Lovisa hemkom en dag förr, än hon var väntad. Walter var då

EN PRESTGÅRD I N--D

af

en finsk medborgarinna [Charlotta Falkman]

Wiborg,

Johanna Cederwaller et Son,

1847.

"Tviflet är första steget

till förryckthet, det är ej

något icke-vetande, utan

ett icke-troende."

Tempel förgården.

Prostgården var en ståtlig byggnad frän medlet af förra århundradet;

belägen på en af åldriga ekar och björkar omgifven höjd, hade den

likväl en fri utsigt till kyrkan och den på afstånd liggande kyrkobyn.

Från de öfre rummen såg man rika åkrar och ängar jemte en större insjö,

med tvenne små gräsbevuxne holmar, hvarföre den också fått namn af

Holmsjön, och den herregård, som låg vid den motsatta stranden,

kallades Holmsjö-gård.

Rummen i vår prestgård voro ej många till antalet, men höga och

rymliga. Jordvåningen beboddes af familjen och husfolket, den öfra var

indelad i såkallade gästkamrar, möblerade i den smak, som var rådande

den tiden, då nuvarande prostinnan som nygift fru inflyttade i huset.

Det var den första Maj 182.. Vänner och fränder jemte de förnämsta af

socknens "grädda" voro bjudna att fira denna för alla, men i synnerhet

för prestståndet högtidliga och glädjande dag. Det var utomdes 19:de

årsdagen af prosten Bryllers förening med sin prostinna.

Under det att prostinnan ifrigt rörde sig fram och åter emellan kök,

handkammare och den stora matsalen, ömsom anordnade om festen, ömsom

sjelf lade hand med verket, för att undervisa sina hjelpredor i det

rätta sättet att uppsätta den gödda kalkonen på spettet, eller att

viska sockerkakan, och flera dylika husmoderliga bestyr, finna vi

hennes man, den vördige prosten, sittande på en af de bänkar, som

omgåfvo den höga trappan åt gården, språkande med sin svåger, baron

Y----, ägare till Holmsjögård. Denne hade med afsigt kommit så tidigt,

för att, innan de öfriga gästerna hunnit anlända, prata bort en

förtrolig stund med svågern.

Baronen, en man om femtio år, till utseendet något högdragen, men

alltid munter och språksam, var klädd i mörkblå, civil drägt, prydd med

nordstjerne- och en rysk orden. Han fortfor i det redan påbörjade

samtalet, sålunda:

-- Som jag sagt, den unge mannen äger bestämdt alla erforderliga

egenskaper för att sätta skick på dina pojkar. Du kan icke föreställa

dig, hvilken superb figur han gjorde på Åbobalerna i vintras. -- Han

för sig med ett behag, en ledighet i dansen, som om han tagit lektioner

af Vestris.

-- Det der kan allt vara bra -- men...

-- Och hvilket loford hans lärare gåfvo om hans kunskaper sedan! Han

har vid sina tentamina visat sig som en öfverskärare i filosofin,

astronomin, teologin och hela det lärda krimskramlet för öfrigt.

-- Det var något, -- likväl skulle jag...

-- I de lefvande språken excellerar han, det vet jag med säkerhet,

fortfor baronen. Dessa äro i min tanke långt behöfligare än både latin

och grekiska. Hvad f--n behöfva dina pojkar plugga i sig Homerus,

Ovidius, Herodotus och hvad de respektive herrarne alla må heta. August

har en afgjord fallenhet för krigståndet och Lorenz för sjöväsendet;

lemna dem således ett par år under Walters tillsyn; skicka dem sedan

hvar på sitt håll i tjenst, så få vi säkert heder af dem med tiden.

-- Men, käre bror, skall då ingendera träda i sin fars och farfars

fotspår, ingen af dem bli min efterträdare i sysslan?

-- Pah! dertill äro de alltför unga; "innan gräset gror, dör märrn,"

säger ordspråket. Genom din dotter får du nog en efterträdare. Apropos,

när väntar du hem Lovisa?

-- Närmare hösten. -- Pensionsfrun har nyligen antagit en ritmästare

af utmärkt talang. Lovisa skrifver och ber att ännu en tid få dröja

qvar, för att fullkomna sig i teckning. Jag gaf, ehuru ogerna, mitt

bifall. Efter min tanke vore det bättre att flickan vore hemma och

lärde sig af sin mor att bli en god husmoder, än att i åratal vara

borta från föräldrar o<h hem, endast för att lära sig fåfängeliga

konster och få smak för ett flärdfult lif. Men min högtärade fru

svägerska och hennes fröken syster, du och till och med min hustru,

alla voro ni i komplott mot mig, tills jag måste ge efter. Så är det nu

med gossarna också. Är jag då icke far och man i mitt hus?

-- Hvem har disputerat deremot, käre bror? Men, tiderna äro andra nu,

än förr. Upplysningen stiger -- man afskakar stoftet; -- det nya

slägtet höjer sig som en Phönix utur askan, och summan af saken är den:

att man måste följa med sin tid, och för denne oss på galen väg, så är

det tidens fel, men icke vårt.

Ehuru dessa argumenter icke alldeles gillades af prosten, var han något

tvehogsen cm svar, dessutom blefvo de störda genom ankomsten af husets

adjunkt, Brummerus, som mödosamt stretade uppföre trappan, bärande,

biträdd af en drenggosse, en korg med buteljer. Han hade i källaren

påfyllt några dussin sådana af det vidtberömda marsölet, som bryggdes i

prostgården. Vare sig nu, att magistern af blotta lukten blifvit litet

vimmerkantig, måste vi lemna osagdt, men efter en både ödmjuk och

tölpaktig helsning på baronen, hvarvid han var nära att förlora

balansen, fortsatte han med sina chassé-steg sin gång till prostinnans

handkammare.

-- Behöfves det mer, än att jemföra kaplansadjunkten Marenius med denna

tölp, som det visst icke felas lärdom? -- frågade baronen skrattande,

-- för att finna hvad en bildad uppfostran kan åstadkomma. Huru

välkommen är icke Marenius hos alla! Ja, till och med bönderna visa

honom en synnerlig aktning; redan på afstånd taga de hatten af för

honom, hvaremot de helt kamratlikt skaka handen med magistern på

prostgården...

Denna gång, likasom alltid vid deras öfverläggningar, segrade baronens

mening, icke derföre att svågern alltid medgaf rättvisan af hans

påstående, ty vår prost var en man efter gamla verlden, men disputera

var på sednare tider icke Bryllers sak, isynnerhet sedan makligheten

blifvit hans jordiska godomlighet; dessutom var svågern hans

sockenpatron och baron till på köpet.

