SENARE AVDELNINGEN.

=Sorgbarn.=

Tio år hava förflutit, och många skiften under den tiden timat.

Herre på Ekö slott är nu riddar Erland Månesköld; hans fru är Helena

Ulvsax, och hon bär redan en liten Erland vid sin barm.

Riddar Bengt och fru Elfrida äro avsomnade. Då Erland från sin utländska

färd, mätt på krig, blodsutgjutelse och tom ära, återkom till hemmet,

vilade de båda redan i sin murade grav under klosterkyrkans altare.

Men pater Henrik lever, och såsom han fordom besökte riddar Bengt,

besöker han nu riddar Erland och sitter om aftonen i salen vid hans sida,

samtalande om de märkliga händelser riddaren upplevat i främmande land.

Fru Helena lyssnar och småler åt sin lilla son; tärnorna lyssna även, där

de längst bort i salen svänga sina sländor.

Erland är lycklig med sin maka; men hans sällhet är ej oblandad, och

vilken jordisk lycka är väl det? Han har i stridernas vimmel urladdat sin

ungdoms eld; manligt allvar, stundom övergående till dysterhet, vilar på

hans panna; han har prövat livet och människorna; nu söker han vid den

husliga härden, i stillhet och glömska, sin jordiska trevnad.

Men i djupet av hans själ dväljes en skugga, som suckar i sitt mörker och

vill stiga upp i tankens och känslans ljus. Dock, riddaren förbannar

hennes suckan och besvärjer henne, som en ond ande, att förbliva stilla i

sitt djup -- ty alldeles förjaga henne förmår han icke.

Denna bild är Singoalla.

Denna skugga följde honom i strider och äventyr, i glädje och sorg, under

tider av fyllt hopp och tider av gäckad väntan. Hans minne av den bruna

flickan har visserligen klarnat men står dock i hemsk belysning, lik den,

som vilar över heden, då månen blodröd går upp över synranden. Det är

oupphörligt förenat med minnen av möten nattetid i skogen, av helgerån,

giftdrycker, dolkstyng, trolldom och hedniskt väsen. Och likväl tillstår

han stundom för sig själv, att han med kärlek fasthänger vid denna bild;

i sådana stunder vill han ej skåda sin Helena i ögonen; han rider ut i

skogen, rider vilt, så att hästen betäckes av fradga, rider länge, intill

dess natten ruvar på nejden.

En sommarafton, då riddaren, ansatt av sitt dystra lynne, red i skogen,

kom ett åskväder med strida regnskurar. Han sökte skydd i klostret, i

vars grannskap han var. Brodern portvaktaren, nu så skallig av ålder, att

tonsuren för honom var överflödig, öppnade porten, hälsade riddaren och

sade honom, att priorn var i bokrummet. Riddaren gick in och fann sin

gamle lärare med pennan i hand, skrivande i en foliant, på vilken han för

tio år sedan började arbeta. Det var den outtröttliga fliten, som lägger

sandkorn till sandkorn, till dess berget är färdigt, såsom tiden lägger

sekund till sekund och med samlade sekunder härmar evigheten. Rummet var

sig likt, dunkelt och högtidligt; björkarna skuggade som fordom det gröna

bågfönstret, och folianterna stodo på sina gamla hyllor; ja det märke,

som patern för tio år sedan, under den sista lästimmen med sin lärjunge,

lade vid _Extremum hunc, Arethusa, mihi concede laborem_, fanns ännu i

den gamle Virgilius. Men den forne lärjungen var icke mer gosse utan en

man med allvarlig panna och bleka, skäggvuxna kinder.

Riddar Erland satte sig vid paterns sida. Det utanför rasande ovädret, de

mot fönstret slående regnskurarnes vemodiga sorl stämde samtalet i dyster

ton. De båda männen samtalade om mänskliga tingens förgänglighet, men då

Erland endast såg det skiftande, flyende, skummande och försvinnande i

tidens flod, pekade patern mot himmelen och påminde om det oförgängliga;

då Erland yppade, att han ingenstädes funnit ren metall i människonaturen

utan alltid slaggblandad, sade patern: -- Stoft är stoft, ande är ande.

Men även här i stoftet skall anden dock varda herre. Materien är

underkastad ett andevardande, himmelen skall nedstiga till jorden och en

ny tid komma för människosläktet.

-- Tror ni det, fromme fader? sade Erland. Måhända är det då

byggmästaren, som nu går över jordens grund och röjer marken för den nya

byggnaden?

-- Vad menar du? sade munken.

-- Jag menar pesten, den svarta döden, böldsjukan, som härjar världen.

Jag har förut sagt er, vad jag såg i Tyskland, Italien, Frankrike, ja

vart jag ställde min kosa. Då jag återvände hit, lämnade jag bakom mig en

kyrkogård, alla söderns land, full av jämmer, död och förruttnelse.

Människorna dogo icke annorlunda än säden faller för lien. Lübeck var den

sista stad, jag såg i romerske kejsarens rike, ty där inskeppade jag mig

åter till Kalmar, och på Lübecks gator lågo nio tusen lik. Jag har hört

omtalas städer, där hundra tusen människor dogo inom få dagar. Är ej

detta byggmästaren, som vandrar över jordens grund och röjer marken för

den nya byggnaden? Skall icke ordningen snart komma även till oss?

-- _Miserere, Domine!_ Herre, förbarma dig! mumlade patern med

sammanknäppta händer.

-- Se, fortfor riddaren och pekade mot fönstret, se dessa droppar, som

falla mot rutorna och glida som i bäckar ned! Måhända ha de moln, som

alstrat dem, drivit hit från söderns pestsmittade bygder, där de uppsupit

giftångorna från de lik, som hölja jorden; måhända äro dessa moln

mordängelns mantel, som fladdrar över våra huvuden; måhända bär varenda

av dessa droppar i sitt sköte fröet till de levandes förintelse. Vem

vet?

-- Herre, förbarma dig! viskade munken.

Mörkret i bokrummet ökades av de svarta skyar, som drogo över

himlavalvet. Då och då ljungade en blixt genom rymden och kastade ett

bländande sken i rummet. Det var, som om en röst från himmelen sannat

riddarens hemska gissning.

-- Det går en sägen, fortfor denne, att pestens ankomst till en ort bådas

genom en syn. Man ser tidigt på morgonen en gosse inträda genom

stadsporten med en räfsa i handen. Räfsar han utanför ett hus, där dö

många. Stundom följes han av en flicka, som bär en kvast, och sopar hon

utanför ett hus, där dö alla. Men detta är väl bara en saga. Visst är,

att de flesta människor tro yttersta domen nära och därför testamentera

sin egendom till kyrkor och kloster.

-- Du sade sant, det är byggmästaren, som röjer marken för sitt nya hus.

Erland, när jag såg dig anlända hem och såg den vita mantel med rött

kors, som höljde din rustning, då sade jag till mig själv: Se där en

stridsman, som vigt sitt svärd åt trons utbredande, sin lekamen åt

späkningen, sin egendom åt kyrkan, sitt allt åt Gud! Jag trodde, att du

avlagt en andlig riddarordens löfte, att du var munk och krigare i en

man. Jag gladde mig däråt, ty det var sådan jag drömde mig din framtid,

då du var gosse; det var detta mål jag ville, att du självmant skulle

söka. Väl är icke allt detta uppfyllt; du har kämpat mot de otrogna i

Lithauen men är en världslig man: du har maka och son. Vet, unge riddare,

att en byggnad uppföres med jorden till grundval, med himmelen till tak.

En ny väldig arbetare har lagt sin hand på verket och påskyndar det med

jättefart; ja, denne arbetare är, såsom du sade, ingen annan än Pesten,

som nu härjar jorden. Människorna, sade du även, testamentera sin egendom

till kyrkor och kloster. Väl, byggnaden reser sig således sten för sten.

Den mycket haver, honom skall mer varda givet. Guldets onda elementarande

kristnas icke, förrän han bundits i kyrkans band; då varder han ängel,

som ur ymnighetshornet välsignar jorden. Allt, allt, vad jordisk rikedom

heter, skall, penning för penning, samlas i kyrkans sköte; och då allt,

allt är samlat där, var är då de jordiska furstarnes makt? var den rike,

som förtrycker den fattige? var den nödlidande, som förgäves ropar på

bröd? var en andlig förmåga, som ej skall utvecklas i Guds tjänst? var en

gnista snille, som ej skall framletas ur askan och upplivas till ett

stort ljus? var en enda barnasjäl, som ej med alla sina slumrande

förmögenheter skall utbildas till en fullkomlig människosjäl? Då kyrkan

äger allt, så är också allt gemensamt, hela mänskligheten ett brödraskap,

förenat i kärleksmåltider kring Kristi bord; då är ingen rik, men heller

ingen fattig; då är det tusenåriga riket kommet. Ja, må det komma! Amen!

Erland, det är detta mål, till vilket ett förbund, utbrett över hela

kristenheten, strävar. Förbundets huvud är vår fader i Rom, och jag är en

av dess ringaste medlemmar med föga kraft, men med god vilja och gott

hopp...

Ovädret fortfor. Det var nu mörkt, och patern tände en lampa. Hennes

matta ljus kunde ej dölja de vita blixtar, som alltemellanåt fladdrade

över fönstrets svarta grund och göto sitt sken på riddarens och munkens

bleka anleten.

-- Följ mig till kapellet... Guds röst höres i stormen... låt oss bedja!

sade patern och steg upp. Erland följde honom.

Munkarne kallades till kapellet. Vaxljusen i grenstakarne tändes. Samlade

kring altaret och knäböjda vid detta uppstämde munkarne en sång, i vars

toner dallrade känslor, för vilka intet hjärta år alldeles främmande:

människans rädsla för naturens övermakt och vrede, för hennes dunkla

alstringskraft och omotståndliga förstörelselusta, men även människans

förtröstan till ett barmhärtigt väsen, vars kärlek är närvarande även i

ödeläggelsen.

Med munkarnes sång förenade sig ljuden från klockornas helgade malm. Men

högre och kraftigare än de dånade åskan, brusade stormen.

När bönen var ändad, återvände patern och riddaren till bokrummet.

Klockorna klämtade ännu; de skulle ringa, så länge stormen fortfor, och

mana det kringboende folket till bön.

Riddaren ville nu återvända hem och ämnade gå till sin häst, som

överlämnats i brodern Johannes' vård. Men i samma stund inträdde denne

och anmälde, att en gosse av främmande och ovanligt utseende ville tala

vid priorn.

-- Varifrån kommer han i detta oväder? sporde priorn förundrad.

-- Jag vet icke.

Priorn och även riddaren tänkte ögonblickligt på den syn, som troddes

båda pesten.

Gossen infördes i bokrummet och åsågs med undran av patern och riddaren.

Han var liten, späd, omkring nio år gammal. Regnvatten droppade ur hans

långa mörka lockar, men en kappa, som han avlagt där ute i valvgången,

hade skyddat hans bruna dräkt mot väta. Hans anletsdrag voro sköna men

buro en sådan prägel, att man knappt trodde sig se ett barn; ty det låg

så djupt allvar på hans panna, så mörk erfarenhet och hemlighetsfull

glans i hans ögon, så mycket tyst och tåligt lidande på hans bleka

kinder, i linjerna kring hans lilla mun och i den fina åderteckningen på

hans stora ögonlock, att det bildade icke en naturlig utan en

övernaturlig samklang med hans barnsliga ansikte. Hans dräkt var, som

nämnt är, brun och i tyget grov men likväl så skuren, som om den

förfärdigats av en moder, stolt över sitt barns skönhet.

Var det pestgossen? Nej, han bar icke den hemska räfsan... Nej, han var

ej en skenbild utan en liten varelse med människoblod i ådrorna.

-- Vem är du? frågade patern och lyste med lampan på främlingen.

-- Jag heter Sorgbarn.

-- Har du vandrat långt i detta förfärliga oväder, stackars barn?

-- Ja.

-- Varifrån kommer du?

-- Fjärran från.

-- Sorgbarn! Ett ovanligt namn! Dock känt i den heliga skrift. Är du

ensam?

-- Ja.

-- Är du kristen? frågade riddar Erland hastigt.

Gossen jakade åter.

-- Kan du uttala Guds och Kristi namn? frågade priorn till yttermera

visso.

-- Gud och Kristus, upprepade gossen, i det han böjde huvudet och gjorde

korstecknet.

-- Nåväl, fortfor priorn lugnad, säg mig nu, vad ditt ärende är, och giv

mig även närmare besked än hitintills om skälet till din vandring, huru

du kommit hit, och vem din fader och vem din moder är. Därefter skall du

föras till klosterköket för att äta dig mätt, och sedan det skett, skall

du få en säng att vila i, ty trött och hungrig måtte du vara.

