andra herrar, inträdde medan prostinnan ännu talade. -- Stackars
flicka! yttrade den förstnämnde deltagande, -- redan i afton låter jag
ett bud gå till doktor L. och glöm icke, Laura lilla, att höra efter
Lotta. Hennes far var en bra karl, och tapper soldat, och miste sin arm
i kriget mot ryssarna 1808... med denna underrättelse vände baronen sig
till Walter, men denne hade aflägsnat sig.
-- Vet du, Mauritz, sade friherrinnan till sin man samma afton, när de
voro allena. Jag tror fullt och fast att Lottas sjukdom härrör af en
dold passion för magister Walter.
-- Ack, min lilla Laura, inbilla dig icke att en frisk och rask finsk
landtflickas hufvud är uppfylld af alla dessa ack och o, som spökar i
edra tankar, ni, som läsen "La Fontaines romaner", skämtade baronen och
kysste sin fru, som suckade:
-- Ack, de hårda känslolösa männerna!...
Många hade anmärkt, att Walter mot aftonen varit ur humör; Marenius
förmodade att detta var en följd af deras samtal, ehuru han ej kunde
utgrunda orsaken; Lovisa trodde att Nora redan underrättat honom om
rollernas ombyte, och att hans missnöje härrörde deraf. Hon var smått
harmsen på sig sjelf, som gått in på byte; att hon så snart gillat
detta förslag, var blott en flyktig artighet mot fröken, och på det de
andra flickorna ej måtte tro att Lovisa så oändeligt gerna ville ha
Walter till älskare, hvilket de säkert eljest hade sagt.
Andra dagen var det postdag, det vill säga den dag, då härifrån afgick
ett bud till närmaste postkontor, för att afhämta de bref, som
tillhörde dem bland sockneboerne, hvilka förenat sig om denna
inrättning, äfvensom att aflemna deras egna. Lovisa skref hela morgonen
till en af sina förra pensionskamrater i Åbo, så väl för att uppfylla
ett gifvet löfte, som af ett för unga flickor vanligt behof, att
meddela sig åt någon vän.
Brefvet handlade om resan, festen och de bekantskaper hon förnyat med
grannarna -- allt under liflig saknad af hvad hon lemnat...
Postscriptum innehöll följande:
"Föreställ dig min öfverraskning, då jag här såg den gentile
Walter, för hvilken ni alltid brydde mig så snöligt. Han är nu
här hos oss såsom informator för mina bröder. Han, som alla
ansågo för så rik och oberoende!... Skratta du, och kalla mig
egenkär åter, om du så vill, men jag tror att något ligger under
denna tillställning. Huru många romaner och komedier utveckla ej
sådana intriger?" ... ... ...
"Apropos af komedi och spektakler! Jag torde snart komma att
uppträda som prima donna vid en liten sällskapsteater på
Holmsjögård. Mera en annan gång, från din vän
Lovisa."
Samma dag var Walters tid så upptagen af skrifning för egen räkning och
af disciplarnes undervisning, att han blott visade sig under middagen
och som alla anmärkte, synbart förstämd.
På eftermiddagen vandrade han, för att besöka ryttmästaren, som var
opasslig och ej varit med i gårdagens sällskap hos baronen.
Walters väg förde honom förbi Dragontorpet. Villrådig stannade han vid
den gångstig, som förde till stugan. Då såg han Lottas mor komma utför
den väg han lemnat, bärande en kruka med vatten, som hon hemtat från en
aflägsen källa. Han inväntade henne, och frågade huru det nu stod till
med hennes dotter.
-- Dåligt, mycket dåligt, herr magister, svarade hon bedröfvad. -- Hon
yrar allt jemt, och klagar öfver en så brinnande törst, och fastän både
prostinnan och i dag baronessan varit så hederliga och skickat henne så
rara soppor, vill hon blott ha kallt vatten, från källan i Kyrkby
ängen; derifrån kommer jag nu...
