_Patern_.
Guds änglar skydde honom på hans väg!
Men kvällen lider. (Går till fönstret och ser ut.)
[4] »De civitate Dei», ett verk av Augustinus.
=Utgivarens tillägg och anmärkningar.[5]=
_Singoalla_ meddelades första gången i _Aurora_, Toalettkalender för år
1858, Göteborg 1857, C. F. Arwidsson. Novellen var först avsedd att
endast upptaga ett par ark, men allteftersom manuskript hämtades, visade
sig, att den kom att fylla -- 136 av kalenderns 184 sidor! Härav framgår,
att den äldre uppgift, det Singoalla skulle härröra från V. R:s Lundatid,
ej kan vara riktig, varom för övrigt denna prosadikts mognad bär inre
vittnesbörd. Men möjligt är ju, att idén till denna prosadikt redan då
föresvävat honom.
Som särskild bok utgavs den, med icke obetydligt omarbetat slut, år 1865
å Oscar L. Lamms förlag och med ovan meddelade förord. -- Tredje upplagan
utkom 1876 å Torsten Hedlunds förlag. Den fjärde utgavs å Alb. Bonniers
förlag, såsom praktupplaga med illustrationer av Carl Larsson, år 1894.
Den nu utgivna, femte, följer ordagrant fjärde upplagan. Dessutom
meddelas såsom tilllägg i denna upplaga, efter förf:ns handskrift, ett
fragment ur en påbörjad dramatisering på vers av denna Rydbergs
prosadikt.
Det förefinnes ganska väsentliga olikheter mellan första upplagan och de
senare, i det att, såsom ovan nämnts, framförallt _slutet_ är helt
olika. I kapitlet _Den sista nattvandringen_, som även i övrigt företer
flera olikheter, låter Rydberg i första versionen Erland -- sedan han
stött jaktkniven i Sorgbarns bröst och sagt den lille »pilgrimen från
helvetet» farväl för alltid -- vid sin hemkomst till slottet finna fru
Helena och den lille Erland slumrande i dödens sömn. Assim, som »velat
göra Singoalla lycklig även om dagen», har under nattens mörker smugit
sig in genom fönstret samt dödat hennes och Sorgbarns medtävlare om
Erlands kärlek.
Kapitlet _Dagningen_ i de senare upplagorna saknas i den första. I dennas
slutkapitel, _Pesten_, berättas (efter scenen utanför klostret vid
pestens ankomst, som är lika med den senare versionens), att Singoalla
för evigt bortjagat Assim, sedan han berättat om den lycka, han trott sig
skänka henne genom att döda Erlands maka och son. Hon förbannar honom.
Singoalla vill försona det brott, som är begånget. Hon går på morgonen
till klostret för att bedja munkarne taga vård om Sorgbarn och ville
sedan begiva sig till slottet och överlämna sig i riddarens våld. Men hon
bortvisas från det pestsmittade klostret; och från slottet jagar folket
henne bort med stenar, då de tro henne vara »pestflickan», en kvinna av
det folk, som fört plågan dit.
Riddar Erland irrar ikring i skogen. Sedan han kastat in ett gåvobrev på
Ekö slott genom klosterfönstret, finner han vid klosterkyrkan, hurusom
mängden samlats kring en öppen grav för att däri begrava en levande
människa, i tron att därmed skydda sig mot pesten. Denna människa är
Singoalla, som Erland räddar, i det han jagar bort hopen.
Därefter mötas åter Erland och Singoalla i skogen vid Sorgbarns lik.
Erland är slagen av pesten, och Singoalla bringar honom vatten och vårdar
honom. Sedan hon biktat för Erland, att Sorgbarn var hans och hennes
barn, försonas de inbördes och med Sorgbarns minne. Och under det
riddaren hör pesthymnens toner från klostret, utandas han sin sista suck.
Snart sluter även Singoalla vid Sorgbarns och Erlands sida sina ögon i
dödens famn. »Det var tyst, ty den store mandråparen hade fulländat sitt
verk.»
Efter berättelsen följa dessa reflexioner:
»Sagan slutar, såsom när under ett strängaspel strängarne plötsligt
brista i ett disharmoniskt ackord, förrän detta hunnit upplösas i
försonande samljud. Ty harmoni och försoning, var finnas de här
nere? Hör, stormen börjar åter brusa i skogen! Sjunger hans vilda
röst om harmoni och försoning? Orkanen ryter högt över jorden, men
nere i dess mull arbetar förgängelsen, alstringskraften och åter
förgängelsen. Blomman uppspirar, för att dess skönhet skall
maskstingas; barnasjälar uppstiga ur det obekanta för att iklädas
stoftskrud och orenas av synden. Trängtar du efter evig skönhet,
obefläckad oskuld, oförgänglig lycka, sök den icke på jorden, men
hoppas på evigheten!»
Från och med andra upplagan är, som man finner, slutet väsentligen ett
annat; slutackordet är ej längre så disharmoniskt. --
Skillnaden mellan andra (1865) och tredje upplagan (1876) är mest
språklig; ord som pröva, befalla, beskydda, äro utbytta mot fresta,
mana, hägna o. d. Den dikt, som förekommer i kapitlet »_Sorgbarn_», får
först i tredje upplagan sin n. v. lydelse; förut löd den helt olika,
sålunda:
»Vredgas icke, goda moder,
gråt ej heller, goda moder,
om du icke är en syster
till den mörka nattens skyar;
ty när nattens skyar vredgas,
fräsa blixtar över världen,
och den vida världen bävar
ty när nattens skyar gråta,
då förrinna de i tårar,
då försvinna de i tårar,
och de äro icke mera.»
I fjärde upplagan är första kapitlet så gott som helt och hållet
omskrivet; epitetet »vilde», som förut i de första kapitlen ständigt
användes framför Erland, är försvunnet. I kapitlet »_Avtåget_» äro nya:
Assims samtal med modern och hans besvärjande av gudarne; likaså i
kapitlet »_Sorgbarn_»: riddarens tal till patern.
Nämnas må slutligen, att enstaka historiskt förklarande notiser, som
förekommo i första upplagan, sedan avlägsnats, liksom ock en liten
polemik mot de lärde, som »negera» magnetismen.
Om »Singoalla» skrev Rydberg själv i ett brev 1892: »_Hon är min ungdoms
dotter, och trots all självkritik är jag ur stånd att känna mig likgiltig
för henne._» Denna äktromantiska prosadikt med sin mystiska timbre torde
ock vara det första fullödiga alstret av Rydbergs skaldesnille.
* * * * *
_Singoalla_ finnes översatt till danskan av anonym översättare: Helsingör
1866. År 1895 utgavs den i ny dansk översättning av _Otto Borchsenius_
med Larssons teckningar.
På tyska finnes den översatt i Reclams Universal-Bibliothek såsom N:o
2016 av _M. L. Sunder_ (Leipzig 1885), på holländska utkom den i tolkning
av _Philippine Wijsman_, Amsterdam 1899, och en finsk översättning utgavs
av _Juhani Aho_ 1895.