Medan priorn talade så, sken en blixt in i rummet och rullade åskan så

häftigt över deras huvuden, att patern och riddaren korsade sig och sade:

-- _Miserere!_ Men Sorgbarn stod lugn med ögonen fästa på golvet.

-- Kom fram, sade riddaren till gossen, och låt mig närmare se på dig!

Sorgbarn gick fram och såg riddaren i ögonen.

Riddar Erland lade sin hand på hans huvud och suckade djupt -- han visste

ej varför. Han kunde ej skilja sin blick från gossens drag; de påminde

honom om något förflutet. Och under det han så betraktade den lille

vandrarens ansikte, började åter skuggan, som dvaldes i hans själs djup,

att sucka, röra sig och söka tränga upp i själens ljusare, av minnets

klarhet lysta ängder. Då grep riddaren med omedveten häftighet om den

lilles arm och tvekade, om han skulle trycka honom till sitt bröst eller

slunga honom bort med sin arms hela kraft. Men gossen gav riddaren en

blick, som om han ville säga: Släpp min arm! Du gör mig illa.

De upplysningar patern äskade vann han endast genom många upprepade

frågor. Se här vad han fick veta:

Sorgbarn hade vandrat långt, genom stora skogar, genom många städer och

farit över vida vatten. Vad dessa skogar, städer och vatten hette, det

visste han ej, ty han var icke vetgirig på namn, och de namn han hört

hade han glömt. På sin vandring var han icke ensam; han hade haft

följeslagar. Men vilka, därom gav han föga besked. Då patern närmare

frågade om detta, teg han, likasom han ej förstått frågan, och då patern

upprepade den, teg han åter.

Om ändamålet med sin vandring berättade Sorgbarn följande, som icke litet

förvånade både patern och riddaren:

-- Det är vordet uppenbarat för min moder, att ett kloster skulle finnas

i denna nejd, vilket en gång i förflutna år plundrades av hedningar. Det

är likaledes uppenbarat för min moder, att de rövade skatterna skulle

återfinnas genom mig, om hon med mig ville företaga en vallfärd till det

avlägsna klostret, och om en riddare, som är herre över trakten

däromkring, ville taga mig till sin ende livtjänare, och jag ville tjäna

honom i hundra dagar och sova på mattan vid hans dörr. Då sade min moder,

att det vore ett Gud behagligt verk att uträtta detta; min moder sade

ock, att hon var mycket olycklig, och att Gud kanske skulle återgiva

henne lycka, om denna uppenbarelse fullbordades. Hon sade även, att vi

borde göra detta för min faders själs skull, ty min fader hade syndat

mycket, i det han brutit ett heligt löfte. Därjämte var min moder glad,

att hon fått denna uppenbarelse; hon dröjde icke att giva sig på väg och

tog mig med sig. Jag hade även en annan ledsagare, men nu är jag ensam.

Är detta det kloster, till vilket jag är sänd? Har detta kloster hemsökts

av hedningar? Bor här bredvid någon riddare, som heter Erland, ty så

skall vara hans namn.

-- Den Gud, som hägnat dig på din långa väg, späde pilgrim, har ock lett

dina steg rätt, sade patern och betraktade Sorgbarn med vördnad. Ja,

detta kloster plundrades för tio år sedan av hedningar, och den riddare

du söker sitter här. Denne man är riddar Erland Bengtsson Månesköld. Det

synes, som om Gud med detta ville göra ett underverk i våra tider.

Utgången skall visa det. Dock -- icke sällan hör man omtalas lika

underbara syner och uppenbarelser. Undfick din moder sin uppenbarelse i

vaket eller drömmande tillstånd, du unge Sorgbarn?

Men Sorgbarn svarade ej på denna fråga, ty hela hans akt var fäst på

riddaren. Gossen skakade huvudet och sade till sig själv:

-- Nej, sådan är han icke. Min moder sade, att han är ung, vacker och

skägglös.

Vad vilja dina ögon? frågade riddaren, som suttit tyst med pannan lutad i

handen. Hans röst var sträng, då han gjorde frågan.

-- Är du riddar Erland! frågade Sorgbarn.

-- Ja... och du, landstrykare, vem är din fader och vem din moder? Du har

sagt mycket men icke detta. Ditt tal har varit långt och slingrande som

en ål. Det har runnit bort utan att lämna spår. Vem är du själv? Av allt,

vad du sagt, vet jag ingenting.

Nu började pater Henrik i väl valda ordalag föreställa riddaren, att

detta ej var rätta sättet att bemöta en pilgrim, ung och värnlös som

denne och kommen i så underbart ärende. Icke allena för pilgrimens egen

skull, ej blott för hans faders och moders, ej heller endast för

klostrets, utan förnämligast för att se, om ej Gud med detta ville bevisa

ett underverk, vore det riddar Erlands skyldighet att emottaga pilgrimen

i sitt hus och låta honom sova på sin matta. Vore villfarelse eller svek

med i spelet, skulle väl detta snart röjas, om icke förr, så efter de

hundra dagarnes förlopp.

Patern tillade, att Sorgbarn skulle denna natt vila i klostret, men att

om riddaren för den bestämda tiden ville taga honom till tjänare, skulle

det fromma verk, som barnet med denna tjänst uträttade, följande morgon

invigas med en högtidlig mässa i klostrets kapell, vilken riddaren och

fru Helena inbjödos att övervara.

-- Nåväl, svarade riddaren, det må så bliva. Och han fortfor viskande:

-- Om jag ej hört denne gosse uttala Guds och Kristi namn, skulle jag tro

honom vara en ond ande, ett hemskt spökelse, ett bländverk från

avgrunden. Se hans ögon Äro de ett barns ögon? Talar ej olyckan ur deras

mörka djup? Jag säger er, fromme fader, bestänk detta barn i morgon

rikligen med vigvatten!

-- För mig är hans ansikte intagande, och ej heller ser jag något ont i

hans ögon, svarade priorn.

-- Jag tänker på pestgossen, mumlade riddaren. Måtte den här icke föra

olyckan i mitt hus!

-- Vilken tanke!

Riddaren bläddrade mekaniskt i handskriften, som låg framför honom,

sänkte huvudet i båda sina händer men lyfte det igen och såg med en blick

av överraskning och nästan rädd misstänksamhet mot dörren, ty han hörde

något därifrån: en halvt viskande, halvt sjungande barnröst, ledsagad av

toner med en skär, spröd, eterisk klang.

-- Vad är detta? Är det han? Vågar han sjunga i vår närvaro? Och då åskan

går! Miskunda dig, Gud! Vilken blixt!

Riddaren ville stiga upp. Hans ögon voro hotfullt riktade på gossen; men

patern lade hejdande sin hand på hans arm. Även patern var förvånad, när

han hörde Sorgbarn sjunga och såg honom knäböjd knäppa med fingrarne på

glasbitar, som han framtagit ur sina kläder och lagt på golvet. Väl är

det sant, att barn pläga hastigt byta allvar i lek och lek i allvar, men

att göra det nu och under sådana förhållanden var dock högligen

överraskande. Riddaren vände sitt ansikte mot patern och sade:

-- Min gamle lärare, jag blygs, när jag säger det, och jag förstår det

icke själv, men detta barn, om det är ett barn, förvirrar mig, skrämmer

mig, uppjagar stygga minnen och inbillningar. Du hör ju, att han sjunger!

Tro mig, det är en trollsång. Vet du vad? Jag hörde i min gossetid en

landstrykare, den gången en gubbe, sjunga en trollsång, en som gjorde mig

halvgalen av lust att rusa in i mannaskaror och slå och döda och dödas.

Han sjöng om Satan, som han kallade Oden, i spetsen för svear och göter,

våra olyckliga hednafäder, eggande dem till kamp, förmodligen mot

kristendomens stridsmän. Han sjöng om pilforsar, störtande ned i

spjutskogar, om ett vapenhav, vältrande skriande böljor, piskade av

valkyriestormen och skimrande i svärdens ljungeldslågor. Jag såg, ja, jag

såg Satan på den åttafotade helveteshästen. Gråa moln och blåa

himmelsflikar fladdrade från hans axlar. Jag hörde hans rop mitt genom

stridslurar, dånande som domsbasuner. Minnet skär mig genom märg och ben.

Jag var förtrollad, förhäxad, utom mig. De kringstrykande sångarne äro

ett farligt folk. Väl, att de nu i det närmaste försvunnit. Den här

pojken är av deras yngel. Tysta honom!

Sorgbarns sång var vemodig och omfattade endast några toner, som bildade

en enformig, ödslig och främmande melodi. Om riddaren och patern velat

lyssna till Sorgbarns sång, skulle de på en mellanstund, då åskan var

tyst, kunnat höra följande ord, ledsagade av glasbitarnes klang, regnets

sorl där ute och klockornas dån från tornet:

Solen går ned, och molnen vandra med vefullt sinne

hän över skummande sjö, över susande skogars mörker,

tranan skriar på ödsligt skär,

falken dväljes i klyftans skygd;

trött att jaga han gömt sin näbb

vingens av skurar tyngda dun.

Solen gick ned, det svartnar så djupt under gran och fura,

regnet sorlar och ränniln suckar i bergets mossa,

molnet löser sin sorg i gråt,

sonen vilar på moderns sköt,

molnets son och hans sorgsna moder

längta och svinna i tårar hän.

Dessa ord sjöng Sorgbarn, men innan han slutat sin sång, steg riddaren

upp, gick fram till honom och trampade glasbitarne i smulor.

-- Hör du icke åskan? sade han och fattade gossen häftigt i armen. Vill

du gäcka Guds röst i stormen? Var har du lärt seder? Höves det ej den

fromme att korsa sig och böja sitt huvud för blixten? Är du en hedning?

Sorgbarn såg på sitt smulade klangverk och sedan på riddaren.

-- Får jag tjäna dig i hundra dagar eller icke? frågade han, likasom han

ej förstått riddarens vrede.

Denne släppte hans arm och kunde knappt uthärda hans blick men svarade:

-- Du må komma, ty det lyster mig se, vem du är. Men dessa hundra dagar

skola icke varda dina sötebrödsdagar, var viss därom! Du skall få sova

på min matta men också vara min hund och lönas med sparkar. Och

återfinnas icke de plundrade klosterskatterna genom dig, såsom du

föregiver, att det är uppenbarat din moder, då har du än värre att

vänta.

Sorgbarn tycktes icke frukta utan glädja sig åt löftet, ty det skimrade

likasom fröjd i hans mörka ögon.

Riddaren önskade nu god natt åt priorn, som i hjärtat var ledsen över

hans hårdhet mot den lille pilgrimen. Men pater Henrik sökte gottgöra

detta med att visa gossen dess större godhet; när riddaren gått, förde

priorn Sorgbarn icke till klosterköket utan till munkarnes bord i

refektorium, satte honom vid måltiden mellan sig och den äldste

klosterbrodern och talade med munkarne om hans vallfärd och märkvärdiga

ärende.

Sedan bröderna hört detta, visade de Sorgbarn större vördnad, än äldre

män vilja tillmäta gossar.

Efter måltiden bäddades åt Sorgbarn en säng i bokrummet, där han

överlämnades åt ensamheten, sedan priorn önskat honom god natt, välsignat

honom och återvänt till sin cell.

=Riddaren och pilgrimen.=

Tidigt följande morgon hölls i klosterkapellet den mässa, med vilken

pater Henrik beslutit inviga Sorgbarns fromma värv hos riddar Erland.

Den förflutna nattens åska hade rensat luften. Morgonen var dejlig. Vid

Erlands arm vandrade fru Helena till klostret, följd av alla slottets

tjänare och tjänarinnor. Riddaren hade för sin husfru omtalat sitt möte

med Sorgbarn, dennes ärende och sitt löfte att emottaga honom. Mot detta

löfte hade fru Helena så mycket mindre att invända, som det gällde en

from gärning, genom vilken måhända Guds kraft på ett underbart sätt

skulle uppenbaras. Hon var tvärtom brinnande i hågen att se den unge

pilgrimen och gladdes högligen över att just hennes hus var det, vari

uppenbarelsen ålagt honom botgöra och tjäna. Och när fru Helena inträdde

i kapellet och munkarnes högtidliga sång tonade henne till mötes och hon

bland deras böjda skepnader upptäckte gossen, iförd en snövit skrud och

skönare än någon av de keruber, med vilka en konstnär smyckat Gudshusets

väggar, då knäföll hon och med henne riddaren och allt folket och

förenade sin bön om det fromma verkets framgång med den ambrosianska

hymn, som högtidlig, fastän sjungen av darrande stämmor, fyllde valvet:

O rex æterne domine,

Rerum creator omnium,

Qui eras ante sæcula

Semper cum patre filius...

