ERNEST. Om? . .
FRUN. Om en annan! .
ERNEST. En annan mamsell?
FRUN. Nej, inte så alldeles! Men när jag såg er framför mig, så ung, så
älskvärd -- -- se inte på mig, jag ber er!
ERNEST. Men hvarför inte, min fru?
FRUN. När jag såg er så . . så strålande . . talade jag i stället om
en annan . . ty jag var rädd att ni skulle förakta henne . . som
skulle kunna vara er mor!
ERNEST. Ack min Gud!
FRUN. Ni vet nu allt! . Men jag besvär er vid er heder! inte ett ord om
denna förfärliga hemlighet, som ni tvungit mig att yppa . . Glöm denna
person, som redan har glömt er -- -- och som skall fortfara dermed . .
hoppas jag . .
ERNEST. Jag hoppas det också!
FRUN. Och på det er upprättelse må blifva fullständig i händelse ni
fruktar att hafva synts löjlig i Ceciles ögon, så kan ni få återse henne
i min närvaro, och förklara henne -- --
ERNEST. Ja! ja . . det är nödvändigt att jag får återse henne, . att
jag får förklara -- --
FRUN. Jag går att fråga henne om hon anser det passande att återse
er . . men min herre! låt den fatala hemligheten hvila i djupet af ert
hjerta!
ERNEST. Var fullkomligt trygg, min fru! . Jag är en hederlig man, och
det finns saker som en hederlig man aldrig upptäcker!
FRUN. Jag räknar derpå, min herre! . jag räknar derpå! (_går_).
Tolfte Scenen.
ERNEST (_ensam_).
Har man någonsin hört ett mera otroligt förtroende? . jag ryser ännu! .
Eröfringen är smickrande, och min ställning serdeles behaglig! .
Försmådd af niécen och afgudad af tanten! Åh! nej, nej! så får det inte
sluta! Jag måste hämnas både på den unga flickans förakt och den mogna
enkans suckar! (_han har stannat till höger; Cecile inkommer med Lise
från höger och för henne med sig fram på scenen, utan att se Ernest_).
Trettonde Scenen.