Middagstiden nalkades, och prosten gick in till sig för att byta ut den

beqväma nattmössan och schlafrocken mot kaftanen, kragen och den svarta

kalotten. Baronen inträdde i salen, der bordet dukades af en vacker

flicka om 16 eller 17 år, likväl under uppsigt af prostinnan sjelf, som

med egen hand ordnade platåen, hvarpå hon sedan satte en korg,

tillverkad af fint postpapper och fylld med konstgjorda blommor; det

var ett arbete af hennes dotter i pensionen. Ännu hade ingen af de

väntade gästerna skådat denna grannlåt, och mammas hjerta klappade af

fröjd öfver den beundran detta arbete skulle skörda: skada blott, att

den älskade dottren ej nu genom sin närvaro kunde öka den moderliga

triumfen.

Baronen underrättade sin syster, att den unge mannen han utsett till

informator åt hennes gossar, sannolikt skulle anlända i dag.

-- Walter är en charmant pojke, skall du tro, som snart skall förvrida

hufvudet på alla flickor i nejden. -- Ja, ja, kära Lotta, skämtade

baronen och nöp den unga flickan i den rosiga kinden, -- akta du dig

bara, och se icke du för mycket på den unge dansmästarn och hans vackra

ögon!

-- Käre Mauritz, inföll prostinnan något alfvarsam, sätt inga myror i

hufvudet på vår beskedliga Lotta! -- men raljeri apart, -- hvarföre, om

herr Walter är en sådan vagabund, som din beskrifning tyckes förutsätta

-- hvarföre har du valt en sådan lärare för våra gossar?

-- För att denne säkrast skall hyfla af det trädaktiga i deras manér,

så att de föra sig som folk, innan de lemna fädernehuset, svarade han.

Men se der kommer vagnen med min hustru och svägerska -- och baronen

jemte prostinnan gick dem till mötes.

Friherrinnan Y. var ett klent och ännu ungt fruntimmer, ovanligt

blond, med matt och svärmande blick. Hennes syster, fröken Nora Y----

deremot var lång, något mager; hennes breda framtänder, tillika med

deras infattning, blottades när hon talade; det oaktadt var hon lika så

språksam som hennes yngre syster, friherrinnan, var fåordig.

Efterband anlände de öfriga gästerna; man samlades omkring det ståtliga

hästskobordet och -- "välfägnaden feltes ej der."

Måltiden såg sitt slut till mötes, ty kleneter och sockerkakan vandrade

som bäst omkring, ledsagade af punsch och madera, när en vacker, ung

man i modern drägt, med den ledigaste hållning, oförmodadt inträdde,

utan att synas imponerad öfver det stora sällskapet; han ursägtade sig

med några artiga ord, i anledning af sin olägliga ankomst.

-- Ni har visst aldrig kunnat komma lägligare, herr Walter, sade baron

Y., som genast steg upp från bordet och gick, ehuru med något

svigtande steg, sin protegé till mötes, presenterade honom för

värdsfolket och deras gäster och bjöd honom sedan en plats vid sin

sida.

Man bjöd honom af de föregående rätterna; men herr Walter syntes

ingalunda vara hungrig. Med glaset i handen formerade han snart några

bekantskaper. Såsom en, den der nyligen anländt från hufvudstaden,

diskuterade han med presterna om nyligen utkomna teologiske skrifter;

språkade med kännedom om landthushållning, fogeljagt och ridhästar med

baronen och en afskedad ryttmäsrare; regalerade damerna med teater- och

modenyheter; med ett ord: inom få timmar var han allas favorit och

själen i sällskapet. Halfhögt hviskade baron Y. till sin svåger:

-- Har jag icke sagt, att han är en s--ns skicklig karl?

Fröken Nora var alldeles, hvad man kallar uppspelad, samt lemnade den

unge mannen ej ur ögonsigtet, och, hvad som mycket förundrade de yngre

i sällskapet, herr Walter egnade äfven fröken en utmärkt uppmärksamhet.

Deras konversation angick skön konst, literatur, poesi -- och nöjet af

sällskapsteatrar, som fröken ansåg både nyttiga och som det förnämsta

medlet att bilda ett lätt och angenämt sätt att vara, det moraliska

erhöll man ju alldeles på köpet. Sjelf sade hon sig hafva debuterat i

åtskilliga roller, och icke "utan framgång", tillade hon blygsamt.

Walter och Marenius voro universitetsbekanta, och gladdes ömsesidigt

att råkas här. För att ostörde få språkas, gingo de upp i adjunktens

kammare.

-- Ännu förefaller det mig nästan otroligt, att den rika lefnadslustiga

Walter, uppfinnaren af sinom tusende galna presshistorier, nu tagit

kondition i ett presthus på landet, och der genast uppträder som en

ifrig kurtisör till den odrägliga pratmakerskan fröken Nora.

-- Hvilken fröken? frågade Walter, förundrad, utan att låtsa om det

förstsagda.

-- Damen, som du nyss lemnade. Du såg ju så betagen ut, som om du

ämnade bönfalla om första älskarerollen i någon dram, der hon är prima

donna.

-- Var detta en fröken? Då har jag gjort ett förb--t misstag! Jag ansåg

henne positivt för friherrinnan Y. och ville i god tid ställa mig in,

på det hon icke måtte få det infallet att mala sönder mig med sina

förfärliga betar. Du bör veta att baron Y. är min förklarade gynnare.

Marenius skrattade åt misstaget.

-- Det förefaller mig likväl något besynnerligt, huru du kan vara i

behof af en sådan.

-- Hvarföre icke? -- Under mitt sista vistande i Åbo, ville

penningarne icke förslå; sant år det, att jag ibland hade en gemen otur

i spel. Jag är icke spelare af böjelse, men modet ville så ha det, och

sedan hade man hundrade andra utgifter, isynnerhet måste man vara artig

mot damerna och anställa lustpartier för att roa dem. -- Men far min,

till hvilken jag skref om mera mynt, brummade slutligen alldeles

förfärligt; talade om dåliga tider, slöseri, m.m. Då träffade jag

händelsevis baron Y. i ett sällskap, och när han sade sig söka en

skicklig informator för sina systersöner, föll det mig in att, liksom

på skämt, erbjuda mig sjelf. Af skämtet blef alfvar -- och jag är nu

här.

-- Utan att rådfråga din far?

-- Visserligen meddelade jag honom mitt beslut; han insåg genast att

detta var det klokaste jag kunde företa mig, under den tid jag beredde

mig att välja ett visst yrke.

-- Är bu ännu allt lika villrådig i valet, som förr?

-- I det närmaste; flera vägar äga visserligen något inbjudande, men

fördelar och olägenheter stå hvarandra så nära, att jag ännu ej

beslutat mig om valet. Jag har utsatt ett år till besinningstid.

-- Hvad har du emot det andeliga ståndet? Du har ju, som jag hört

säga, flere gånger predikat med bifall.

-- Mycket, men låtom oss afbryta detta ämne. -- Hvem vet hvad jag ännu

gör, det kommer kanske an på huru jag här kommer att trifvas.