Rökelsekaren svängdes och slöjade koret med ljusa skyar; pilgrimen

knäböjde på altarrunden och emottog välsignelsen. Sedan detta skett,

fattade priorn hans hand och förde honom fram till riddaren. Fru Helena

emottog honom med vänliga ord; riddaren sade intet men såg noga till, att

Sorgbarn, likasom alla de andra, fick sin andel från vigvattenskvasten,

då de lämnade kapellet. Sedan Sorgbarn åter ifört sig sina vanliga

kläder, följde han, ett mål för allas nyfikna blickar, sitt nya

husbondfolk till slottet.

På vägen dit timade, att en raggig hund med långsamma steg, likasom stela

av ålder, kom gående ur skogen, sällade sig till Sorgbarn och slickade

hans hand. Därefter vädrade han på riddaren, uppgav ett tjut och ville

hoppa upp mot hans bröst. Riddaren sparkade hunden tillbaka, men då han

åsåg djuret närmare, utropade han och stannade:

-- Min gamle Käck! att du ännu lever! Varifrån kommer du?

Riddar Erland smekte hunden och kunde inom sig ej nog undra över detta

oväntade återseende, ty Käck hade för tio år sedan försvunnit, och

riddaren trodde, att det främmande folket hade stulit honom, eller att

han var uppäten av vargarne.

Dock gladde sig riddaren icke över återseendet, utan snarare fyllde det

honom i denna stund med skumma tankar, mörklagda aningar, och förband sig

med minnen, från vilka han helst ville vara fri. Men Käck gick troget i

riddarens spår till slottet, välkomnades där av de äldre bland husfolket,

för vilka hans återkomst gav skäl till mycket tal, och intog, i trots av

det yngre hundsläktets förargelse, sitt gamla bo på borggården.

Nu följer att omtala, huru Sorgbarn tillbragte sina dagar på Ekö slott.

Riddar Erland fogade sig med motvilja i de anordningar, som Sorgbarns

värv krävde. Fru Helena utsåg åt sin man ett tomrum till sängkammare, och

hon uppmanade honom vänligt men enträget att endast av Sorgbarn låta

betjäna sig, huru illa det än måtte ske; ty så var ju uppenbarelsens

föreskrift. Samvetsgrant iakttogs därför, att endast Sorgbarn fick brädda

hans bägare och uträtta hans bud. Men ingalunda tycktes det smaka

riddaren att emottaga sin bägare ur den lille botgörarens hand; ja de

bägge första dagarne rörde hans läppar icke pokalens rand. Mörka blickar,

tunga ord vordo gossen ymnigt till del; stundom hände ock, att riddaren

lyfte sin hand för att slå honom; men då stod Sorgbarn, som vanligt,

stilla, tyst, med fällda ögonlock... och riddaren tyglade sin vrede.

Minst tålde riddaren hans ögon; detta visste Sorgbarn och såg honom

därför sällan i ansiktet. För att undvika sin påtvungne tjänare vistades

riddaren mer än vanligt i skog och mark; han jagade, fiskade, besökte

underhavande och tillsåg deras arbeten på åker och äng. Då hade Sorgbarn

sina lediga stunder, och dem nyttjade han till att vandra i skogen,

varunder Käck vanligen följde honom, eller att sitta ensam i en öde

tornkammare, där ett sönderblåst fönster gav honom ämne till ett nytt

tonverktyg; vid det sjöng han då sina vemodiga och besynnerliga visor,

diktade av någon inom honom. Sorgbarn fick vid dessa tillfällen vara

ostörd, ty man trodde, att han i sin ensamhet väntade på uppenbarelsen,

var han nämligen skulle finna de rövade klosterskatterna. Men om natten

vilade Sorgbarn på mattan innanför riddar Erlands dörr, och denne åhörde

otåligt under sömnlösa timmar suckarna, som pressades ur gossens barm.

Om aftnarne, då riddaren satt i salen hos sin fru, var Sorgbarns plats i

ett avlägset hörn. Fru Helena talade ofta till gossen vänliga ord; men

hans ansikte lyste aldrig av glädje. Dock förstod han hennes välvilja;

det märkte hon i hans ögon. Men när riddaren, som ofta hände, tog sin

son, den lille Erland, i famn, lät honom rida på sitt knä eller smekte

och kysste honom, då kvävde Sorgbarn snyftningar men lät tårar rinna, ty

tårar höras icke, och mörkt var hörnet, där Sorgbarn satt.

Så kom den tionde dagen av Sorgbarns vistelse på Ekö. Riddaren hade rott

ut på sjön att fiska; Sorgbarn gick till skogen. När riddaren återvänt

från fisket och satte sig till middagsbordet, var Sorgbarn icke

tillstädes. Hans plats var annars bakom riddarens stol, ty han betjänte

sin herre även vid måltiderna.

-- En påpasslig tjänare och en ivrig botgörare, denne Sorgbarn! sade

riddaren. Ve hans arme faders själ, om ej andra överloppsgärningar än

denne sons kunna lösa henne ur skärselden!

Men riddaren hade knappt uttalat dessa ord, förrän Sorgbarn inträdde.

-- Kom hit, ropade riddaren, vars vrede var väckt, det är svårt att säga

av vilken orsak. Är du min tjänare, så må du ock passa på din tjänst, du

lilla spökelse!

Och därmed slog riddaren Sorgbarn så häftigt i ansiktet, att han föll

till golvet.

Fru Helena gav sin hårde man en förebrående blick för denna grymhet; men

Sorgbarn steg upp, avtorkade en fuktig glans ur ögonen och upptog ur sin

livrock ett skinande smycke, som han med blossande kinder räckte

riddaren.

Det var Mariabildens gyllene krona, för tio år sedan rövad ur klostret av

det främmande folket. Riddaren igenkände henne och häpnade; fru Helena

fattade kronan och utbrast i ett glädjerop. Den lille Erland, som satt

bredvid sin fader, sträckte armarne efter henne, ty hennes glans fägnade

hans ögon.

-- Var har du funnit kronan? frågade riddaren.

-- I skogen, svarade Sorgbarn.

-- Har du funnit allt?

-- Nej, men om tio dagar skall jag finna mer, och om hundra dagar har jag

funnit allt; så talade min moder.

Riddaren teg och fortsatte sin måltid. Men fru Helena fattade Sorgbarns

arm, lade sin kind till hans och sade halvhögt:

-- Du lille pilgrim, förlåt herr Erland! Han vill dig icke illa, men han

är häftig till lynnet.

Vid dessa ord brast Sorgbarn i gråt. Även den lille Erland började gråta.

Barnens känsloliv är sällskapligt. Och han tyckte om Sorgbarn, ty

Sorgbarn lekte stundom med honom och visade stort tålamod med hans

nycker.

Då steg riddaren upp, slängde stolen utåt golvet, lämnade salen och gick

till sin tornkammare.

Sorgbarn gick efter, ty hans tjänst bjöd detta. Men han fann dörren till

tornkammaren låst; riddaren ville vara ensam. Då satte sig Sorgbarn vid

dörren och väntade i långa timmar. Men först mot kvällen trädde riddaren

ut. Han gick då till salen, talade föga med fru Helena, åt sin

aftonmåltid och vände, följd av Sorgbarn (ty tjänsten bjöd ju honom

detta), åter till sin sängkammare.

Dagern föll sparsamt in genom det trånga och dunkla fönstret. Riddaren

synade ett gammalt svärd och teg. Det var så tyst, att sandens rinnande i

timglaset förnams som en sakta röst, viskande om tröst och död.

-- Fyll min bägare! bjöd äntligen riddar Erland.

Sorgbarn hällde litet aftonvin i pokalen och räckte den med darrande

hand, med sänkta ögon, åt sin herre.

-- Det smakade gott, sade riddaren och satte bägaren på bordet.

Erland gick till vila. Sorgbarn lade sig på sin matta. Då märkte han, att

hans läger var mjukare än vanligt, och fann ett täcke dolt under mattan.

Undrande på vem som gjort detta, ty ingen annan än riddaren och han själv

hade ju varit i kammaren, släpade han undan täcket, ty hans värv krävde

det vanliga hårda lägret.

Det såg riddar Erland men sade intet.

En stund förflöt, och endast sanduret hördes i tornkammaren. Då sade

riddar Erland:

-- Sorgbarn, jämka min huvudkudde.

Sorgbarn steg upp, uträttade befallningen och återvände till sin matta.

-- Nu vilar jag gott, sade riddaren.

En halv timme förflöt. Sorgbarn trodde nu, att riddaren sov, och lät

därför en suck frigöras ur sitt hjärta, viss, att den icke skulle

uppfångas av sovande öron. Men han spratt till vid riddarens röst, som en

stund därefter frågade:

-- Sorgbarn, sover du?

-- Nej.

Det var åter tyst. En timme förflöt. Det outtröttliga sanduret viskade,

som alltid, om tröst och död. Sorgbarn lyssnade till viskningen och

tyckte sig förstå henne. Då hördes åter riddarens röst:

-- Sorgbarn, sover du?

Denna fråga ljöd så mild, att det ljöd en efterklang därav i Sorgbarns

själ.

-- Nej, svarade han och bet i sitt täcke för att kväva en suck.

-- Sorgbarn, varför sover du icke? Barn pläga ju sova om natten! Är du

ledsen, Sorgbarn? Ja, jag har varit hård emot dig, jag har misshandlat

dig. Arme lille pilgrim, ensam i världen men älskad av Gud! Vill du

förlåta mig?

Sorgbarn svarade med snyftningar.

-- Sov nu! Sov gott, stackars barn! sade riddaren.

=Grottan.=

Icke litet fägnade det fru Helena att se det hastiga skifte, som timat i

riddar Erlands sinnelag mot Sorgbarn. Tålamod och mildhet segra över

vrede, tänkte fru Helena; dessutom hade det väl medverkat något till

riddarens blidare uppförande, att Sorgbarn funnit den gyllene kronan, och

uppenbarelsen således var sannfärdig. Så trodde åtminstone fru Helena.

Ja, riddar Erland visade alltifrån elvte dagen av den lille pilgrimens

vistelse i slottet vänlighet emot honom. Detta verkade även på Sorgbarn,

så att hans väsen var mer fritt och sig själv likt. I riddarens närvaro

spelade han på sina glasbitar och sjöng, obekymrad om någon hörde honom

eller ej. Han kände nu ingen bitterhet eller vad det kunde vara, som

utpressat hans tysta tårar, då riddaren smekte sin son. Han såg herr

Erland fritt i ögonen och smålog, när han framräckte bägaren. Men skogen

besökte han dagligen på de timmar, när ej riddaren krävde hans tjänst,

och Käck följde honom nästan alltid.

På tolvte dagen hände, att pater Henrik gick till slottet, dels för att

se den lille pilgrimen, som han höll kär och betraktade med större

vördnad, alltsedan den underbart återfunna kronan ånyo prydde den heliga

jungfruns bild i klostret, dels ock för att meddela riddaren innehållet

av ett brev, som anlänt från ett kloster uppemot norska gränsen.

Men då patern kom till slottet, fick han veta, att Sorgbarn länge varit i

skogen. Däremot var riddar Erland nyss hemkommen, och pater Henrik gick

då till honom.

Paterns anlete, annars på en gång lugnt och livligt i uttrycket, bar

tydligt vittnesbörd om en tung och orolig sinnesstämning. De båda männen

träffades i tornkammaren.

-- En sorglig nyhet, sade patern, lade brevet på bordet och satte sig

tungt i en länstol. Detta pergament är mig tillsänt från min broder

Benediktus, prior i Gudtorps kloster, som ligger vid gränsen av Norge.

-- Än sedan? frågade riddaren.

-- Du spådde sant... jag fruktade det... Läs! Han nalkas oss med stora

steg, Guds vredes dag, _dies iræ, dies illa_... Pesten är i landet och

sprider sig hastigt. Miskunda dig, Gud! Vem undrar, om det starkaste

hjärta nu vill bäva!

Riddar Erlands bleka kinder vordo blekare. Han fattade pergamentet, och

hans blick föll på följande rader:

»Den hemske mandråparen lär kommit till norska staden Bergen med ett

redlöst angliskt skepp, vars besättning var död, då skeppet drev in på

redden. Han skonar varken hög eller låg, klerk eller lekman, rik eller

fattig. I Nidaros är ärkebiskop Arne med hela domkapitlet slagen av

honom. Han har vandrat från dal till dal och bortsopat allt levande, icke

allena människor utan husdjuren, vilddjuren, ja fåglarne under himmelen.

