(FRAGMENT.)
=Första handlingen.=
_Första uppträdet._
(Klostrets bokrum. Välvd kammare med ett spetsbågefönster i bakgrunden.
Väggnischer med helgonbilder. Mellan dem å rummets ena sida bokhyllor med
folianter; å den andra en dörr. Under fönstret ett bord med krucifix. I
förgrunden ett annat bord, likasom det förra, av tunga former, vid vilket
pater HENRIK och ERLAND sitta framför en uppslagen bok. Oväder utanför.
Man hör regnets fall mot fönstret.)
Pater HENRIK. ERLAND.
_Patern_.
Det är en högtidsstund för mig, min son,
då vid din sida jag får genomvandra
den helga stad av tusenårig ålder,
vars utanverk är denna pärm, vars rigel
är denna häkta, konstigt utarbetad,
vars byggnader i ädelt majestät
på säker grundval resa sig mot höjden,
så luftiga och dock mot tiden trygga,
ty deras kolonnader äro tankar,
och varje valv är spänt av himmelsk längtan.
Så vandrom vidare på dessa gator,
med safir lagda och med ädel jaspis!
Var slöto vi? Den helge _Augustinus_
må än en stund oss läska med sin nektar.
_Erland_.
Här, gode pater, här. (Seende mot fönstret.)
Kolmörkt där ute,
och regnet öser ned i strida strömmar.
_Patern_.
Välan...
_Erland_.
Timglasets sista sandkorn viskar ren,
att timmen lidit.
_Patern_.
Ha, jag glömde tiden!
Så vänder jag mitt sandur än en gång
och lever så ännu en lycklig timme
med himlens helgon, glömsk av timligheten.
_Erland_.
(Lyssnande.) Allt mäktigare ljuda vindens toner
ur skogens djup.
_Patern_.
Du synes tankspridd, gosse.
Ack, jag förgäter dina sjutton år!
De älska solen mer än studielampan,
och det är rätt av dem: »allt har sin tid».
Nåväl, du ser, jag sluter redan porten
till _Herrens stad_[4] och fäller bommen ned,
ty skymningen är inne; han får sova
till nästa väkt --
(Hopknäpper pärmarne och sätter folianten på sin plats i hyllan.)
_Erland_.
(Stiger upp från stolen. Till sig själv.)
Jag måste upp och ut.
_Patern_.
Så är vårt studium slut för denna afton.
Du lämnar mig.
_Erland_.
Farväl, min gode fader!
I morgon är jag här vid vanlig timme
igen.
_Patern_.
Farväl! Min vördnadsfulla hälsning
till riddar Bengt och till hans huses ära,
din ädla mor!... Men hur det regnar ute!
Hur blåsten skakar fönstrets höga poster!
Och jag, som intet märkt av denna storm,
som nalkats oss där ute, medan vi
av helga runors frid och värme njöto.
Säg, vill du icke stanna, medan stormen
drar hädan? Stränge herrars makt är kort.
_Erland_.
Nej, fader.
_Patern_.
Dock din väg till riddarborgen
är icke lång, och mörker skyr du icke.
Men tag min kappa! Kvinnans verk vid sländan
försonar vandraren med regn och blåst.
_Erland_.
Onödigt, fader Henrik. Mellan mig
och himlens vindar kräves ej försoning,
ty fiender vi ännu aldrig varit.
Jag älskar skogen, natten, molnen, stormen.
Nu vill jag ut, men ej till riddarborgen,
det tysta hemmet med sitt enahanda.
Nu vill jag ut i skogens dunkla djup.
_Patern_.
Du är dig lik. Jag känner denna längtan,
jag känner den, men jag förstår den icke.
Av folket kallas du _den vilde_ Erland,
och kolaren, som bor i enslig hydda,
vet att förtälja, hur han mången midnatt
med barn och maka väckts av nattlig sång
ur skogens mörker, och han skulle häpnat
och trott, att nattens vålnader sitt spel bedreve,
om ej han känt _din_ röst, du vilde Erland --
du vilde gosse och ändock så stilla,
så mild och tankfull, när du vid min sida
i helga studier din tid fördriver.
Men lyd mitt råd, o Erland! Älska icke
den mörka natt med hennes skräckgestalter.
