ERNEST. Då följer jag er!
FRUN. Men det gäller en resa . . .
ERNEST. Jag skall ha den äran att göra er sällskap!
FRUN. Åh, min herre!
ERNEST. Min fru . . jag kan vara lika envis, lika besynnerlig som någon
annan . . och kan ni, för att få bort mig, inte hitta på någon bättre
förevändning än en resa, så fruktar jag för att jag kommer att växa fast
i er salong!
FRUN (_afsides_). Det är ju det jag vill! (_högt_) Men, fruktar ni
inte -- --
ERNEST. Jag fruktar ingenting annat än att synas löjlig . . och som ni
gjort mig sådan i er niéces ögon, måste jag hafva upprättelse! . Jag
väntar den på stående fot!
FRUN (_afsides_). Vänta du! jag skall minsann ge dig upprättelse!
(_hon närmar sig honom_) Min herre! ni skall säkert anse mig mycket
brottslig -- --
ERNEST. Hvilket bryderi!
FRUN. I det jag lät er tro er vara älskad af min niéce, har jag spelat en
afskyvärd komedi med er?
ERNEST. Ni tillstår det?
FRUN. Ack ja! Det var inte hon som älskade er!
ERNEST. Det vet jag redan, min fru!
FRUN. Det var inte för henne som jag önskade väcka er kärlek! .
ERNEST. Men för hvem då?
FRUN. Kom ihåg att jag inte talat med er om henne förr än i sednaste
laget . . men jag ville . . jag tänkte -- --
ERNEST. Hvad?