-- Hvad säger hon då under sin yrsel? frågade Walter, icke utan att
litet sväfva på målet.
-- Ja, hvem kan få reda på sådant, menat magistern? Ofta ropar hon på
mamsell Lovisa, ja till och med på magistern sjelf. Talar om blommor,
kransar, hjertan och dylikt. Ibland vill hon ha papper, och säger att
hon skall skrifva till mamsell Lovisa...
-- För all del i verlden! låt henne icke få sin vilja fram, varnade
Walter ifrigt. -- Hon kunde under er frånvaro skicka någon med en sådan
billet, uppfylld af galenskaper, till mamsell Lovisa, som ännu är
okunnig om er dotters sjukdom. Man är högst ängslig, för att hon skall
komma hit, då sjukdomen säkert är smittosam... Jag går nu till
ryttmästarbostället, och träffar der, som jag tror, doktor L. I sådant
fall, ber jag honom komma hit...
-- Ack, han var här redan i morse, och skref ett långt recept, som
Post-Ante tog med sig, då han for bort i middags. Doktorn säger det
vara scharlakansfeber.
-- Så mycket mer skall ni akta mamsell Lovisa ifrån att komma till er
dotter, och nu Guds frid! Han gick, men vände snart åter om. -- Ge
ingalunda skrifdon åt Lotta, varnade han ännu en gång -- ty så nyttig
skrifkonsten är för en frisk, så farlig är den för en febersjuk
menniska.
-- Ja, nog har magister Brummerus haft besvär att lära Lotta både räkna
och skrifva, men få nu se hvad nytta hon har af det? Jag tror aldrig
hon kommer sig mer, sade modren och torkade bort tårarne med afvig
hand.
-- Misströsta ej! hon är ung och stark, sade Walter och gick -- hvad
han tänkte och önskade veta vi ej.
Postbudet återkom, och medförde nedanstående bref till Walter:
T----s 182..
'Min käre son!
När jag gillade ditt beslut, att på obestämd tid taga kondition
hos prosten Bryller, var det min tanke, att snart kunna lämna
dig en ansenlig penningremiss, för att kunna hjelpa dig framåt,
på den bana du beslutar välja för framtiden. Orolig öfver
ditt obeslutsamhet, tyckte jag du der kunde hafva tillräcklig
tid och rådrum att besinna dig på detta val, utan att frestas
till öfverflödiga utgifter, tills du uppnått den af dig sjelf
bestämda åldern af 24 år, hvilket snart inträffar; men ett
gammalt ordspråk säger att "menniskan spår, och Gud rår!" och
så är det äfven här...
Jag har väl aldrig med tydliga ord talat med dig om mina
affairer, men nog måste du, med din skarpsynthet, insett att
dessa på långt när icke äro så goda, som man i allmänhet trott.
Min kredit är i aftagande och flere f--bannade konsis... men
hvarföre berätta dig saker, som du icke förstår? -- Nog af, för
att icke bli ruinerad, måste jag i det längsta behålla det
yttre skenet, och alla apparencer äro klena. Jag har alltid
förmodat, att du icke haft någon böjelse for prestståndet och
äfven sjelf aldrig tänkt ditåt, men en sådan har dock alltid
ett säkert brödstycke, och munläder felas dig icke...
Jag har låtit underrätta mig, att din principal är gammal och
rik, och har en ung och vacker dotter. Det vore ju en god
spekulation för dig!
Din mor ber dig äfven tänka på den saken'...
Detta bref bestämde Walters beslut, och några ord, framkastade till
Marenius, som åter förde dem till baronen, voro tillräckliga att
befordra planens framgång.
Att Lottas sjukdom länge ej kunde blifva någon hemlighet för Lovisa,
inser man lätt; men frånvaron och förströelser hade hos henne afkylt
barnavänskapens värma, och fruktan för smitta kom henne kanhända väl
till pass, då hon under denna tid var intagen af nya tankar och
känslor, likväl lät hon dagligen genom bud underrätta sig om Lottas
tillstånd.