Den dödlige är skapt att älska ljuset,
det rosiga; och dagens gyllne stjärna,
tids nog den släckes för hans blick ändå.
Ty ljus och mörker, dag och natt, de växla
symboliskt, såsom goda tankar växla
med onda i tvedelad mänskobarm.
_Erland_.
Det där förstår jag ej. Mig synes natten,
den tusenögade, långt mera skön
än enögd dag, om än hon blundar med dem alla.
Men nog härom. Jag har nu skäl att vandra
en annan stig än den till Eköns slott.
Min far har dragit ut att halvvägs möta
herr Ulvsax, väntad såsom gäst där hemma
i denna kväll. Med riddar Ulvsax kommer
hans dotter.
_Patern_.
Ah, Helena! Jag förstår,
ja, nu förstår jag väl den lust som driver
dig ut i kväll mot stavkarl, ulv och stigman
och nattens troll.
_Erland_.
Av mörkret överraskad
måhända riddar Ulvsax med sin dotter
har farit vill. Men jag, jag känner skogen
och varje stig, som människa och myra
på milsvidd trampat bland dess furustammar.
_Patern_.
Väl, sök dem då! Jag vet, att det är ljuvt
förnimma vänlig röst på villostigar
och vid sitt rop: »Vem där?» till okänd skepnad,
som plötsligt träder upp på misstänkt väg,
till svar av hjärtlig röst få höra: »Vän,
god vän!» och trycka välbekanta händer.
Men säg mig, Erland, du som mycket älskar
att slunga pilar efter skogens vilddjur
och mången natt på vild och enslig jakt
ditt läger valt på mossbehupen klippa,
säg, har du aldrig sett i månens sken
den tysta skogsfrun mellan skogens stammar?
Ha aldrig klippans åbor, dvärgaskaran,
okunnig om ditt grannskap, vimlat fram
ur klyftorna att breda ut sitt smide
på enslig hed och syna det vid månsken?
Ha aldrig dessa troll, som fordomdags
med flintspjut kämpade mot våra fäders
järnskodda lansar, tills de slutligen,
besegrade, från öppna landet drevos
längst in i bergens obekanta gömmor,
men ännu, ruvande på hämnd och mord,
frambryta stundom under nattens timmar
att mana storm utöver stilla ängder,
att reta floder över deras bräddar,
bevinga klippor emot vigda tempel
och gjuta syndigt tal i sömnens öra --
ha aldrig dessa uppträtt för din syn
för att med rysliga gestalters sanning
till vanvett skrämma eller ock med skönhets
antagna sken till lust och synd förföra
den arme, som de finna på sin stig?
_Erland_.
(Undvikande.) Å nej, just icke.
_Patern_.
O, så tacka himlen
och änglaskaran, som i natten vakar!
Själv, må du veta, har jag prövat sådant.
_Erland_.
(Livligt.) Ni, fader? Men berätta vad ni sett!
_Patern_.
Sett har jag föga men har _hört_ dess mera,
med egna öron hört. Förstår du mig?
Rätt mången natt, sen jag min vila helgat
med sång och bön, har i den trånga cellen
jag plötsligt väckts av hiskeliga toner
här utifrån, som ingen mänsklig strupe
har kunnat alstra: ljud av hemsk förtvivlan,
med hån och avgrundsglädje rysligt blandad.
_Erland_.
Och sen?
_Patern_.
Mer har jag icke att förtälja.
_Erland_.
Vad tror ni detta var?
_Patern_.
Jag vet det ej.
_Erland_.
Väl har jag även... och jag tänkte just
i dag, när jag gick hit, att fråga eder
erfarna tanke om... dock nej, jag vet ej,
om jag berätta bör...
_Patern_.
Berätta, Erland!
_Erland_.
Nej... icke ännu. Först jag måste pröva,
om vad jag sett och hört är värt förtäljas,
om det helt enkelt var en jordisk syn,
fast mindre vanlig, eller om den var
från denna underjord, vars väsenden
jag hittills fåfängt...
Dock en annan gång
skall jag måhända kunna säga mer.
Ni eller ingen, fromme, vise fader,
skall höra denna sägen ur min mun.
God natt, min lärare!
_Patern_.
Gud signe dig!
Farväl och minns, att vandrarns bästa stav
och sköld och lykta är en bön till Herren.
(Erland går.)
_Andra scenen._