Dörren öppnades af den en gång förr omnämnda Lotta, som i prostinnans

namn bad herrarna ned, för att dricka té.

-- Det var en s--ns vacker flicka! anmärkte Walter lifligt, sedan hon

aflägsnat sig. -- Förmodligen en fosterdotter i huset, ty en piga är

hon säkert icke?

-- Du tyckes mig allt vara samma flickjägare som fordom, skämtade

Marenius, -- men jag kan här icke leda dig på spåret; ty, som du vet,

är äfven jag nyligen kommen till orten, och endast några gånger sett

henne i kyrkan.

-- Och har icke gjort dig närmare underrättad om henne? Du är minsann

bra fall för könet!

-- Icke mera än som det egnar och anstår en ordets man, svarade den

andre.

* * * * *

I prostens kammare suto de gamla herrarna, dufna och tunga, och

diskuterade; de yngre, och ibland dem baron i salen utanföre, omkring

några spelbord, der äfven några andra, i brist på annan sysselsättning,

flitigt fyllde sina glas utur den massiva silfver ölkannan. De för de

rökandes beqvämlighet brinnande ljusen gjorde, mot det genom fönstret

inströmmande skenet af eftermiddagassolen, rummets töckniga atmosfer

nästan hemskt för den som trädde in från fria luften.

Walter, som icke trifdes der, passade på när baronen för några

ögonblick lemnade spelet, och anhöll att blifva presenterad för hans

fru; de följdes derpå åt till förmaket. Äfven der hade kotterier bildat

sig. Tre äldre fruar intaga soffan; dessa afhandla med prostinnan

vigtiga rön i hushållsväsendet, äfventyr med vårdslösa dejor och

hushållerskor och mera dylikt. Att dömma efter utseendet, hade äfven

förtalet tagit fäste och stämma i ett hörn af rummet, ty hviskningar

och sidoblickar läto förmoda något sådant. De yngre damerna, jemte

fröken Nora, omgåfvo en något bedagad mamsell, -- som på ett litet bord

utlade kort, -- för att ur hennes mun erfara sina kommande öden.

Baronessan satt ensam, skiljd från de öfriga, vid ett fönster, och såg

med svärmande blick på solen, som höll på att sänka sig bakom skogen,

på andra sidan Holmsjön, hvars stränder ännu icke voro fria från is.

De båda herrarnes inträde åstadkom en scenförändring; de språksamma

fruarna tystnade tvärt; prostinnan gick ut att anstalta om té;

kortleken försvann under bordet i Sibyllans utbredda famn; endast

friherrinnan förblef i sin tankfulla ställning, likasom hon icke

blifvit varse de inträdande herrarne. Vid baronens tilltal: "Laura

lilla", spratt hon till, liksom vaknad från en dröm, och melankoliskt

leende spred sig öfver de fint tecknade anletsdragen.

Efter presentationen gick baronen åter ut till salen, för att återtaga

sina kort. Walter sökte att inleda ett samtal med hans fru, men erhöll

blott enstafviga svar. Té kringbars, och gjorde en lycklig biversion;

hvarefter Walter visade sin skicklighet i de sällsyntaste kortkonster.

Sluteligen, uttröttad af fröken Noras enträgenhet, att vilja med honom

uppgöra en plan för bildande af en sällskapsteater, tog han sin plats

vid herrarnes spelbord, tills dess man samlades vid aftonbordet.

Walter hade erhållit många inbjudningar till grannarna, isynnerhet af

ryttmästarn, som var en väldig jägare, och bodde endast en timmes väg

från prostgården.

* * * * *

Som vi redan antydt, hade den unge mannen, genom sitt fördelaktiga

yttre, sin lätta och mångsidiga konversation, vunnit det af så olika

individer blandade sällskapets bifall; äfven sedan han blef hemmastadd

på orten, fortfor opinionen att vara till hans fördel; isynnerhet blef

han en favorit hos prostinnan Bryller. Hennes gossar voro väl i början

litet rädda, och förmodade att i Walter få en strängare lärare än

Brummerus varit för dem, men de funno snart sitt misstag. Läsetimmarna

blefvo kortare, men ändamålsenligare, och de lärde sig vida mer än

förr; dessutom eröfrade Walter dem helt och hållet genom nöjet af

gymnastiska öfningar, i hvilka han sjelf äfven deltog.

Likväl delade han menniskors vanliga öde: hvem kan väl vara alla i lag?

Genast vid sitt inträde i huset, erhöll han i Brummerus, om också icke

en fiende, likväl en afundsam tadlare.

För att göra läsaren något bekant med vissa förhållanden, rörande

Walters barndom och uppfostran, vill jag meddela tvenne bref, som

vexlades emellan Brummerus o<h hans bror, en handlande i Tavastehus.

'Käraste Broder!

Som en hugnelig nyhet får jag underrätta dig, att jag af

Consistorium är utnämnd till nådårspredikant i L--o socken,

och jag ämnar med det första resa dit, för att hålla min

inträdes-predikan. Du finner således, att jag ej, efter ditt

yttrande i ditt sista bref, "vuxit fast" här.

Det är sanning, man lefver, äter och dricker ganska väl här i

huset, men jag börjar tro, att eget bröd skulle smaka bättre,

och dertill har jag nu god utsigt, då jag kanhända blir herre i

huset, dit jag kommer.

Hår skulle jag utomdess också icke mera trifvas, sedan en viss

herr Walter slagit ned sina bopålar, och nu är allt i allom hos

oss i prostgården. Han är antagen som informator åt sönerna,

och för detta ingrepp i min förra befattning, har jag helt och

hållet att tacka baron Y----s eviga prat om verldsmannabildning.

Prostgubben sjelf skulle aldrig fallit på denna idé.

Denna fågel Phönix, som redan varit har en tid, har liksom

förtrollat dem allesammans. Döden vet huru han så kan ställa sig

in! Allt tjenstefolket står genast på tå, bara "unga magistern"

behöfver en handräckning, då jag deremot ofta nödgas ropa, eller

sjelf hämta mig både rak- och tvättvatten; de skulle väl säga:

"den vackra magistern", bara de täcktes, det ser man tydligt på

allt hvad qvinfolk heter, såväl här hemma som i grannskapet. --

Detta gäller isynnerhet en flicka, Lotta, som då och då biträder

i huset och äfven passade upp vid det stora majkalaset, samma dag

han kom hit. Lotta är en rask och vacker tärna, som -- hvarföre

skulle jag förtiga det -- jag sjelf haft godt öga till, men åt

mig har hon aldrig behagat ge ett uppmuntrande ögonkast, ehuru

jag efter prostinnans önskan lärt henne skrifkonsten.