Ung, liflig och oerfaren, intagen af Walters förledande egenskaper, var
hon smickrad af den uppoffring han gjorde för hennes skull; ty Walter
hade med så mycken klokhet låtit påskina, att blott hans innerliga
kärlek till henne var orsaken hvarföre han försakade att välja en annan
bana, der hans kunskaper och relationer kunnat föra till en högre och
utmärktare verkningskrets, så att han i utbyte, för sitt bifall till
prostens önskan, erhöll löfte på dottrens hand, om han kunde vinna
hennes hjerta. Hon egnade honom således nu den hängifvenhet och
uteslutande dyrkan, som föremålet för den första kärleken alltid
erhåller af det unga hjertat, när det finner sin känsla besvarad, och
inbillade både sig sjelf och andra, att han redan i Åbo intresserat
henne mer än någon annan.
Hvarföre och hvarigenom, det frågade ingen; de funno det så naturligt,
att en ung man, med Walters utseende och behagliga verldsmannatakt,
intagit en ung flicka.
Hade Lovisa, mer än andra flickor af hennes ålder och i de förhållanden
hon vuxit upp, kunnat analysera sina bevekelsegrunder och känslor --
med en uppriktig sjelfpröfning, då skulle denna ungefär varit så hår:
"I hemmet gjorde man allt, för att göra mig bortskämd och egenkär.
Ingen var välkommen hos mamma, som icke förstod att fjäsa för mig,
ifrån det jag lemnade vaggan. Onkel skämtade alltid öfver äldre
flickor, sade att jag måste bli brud vid 15 år och talade oupphörligt
om vackra och rika friare; skrattade åt sin frus åsigt om själens
sympati, och att man kan vara förnöjd med litet, blott man njuter det
med den man älskar. Han kallade det för idel romangriller..."
"Jag hade från barndomen lärt mig att högt uppskatta onkels omdömen; ty
pappa, -- det har jag nog blifvit varse -- gör alltid som denne vill.
Väl runkade pappa alltid missbelåtet på hufvudet, när onkel talade om
pensions-resan, men den skedde likväl. Onkel spådde också alltid, att
jag der skulle väcka uppseende, och föra hem en elegant fästman. Nå
väl, det har jag äfven gjort, ty positift kom Walter för min skull
hit."
"Hvem var väl mera omtalad och observerad af alla, än Walter? hvem
klädde sig med mera smak? hvem dansade bättre? hvem arrangerade ett
lustparti bättre, än han? Derföre var han äfven omtyckt af damerna, och
afundad af sina kamrater. Visst var det ock några af de förra, som
ville veta att han var vidlöftig och sjelfkär, men det var säkert
derföre, att han ej brydde sig om dem."
"Ma-bonne hade tyckt så med, men snart blef han en af hennes favoriter
och alltid bjuden på hennes små tillställningar; han gjorde deremellan
visiter, och språkade då om poesi och dramatik, för hvilken hon
svärmade. I början syntes han knappt märka mig, men på en gäng blef han
uppmärksamheten sjelf, och alla, till och med Ma-bonne, brydde mig jemt
för honom."
"Ack, om de nu visste att jag är hans fästmö, huru många af flickorna
skulle lite då afundas mig! Så snart vi bli gifta, måste han föra mig
till Åbo på en liten tid; vi göra då visiter hos våra bekanta."
"Hvilket uppseende jag skall väcka med min vackra man och valda
toalette! Det är väl sant, att på visitkorten endast kommer att stå:
pastor Walter med fru; -- men onkel säger, att han nog går till Biskop,
med tiden! Om han icke blir Biskop, kan han åtminstone bli prost eller
Professor..."