Nu är han här. _Parce, parce, cohibe flagellum, Domine Deus!_ Mitt

kloster är utdött. Jag är ensam kvar. Mina bröders lik ruttna utanför

klosterporten; jag har ej kunnat jorda dem. Jag ser genom mitt fönster de

ännu levande bland folket draga i procession kring kyrkan, åkallande Guds

barmhärtighet. Medan tåget skrider, glesna dess leder, och hopen av

döende och döda, som ligga däromkring, ökas. Själv ser jag stundligen på

min lekamen, väntande att där skåda de svarta märken, som äro sjukdomens

och dödens förebud. Jag vet, att jag skall dö. Gud vare min själ nådig!

En man, som inbillar sig, att han skall få leva, om han lämnar dödens

nejd, skall fortbära detta brev. Jag tvivlar, att det skall komma i din

hand. _Pax tecum!_»

-- Gud vare oss nådig! sade riddaren med djup röst. Detta brev är redan

gammalt. Måhända är oss den store mandråparen helt nära. Svårt är att

hava hustru och barn i sådana tider.

-- Bäst är att ingenting jordiskt älska, sade patern, då förskräcker icke

dödens port.

-- Jag har sett pesten helt nära, fortfor riddaren. Jag har i de

sydländska städerna vandrat bland likhögar, burit sjuka på min rygg, känt

deras andedräkt blandas med min, och dock lever jag än.

-- Vårt öde står i Guds hand... Med denna tanke lyfte patern den fasa,

varmed olycksbudet först slagit honom, från sin själ och andades åter

fritt.

-- Ja, ni har rätt: vårt öde står i Guds hand. Fromme fader, vore

Sorgbarn, min munskänk, här, skulle vi lätta våra hjärtan med en bägare

gott vin. Dock, han infinner sig snart, ty han sköter sin tjänst

noggrant.

Och riddaren skådade ut genom fönstret, ty hans hjärta, som grymt kämpat

mot sin egen känsla, hade nu utan motstånd övergivit sig åt en sådan

tillgivenhet för Sorgbarn, att det längtade efter honom var stund han var

borta. Denna känsla var hemlighetsfull och oförklarlig. Visst voro

Sorgbarns ögon speglar för Sorgbarns egen själ, men likväl förekom det

riddaren, som om ur djupet av dessa ögon blickade två andra, i vilka han

först med bävan, sedan med lugn igenkände en likhet med Singoallas...

»först med bävan», ty minnet av Singoalla var för honom ett hedniskt

minne, genom giftdryckens lekamliga och vidskepliga sagors andliga

verkningar förenat med bilder av helgerån, svek, mord och trolldom; ty

minnet av Singoalla var även förenat med hågkomsten av en ed, visserligen

hednisk, men dock en ed, som riddaren brutit, och med minnet av en

vedergällning, som denna ed skulle draga över hans huvud... »sedan med

lugn», ty genom den lille pilgrimen likasom kristnades detta minne, och

riddaren tyckte sig känna, att han med godhet mot Sorgbarn kunde försona,

vad han ofrivilligt brutit mot Singoalla.

Men vi lämne riddaren och följe Sorgbarns väg i skogen! Så fort, att

hans bleka kinder färgades av rodnad, hade Sorgbarn ilat bland granarna

längs insjöns strand, till dess han kom till en sammangyttrad hop av

branta klippor, väldiga delar av ett berg, som urtidens krafter

söndersprängt, och vars stycken nu på villsamt sätt stodo lutande mot

eller vältrade på varandra.

Sorgbarn inträngde i irrgångarne bland dessa klippor, klättrade än upp än

ned och stod äntligen i en grotta, dit endast matt dager letade sig väg

mellan hällar, slängda som tak över lutande granitblock. Käck hade följt

gossen på hans bland ris och snår knappt skönjbara stig.

Grottan var bebodd. En mossbädd, klädd med skinn av skogens djur, följde

de oregelbundna väggarna. En flat sten gjorde tjänst som bord i hålans

mitt. På golvet lågo en båge, en bunt pilar och ett svärd, och där

bredvid svedda grenar på en hög av kol och aska.

Två skepnader sutto i skymningen där inne, när Sorgbarn kom med Käck. Den

ena var en man, mager, svartbrun och skumt blickande ur ihåliga ögon. Den

andra var en kvinna, mörk och mager likasom mannen. Båda tego och

stirrade framför sig. Onämneligt lidande suckade i varje drag av denna

kvinnas anlete; trånande smärta hade tecknat linjerna av hennes gestalt.

Men skönhet låg ännu, ett blekt, händöende skimmer, över denna bild av

sorgen: en vemodig skönhet, påminnande om sin egen stundande förintelse.

-- Sorgbarn är här, sade mannen, ty kvinnan hade icke hört ljuden av

gossens steg, icke ens märkt, att Käck lagt sig på mossbädden bredvid

henne, där han gäspade och sträckte sig alldeles hemmavant.

Kvinnan spratt till och såg upp. Sorgbarn hade lagt sina armar kring

hennes hals, kysste henne på mun, ögon och panna, tryckte sin kind mot

hennes och sade:

-- Goda moder, jag bär ett glatt budskap till din själ.

Singoalla -- ty denna kvinna var Singoalla -- svarade då med livat

anlete:

-- Ett glatt budskap? Vill du giva mig en solstråle, du son av en grym

fader? Sorgens barn, älskade, älskade, giv mig honom, men låt honom ej

försvinna!

Singoalla fattade Sorgbarns hand och förde den över sin panna.

-- Min fader hatar mig icke längre, sade Sorgbarn. -- Det var detta

budskap han ville framföra.

-- Assim, ropade Singoalla till den mörke mannen, hör du? Erland hatar

icke längre sin och Singoallas son!

-- Jag hör, svarade mannen dovt. Kraften kan då verka. Låt den verka

snart!

-- Han hatar dig icke längre, upprepade Singoalla med gränslös

förtjusning. Har han kallat dig son, anar han, att du är hans son? Säger

han icke stundom, att du liknar Singoalla? Har han aldrig nämnt mitt namn

till dig? Visst har han det!

-- Nej.

Singoalla förde handen till pannan.

-- Nej, sade hon saktare, jag borde veta det... Sorgbarn, är fru Helena

mycket skön? Smeker riddaren ofta sin maka? Älskar han henne mycket?

-- Ja, svarade Sorgbarn, och Singoalla vände bort sitt ansikte och dolde

det mot den kalla klippan.

-- Låt kraften verka! hördes Assims röst.

-- Var icke ledsen, moder, bad Sorgbarn och förnyade sina smekningar,

till dess Singoalla åter vände sitt ansikte till honom.

-- Väl, utbrast Singoalla och steg upp. Kraften skall verka. Sorgbarn, du

skall föra din fader till mig.

-- Om Gud giver mig styrka.

-- Du har henne, svarade modern, du har denna styrka, som Alako skänker

sina utvalda. Du kan uträtta stora ting med den kraften. Du är son av

söderns glöd och nordens köld. Du är son av trohet och svek, av hedning

och kristen, av det ljusa och det mörka, av den första kärleken och den

första ungdomsstyrkan. Stackars Sorgbarn! Varför är du här? Se, du är en

riddares son, ett slott skulle vara din boning, sammet din dräkt och

guldsporrar klinga vid dina steg. Men du är född till sorg, icke till

glädje; din hands linjer, din pannas välvning, ådrornas väv i dina

ögonlock bestämma dig till ve och suckande. Din kind är blek, som

blomman, då hon växer i mörker. I sorg är du född till världen, en

suckande barm har du diat, din moders kyss var salt av tårar. Sorgbarn,

du skall föra din fader till mig; han har svurit mig trohet på Alakos

bild; han är min; jag har rätt att utgjuta hans blod, att stänga hans

himmel, om hans och din gud är min gud. Du skall föra honom till mig ännu

denna natt, Sorgbarn. Han skall dragas till doms för sitt svek och sin

grymhet. O, har han hjärta, skall han gråta över dina bleka kinder och

rysa över din arma moders kval!

-- Jag skall föra min fader till dig, men Assim får icke döda honom, sade

Sorgbarn.

-- Som din moder bjuder, sade Assim torrt och sparkade till svärdet, som

låg på golvet. Jag har lovat vara din moders slav, fast min trohet är

henne mindre dyrbar än din faders svek.

-- Tyst! ropade Sorgbarn till Assim. Är du min moders slav, så må du

tiga!

-- Jag är en furstes son och hennes slav.

-- Nu lämnar jag dig, moder. Riddaren väntar mig. I natt återvänder jag

med min fader.

-- Se där, sade Assim, på hallen ligga några frön, som jag plockat vid

fullmåne. Lägg dem i riddarens bägare, då lyder han lättare din kraft.

Sorgbarn tvekade.

-- Tag dem, sade Singoalla. Assim samlar även andra frön än giftiga.

Vid dessa ord nedslog Assim sina ögon. Sorgbarn tog de frön han samlat.

-- Moder, sade Sorgbarn ängsligt, än ett ord! Har du haft en

uppenbarelse, var jag nästa gång skall finna någon av de nedgrävda

klosterklenoderna?

-- Jag har haft en ny uppenbarelse och skall om åtta dagar visa dig

stället, var du skall finna nattvardskalken.

Singoalla kysste Sorgbarn. Gossen lockade till sig Käck, som just höll på

att somna, lämnade rummet och ilade genom skogen till slottet.

Då han var gången, sade Singoalla till Assim:

-- Upp, tag spaden och nattvardsbägaren! Gräv ned honom under den lösa

trädroten, som jag visade dig vid bäckens fall i insjön! Sorgbarns själ

får ej smittas av lögn.

Assim vältrade undan en sten, som dolde en håla, vari de rövade

klosterklenoderna voro samlade. Han tog nattvardskalken, lät det andra

ligga, flyttade stenen åter över hålan, tog en spade och gick.

Med dessa rövade skatter hade Assim övergivit sitt folk, sedan han en tid

varit dess hövding efter Singoallas fader, som fallit i en strid med

folket på Jutlands sandkust. Under denna tid hade Singoalla följt Assim,

och det hette, att de voro man och hustru; men de voro det icke, ty

Assims kärlek föraktades av Singoalla, och han var hennes slav.

Men Sorgbarn trodde, att det var en uppenbarelse från Gud, genom vilken

den heliga kronan återfunnits i skogen.

=Den hemliga kraften.=

Sorgbarn återkom till slottet, medan priorn och riddaren ännu sutto i

dystert samtal vid bordet i tornkammaren. Sorgbarn fyllde deras bägare,

och priorn tömde sin med förtröstan, emedan den räcktes honom av en from

pilgrim.

Efter måltiden återvände priorn till klostret. Varken han eller riddaren

hade med fru Helena eller husfolket talat om det hemska budskap, som

kommit från gränsen av Norge, ty de ville icke i förtid skrämma någon.

Följd av Sorgbarn gick riddar Erland till tornkammaren för att njuta

nattens vila. Sorgbarns hjärta skälvde, ty han hade i riddarens dryck

blandat Assims hemlighetsfulla frön; hans hjärta skälvde, ty han skulle

denna natt medels det, som Assim och Singoalla kallat den hemliga

kraften, föra sin fader till sin moder. Denna kraft är i våra dagar

allmänt känd och likväl ännu en icke avslöjad gåta. Vår tids _doctores_,

som utrannsaka nervtrådarnes mikroskopiska förlängning, veta lagarne för

världsklotens rörelser i den oändliga rymden och för vattendroppens i det

hårfina röret, hava dock ännu icke fullkomligt utrannsakat denna krafts

hemligheter.

Men innan Mesmer uppdagade henne, var hon som tillvarande känd och använd

av Indiens braminer och av folket från Assaria. Men folket från Assaria

forskade icke; det använde kraften helt enkelt och lät henne vara vad hon

var och vad hon är: en gåta.

Sorgbarn var i högt mått begåvad med den hemliga kraften; det hade hans

moder rönt. Då hennes hjärta slets av kval och sömnen flydde hennes

läger, plägade Sorgbarn stryka över hennes ansikte med sina händer, och

sömnen kom, och hjärtat vaggades till några timmars ro.

Nu sover riddaren: det höres av hans andedrag. Sanduret viskar.