Denna flicka kunde knappt vända ögonen från honom, under det hon

passade upp vid det omtalade kalaset. Samma afton hörde jag henne

svara en af prostgårdflickorna, som brydde henne derföre:

-- Innan han kom, varnade baron mig för att se på hans vackra

ögon, och det gjorde mig nyfiken. Jag måste väl se om de

verkligen voro så vackra som baron hade sagt.

-- Nå, tycker Lotta att di ä så vackra då?

-- Det kommer allt derpå an, på hvem han ser, svarade Lotta och

sprang bort -- och nog har jag sett, att han såg uppå henne med

ögon som...

Det skulle förarga mig in i själen om flickan skulle falla för

den spelevinken! Jag ärnade gifva en vink åt prostinnan, som

ingalunda ser genom fingrarna med sådant; men då Lotta numera

sällan synes i prostgården, går der ej gerna an, och man kunde

fråga, hvad det angår mig, och orätt hade de icke...

Flickan är vacker, och utmärker sig framför sina leksystrar, men

hon är fattig och således ingen hustru åt Anders Brummerus, som

måste söka sig en sådan, genom hvilken han kan komma sig upp i

verlden. Vore hon prestdotter, ville jag tjena lika länge för

henne, som Jacob för den sköna Rachel -- nu blir kanhända en

_Leda_ (icke den Grekiska mythens, menat jag), min framtida lott.

Walter är hemma från T----s, och du, som varit der i så många år,

måste veta något närmare om honom och hans slägt. Du gör mig ett

nöje, om du så snart som möjligt ger mig denna underrättelse.'

Brodrens svar.

'Din skrifvelse, af den 24 Maj, har jag riktigt bekommit -- --

Jag önskar dig lycka till din nya befattning, med åtvarning att

ej köpa "trollet för guldet". Jag kunde sjelf derom sjunga en

visa, om jag bara ville... Likväl är jag ganska nöjd, att du

aflägsnar dig från N--d; ty nog finner jag att du är fast för

denna Lotta, och hon är, som du sjelf ganska förnuftigt medger,

ingen hustru för dig; men fara kunde det eljest bli... jag

behöfver ej säga mer. Slå henne således alldeles ur hågen, kära

Anders.

Hvad Walter vidkommer, så känner jag både honom och hans

föräldrar. Fadren är vinhandlare, och bosatt här sedan längre tid

tillbaka. Mången hade i början ansett honom för en äfventyrare,

ty utan att man rätt visste hvarifrån han kom, och hvarmed,

etablerade han en ståtlig vinkällare, lade sig till dyra möbel,

lefde stort, och höll kalaser; klädde sin hustru i siden, just

som en adelsdam. Ett sådant öfverdådigt lefnadssätt var då ännu

icke vanligt och fäste uppmärksamhet. Folket runkade på hufvudet

och förespådde ett snart fallissement, men ännu håller huset sig

uppe.

Walter är deras enda barn, och var ungefär 10 år, när jag först

kom till T----s. Vacker och qvick, var han föräldrarnas afgud,

och fick öfva allt möjligt sjelfsvåld. Likväl var han redan då

en fulländad kavaljer, och alltid klädd efter nyaste modet.

Han dansade förträffligt, spelade kort med fruarna och skötte

kurtisen, besökte flitigt konditorer och spektakel; men hvad

kyrkan angår, följde han pappas och mammas exempel, ty båda

syntes der ytterst sällan. Vår "storskola" var för simpel för den

unga herrn, som tog undervisning på timme af en för detta svensk

militär, som flitigt besökte fadrens källare. Så förflöto några

år efter min ankomst till staden.

En gång var jag sjelf närvarande, då Walters far, i ett större

sällskap hemma hos sig, erhöll ett bref med utrikes stämpel. Han

aflägsnade sig för att läsa brefvet; när han återkom, såg man

nog att innehållet varit mindre behagligt, oaktadt han sökte

hålla god min. Straxt derpå vände han sig till en närvarande

vetenskapsman med den frågan: hvilken undervisning denna ansåg

tjenligast, för att bereda hans son för universitetet?

Ynglingen sändes kort derpå till Borgå Gymnasium. Med godt

hufvud jemte en god dosis ambition, utmärkte han sig snart, blef

student, och gjorde af med mycket penningar. Man ha en anekdot

efter honom, som ej bevisar stor aktning för fadersväldet, om den

ock innehåller sanning.

Fadren skulle i ett af sina bref hafva menat, att sonen skålade

för mycket, och erhöll till svar: "att en vinhandlare i T----s

icke kunde bedömma hvad en student i Åbo behöfde!"...

En bekant, som för någon tid sedan frågade hans föräldrar,

hvilket lefnadsyrke sonen ämnade välja, fick till svar, att det

berodde på honom sjelf. Huru han nu kommit på den idéen, att ta

kondition i ett presthus på landet, väcker min förundran. Man

tro icke junkern spekulerar på dottren, som, efter hvad du sjelf

skrifvit, är i pension i Åbo, och der de således lärt känna

hvarandra...'

* * * * *

Detta bref torde tillsvidare spridt något ljus öfver Walters ungdom,

och vi återgå till vår berättelse.

Sommaren förflöt, och Walter trifdes ögonskenligt. Sedan Brummerus

lemnat huset, antog prosten ingen annan adjunkt, utan grep sig mera an

med göromålen, än de sist förflutna åren; och ett godt biträde hade

han i Walter, som ofta predikade, med stort bifall af ortens

ståndspersoner. Ehuru han ingalunda försummade sina disciplar, ägde han

dock mycken tid öfrig att sköta sina nöjen, och göra utvandringar i

trakten. Isynnerhet besökte han ryttmästarn ofta, och dröjde då

merendels borta öfver natten, emedan han alltid företog denna promenad

under aftonsvalkan, och återkom till prostgården först den vanliga

frukosttiden.

Det led till slutet af Augusti, och prosten skickade efter sin dotter,

ty man ville med en liten luftbarhet fira både hennes hemkomst och

namndag. Af prostinnan, som numera endast talade om och längtade efter

sin dotter, hade Walter hört omnämnas ett ställe i den nära belägna

parken, som ett af Lovisas favoritställen, der hon alltid lekt som

barn; han beslöt att der öfverraska henne med någon tillställning. En

af drängarna blef, under tysthetslöfte, hans handtlangare. Upptagen af

dessa bestyr, inställde han sina vanliga aftonpromenader, och inneslöt

sig på sitt rum. Alla, isynnerhet gossarna, voro högst nyfikna.

Lovisa hemkom en dag förr, än hon var väntad. Walter var då icke

tillstädes, och i glädjen öfver dottrens ankomst, glömde föräldrarna

att nämna något om honom. Väl hade Lovisa förut blifvit underrättad om

att gossarna fått en ny informator, men hon hade endast tänkt sig en ny

Brummerus; ett föremål för hennes och brödernes skämt.