Men Lovisa var icke tillvand att göra sig reda för det förflutne. Hon
lefde i det ljufva närvarande, med ett ungdomligt sinne, med framtiden
och dess nöjen i perspektiv. Ingen hade med allvar upplyst henne om
hennes tillkommande pligter. "Vett och förstånd kommer nog med åren,"
var prostinnans favorit-term.
* * * * *
Lotta höll nu på att tillfriskna; hennes ungdom hade segrat öfver den
häftiga sjukdomen, men den hade qvarlemnat bedröfliga spår. Hennes
bröst hade lidit, håret lossnat, och tungsinthet hade lagt sig öfver
hennes själ, som förundrade alla, till och med den erfarna läkaren.
Då all fara var förbi, besökte hon Lovisa, som rördes ända till tårar
öfver att finna henne så förändrad. All den skönhet, som frapperat
Lovisa vid åsynen af Lotta, då hon såg henne första gången efter sin
hemkomst, var nu sin kos.
Gerna hade Lovisa meddelat Lotta nyheten om sin förlofning, men hon
hade gifvit både Walter och sina föräldrar ett löfte att ej yppa det
ännu så tidigt. Föreningen var utsatt till nästkommande första Maj, och
Walter väntade blott på att prestvigas, för att med allvar egna sig åt
de förrättningar som åtfölja lärarekallet. Emellertid hade han
högeligen önskat att deras förbindelse skulle hållas hemlig, och då
äfven föräldrarne tyckte det vara bäst, att den ej så tidigt blef ett
samtalsämne för socknen, förstod Walter, i andras närvaro, så väl spela
den fremmande, att ej engång husets betjening anade rätta förhållandet.
En morgon, i slutet af September, gick Lovisa åter för att se efter
Lotta. Af modren, som hon mött på vägen, hade hon hört att Lotta haft
en orolig och sömnlös natt, hvarföre modren fruktade för ett återfall
af feber.
Då Lovisa inträdde i stugan, höll Lotta ett skrifvet papper i handen;
det var de verser man sjungit på Lovisas namnsdag och som Walter hade
skrifvit.
-- Jag har så många gånger ärnat fråga mamsell, om obelisken ännu står
qvar, sade Lotta.
-- Redan andra dagen togs den bort, svarade Lovisa, -- men kransarna
hängdes på träden, till ett minne.
-- Påminner mamsell Lovisa sig den önskan jag yttrade när vi stodo der?
-- Det gör jag icke. Du måste komma mitt minne till hjelp.
-- När mamsell sade, att tillställningen liknade en grafvård, önskade
jag att få hvila der; vill mamsell, när jag är död, laga så, att jag
får denna önskan uppfyld!
-- Kära min flicka, tala ej så der besynnerligt, inföll modren, som
nyss kommit in och hört dessa ord. -- Nog blir du med Guds hjelp frisk
och rask igen, och när du dör, sä må du väl få ligga i vigd jord, du
som andra, och ej bli begrafven som ett kreatur i skogen.
Lotta teg, men smålog sorgset. Sedan modren gått ut, sade hon:
-- Det är kanhända barnsligt af mig, men jag tycker att jag der skulle
hvila så skönt...
Lovisa ansåg det vara bäst att gå in i den sinnessjuka flickans idéer,
och sade vänligt:
-- Du bör icke oroa din mor med att prata sådant, men om du dör förr än
jag, och jag kan uppfylla din önskan, så gör jag det.
Lotta tog hennes hand, tryckte den hårdt och sade blott:
-- Tack!
På hemvägen mötte Lovisa Walter, som sökte henne, för att med all
försigtighet underrätta henne, att prosten, som om aftonen förut lagt
sig frisk och munter, om natten blifvit rörd af slag. Lovisa hade, för
att njuta af den vackra morgonen, gått ut så tidigt, att hon ej enligt
sin vana helsat på sin far, som alltid låg länge om morgnarna.
