nytt vansinne, lemnade man
kyrkan; men under hemvägen var han stilla och sluten inom sig sjelf.
Till allas förundran bar han sig ganska förnuftigt åt vid gästernas
ankomst till begrafningsgården, och talade redigt i flere ämnen under
några timmar; men på en gång försvann han, stängde sig in i sitt rum
och larmade långt in på natten. Mången trodde då att allt hopp om
bättring var förbi.
Begrafninsgästerna voro skingrade. Marenius, som bebodde den kammare
som varit Walters arbetsrum, gick der fram och åter under sorgliga
tankar. Lovisa hade på sin dödssäng gifvit honom förtroende om sin mans
och Lottas förhållande, såvida hon kände det sjelf. Hon trodde att
Lottas hårda ord ingifvit honom ånger öfver sitt brott mot ett kanhända
högtidligt löfte, som han för en eller annan orsak gjort, att ej ingå i
prestaståndet, och att detta rubbat hans förstånd. Marenius hyste väl
inom sig en annan tanke, motsade henne dock icke och tröstade henne med
den försäkran, att en ändamålsenligare behandling samt ombyte af
vistelseort skulle verka välgörande. Han lofvade att vara en broderlig
vän för Ville, en faderlig uppfostrare för hennes dotter, en son för
den gamla modren.
Det var med tanken på de dyra pligter han åtagit sig, som Marenius nu
vandrade i sitt rum. Hvarje gång han kom till öfra ändan, varseblef han
på väggen nära fönstret en upphöjning, likasom om något varit doldt
bakom tapeten; slutligen beslöt han göra en undersökning, och fann ....
det af Lotta skrifna omslaget kring prestkragorna, som äfven voro der,
tillika med de öfriga papperen. Det var således den "onda talisman",
som Walter sagt sig undangömt för allas blickar...
* * * * *
Vi slute berättelsen med ett utdrag af ett bref, skrifvet af Marenius
till sin vän doktor X, mot slutet af sommaren.
"Som en nyhet meddelar jag dig den glädjande underrättelsen, att Walter
förbättras ögonskenligt. Han öfvertalades lätt att i barons och Villes
sällskap göra en resa till Lovisa hälsokälla och gvarstadna der några
veckor; under tiden gjordes här några förändringar med rum och möbler,
på det ingenting skulle påminna honom om det gamla eller den
sistförflutna tiden. Sitt förhållande som kyrkoherde tyckes han helt
och hållet hafva glömt, och är glad att jag tjenstgör; han synes fägna
sig öfver att få njuta af mitt umgänge. Sjelf anser han sig vara en rik
egendomsherre, och gör många och stundom kloka förslager till ändringar
och förbättrande af arbetsfolkets vilkor. Han låter kalla sig
brukspatron..."
"Stundom äro väl hans tankat mera fövvirrade, men skingras lätt genom
åsynen af haus lilla flicka, som han mycket älskar. Jag hoppas allt
godt af tiden och nyttiga förströelser vid jordbruket, som han med
ifver omfattar. Men först och sist af det evigt bcestående ordet."
"Jag bekänner att hans öde legat blytungt på min själ, emedan jag på
sätt och vis anfcr mig som en orsak till hans lidande. Hvarföre skulle
jag öfvertala honom att ingå i ett kall, som är så ansvarsfullt, när
han ej egde sann kallelse?... Men himlen vare mitt vittne att jag
menade väl. Jag trodde att det fritänkeri han fordom affekterade i
vissa sällskaper, var tillgjordt -- ty med mig gjorde han det aldrig --
och om det till äfventyrs skulle qvarlemnat något frö i hans själ,
skulle det snart fövqväfvas af det allt upplysande ordets kraft, samt
han förädlas genom helgad kärlek till ett godt och ädelt qvinnohjerta;
men ack, det var icke så väl... hans känsla för könet var endast
beräknad sinlighet..."
"Hvilken skada, att ett sådant förstånd skulle samla i mörkret öfver de
eviga sanningarna!"
"Med skäl sjunger den tyske skalden Eduard Krause:
"Der Herr des Haufes heist Verstand,
Und Zveifel der wüste Geselle!"