Intagen af hufvudstadens nöjen och förströelser, hade bortresan

derifrån och skillsmessan från de qvarblifvande ungdomsvännerna kostat

Lovisa många bittra tårar, men nu tog likväl hemmet, med alla dess

barndomsminnen, ut sin rätt, och sedan hon omfamnat sina föräldrar,

vänligt hälsat på tjenstefolket, -- bröderne voro icke hemma --

skyndade hon ned i trädgården, för att der se sig omkring, egnande en

bekant blick åt hvart träd, hvarje buske, tills hon kom till den grind,

som förde åt parken. Hennes förr omnämda favoritställe var en grupp af

träd, som bildade en rundel, platsen inom den hade hon sjelf låtit

rödja. Dagen före sin bortresa till Åbo hade hon på detta ställe

begrafvit en tam grönsiska och planterat en törnrostelning, som hon

ymnigt fuktat både med vatten och tårar öfver sin älsklings död. Vid

åsynen af den i sin högsta flor stående provinse-roshäcken, erinrade

hon sig den lilla telning hon planterat, och gick nu för att se, om den

frodades. Blommor väntade hon ej att få se, ty dertill var platsen för

mycket skuggrik.

Redan på något afstånd såg hon något hvitt skymta fram; nyfiken gick

hon närmare och såg... en slags pelare eller obelisk, hvitmålad, med

ett förgyllt klot i toppen, från hvilket utgick en spira, som betydligt

höjde sig öfver trädens toppar. -- Hvem i all verlden har rest ett

sådant äreminne öfver min lilla Pippi? var flickans första tanke, sedan

besåg hon det närmare, och fann öfverallt inslagna spikar, hvilkas

ändamål hon likväl icke kunde utgrunda. Äfven hängde, ungefär på midten

af obelisken, ett löst fyrkantigt stycke; varsamt lyfte hon upp det och

fann det vara ett sammanklistradt papper, som dolde en öppning, i form

af ett hjerta, ungefär en aln i diameter. Det inre af obelisken tycktes

vara svärtadt med kimrök. En egen, underlig känsla intog den förut så

glada och merendels lättsinniga flickan. Det förekom henne alldeles,

som vore detta en grafvård, hvars enda emblem bestod af ett dystert och

glädjetomt hjerta.

Vid någon lugnare eftertanke insåg hon snart att detta monument var

ämnadt för någon tillställning och ännu endast halffärdigt; men huru

utforma detta. Sina föräldrar ville hon icke fråga, hon beslöt derföre

att gå till Lotta, öfverraska sin fordna lekkamrat, och utforska hvad

denna kunde veta. Lovisa skyndade alts tillbaka genom trädgården,

skickade en tjensteflicka för att säga till hemma hvart hon gått, och

följde sedan med snabba steg den gångstig, som förde till det såkallade

"Dragontorpet".

Lottas mor, som varit amma åt Lovisa, blef utom sig af glädje, vid

åsynen af sitt kära skötebarn. När Lovisa frågade efter Lotta, ropade

hustrun efter sitt yngsta barn, en åttaårig gosse, och bad honom genast

skynda till lillåkern efter sin syster; gossen sprang och modren gjorde

emellertid många frågor om hufvudstaden, och hvad Lovisa tyckte om att

vara der, och om det icke var rätt skönt att nu få komma hem.

-- Så roligt som jag hade der sista vintern, får jag visst aldrig mera,

småsuckade Lovisa, vid hågkomsten af dess balnöjen, -- men nog gladde

det mig att få återse pappa och mamma jemte bröderna; hvad de måtte

vuxit på dessa trenne åren! Ju närmare det led på tiden, desto

otåligare blef jag; man ville påstå att jag magrade sista veckorna.

-- Det har min Lotta äfven gjort; men dertill är hennes förfaseliga

trägenhet skulden, ty hon sitter halfva nätterna uppe, och stiger opp i

daggläntningen, för att sy åt grannflickorna, och som det är för mörkt

i stugan, sitter hon ut på backen med sitt arbete, tills tiden blir att

gå på utarbete. Hon har nu fått göra dagsverken för mig, som varit

sjuklig hela tiden.

Gossen stack nu in sitt linfärgade, lockiga hufvud genom dörren, och

sade Lotta vara i antågande. Lovisa, som redan länge tyckt det vara

qvaft i stugan, gick nu ut, och mötte sin fordna lekkamrat i den af

solen upplysta förstugan. De båda flickorna hade mycket förändrat sig

på dessa trenne åren. Lovisa var, vid sin bortresa till pensionen, en

gänglig, mager flicka, med nästan hvitt hår; det lilla späda ansigtet,

utan att vara fult, var likväl icke behagligt, och de himmelsblå ögonen

hade ett något enfaldigt uttryck; nu förhöll det sig annorlunda: hennes

former, ehuru ännu späda, hade erhållit en behaglig rundning; håret

hade mörknat till det skönaste cendré, och vårdadt af skicklig hand,

låg det en vacker fläta omkring hennes hufvud, och å ömse sidor om den

svanhvita halsen ringlade sig en fyllig, glänsande lock. Glädje

strålade ur de klara förgätmigej ögonen; men de uttryckte äfven någon

förvåning, ja nästan afund, öfver Lottas förändrade utseende och sätt.

Lotta var två är äldre än Lovisa: hon hade, i likhet med många andra,

länge hållit sig liten och knubbig, och sådan hade Lovisa ännu alltid

tänkt sig henne, men hon hade på en gång skjutit i vårten, och kunde nu

kallas lång, utomdess hade skuldrorna sänkt sig, lifvet smalnat, och

vårdad, ehuru ganska tarflig klädsel, visade en vacker vårt. Hennes

mörka hår var flätadt med omsorg och hängde i en lång och bred fläta

utåt ryggen; men de fordom så lifliga mörkblå ögonen, hade nu ett

nästan svårmodigt uttryck. Båda flickorna stodo således förskönade midt

emot hvarandra; men verkningen af denna ömsesidiga upptäckt var olika.

Lovisa slog sina händer tillsammans, och ropade okonstladt:

-- Hvad du har vuxit och blifvit vacker, kära Lotta! Du ser alldeles ut

som en jungfru från staden.

Lotta rodnade först, men bleknade sedan häftigt och kastade, utan att

yttra ett ord till välkomst, en forskande blick genom förstugudörrn,

der hon stod. Förundrad öfver detta oväntade mottagande, lutade sig

Lovisa utom dörrn, för att se hvad som så kunde upptaga Lottas tankar,

och blef då varse en bättre klädd mansperson, som, stödjande sig mot

väggen, syntes vänta på någon. Nu, då han såg sig bemärkt, steg han

ledigt fram, och Lotta, liksom sansad efter en stark sinnesrörelse,

sade i häftig, förebrående ton:

-- Hvarföre sade icke magistern, att mamseln Lovisa var hemkommen?