Stjärnorna blicka in genom tornfönstret. Sorgbarn stiger upp från sin

matta och smyger med ljudlösa steg till Erlands säng. Den lilles hjärta

är i våldsam rörelse. Hans händer lyftas tvekande. De sväva som skuggor

över riddarens panna ned mot hans bröst. Sanduret viskar alltjämt.

Stjärnorna blicka genom tornfönstret. Det är tyst; även riddarens

andedrag hava tystnat. Han vilar i sängen lik en död, och stjärnljuset

darrar på hans bleka panna. Som skuggor sväva Sorgbarns händer över

riddarens ansikte; de sväva över hans ansikte som tysta skuggor. Då reser

sig riddaren upp. Sorgbarn far tillbaka, uppgiver ett halvkvävt rop och

kastar sig på knä. Riddarens ögon äro lyckta.

-- Herr Erland, viskar Sorgbarn, jag ville dig icke illa. Vredgas ej!

Riddaren svarade ej.

Då märkte Sorgbarn, att kraften verkat. Han steg upp och sade lugnt:

-- Riddare, du skall lämna bädden och följa mig!

-- Vart vill du föra mig, Sorgbarn?

-- Du skall snart få veta det.

Riddaren klädde sig. Sorgbarn fattade hans hand.

De stego nedför torntrappan och kommo genom en bakport till stranden, där

riddarens fiskarbåtar lågo. I den minsta av båtarne rodde honom Sorgbarn

över sundet med så tysta årtag, att väktaren svårligen kunde höra det,

fattade så hans hand och förde honom in i skogen.

Den hemliga kraften verkade så, att riddarens vilja, så stark och oböjlig

hon annars var, fogade sig efter gossens, ja, sammansmälte med denna till

en. Riddarens själ såg in i Sorgbarns, såsom den trogne tjänaren ser i

sin herres ögon vad han vill, tänker och känner. Snart skulle den hemliga

kraften verka än djupare. Som i det växande trädet årsringarne bilda sig

kring kärnan och torka, i den mån nya sådana lägga sig omkring de gamla,

så växa omkring det mänskliga väsendets kärna årsringar av lidelser,

känslor och tankar, som var efter den andra fornas, medan nya lidelser,

känslor och tankar lägga sig utomkring de vissnade och saftlösa. Men

själens äldsta årsringar äro dock de, som ligga närmast hennes kärna;

därför äro barndomens minnen så ljuva: de äro närmast andens hjärta.

Medan nu gossen förde Erland mellan skogens stammar, trängde den hemliga

kraften allt djupare in i hans väsen, från årsring till årsring; och

allteftersom hon inträngde, livades på nytt de vissnade och förgätna

lidelserna, svällde de åter av save ur minnets rot. Erland vart densamme

han var för tio år tillbaka, då han plockade blommor vid bäckens rand med

den bruna flickan. Skuggan, som dvalts i hans själs avgrund, steg upp i

känslans ljusaste dager; ungdomskärlekens känsla, den ljuvaste, den som

annars aldrig återvänder, ilade genom hans varelse, och han tänkte, han

kände Singoalla.

-- Sorgbarn, sade riddaren, då de hunnit ett stycke in i skogen, låt oss

sitta ned och vila. Natten är så skön. Ser du stjärnan, som glänser där

uppe över ekens topp? Jag älskar dig som en son, som om du vore min lille

Erland; ja, jag älskar dig mer, bleka barn, och jag ser i din själ, att

du älskar mig. Det är så skönt, så friskt i natten. Vart för du mig,

Sorgbarn? Jag följer dig till världens ände.

-- Jag för dig till min moder.

-- Bor din moder i skogen?

-- Ja.

-- O, att du vore min son! Är du icke min son?

-- Jag är din son, svarade Sorgbarn, häpen, rörd och förvirrad över dessa

ljuva ord.

-- Vem är din moder? Är det Singoalla... Singoalla... Singoalla?

Klangen i hans stämma vart mildare och mildare.

-- Ja, min moder är Singoalla.

-- O Gud! sade riddaren, och tårar sipprade ur hans halvslutna ögon, jag

är så lycklig. Älskade son, vi igenkände jag dig icke genast? Du har

varit främling i din faders hus, du har lidit mycket av hans orättvisa

vrede. Jag ser dock i din själ, att du icke hatar mig; nej, du älskar mig

och är säll av mina ord. Kom, Sorgbarn, jag vill gå till din moder.

De fortsatte vandringen. Sorgbarn ryste i natten... ryste av sällhet, ty

så kan även ske, då sällheten kommer, som en flod av solljus inströmmar i

ögon, som, förut blinda, brådöppnats... ryste av en hemsk känsla, ty

riddaren var så blek, så förändrad, hans röst så andelik. Det var som ett

bländverk, som om en främmande själ talat ur hans mun.

De stannade framför klippbrottet. Sorgbarn fattade sin faders hand och

förde honom in i labyrinten. Ett eldsken lyste, det försvann igen, ty en

klippvägg skymde det, men snart visade det sig åter. Det kom från

grottan.

-- O, jag darrar, mumlade riddaren. Bor min själs älskade i dessa

klippor?

Ljuden av riddarens och pilgrimens steg genljödo och förebådade den

ensliga bostadens invånare deras ankomst. Singoalla satt på mossbädden,

eldskenet flämtade på de fuktiga klippväggarna och spred en bedräglig

rodnad över hennes kinder. Även Assim satt på sin förra plats, med

korslagda armar. Han hade nyss slipat svärdet mot en berghäll; nu hängde

det blottat i hans bälte.

-- Hör, viskade Singoalla, som alltifrån skymningens inbrott lyssnat och

väntat, väntat och lyssnat, hör! De komma. Assim, gå då! -- Assim steg

upp.

-- Jag stannar i skuggan, sade han. Om du vill, att han skall dö, så rör

i elden; det är tecknet. Mitt svärd är skarpt, min hand säker, ett

oväntat hugg skall fälla den vilda isbjörnen.

-- Gå, gå! viskade Singoalla. Assim försvann.

I nästa ögonblick inträdde riddaren och Sorgbarn. Singoalla stod framför

Erland. Hon betraktade honom... Vem kan skildra en blick som denna? En

levnad med alla dess öden, fröjder och sorger, med hela dess rika skatt

av lidelser och känslor kan sammandraga sig i en blick, såsom linsen

samlar solens alla strålar i en brännpunkt. Det förflutna, närvarande och

kommande kunna sammansmälta i en blick. De sammansmälte i Singoallas till

en enda fråga, stolt och förkrossande och dock bävande.

Det var en fråga om hågkomst eller förgätenhet, om kärlek eller hat, om

tårar eller blod. På sina halvslutna ögonlock förnam riddaren en

brännande känsla av denna blickande fråga.

-- Singoalla! hördes Erlands röst.

Den ton, vari detta ord klang, svarade på allt vad Singoallas själ

frågat. Han kom med hågkomst, kärlek och bön om förlåtelse. Huru kunde

hon då krossa honom med ord om mened, hämnd och död? Singoallas huvud

sjönk ned mot hennes barm, hennes pannas vemod dolde sig i de magra,

genomskinliga händerna.

-- Singoalla, upprepade Erland, och tårar framträngde under hans

ögonfransar.

Singoalla svarade ej; hon stod likt en bildstod, men hennes barm och

suckar förrådde liv.

Riddaren lyfte Sorgbarn i sin famn och gick ett steg mot Singoalla. Deras

huvuden lutades mot varandra: Erlands bruna lockar blandade sig, som

fordom, med de svarta böljor, som svallade kring Singoallas panna.

Det är tyst i grottan. Var äro nu kvalen, vreden, de bittra minnena, som

bodde där inne, de hemska suckar, som genljödo där, de vilda rop, som

gåvo sig luft ur Singoallas bröst, då hennes förtvivlans börda vart henne

odräglig? Nu hördes endast sakta snyftningar. Erland lägger sin arm kring

Singoallas liv och viskar -- hon hör icke vad, men det ljuder, som när en

vindfläkt vaggar sig till ro i björkens krona.

Men utanför grottan glimma Assims ögon. Han skär tänderna av smärta. Han

vill Singoallas lycka, men för honom, den förskjutne, att _se_ denna

lycka! Bättre vore det för honom att dö i eld.

Singoalla för sin hand över Erlands ansikte; hon frågar viskande, med

tårfyllda ögon, ömma, underliga frågor:

-- Vi är du så blek, Erland? Varför vissnade dina kinders rosor? Vart

flydde din ungdom? Jag drömde, att du ännu var sjutton år. Erland, har du

lidit?

-- Var har du varit så länge, Singoalla? frågade Erland tillbaka. Minns

du vår lyckas hem, där granen susade, där bäcken sorlade? Ack, granen

susar än, bäcken sorlar än. Det förflutna har återvänt, vi äro åter unga.

Kom, Singoalla, låt oss leka och plocka blommor vid bäckens rand!

Mötestiden är ju inne; himmelens stjärnor blinka! Ser du dem icke?

Erland fattade Singoallas hand och förde henne ur grottan. Knappt

tänkande, endast saligt kännande, följde honom Singoalla. Hon vandrade

med sänkt panna i svärmisk dröm vid sin riddares sida. Hon såg ej

stjärnorna, ej träden, mellan vilka hon skred. O, slute aldrig denna

sällhet! Låt dem leka vid bäcken och dö, innan morgonen kommer med sin

kalla dager och sin grymma verklighet! Natten, drömmen, svärmeriet, de

flämtande skuggorna, de blinkande stjärnorna, det obestämda, obegränsade

och sammanflödande, de ljuva villor, som födas i det dunklas sköte, o,

vad är solen med sitt gyllene sken, dagen med sina klara föremål, sina

kalla sanningar mot detta!

Sorgbarn följde fader och moder. Den lilles ansikte glänste. En okänd

makt rörde sig i hans barm och tvang honom sjunga. Sången ljöd, som vore

han endast för andarne, som sväva genom natten.

De kommo till kullen vid bäcken; han var ej långt från grottan. Erland

och Singoalla satte sig vid kullens fot på gräsmattan, där de fordom

suttit; men leka, men plocka blommor kunde de ej; domnande vilade de mot

varandras skuldror; de kunde ej tala, endast sucka och känna varandras

närvaro, halvt vakande, halvt drömmande.

Men Sorgbarn satte sig vid bäckens rand, skådade stjärnorna, som speglade

sig däri, och sjöng för dem.

Så skredo stunderna, och stjärnorna, den ena efter den andra, slocknade i

västerns töcken. Grå dimma blandade sig med mörkret; marken fuktades av

arladagg.

Då gick Sorgbarn till sin fader, lade sin hand på hans skuldra och sade

till honom:

-- Natten lider. Stig upp och följ mig!

Riddaren vaknade smärtsamt ur sin halvslummer; hans vilja var underdånig

Sorgbarns; han måste lyda.

Detta gjorde Sorgbarn, ty det var redan långt förbi midnatt, och den

hemliga kraften, genom vilken Sorgbarns själ rådde över riddarens,

började slappas. Det kände gossen av kyla och matthet i sina lemmar.

-- Moder, sade han till Singoalla, kom! Jag är matt och fryser. Vi måste

skynda.

-- Säg farväl, o moder. Vi måste skynda, upprepade Sorgbarn ängsligt.

Singoalla steg upp.

-- Farväl, viskade hon till riddaren.

-- Nej, nej, sade riddar Erland, här skola vi stanna evigt.

-- Vi träffas åter. Farväl!

-- Fly, moder! Stanna ej! bad Sorgbarn.

-- Kom, sade gossen, du skall följa mig, fader.

Och Sorgbarn fattade hans hand, och han måste följa. Med skyndsamma steg

återvände de till slottet, rodde över sundet, gingo uppför torntrappan

och inträdde i kammaren.

-- Tag av dina kläder och sov! befallde Sorgbarn. Riddaren lydde.

Sorgbarn svepte sig i sitt täcke, lade sig på sin matta och somnade

genast.

Sanduret viskar, de bleknande stjärnorna blicka in i tornkammaren,

riddaren sover i sin säng, pilgrimen på sin matta.

En timme därefter börjar dagningen. Fåglarne stämma upp sin sång;

tjänarne på slottet vakna; från skogen ljuder redan den idoge nyodlarens

yxa.

=Dag och natt.=

Riddaren vaknade tung i huvudet. Även Sorgbarn vaknade strax därefter,

matt men med en efterklang av nattens lycka i sin själ. Fader! var han

nära att säga till herr Erland, ty han ihågkom väl de ord av

faderskärlek, riddaren talat under natten; men ordet fader dog på gossens

läppar, när han såg upp och skådade det dystra uttrycket i riddarens

anlete.