Walter satte sig genast till häst, för att i flygande fart rida till
deras läkare. Lovisa ilade till fadrens sjuksäng.
När läkaren kom, närmare afton, tröstade han de sörjande med den
försäkran, att prostens lif denna gång var utan all fara, och att han
hoppades att sjukdomen snart skulle ha en öfvergång, likväl förmodade
han, att en länge vidhållande slapphet och ett häftande på målet blefve
en säker följd af denna attack.
Denna händelse föranledde behofvet af en skicklig medhjelpare, o<h
Walter påskyndade nu sin examen och prestordination så mycket som
möjligt, hvarföre han ock genast reste till ------.
Att Walter, under den tid han beredde sig till denna afgörande resa,
märkbart förlorat sitt förra sällskapliga lynne och sällan lemnade sitt
rum, ansågs för en naturlig följd af hans trägna studier; likväl fällde
Lovisa mången tår af ledsnad, der han satt vid fadrens sida, för att
roa honom med läsning i, för hennes barnsliga sinne, allt för
allvarsamma ämnen, hvilka hon egnade så ringa uppmärksamhet, att hon
äfven mången gång, af den numera af sjukdomen kinkig blifna gubben,
erhöll förebråelser för tankspriddhet och ett för mycket verldsligt
sinne. Lovisa trodde att hela verlden hade förändrat sig.
Hon hade icke varit på länge hos Lotta, som nu äfven var bättre, men,
efter hvad hennes mor, som ofta var i prostgården, sade, ännu var utan
krafter till att arbeta.
-- Hon roar sig emellanåt med sin skriföfning, och syr ibland på några
för länge sedan beställda prestkragar, sade gumman.
Den enda af sina fordna lekkamrater och bekanta Lotta numera gerna såg,
var kyrkovårdens Elsa, som stundom kom till henne.
Ehuru förlofningen emellan Walter och prostmamselln ännu ej blifvit
offentliggjort, kunde dock ingen förbjuda menniskorna att gissa och
prata: här som annorstädes, förlofvade, ja, till och med lät man ofta
ryktet förelysa folk, innan kontrahenterna kanhända ens tänkt på saken.
En inre aning, kanske äfven någon visshet, att Lotta tyckte om Walter,
hade afhållit Elsa ifrån att meddela henne de rykten, som voro gängse,
om en förlofning emellan honom och Lovisa. Elsa var sjelf brud, och
finkänslig nog att finna, det en sådan nyhet skulle vara sårande; hon
hade skickligt nog öfvertalt Lottas mor, att aldrig tala derom med sin
dotter. Lottas mor var också icke någon som pratade i fävitsko. Hon var
en af dessa tystlåtna, reflekterande qvinnor man ofta finner bland
finska allmogen.
En afton efter Walters bortresa titt ------ gick Elsa åter till torpet;
hon fann der före sig en grannqvinna, hvilken som en afgjord sak
omtalade prostmamsellns förlofning och snara bröllop med magistern.
Lotta satt blek och tyst, men hennes frågande blick sökte i vännens
ansigte bekräftelse på hvad hon hörde. Elsa sade då, att detta endast
var ett löst rykte, som förmodligen härrörde deraf, att herr Walter
rest bort för att ta examen och låta prestviga sig, för att under
prostens sjuklighet kunna sköta dennes syssla.
Lotta skrattade nästan hemskt, tyckte Elsa, men sade blott de orden:
"vacker prest!"...
-- Då blir säkert Elsa den första brud, som den nya presten kommer att
läsa vigselorden öfver, menade grannqvinnan, som icke hört Lottas ord.
Lotta satt sedan tigande och dyster, tills Elsa skulle gå; då slog hon
armarna om hennes hals och hviskade:
-- Hans välsignelse ger ingen lycka! -- Men jag skall be Gud för dig,
att du blir en lycklig brud; bed du Honom också för mig, det kan
behöfvas!...