-- Emedan jag varit okunnig derom, svarade Walter, i det han, efter den

tidens sed att helsa, kysste den rodnande Lovisas hand, och bad henne

vara välkommen till hemmet. -- Hvilket vackert ställe, fortfor han

sedan, -- nu skall prostgården och dess omgifning förekomma mig likt

ett Eden.

Den tonvigt Walter gaf ordet _nu_, undgick icke Lovisa. Med den

sinnighet, som förvärfvas i sällskapslifvet, svarade hon:

-- Det är sannt att belägenheten och nejderna nu äro vackra, men hösten

är i antågande och beröfvar dem snart sin skönhet, och sedan skall

magister Walter nog sakna Åbo.

-- Derpå tviflar jag. För det närvarande skådar jag endast våren i sin

blomstring, sade Walter med uttrycksfull blick, men nästan hviskande,

ty Lotta, inkallad af modren i stugan, nalkades dem åter.

-- Huru länge har prostgården fått fägna sig af magister Walters besök?

frågade Lovisa, och lagade sig till art vandra hemåt.

-- Är det möjligt att mamsell Bryller är okunnig om att jag, sedan

första Maj, är en af dess invånare? frågade han.

-- Derom har man icke nämnt ett ord, det är mig således en verkelig

surprise.

Lotta följde dem hem på Lovisas anmodan. Vandrande utmed gångstigen

genom småskogen, plockade Walter några doftande Linnéer, bjöd dem åt

Lovisa, och sade:

-- Det vill förefalla mig, som om surprisen icke varit mamsell Bryller

synnerlig angenäm...

-- Huru kan herr Walter falla på en sådan förmodan? frågade Lovisa

muntert -- Tvärtom är jag förtjust att här finna en bekant för att

språka med. En bekant, som deltagit i de nöjen man njuter i den stora

verlden. Mig anar det, att det sistförslutna året varit den gladaste

tiden i mitt lif.

-- Huru kan den charmanta, den firade mamsell Bryller tänka så?

-- Emedan pappa och mamma visst icke mera låta mig resa till Åbo, och

här hemma är allt så enformigt.

-- Det kan icke dröja länge innan någon inställer sig, som får större

rättighet att bestämma mamsells nöjen.

-- Magistern menar säkert onkel och tant, inföll Lovisa med en rodnad,

som nogsamt upplyste den skarpsynte, att hon förstått hans mening --

och Nora till på köpet, som vill engagera mig vid sin så länge påtänkta

sällskapsteater.

-- Hon fortfar således med denna wurm?

-- Ack! jag har ju måst köpa och hämta med mig diverse teaterpjeser;

det skall bli roligt att se hvilken hon väljer.

Under dylikt skämt och prat nalkades de prostgården. Lovisa kunde icke

få Lotta öfvertalad att stanna qvar; hon klagade öfver hufvudvärk och

återvände hem. Lovisa hade genom mötet med Walter glömt ändamålet med

sitt besök, och sedermera, omgifven af sina anhöriga, var det så mycket

annat att fråga, berätta och visa, att synen i parken försvann ur

hennes minne. Likväl kom den för henne om natten, och i drömmen ansåg

hon den äfven för en grafvård.

* * * * *

Följande dagen, den 26 Augusti, samlades slägten och de närmare bekanta

hos prosten Bryllers till middagen, för att fira dottrens hemkomst och

dess namnsdag. På eftermiddagen skulle ortens ungdom samlas på ett

utsatt ställe och på bestämdt klockslag öfverraska Lovisa med deras

ankomst, samt sedan tillbringa aftonen med dans. Walter var den som

arrangerade alltsammans.

Lovisa förundrade sig storligen, när hennes mor nödvändigt ville se

henne klädd i hennes vackraste danskostym. Visst tyckte Lovisa att det

var litet löjligt att få styra ut sig hemma, och dertill på landet, men

gjorde likväl sin mor till villjes. I hvit, skir klädning, ljusröd

flors tunik, och en krans af törnrosor på det sköna håret, syntes hon

vid sitt inträde till de redan församlade middagsgästerna, som sjelfva

ungdomens gudinna, kostymerad för en modern bal.

Walter var blott öga. Här, i denna omgifning, utan medtäflarinnor,

tillhörde priset henne odeladt och obestridt. Under det han med vanlig

lätthet och sjelfbelåtenhet underhöll samtalet och klingade med den ena

och den andra vid bordet, egnades dock hans tankar och blickar endast

Lovisa, denna Hebe, som, oaktadt hon ej skänkte uti vinet, likväl genom

sin närvaro förvandlade det i nektar; men i sin förtjusning blef han

icke varse att tvenne mörka ögon följde alla hans rörelser, liksom

spionerande hvarje intryck åsynen af dagens drottning gjorde hos den

uppeldade unge mannen.

Det var Lotta som äfven nu passade upp vid bordet. När Lovisa inträdde

i rummet, hade en nära stående person hört Lotta uppge ett svagt rop af

beundran och öfverraskning, men kort derpå hade hon bleknat så, att

prostinnan med egen hand räckt henne ett glas vatten, och deltagande

frågat om hon var sjuk. "Det är bra nu igen," hade Lotta svarat, men

aflägsnat sig; dock återvände hon snart till sina göromål.

Vid måltidens slut försvann Walter, på mammas manande vink satte sig

Lovisa vid det nya, nyligen inköpta fortepiano. Hon hade genomspelt

några musikstycken, då hennes far jemte baronen och några andra herrar,

sittande vid ett fönster med ut sigt åt trädgården, på en gång blefvo

varse, att en stor mångfärgad flagga höjde sig och svajade öfver träden

i parken.

-- Ha! hvad är detta? Hvad vill det såga? Hvad skall det betyda? Ack,

säkert ett påhitt af den fyndige Walter! Låtom oss alla gå att se! --

hördes från alla håll, och under dylika utrop kom snart hela sällskapet

på fötter, och vandrade truppvist genom trädgården till parken; men med

klappande hjerta nalkades Lovisa ett ställe, som, efter hvad vi redan

veta, så mycket inverkat på hennes fantasi, ehuru hon undvikit att göra

några förfrågningar.

Ehuru skuggrikt stället var denna tid på dagen, var det likväl

tillräckligt ljust för att kunna se de vackra kransar af törnrosor och

blåklint, som i smakfulla sektioner lindade sig omkring obelisken, ända

upp till toppen. Fyra hvitklädda flickor, ibland dem Lotta, afsjöngo,

när sällskapet hunnit samla sig, några verser, tillegnade _Lovisa_. Då

försvann på en gång det förlänge Lovisa förut anmärkt, och nu syntes

hjertat, samt inom detsamma namnet _Lovisa_ i transparent, på dess

mörka botten.

Det hela var vackert och erhöll ett odeladt och äfven högljudt bifall;

men Lovisa syntes tankspridd, och svarade Lotta, som stående henne

närmast sakta frågade, hvad hon tyckte om tillställningen.