-- Förbannelse, mumlade riddaren. Jag har drömt en ryslig dröm denna

natt. Onda andar hava plågat mig. En sådan bar ock dina anletsdrag, du

Sorgbarn.

Herr Erland klädde sig skyndsamt och ilade ut att förfriskas av

morgonvinden. Hela dagen var han dyster. Han talade föga till sin fru,

Helena, till Sorgbarn än mindre, smekte ej sin lille son men bannade dess

mer gårdens tjänare.

Mot aftonen red herr Erland ut. Sorgbarn skyndade in i skogen till

grottan. Singoalla satt där med strålande ansikte, ännu rusad av nattens

minnen. Assim kokade mat i en kittel över elden och sade intet.

Singoalla slöt Sorgbarn i famn, höljde honom med kyssar och frågade efter

hans fader.

-- Min fader! svarade Sorgbarn. Ack, jag vågar i dag icke kalla honom

fader. Han är vred och säger, att han drömt en ryslig dröm i natt.

-- Sade han en _ryslig_ dröm? frågade Singoalla eftersinnande.

-- Ja.

-- Det är omöjligt. Han älskar mig. Våra fäder ha sagt, att när den

hemliga kraften verkar, då visar sig människan sådan hon är i sitt inre.

Ja, han älskar mig innerst i sitt hjärta. O, denna natt, denna sälla

natt! Sorgbarn, du skall i kväll åter föra min riddare till mig. Men

dessförinnan vill jag visa mig för honom för att övertyga dig, att han

älskar mig alltid. Kom, Sorgbarn, jag går till slottet.

-- Moder, ropade Sorgbarn, du gör dig olycklig. Kom ihåg riddarens maka,

fru Helena!

-- Hon! inföll Singoalla med blixtrande ögon. Jag är riddarens första och

enda maka, så sant en Gud lever i himmelen. Han älskar henne icke; han

kan det icke. Såg du ej, hörde du ej under denna natt? Mig, mig ensam

älskar hans själ. Jag går till honom.

Gagnlösa voro Sorgbarns föreställningar. Hon gick. Sorgbarn följde henne

gråtande och bedjande. Hon gick, ty ett tvivel, som hon ville vederlägga,

en svartsjuka, som hon förgäves hånade, hade vaknat i hennes sinne. Assim

tog sin båge på axeln och följde henne men på avstånd.

Efter en stunds vandring kom Singoalla, följd av Sorgbarn, till en sakta

sluttande höjd, över vilken hennes väg låg. Hunnen upp stannade hon, ty

hon såg riddaren till häst där nedanför. Hans ansikte var mörkt och

skräckinjagande. Hans häst var höljd av skum. En båge hängde på hans

sadelknapp.

Även han upptäckte henne; han stannade, förde handen över ögonen, såg och

ropade:

-- Förbannade spökelse! Hedniska troll! Förföljer du mig även vid

dagsljus?

Och han ryckte till sig bågen, spände honom, lade en pil till strängen

och sköt.

Men Singoalla hade redan försvunnit. Assim hade störtat fram, ryckt henne

med sig och fört henne ur sikte. Därefter spände Assim sin båge och ilade

tillbaka för att gälda skottet, men då var riddaren redan borta.

När Assim återvände, satt Singoalla på den gröna mossan och stirrade

framför sig. Sorgbarn satt bredvid henne, tyst, men önskade att få dö.

-- Singoalla, sade Assim och böjde sig över henne. Vill du ej, att jag

skall döda Erland? Jag har en giftig pil i mitt koger och riktar väl.

-- Jag har rättighet att taga hans blod. Döda honom! sade Singoalla.

Assim gick. Hans ögon lyste av fröjd. Även för honom fanns ett hopp.

Men hans fröjd var kort. Singoalla ropade honom tillbaka. Han kom.

-- Nej, Assim! Icke än, Assim! sade Singoalla. Nej, icke än! upprepade

hon, och förde ett finger eftertänkande till sin panna. Sorgbarn skall i

kväll föra den förrädaren till mig. Jag skall då döma honom, och varder

domen döden, skall du, Assim, döda honom...

-- Ha! tillade hon och reste sig stolt, den ljuslockiga kvinnan, hans

blåögda Helena, äger honom om dagen; men min, min är han om natten, ty

han är slav av min Sorgbarns kraft. Farväl, Sorgbarn! Jag väntar dig och

honom i natt. I natt står domen.

Kvällens timmar voro långa för Singoalla, där hon vid stockelden i

grottan väntade på domens stund. Sorgbarn, mina ögons lust, din kraft

skall icke svika... så talade hon till sig själv. -- Slipa... så talade

hon till Assim, som oförtrutet, med vansinnigt lugn, brynte sitt svärd

mot klipphällen.

Men Sorgbarn, huru långa voro ej timmarne även för honom! Hur hemsk den

stund, då riddaren åter dukade under för hans kraft! Hur ryslig hans

nattliga vandring i skogen vid sin faders sida!

-- Sorgbarn, min son...

Så ljöd det åter från riddarens mun. Men nu ryste Sorgbarn vid dessa ord.

De voro icke hans faders, de voro en gäckande andes, som talade med hans

faders tunga.

-- Sorgbarn! Du vet ej, hur jag älskar dig, sade riddaren under den

nattliga vandringen.

-- Nej, släpp min hand! Du må icke röra mig. Jag vill icke vara din son.

Natten är mörk, moln segla under himmelen... och du, Sorgbarn, talar ord,

som isa mitt blod. Ser du molnen på himmelen, min egen Sorgbarn?

-- Ja, det börjar regna. Skynda dig! Jag skall föra dig till min arma,

olyckliga moder.

Regnet kom i strida strömmar. Det rasslade i skogen; ingen stjärna lyste

den ensliga stigen. Nattfåglarne skreko i klyftorna. Och vid den lille

gossens sida gick en blek vålnad med halvslutna ögon.

De kommo till klippbrottet. Sorgbarn stannade, och en ny rysning ilade

genom hans lemmar. Han tänkte på Assims svärd, på domen, som väntade. Ja,

han stannade och önskade sig döden.

-- Sorgbarn, sade riddaren. Giv mig din hand. Du för ju mig till

Singoalla. Elake Sorgbarn, jag skall klaga för din moder, att du talat

grymma ord till din fader.

Så hotade riddaren med smekande röst. Men Sorgbarn grät.

-- Varför gråter du? Varför vredgas du på mig? Kom, Sorgbarn! Giv dig

till freds! Jag skall icke klaga på dig hos Singoalla.

Och riddaren ville gå in bland klipporna.

Men Sorgbarns vilja höll honom tillbaka. Gossen utbrast häftigt:

-- Nej, stanna! Rädes du icke, herr Erland?

-- Vinden blåser i skogen, men vem är rädd för vind och mörker? svarade

riddaren. Du är barnslig, gosse.

-- Hör du icke, vad vinden säger dig? Det är en sorglig saga, och du

borde rädas.

-- Vad säger vinden? Förtälj hans saga! Jag lyssnar gärna, om du avtorkar

dina tårar och är glad.

Medan riddaren talade så, lutade han sig mot en häll, smålog och höjde

sin panna mot den mörka himmelen. Ur klippbrottet skymtade, en skugga.

-- Vinden säger: »Min moder födde mig en natt på kyrkogården. Hon sökte

där sin makes grav, men han var icke död.»

-- Hörde du vinden säga detta, underlige gosse? Vad säger han då nu?

-- Vinden säger: »Min fader var en riddare, som färdades vida, ostadig i

sinnet och trolös.»

-- Då liknar ju vinden sin fader.

-- »Min moder sökte honom och vandrade från land till land men fann honom

icke. Själv trodde hon sig älskad och sökt av honom. Hon trodde honom

mycket olycklig, och hon grät över honom; hennes tårar föllo som dagg på

ängen, som regn på bergen.»

-- Sade vinden detta? Men vad säger han nu? Nu höres hans röst omild i

skogen.

-- Vinden säger: »Min fader var icke olycklig, ty han hade glömt min

moder och sökte henne icke. Han älskade en annan, som kom från norden.»

-- Vinden har en trolös fader, sade riddaren. Men hör, hur det klagar i

skogen! Det är åter vindens röst. Vad säger han nu?

-- Vinden säger: »Jag är ammad vid ett suckande bröst; jag vyssades med

klagosånger. Min moder är mycket olycklig.»

Riddaren sänkte sin panna och lade armarne över bröstet.

-- Sorgbarn, sade han, du som förstår vindens språk, vad förkunnar han

nu, ty nu ropar han, nu vredgas han, och trädens kronor skälva.

Skuggan flyttade sig närmare intill de samtalande.

Sorgbarn svarade:

-- Vinden säger: »Min fader ville i dag döda min moder; han sköt en pil

mot hennes bröst, men hon flydde. Varför hatar du min moder? Vad har hon

brutit mot dig? Svara mig, riddare!»

Riddaren sänkte huvudet mot sitt bröst och frågade:

-- Sorgbarn, sade din moder, att det var natt, då du föddes? Sade hon,

att hon framfödde dig bland de dödas grifter, medan hon sökte din faders

grav?

-- Ja.

-- Töcknet skingrar sig, och jag skådar in i tvenne världar. Jag minnes

nu, vem jag är, då solen skiner på himmelen. Jag är vansinnig om dagen,

Sorgbarn. Jag ville döda din moder. Jag hatar din moder om dagen, ty då

är jag vansinnig. Vill ej din moder döda mig för min trolöshet, min

grymhet, för alla de kval jag tillskyndat henne? Sorgbarn, fråga din

moder, om hon vill taga mitt blod. Det är hennes rätt.

Men Sorgbarn svarade:

-- Hör du, hur vinden klagar: »Kan jag föra min fader till döden?»

Och Sorgbarn, som ryste för Assims svärd, fattade riddarens hand för att

fly med honom tillbaka till slottet.

Då framträdde den lyssnande skuggan ur sin skymning.

-- Fly, viskade hon till Sorgbarn, ty Assim rasar och vädrar blod. Han

lurar vid grottans ingång. Jag har väckt men kan ej söva hans vrede.

Riddaren igenkände den viskandes röst, vände sig om och ville fatta i

hennes klänning.

Men hon upprepade ängsligt: -- Fly, Sorgbarn! Assim hör oss!

Sorgbarn skyndade framåt, och riddaren måste följa, fastän hans själ

våndades.

Men även Singoalla -- ty det var hon, som skymtat lik en skugga -- följde

Sorgbarn, och när de hunnit ett stycke från det farliga klippblocket, där

döden lurade, bad hon honom stanna.

Riddaren sjönk till Singoallas fötter och omfamnade hennes knän.

Singoalla lutade sig över honom och strök hans lockar.

-- Erland, sade hon, vi se varandra nu för sista gången på jorden.

Farväl, min älskade!

-- Får jag dö?

-- Nej, svarade Singoalla. Jag ämnade väl i afton döda dig, men då var

jag svart i min själ av vrede och förtvivlan. Nu skall du leva, Erland,

för din maka och din son. Du älskar ju Helena, och hon älskar dig... och

din lille son, säg, är han mer lik dig eller din blåögda Helena? Jag

ville gärna smeka din lille son.

-- Tyst! utbrast riddar Erland. Tala icke om Helena! Om dagen, då mina

sinnen äro förvirrade, förliker jag mig väl med denna kvinna; men du,

Singoalla, är min enda verkliga kärlek, likasom du är min första och

rätta maka.

-- Bedrag mig icke, sade Singoalla bedjande, tala icke så, att jag än en

gäng omfattar förhoppningar, som sedan svikas och efterlämna vrede och

förtvivlan! Villades jag ej av dina ord, då Sorgbarn första gången förde

dig till mig? Jag trodde, att du älskade mig alltid, och att det var din

sällhet att skåda mig. Då beslöt jag uppsöka dig. Men du ryste vid min

åsyn och vredgades och ville döda mig. Erland, du hatar mig om dagen;

älska mig kan du endast om natten, då Sorgbarns hemliga kraft slagit din

vilja i bojor.

-- Det ligger sanning i dina ord, men det är icke hela sanningen, ty nu

skådar jag klart, sade riddaren. Jag är ej densamme om dagen och nu, då

jag är hos dig. Om dagen är jag olycklig och vansinnig; ja, vansinnig. Du

minnes väl Assim och din fader? Det onda _de_ gjort mig överflyttade min

förvirrade själ på dig. För min sjuka tanke vart du en outplånlig

skräckbild, och själva ditt namn, det ljuva Singoalla, ljöd för mig med

hemsk klang. Då kom en flicka, som var min barndomsvän och min

vårdarinna, när jag låg sjuk. Jag trodde mig älska henne; men den kvinna

jag älskade var alltid du, min maka; det var du, som bar en mask, lik

Helenas anlete. Ja, jag älskade aldrig Helena, utan dig som Helena; det

känner jag nu. Singoalla, vill du icke döda mig för rättvisans skull, för

min brutna ed och de kval jag förorsakat dig, så döda mig för min egen

skull, ty jag ryser för morgondagen. Jag vill icke vakna till vansinne

och till hat mot dig, som är min själs hjärta.