Elsa gick, utan att veta hvad hon skulle tänka; det sannolikaste var
att Lotta åter yrade, men tyvärr erhöll både hon och andra snart en
förfärlig upplysning om Lottas ord.
Detta passerade om Thorsdags afton. Tidigt om Lördags morgonen kom
Lottas mor till prostgården och frågade om hennes dotter var der, men
fick ett nekande svar. Gråtande berättade hon då, att sedan hon och
Lotta lagt sig om aftonen förut, hade den sednare åter stigit upp, och
modren hade äfven i sömnyran hört att hon öppnat och tillslutit
stugudörrn, men fäste sig icke vid detta, ty Lotta hade, den sednare
tiden, ofta vankat orolig omkring i rummet. Men när hon sjelf helt
bittida steg upp, för att börja baka och sätta eld i ugnen, då var
Lottas bädd tom, och den yttre dörrn ostängd. Nu hade hon och lilla
Janne fåfängt sökt henne ikring hemmet och hos de närmaste grannarna,
men ingen hade sett henne. Modrens sista hopp hade varit att finna
henne här, och hon vred nu sina händer i stum förtviflan.
Det blef en allmän uppståndelse. Prostinnan skickade ut folk, för att
söka den saknade, men alla kommo med oförrättadt ärende tillbaka. Man
måste beväpna sig med tålamod och afvakta tiden, menade alla.
Oaktadt sin kärlek för systern, och den ångest, hvari han såg modren
vara, glömde lilla Janne bort icke sitt nya flarnskepp, som han lät
segla i en liten grund vid af Holmsjön. Snart blef han varse något som
stöt på vattnet och af vinden sakta fördes till stranden. Det var en
vissnad krans af törnrosor och blåklint, och gossen igenkände den
genast för densamma Lotta burit, då det stora kalaset var i
prostgården. Häpen öfver att finna den här, tog han både krans och båt,
för att skynda till modren, men upphanns på förvägen af vagnen från
herrgården. Deruti satt baron och hans fru, som ämnade sig till
prostgården; äfven de hade redan hört om Lottas försvinnande. Gossen,
som de genast igenkände, tillfrågades om man fått reda på henne.
-- Icke som jag vet, svarade han, -- men här har jag hittat Lottas
blomkrans i vattnet vid sjöstranden; nog har hon sjelf burit dit den,
ty i aftons hängde den ännu på stuguväggen.
-- Milde Gud, förbarma Dig! ropade baronessan och vred sina händer.
-- Då har hon säkert gått och dränkt sig!...
Gossen började gråta. Kusken fick befallning att taga honom upp vid sin
sida, och man skyndade till prostgården.
Der utbredde deras sannolika förmodan en allmän förskräckelse.
Folket sändes ut med båtar och ekstockar, för att eftersöka med noten;
de funno ock mot afton den olyckliga flickans lik. Hon var klädd i
samma hvita klädning, som hon burit den så ofta omtalta dagen, hvilken
syntes hafva varit en vändpunkt i hennes lif.
Sedan man förgäfves försökt alla medel att återkalla Lotta till lifvet,
fördes hon hem till torpet. Ännu en gång skulle hennes hvilosäng bäddas
i modershemmet.
* * * * *
Holmsjögårds herrskapet intog som vanligt sin söndagsmiddag i
prostgården, äfvenså Marenius, som predikat högmässan och dervid hållit
ett varmt och uppbyggligt tal öfver den olyckliga händelsen.
Man beklagade modren, undrade hvad som kom åt flickan och talade
slutligen om hennes begrafning. Enligt gammal sed borde hon i all
tysthet få sitt hvilorum i det hörn af kyrkogården, som är bestämd för
sjelfspillingar.
Icke utan en rysning erinrade Lovisa sig Lottas sista bön till henne,
och sitt eget löfte, men framställde det likväl som sin egen önskan för
de närvarande, sägande, att om det vore enligt med hvad kyrkolagen
tillät, skulle det säkert vara långt mindre smärtande för modren, och
äfven för Lottas bekanta, om hon begrafdes på ett ställe som icke
ansågs för nesligt.