-- Det är alltsammans ganska vackert; men när jag, utan att någon

visste af det, i går såg det halffärdigt, förekom det mig som en

grafvård, och jag kan ej göra mig fri frän detta intryck.

-- Ack, den som der finge hvila! suckade Lotta.

-- Är du då redan så trött vid lifvet, kära Lotta? frågade en af de

andra flickorna, som hört dessa ord. -- Hvad skall du icke vara när

allt är förbi. Flickan menade dansen denna afton, hvarvid äfven de

fingo vara närvarande, kanske deltaga, om lyckan gynnade dem; -- men

Lotta såg på henne med en högst besynnerlig uppsyn och skyndade bort.

Hvarje mindre behagligt intryck försvann när hon, som var dagens

drottning, tillika med de öfriga inträdde i salen, der ungdomen redan

var samlad. På ett af Walter gifvet tecken begynte musiken en polska,

och alla flöto en stor ring kring Lovisa, som med Walter dansade inuti

ringen. Men snart svängde man sig i andra danser, och en mängd

konfusioner framlockade ett illa doldt leende på den unga flickans

läppar, då hon inom sig och under prat med Walter gjorde sina

anmärkningar om denna och hufvudstadens danssocieté.

Dansen fortfor, till mångas nöje, till andras obelåtenhet; här, som

annorstädes, var det mera godt om damer än kavaljerer, hvad de dansande

beträffar, icke derföre, att de gifta herrarne ansågo sig vara för

gamla eller styfbenta, tvärtom; baron, ryttmästarn jemte länsmannen och

tvenne för detta svenska militärer, alla män närmare femtiotalet, voro

de ifrigaste, men af de unga syntes några vara för blyga och försagde,

emedan de icke ännu lärt sig dansa, och ortens dandyer: ett par bröder

von U., nyss inskrifne vid ryska militären, ett par ingenörer jemte

Walter och Marenius, fjeskade endast omkring några utvalda, och således

blefvo de andra mindre bemärkta flickorna uran dansörer.

Lotta, med klockarens och kyrkovårdens begge döttrar, innehade den

anspråkslösaste platsen i rummet, det vill säga nära dörrn; hvad Lotta

tänkte, visste ingen, men de andra stötte hvaran i sidan hvarje gång

"unge magistern" med en fulländad dansörs skicklighet och behag, förde

Lovisa i den hvirflande vallsen, eller kadriljens invecklade turer.

Obemärkt af de andra, aflägsnade sig Lotta, och med ett "det är

qväfvande varmt" trängde hon sig genom den i förfstugan gapande

folkhopen, tills hon kom på den folktoma stora trappan, der hon satte

sig så afsides som möjligt, med handen stödd mot den brännande pannan.

Trappan var omgifven af löfrika träd, och hon dold i deras skugga;

hedanföre på gården stod en gungplanka, der tvenne personer suto i

förtroligt samtal och njöto af den vackra Augustinatten. Det var

prosten och hans svåger baron Y. Samtalet fördes halfhögt, och tanklöst

hörde Lotta blott i början ett och annat ord, men snart väcktes hon

genom ett ofta upprepat namn, och nu lyssnade hon med spänd

uppmärksamhet till det som följde.

Det var baronen, nu som alltid förande högsta ordet, hvilken fortfor:

-- Som jag sagt, vi kunna aldrig göra ett bättre val, och du gör rätt

att uppmuntra den unge mannen; med hans praktiska kunskaper och qvicka

hufvud går han långt och kan bli biskop med tiden...

-- Bror vill väl ändå icke, att jag skall bjuda ut min enda dotter

heller! invände den andra.

-- Det skall icke behöfvas, den vore blind, som icke ser att Walter är

pinkär l flickan.

Lotta uppgaf en dof suck.

-- Hvad var det, inföll prosten. -- Mån tro någon kan höra oss?

-- Var icke rädd, folket är upptaget af dansen eller musiken, det var

endast en vindflägt, som rörde löfven.

Prosten sade något som Lotta ej kunde uppfatta och fortfor sedan:

-- Äfven förmodar jag att den unge mannen ej har någon kallelse till

det andeliga ståndet.

-- Bah, den kommer nog. Jag skall tala vid Marenius, han förstår nog

den saken, och kan känna honom på pulsen, och allt skall gå bra. Han

predikar ju så att man med nöje kan höra på honom, och sjelf har du

sagt, att du ej kunde önska dig en skickligare Vikarius, ifall du ville

slå dig på ro. -- Utomdess må du vara säker om, att den gunstig herrn

icke gifvit mig anledning att proponera honom informators-befattningen

här i huset, om icke han spekulerar på Lovisa och survivancen, och

flickan tycks ingalunda vara honom obenägen. Vore han 10 är äldre,

uppgjorde jag en annan plan. Nora är, som...

-- Hör på godt folk, ljöd fröken Noras gälla stämma i förstugan, har

någon af eder sett till Baron? Kort derpå trädde hon ut på trappan med

en annan dam, och fortfor: -- Jag söker min svåger, som haft den

artigheten att engagera mig till nästa dans.

-- Uff! pustade baronen. Nu måste jag åter upp och tröska, och är dock

helt styf i lederna af nattkylan.

Det var långt lidet på natten. Många af gästerna hade redan begifvit

sig bort; men dansen var allt ännu liflig. Då föllo Walters ögon på

Lotta och hennes vänner, som nu fingo sig en och annan dans; Lotta var

ovanligt blek. En känsla af medlidande tycktes röra sig hos Walter, och

synbart förlägen bjöd han upp henne till walls. Hon rodnade starkt och

syntes villrådig; likväl följde hon slutligen med.

Efter tvenne hvarf om salen ville Walter upphöra, men icke så Lotta,

och då hon vallsade ganska bra och musiken fortfor, höllo de ut en

stund. Slutligen fattade prostinnan Lotta i klädningen och ropade:

"Vallsa då icke lifvet ur er begge två!"

Lotta drog djupt efter andan, lade handen på det klappande hjertat och

sade: "förlät, -- det var den sista dansen"...

Lotta försvann, och när de andra flickorna, något derefter, med en kyss

på prostinnans klädningsfoll, ödmjukt tackat för hedern och

välfägnaden, och sedan sågo sig om efter Lotta, sades det, att Lotta

ensam begifvit sig bort en stund förut.

* * * * *

Några dagar sednare passerades eftermiddagen hos Baron Y. på

Holmsjögård. Sällskapet var talrikt, och roade sig i den vackra

trädgården. Omkring några krusbärsbuskar stodo fröknarna S. jemte Nora

och några andra ogifta damer och pratade, under det de läto bären smaka

sig. Ett stycke från dem, likväl få långt, att deras temligen högljudda

prat icke kunde höras, var en kastgunga, der en yngre upplaga af båda

könen var samlad. Gungan, med afdelning för två personer, var nu

upptagen af Lovisa, som satt och Walter, som stod och kallade.