Singoalla svarade:

-- Din mened är dig tillgiven; för den skall du icke dö. Ej heller skola

dina ord förleda mig tro, att du icke älskar Helena, åtminstone om dagen,

när du är vansinnig. Vad gör det att du är vansinnig, Erland, om du är

lycklig? Se, jag kom till denna nejd och sände dig min son, att han

skulle kuva din själ genom saktmod, ty på en ovänlig själ verkar ej den

hemliga kraften, och sedan föra dig till mig. Jag valde min bostad i

grottan där borta och väntade dig i elva dagar. Jag ville se och tala med

dig än en gång före min död, ty jag känner, att jag snart skall dö. Det

var det vederlag jag krävde av Gud för alla de sorger jag utstått, och

detta vederlag har den barmhärtige Guden givit mig. Vad vill jag mer för

mig själv? Svårare är att tänka på Sorgbarn, ty vad skall varda av honom,

när jag är död? Om dagen, då din själ är fientlig, är han ju icke mer din

son! Men Gud skall skydda Sorgbarn, om han bevarar sin själ snövit, och

Sorgbarn skall dessutom icke leva länge. Det har jag sett i ditt ödes

linjer, älskade, bleke gosse!... Nej, Erland, nu skola vi skiljas för

alltid. I morgon, då du vaknar, så minnes du mig som en svår dröm, vars

intryck bortföres med dagens vind. Singoallas bild skall sedan icke störa

dina tankar, hennes namn aldrig ljuda i ditt öra; hon är för dig

försvunnen, som om hon aldrig varit. Men skulle hon likväl återkomma i

din själ, någon gång, i en enslig stund, så minns henne icke som en

hämnande, hednisk, ej heller som en sörjande kvinna, utan minns henne som

den förlåtande, som glädjes åt den natt av kärlek, du skänkte henne i

grottan och vid bäckens rand! Din levnad skall med Helenas flyta som en

lugn älv genom gröna ängar, under svalkande skuggor. Din Erland skall

växa upp och vara din ålders glädje. Ditt hus skall länge äga bestånd och

din Guds välsignelse vila däröver.

-- Farväl, Erland! fortfor hon. Farväl, gosse vid bäcken! Farväl, min

första och enda kärlek! Farväl, min lycka och olycka! Välsignad vare du,

min make! Välsignad du, min fröjd, mitt solljus, min ande, mitt allt!

Och Singoalla tryckte den kyss, hon tänkte den sista, på Erlands läppar

och ilade bort.

Utöver Erlands kinder strömmade tårar; han vred sina händer och ropade

hennes namn; men hon var borta, och Sorgbarns kraft fängslade Erland vid

stället.

Då utbrast Erland i sådana verop, att det skar genom Sorgbarns märg. Den

lille darrade och kände sin kraft minskas, sin vilja slappas, sitt hjärta

smälta.

-- Sorgbarn, ropade riddaren, jag krossar dig, om du icke svär vid Gud

att nästa natt, varje natt återföra mig till Singoalla!

-- Jag svär, suckade Sorgbarn, nästan medvetslös.

-- Fort! Återvändom då till slottet, innan jag vaknar! Jag känner, att

din kraft minskas, att jag snart skall vakna. Skynda dig! Vi äro annars

förlorade.

Sorgbarn gick med snabba steg. Erland följde honom. En knapp fjärdedels

timme därefter vilade riddaren i sin säng och pilgrimen på sin matta.

Men Assim lurade förgäves på sitt rov, där han stod i klippbrottet med

det skarpslipade svärdet i hand. När Singoalla återkom till grottan, sade

hon endast: -- Riddaren kommer icke. -- Assim slog då svärdet i klippan,

så att det brast vid fästet, ilade så till stranden och roade sig hela

natten med att härma nattfåglarne och rulla stenar nedför klipporna i

sjön.

=Den sista nattvandringen.=

Sorgbarn höll sin ed.

Och Singoalla -- hon som redan försonat sig med tanken på evig skilsmässa

och död -- ack, hon glömde snart sitt beslut, då riddaren återvände

följande natt vid Sorgbarns hand och anropade henne att stanna. Han sade

sig vara vansinnets och Helenas om dagen; han ville vara sällhetens och

Singoallas om natten. Han kallade henne maka och bad henne hålla den ed,

hon svurit på Alakos bild, om ock han själv av onda makter drivits att

bryta sin. Huru ljuva voro ej hans smekningar för den arma, vars allt han

varit från hennes första ungdomsår! Huru sköna voro ej dessa nätter,

genombävade av det lönliga, då de viskade med varandra i grottan eller i

oändlig trånad sutto, hand i hand, på bäckens strand! Singoalla kunde

icke motstå; hon stannade och framlevde timmarne i svärmiska drömmar.

På tjugonde dagen efter pilgrimens ankomst till Ekö slott återvände han

ur skogen med nattvardsbägaren i hand. Den överlämnades åt priorn, och

alla förundrade sig över uppenbarelsens sanning och botgöringens kraft.

Men med riddar Erland timade en förändring, med varje dag tydligare. Hade

han förut stundtals varit dyster, så var han det nu hela dagen, från

morgonen till natten. Han magrade förfärligt; hans ögon voro insjunkna,

hans kinder tomma, varje dag plöjde en fåra i hans panna, varje timme göt

olja på den hemska elden i hans blick. Tjänarne darrade, när han

nalkades, fru Helena vågade icke mer fråga, vad som tärde honom, ty han

tycktes likasom ana, när en sådan fråga svävade på hennes läppar, och

avlägsnade sig då ur hennes grannskap. Han var kall för sin makas sorgsna

blickar, skydde hennes smekningar och hade icke ögon för sin lille son.

Sällan talade han ett ord till någon.

Fru Helena yppade för priorn sitt bekymmer över herr Erlands tillstånd

och rådslog med honom om vad som borde göras till hans räddning, ty

ögonskenligt var, att detta svårmod förde honom med brådskande steg mot

graven. Priorn beslöt tala öppet med riddaren och ålägga honom en

fullständig bikt.

-- Vilar en synd på din själ, min son? Eller vad är det, som gör dig

förtvivlande? Ruva icke på din smärta! Ur henne torde annars komma

lekamlig och evig död! Fly i Guds och kyrkans sköte! Se, hon står ju

villig att taga din skuld och din sorg på sina axlar!

Så talade priorn till riddaren. Men denne svarade: -- Förfölj mig icke

med sådana ord, fromme fader! Säg det än en gång, och jag lämnar er och

flyr till andra bygder! Låt mig vara! När tid bliver, skall jag bikta.

En annan gång, då riddaren syntes något lugnare till sinnes, yttrade han

till priorn: -- Min själ är full av sönderslagna bilder. Jag mödar mig

att åter sammansätta dem; därför grubblar jag nu så mycket. När tavlan är

färdig, då ser jag vad jag vill se; då vet jag vad jag vill veta. Först

då kan jag bikta, ty icke kan man bikta det okända.

Under dessa dagar betjänade Sorgbarn, som vanligt, herr Erland. Men

fristunder hade Sorgbarn numera inga, ty riddaren ville knappt förlora

honom ur sikte. Bittra stunder hade Sorgbarn dess flera. Riddarens ögon

fäste nästan ständigt på gossen en blick, vari tillbakahållet hot,

fruktan och vild misstanke lågade. Han bevakade varje Sorgbarns ord,

varje hans rörelse. När de voro ensamma, hände, att han steg upp, kramade

Sorgbarns armar och lyfte honom från golvet för att slunga honom tillbaka

mot dess stenar. Men han sansade sig, och allt slutade därmed, att de blå

märkena på Sorgbarns armar voro flera.

Även Sorgbarn led mycket. Hans kinder voro, om möjligt, blekare än förr,

hans kropp var nästan en skugga. Men han uthärdade tåligt riddarens

misshandlingar, räknade dagens timmar och tänkte med fröjd på natten, när

detta hemska ansikte åter skulle varda vänligt, dessa vilda blickar blida

och denna stumma mun kalla honom son och slösa med försäkringar om

kärlek. Natten var Sorgbarns dag, och dagen var hans natt. Om dagen satt

hans moder ensam med den tyste Assim i skogen; om dagen voro hans fader

och han själv olyckliga; men natten kom med berusande sällhet åt dem

alla.

Med riddaren gick det därhän, att han föll i en feber, varunder han en

gång rusade upp ur sängen och var nära att genomstinga Sorgbarn med sitt

svärd. Gossen räddades av priorn och en annan munk, som vakade vid den

sjukes säng. Riddaren talade under feberyran mycket om en grotta och om

en kulle, på vilken en gran växer; han kallade Sorgbarn stundom son,

stundom en liten djävul. I få ord: hans feber var svår och hans hjärna

uppfylld av förvirrade bilder.

Under dessa dagar väntade Singoalla förgäves sin riddare; men Sorgbarn

besökte sin moder ofta.

Då herr Erland åter var frisk, beslöt han bikta. Priorn förskräcktes icke

litet, när riddaren yppade, att han var besatt av två djävlar: den ene

uppenbarade sig för honom lik en kvinna; den andre hade antagit Sorgbarns

skepnad, utan tvivel för att därigenom håna pilgrimen och hans fromma

värv.

Pater Henrik kallade riddaren i hemlighet till klosterkapellet och besvor

de onda makterna att vika. Riddaren kände sig lättad och trodde sig vara

fri.

Men följande dygn hade det onda återvänt. Då riddaren vaknade om

morgonen, påminde han sig, att han hela natten varit plågad av de bägge

avgrundsandarne.

Icke lång tid därefter hände en natt, att herr Erland vaknade ej i sin

säng utan i skogen. Nejden lystes av ett blekt månljus, men då han häpen

skådade omkring sig, såg han en flyende, som liknade Sorgbarn. Huru hade

de kommit in i skogen? Han gav sig icke tid att grubbla häröver utan

skyndade efter vålnaden. Men när riddaren öppnat dörren till

tornkammaren, låg den lille pilgrimen på sin matta.

Från denna stund återfingo herr Erlands tankar sin första riktning. Han

arbetade flitigt med att sammansätta de sönderslagna bilderna i sin själ

till ett fattligt helt. Han samlade alla sina hågkomster från nattens

drömmar, jämförde dem med varandra, valde det överensstämmande,

förkastade tills vidare det andra, iakttog med förnyad uppmärksamhet

Sorgbarns uppförande och beslöt att vaka under nätterna.

Men detta beslut var han likväl icke mäktig att hålla. När kvällen kom,

kände han sig så slapp, att han omöjligt kunde jaga sömnen från sina

ögonlock. Att sova ensam med Sorgbarn ålade honom hans löfte.

Småningom, efter outtröttligt grubbel lyckades riddaren få sin tavla

färdig. Hon var en hemsk mosaik, hoplappad av sprängda, orediga minnen,

men gav dock i sin helhet en aning om verkligheten.

Från kvällarne och det halvvakna tillstånd, som föregår sömnen, påminde

han sig mer och mer, att två skuggor rörde sig fram och åter över hans

panna, och att Sorgbarns ögon lyste mellan dessa skuggor som stjärnor

mellan moln.

Han påminde sig vandringar i skogen vid Sorgbarns sida och sökte om

dagen återfinna den stig, han trodde sig hava trampat om natten. Men

hågkomsten gäckade honom, minnet gycklade, och han gick alltid åt helt

andra håll, stundom milslångt, än åt det, som förde till klippbrottet.

Han erinrade sig även målet för dessa vandringar och mötena med

Singoalla; men minnena av dessa förmälde sig med allt det fasansfulla,

hans inbillning fäst vid den bruna hedningaflickan, och omgåvos därför

likasom av ett tjockt töcken, varur de hemskaste bilder skymtade.

Men hans misstankar mot Sorgbarn voro nu rotfästa. Han ruvade på en plan.

Varje afton han gick till sängs hoppades han kunna utföra den. Men

Sorgbarns kraft segrade. Den lilles hela jordiska omklädnad syntes

upplösa sig i denna hemliga kraft.