Prostinnan satte sig i början mycket emot förslaget, men då Lovisa tog
henne afsides och förtrodde henne, att det varit Lottas allvarliga
önskan, så verkade vidskepelsen mer än Lovisas böner och hennes
svägerskas öfvertalande. Mången tror ännu i dag, att om ej den döende
erhåller det hvilorum den önskat sig, finner den ingen ro i en annan
graf.
Dagen derefter hemväntades Walter från sin resa. Lovisa, åtföljd af
sina bröder, for honom en half mil till mötes med vagnen. När det
första glada återseendet var förbi, och han intagit fjerde platsen i
vagnen, underrättades han om hvad som händt under hans frånvaro. Den
blekhet, som dervid betäckte hans ansigte, tillskref Lovisa hans
deltagande öfver ett sådant olycksfall i allmänhet, och uppbjöd hela
sin förmåga att muntra och förströ honom; hon lyckades omsider, i det
hon talade om den högtidlighet, hvarifrån han nu kom.
De voro redan hemma, och modren närvarande, när Lovisa frågade, om han
ville uppfylla en bön af henne. "Hvilken önskan skulle väl min dyrkade
Lovisa kunna hafva, som jag icke ville uppfylla, om det står i mensklig
förmåga," försäkrade han. Hon bad honom då inviga det omtalta stället i
parken till graf åt Lotta, och jordsätta henne der.
Han studsade, -- detta hade han icke förmodat. Hans löfte var likväl
redan gifvet, och han bekräftade det med ett hastigt "Ja", men
aflägsnade sig.
När Walter om afton som upp i sitt rum, såg han ett ljussken glimma
mellan träden i den aflägsna parken. Det var dödgräfvarens lykta.
-- Med denna förrättning skall jag således tillträda mitt ämbete, sade
han för sig sjelf, med en ovillkorlig rysning. -- Skall detta vara ett
omen? Det är bara vidskepelse och inrotade fördomar, som den upplyste
sätter sig öfver. Likväl är det lyckligt, att ingen synes ha någon
aning om att jag är en omedelbar orsak till flickans död, -- men hvad
rår jag för det att den tokan tog allt för allvar, hvad jag sade henne,
och hvad jag sagt så många andra förut. -- Nå, vacker var hon, och
älskade mig uppriktigt, som jag tror, och skulle icke Lovisa varit,
så... hvem hvet huru allt nu varit. -- Jag vore icke prest nu, icke
bunden vid... Jag vore fri, och Lotta hade nog följt mig, ty hennes
hjerta var för blodigt att trifvas här, och fåfäng var hon, som hvarje
annan qvinna. I en stad hade hon icke fallit på den dårskapen att
dränka sig. Hon skulle nog tröstat sig, -- om jag blifvit henne
otrogen, -- och betalt lika med lika.
Så sökte han genom sophisterier att tysta ner den röst, som anklagade
honom, när han var allena; men åsynen af Lovisa skingrade genast alla
mindre behagliga känslor, och på fullt allvar fattade han den
föresatsen, att vara henne trogen och i hennes kärlek finna sin lycka.
Hela familjen, Lottas mor och tjenstefolket i prostgården voro
närvarande vid ceremonien. Walters yttre var högtidligt och -- lugnt;
det inre skådade blott den, som utgrundar själens djupa gömmor.
Baronessan var den enda bland familjen, som misstänkte att en hemlig
kärlek varit i fråga emellan honom och den döde. Hon betraktade derföre
Walter med forskande blick; men ingen mine, intet ord förrådde något
närmare deltagande, hvarföre hon trodde sin misstanke vara ogrundad, så
vida den rörde honom, men behöll sin öfvertygelse om Lottas böjelse för
honom.