Alltid lika intagen af sina teaterprojekter, anmärkte fröken Nora, att

ingen passade bättre än dessa två till de båda älskande i Kotzebue's

"Brodertvist" som nu var på förslag.

-- Hvilken roll ämnar du välja sjelf? frågade den yngre fröken S., --

du må väl inte tänka bli gamla Griponia heller!

-- Hvarföre icke det, det kommer ju blott an på, om man spelar sin roll

väl, menade Nora, -- och gammal blir man nog genom ett och annat streck

i ansigtet.

-- Fy döden! utropade en af de andra damerna, som... sagt i parentes...

säg bäst ut af dem allesammans. -- Just derföre, att man skall smeta

till sig i syna, undanber jag mig alltsammans. Äfven anser jag denna

pjes vara alldeles opassande, med dess många karlroller och att klä ut

sig i karlkläder! Nej, jag tackar, derpå går jag icke in.

-- Få teaterstycken äro så passande som denna, försäkrade Nora, --

ämnet är allvarsamt och moraliskt, och utom den burleska scenen emellan

fru Griponia och advokaten uteslutes allt anstötligt. Hvad kostymen

angår, uppträder en af de gamla herrarna i nattrock, den andra i

syrtut, matrosen spelas af Marenius, och advokaten af August Bryller.

-- Och hvem af oss, menar du väl, vill åtaga sig de gamla gubbarna? Låt

Walter spela den ena och fendrik U---- den andra.

-- Det går icke an, svarade Nora, då skulle väl hela familjen U.

vara närvarande som åskådare och det önskar ju ingen af oss, eller

huru? Och hvem skulle då i Walters ställe bli älskare?

-- Å den rollen kunde jag kanske få lust till, sade den unga damen, som

förut talat om obehagligheten att -- smeta till sig.

-- Men då måste du ju äfven måla dig, anmärkte den äldre fröken S., och

jag tviflar att mamsell Bryller blir nöjd med en sådan älskare, -- det

ser ingalunda så ut, tillade hon litet försmädligt.

Denna anmärkning kom dem alla att se mot kastgungan. Lovisa hade stigit

upp, stödjande sig mot mellanstolpen. Walter höll sin vänstra arm

omkring hennes lif och kastade gungan med en sådan kraft och

skicklighet, att den gick till halfcirkeln. -- Fröken S. fortfor:

-- Den som så låter famna om sig, är visst icke nöjd

med en utklädd älskare; -- och jag begriper icke huru baron tillåter

ett så eget uppförande af denna Walter; hans far skall, efter hvad jag

hört, vara någon slags källarmästare eller dylikt.

Ingen svarade på denna frökens anmärkning. Walter och Lovisa lemnade

rum åt ett annat par, och Lovisa, som blef varse den nyss omtalade

gruppen, skyndade dit och blef mottagen med stor vänskap och

hjertlighet.

Nora föreslog då på skämt ett ombyte af älskarerollen. Lovisa antog

förslaget med nöje, och ville göra det till alfvare.

-- Ser du, hviskade den yngre fröken S. till sin syster -- nu var

återigen din bitterhet på orätt ställe.

Walter vandrade för att svalka sig i en af sidoallleerna, der genmöttes

han af Marenius, och båda togo vägen till en liten skogspark, för att

ohörde få språka bort en stund; efter ett och annat likgiltigt prat

frågade Marenius:

-- Nå, Walter, får man snart gratulera dig?

-- Hvartill?

-- Till en vacker och rik brud, och survivance l pastoratet efter

svärfar.

-- Oändeligt gerna till det första, om det bara låter göra sig, men

till det sednare har jag ingen lust.

-- Den kommer väl också med tiden, och dig hindrar ingenting. --

Philosophie magister är du, en omtyckt talare på predikstolen, och nu

erbjuder sig ett ypperligt tillfälle, som hundra andra i ditt ställe

skulle taga emot med uppräckta händer, icke kan du vara rädd för hvad

du ännu behöfver lära! Engång för alla, säg mig uppriktigt, hvad har du

emot detta stånd?

-- Mycket, och litet, allt huru man vill taga det, men låtom oss lemna

det derhän, ty närmare hvarken kan eller vill jag ej för dig utreda

mina åsigter af saken. Ett skäl kan jag likväl gifva dig: min förkärlek

till poesi och litteratur.

-- Du skämtar, huru många andeliga män äro icke utmärkta litteratörer.

En Franzén, en Wallin, en Tegnér...

-- Ja, om jag kunde följa deras fotspår...

-- Och bli biskop, menar du? Du syftar högt! men hvem vet, du är ung

och har gynnare...

-- Hvarföre vill du söka öfvertala mig att blifva prest? frågade Walter

med forskande blick.

-- Af vänskap och till din egen fördel. Alla apparencer äre ju äfven

gynnande; du är omtyckt i församlingen, och prosten önskar dig till sin

adjunkt. Hvar och en kan se att du tycker om Lovisa, och att hon snart,

om icke redan, besvarar din kärlek. Detta ser hennes slägt, och tiger,

-- den som tiger, samtycker; hvad önskar du mer? Vore jag icke din vän,

kunde jag nästan afundas dig, om en sådan känsla ägde rum i min själ.

-- Du har rätt, och likväl... Jag vill tänka närmare på saken.

-- Gör så, och låt mig veta ditt beslut, sade Marenius och aflägsnade

sig för att gå baronen till mötes, som syntes på något afstånd.

Walter blef stående några ögonblick, och såg efter den bortgående. --

Du kunde afundas mig! o, visste du huru mycket jag afundas din egen

sinnesfrid och lättro!

* * * * *

I en rymlig berså sutto fruarna omkring ett bord, läskande sig med de

utvaldaste bärsorter från trädgården. Talet föll på den för Lovisa

tillställda surprisen i ekparken, och i anledning deraf nämnde

prostinnan, att den såkallade "dragon Lotta," som deltagit i sången, nu

vore ganska illa sjuk. Hon sade, efter att hafva arbetat hela dagen på

åkern, vakat om natten, för att binda kransarna, andra dagen varit till

biträde i köket och uppassningen vid bordet. -- Nog såg jag att flickan

ofta skiftade färg, fortfor den goda frun, -- och varnade henne, att ej

förkyla sig efter dansen. Utan att vänta på de andra flickorna sprang

hon likväl hem, så tunnklädd hon var, men kom icke långt, ty

kyrkovårdens döttrar funno henne sanslös liggande vid gångstigen, som

går genom deras äng. Hon måste bäras hem; nu har hon stark feber och

yrar beständigt, säger modren. Ännu har jag icke velat underrätta

Lovisa om Lottas sjukdom, som kanhända är smittosam.