Den fyrationde dagen från Sorgbarns ankomst till Ekö slott var inne. Det

var en mulen dag med regn och blåst. Insjöns böljor skummade, skogens

toppar böjde sig, skyarne samlade sig kring klippornas branter. Solen

sjönk ned bakom svarta och gulbleka moln. Kvällen kom, och den dystre

grubblaren gick till sin tornkammare, följd, som alltid, av pilgrimen.

Men dessförinnan hade riddaren dolt en välslipad jaktkniv i sin livrock.

Herr Erland gick till sängs. Sorgbarn lade sig på sin matta. Sanduret

viskade, vindflöjlarne på taket gnisslade, insjöns vågor brusade.

Riddaren hade sagt, förrän han lade sig, att han var mycket trött. Också

somnade han genast i sin naturliga sömn. Det hörde Sorgbarn av hans

andedrag.

Då smög pilgrimen till riddarens säng, och hans små magra händer rörde

sig som genomskinliga skuggor över den vilandes panna ned mot hans

bröst...

Men endast några sekunder. Riddaren satte sig upp.

-- Nu verkade kraften hastigt, sade den lille till sig själv. Stig upp

och följ mig! manade hans milda röst.

Riddaren steg upp. Sorgbarn fattade hans hand, förde honom nedför

trappan, över det skummande sundet och in i skogen.

-- Det är en ryslig natt, sade gossen, vars lockar fladdrade för vinden.

Hör, huru det tjuter omkring oss! Det blåser så kallt. Tänk, om träden

falla över oss, fader! Låt oss skynda!

-- Vart förer du mig? frågade riddaren betänksamt.

-- Till vem annan skulle jag föra dig än till min moder, till Singoalla?

sade Sorgbarn, förundrad över frågan.

-- Singoalla är således din moder?

-- Ja visst... Vad du i afton talar besynnerligt!

Riddaren måtte insett, att hans frågor icke voro rätt ställda, och att

här vore klokare att tiga än tala, ty han vandrade länge tyst vid

pilgrimens sida.

Så kommo de allt djupare in i skogen.

De mörka, sönderslitna skyar, som, likt spillror av ett i stormen

förgånget skepp, kringdrevo på himmelen, läto som oftast månen gjuta över

nejden en gul, sjuklig belysning. Trädens fram och tillbaka gungande

grenar och fläktande löv bredde ett dallrande, av tusen skuggor och

dagrar flätat gallerverk över de belysta delarna av skogsmarken; där

syntes alla föremål leva, röra sig och hoppa i spökaktigt virrvarr. Men

där träden voro lummigare och stodo tätare, låg kolmörker över vandrarnes

stig.

Vad är det, som lyser där borta djupare in bland trädens stammar? Det är

icke månskenet; det är de röda flammor, som spridas av tjärbloss. I

skogen ljuda röster, som icke äro vindens. Och hör deras rop:

-- Alako, förbarma dig! Alako... Alako...

Sorgbarn förskräcktes. Riddaren mumlade:

-- Avgrundsandarne hava i natt stämt möte.

-- Fader, sade gossen och tryckte sig närmare intill honom, jag är

rädd... det är en ryslig natt... skydda mig!

Fader! upprepade Erland för sig själv, det var ett besynnerligt ord av

denne besynnerlige pilgrim från avgrunden. -- Frukta icke, tillade han

högt och grep hårt om gossens arm, ingen skall kunna taga dig ifrån mig.

Så vandrade de vidare under knakande, stönande och klagande träd, genom

blekgult månsken och svarta skuggor. Alltjämt, om än på större avstånd,

ljödo rop av många röster: -- Alako! Alako! I stormens vin, i insjöns

brus, i månljusets spökfärg, i själva de jagande molnens skepnader lät

sig förnimma något ovanligt och dödsbådande.

Alako! tänkte riddaren, i det han föraktligt lyssnade till detta rop,

vad betyder det ordet? Var hörde jag det förr? Å, jag vet...

besvärjelseordet, som slog min själ i länkar. Men i natt ljuder det

förgäves. I natt äro alla besvärjelser vanmäktiga mot mitt beslut.

Han stannade och såg vredgad och rysande upp till månen, vars fläckar

tydligare än annars tecknade ett ansikte -- ett ansikte, präglat av

hemlighetsrik outrannsaklighet. Riddaren lyfte en arm med knuten näve mot

den tyste skådaren där uppe, och hans själ talade inom hans sammantryckta

läppar: Du, du, som med silverskärans fördömda gåva band anden i min

släkt vid anden i dig, i natthimmeln och skogsdjupen! Du, som hämnas vår

omvändelse till Herren Krist med att hetsa hednakvinnan, den svartögda

vampyren, att suga min hjärtesaft! Alako du!

De voro nu nära klippbrottet.

-- Sorgbarn, är vägen till din moder lång? frågade herr Erland, i det han

i livrocken trevade efter sin dolk.

-- Du talar nu åter underligt... Likasom du icke visste detta, sade

Sorgbarn och betraktade sin faders ansikte. Det var ej sådant det plägade

vara, när den hemliga kraften verkade i honom. Det var dystert som om

dagen, ja mörkare, hemskare.

En förfärande misstanke flög genom gossens själ. Han stannade och

utbrast, medan hans inre bävade:

-- Herr Erland, vi återvända till slottet. Följ mig!

-- I sanning ett löjligt infall, sedan vi gått ut och vandrat så länge i

storm och mörker för att träffa din moder! Nej, fromme pilgrim, vi

fortsätta vår väg. Vi måste väl snart vara vid målet.

-- Vi återvända! Jag befaller dig!

-- Ha, du skämtar lustigt. Är icke du min tjänare? Är icke jag din herre?

Vem av oss befaller?

Intet tvivel återstod. Den hemliga kraften, på vilken den lille

vägvisaren litat, då han sade »jag befaller», verkade icke. Sorgbarns

vilja var ej den rådande. Riddaren var vaken; på det såg Sorgbarn en

bekräftelse i hans vilda ögonkast.

Gripen av dödsångest föll han ned framför riddaren, omfattade hans knän

och bad:

-- Herr Erland... fader... gör mig icke illa!

-- Vad fruktar du? Har du fått dåligt samvete? Se så, inga narrstreck!

Upp, min gosse, och för mig till din moder!

Erland fattade gossen våldsamt i armen och ryckte honom upp.

-- Ja, jag skall visa dig till henne. Men... du vill väl icke döda henne?

Du vill väl icke min moder något ont?

-- Tänk ej på hennes trygghet, tänk på din egen, sade riddaren. Nå, lyder

du, eller vågar du trotsa?

-- Herr Erland, jag lyder... jag lyder gärna. Men lova...

-- Tyst! ropade riddaren och drog, ur stånd att längre dölja sin

sinnesstämning, jaktkniven ur slidan. Du är din moders medbrottsling, och

så sant som hon sugit livskraften ur mitt hjärta lovar jag, att hennes

eget hjärta skall i denna natt skälva på udden av min kniv. Och dig lovar

jag, att om du ett ögonblick tvekar att visa mig vägen till henne, skall

jag döda dig och finna vägen själv. Och träffar jag henne icke i natt,

skall i morgon jakthornet smattra, kopplen lössläppas och skallgången

draga sin kedja kring den djävulska trollkvinnan. Hon skall icke undkomma

mig. Fresta fördenskull icke mitt tålamod med ett ord vidare! Minns för

ditt eget bästa den lydnadsed du svurit mig! Framåt!

-- Nej, nej! utbrast Sorgbarn med styrkan av ett nödrop och omfattade än

en gång riddarens knän. Denne lossade våldsamt hans armar och sparkade

honom med hat och avsky ifrån sig.

-- Usling, som jag med ett knytnävsslag kunde krossa! Upp, säger jag, och

för mig till målet för vår vandring! Lyd eller dö!

-- Fader, skona mig! Döda mig icke!

-- Fader! upprepade riddaren med ökat raseri. Du som med sataniska

trollkonster länge trälbundit och fördärvat min själ, du som är ett

helvetets avskum, en bastard av djävul och häxa, vågar du skända en

kristen man med fadersnamnet! Du skall dö med din moder. För sista gången

bjuder jag dig: Upp och visa mig vägen!

Och då gossen icke rörde sig, grep riddaren hans arm och släpade honom

med sig. Sorgbarns lemmar stöttes mot trädrötter, sargades av törnbuskar.

Smärtan och förskräckelsen framtvungo kvidande ljud från hans läppar, men

hans klagan och det svaga motstånd han försökte uttömde den i blodiga

drömmar frossande riddarens tålamod. Han stannade, betraktade sitt offer

med en blick av omätlig avsky och stötte dolken i dess bröst.

Han hade gått några steg från stället, som färgades av Sorgbarns blod, då

han stannade och sade till sig själv:

-- Fader! Vilken lögn!

Han gick åter några steg men stannade och upprepade:

-- Fader! Vilken oförlåtlig, grym, förfärlig lögn! Jag skall återvända

och ropa i hans öra: Du ljög! Jag är icke din fader... jag skall ropa:

Förbannad vare du för denna lögn!

Ett svart moln drog förbi månen och lämnade nejden i mörker. Men riddaren

tyckte sig höra rosslingar såsom av en döende och lät vägleda sig av dem.

Hans fot stötte mot en kropp. Han lutade sig över den. I detta ögonblick

var molnet borta. Månen sken på ett ansikte, som ej var Sorgbarns, ett

rysligt förvridet, blåblekt ansikte, stänkt av blodfradga. Det var en

okänd, svartmuskig karl. Hans bröst var naket, och riddaren, som häpen

betraktade honom, såg på detta den store man dråparens märken: bölder och

svarta fläckar.

-- Pesten! mumlade riddaren med bleknande läppar.

Han reste sig upp och gick vidare utan att veta vart. Han förde handen

till pannan, inom vilken blodet brusade genom en förvirrad hjärna. Än

påskyndade han sin gång, än stannade han och såg upp mot den gulbleka,

vemodiga månen. Han gick utan tanke och utan mål. Han hörde trädens löv

viska ord, än rysliga, så att han spratt till därvid, än hånande, så att

han skar tänderna av vrede och ryckte de löv, som viskat så, från deras

grenar, än lustiga, så att han gapskrattade, än sorgsna, så att han

fällde tårar.

Men besynnerligast viskade till nattvandraren, som nalkades henne, granen

där uppe på kullen, på mötenas ställe vid skogsbäcken, ty dit ledde

slumpen hans steg. Hon stod där uppe, som fordom, smärt, rak, stolt och

trotsig mot stormen. Sörjde hon över den brustna anden, den förtärda

gestalten, som förr, men i ädlare former än hennes, bar prägeln av hennes

egen kraft och stolthet? Eller hånade hon honom? Han visste icke

vilketdera, men han ville veta det och lyssnade, och medan han lyssnade,

förnam han där uppifrån eller inifrån sin egen barm någon hågkomst, som

ljöd:

-- Det vinkar på kullens topp; är det granen, som rör sina dunkla grenar?

Är det nyponbusken, som böjer sig, medan vinden plockar hans vitröda

blommor? Eller är det Singoallas klänning, som fladdrar, då hon väntar

den hon älskar? Jag vet det icke men anar mycket och är lycklig...

Ljuvligt är att möta sin flicka, ljuvligast då skymningen vilar över

nejden...

Bah, varför upprepa denna visa? Att nu sjunga henne har ingen mening. Det

är icke hån och icke medlidande utan ren betydelselös barnslighet att så

göra. Man kan varken vredgas däröver eller skratta. Därom var

nattvandraren enig med sig själv. I detsamma påminde han sig dolken, som

han ännu bar i handen, och då han i månskenet synade klingan, tänkte

han:

Det skulle verkligen kunna vara blod av mitt blod.

Han slängde vapnet ifrån sig och tyckte, att han dock var rätt lycklig,

som fått sitt väsen söndrat i så många delar, att han icke visste vilken

som vore han själv. Delarna av den styckade ormen leva ett förtvivlat

rörligt liv, innan de styvna och varda döda bitar av något, som förr hade

sammanhang. Men att de sträva till återförening, såsom sagan påstår,

kunde nattvandraren icke fatta. Han för sin del ville ingen återförening.

Bäst vore förintelsen, och han borde egentligen skratta åt allt, då han

nu visste, att pesten ginge över världen och skulle utrota det

mördareyngel, som vimlar i stoftet. Sedan finge gräsen och blommorna växa

i fred för djurens tänder, och ingen yxa skulle fälla träden, som fritt

finge fläta sina grenar till ett enda valv över den stilla, tigande

jorden. Då vore paradiset återställt i all sin härlighet. Men måtte då

ingen Adam och Eva komma och fördärva det igen! På en ny Adam skulle

följa en ny Kain, som dödade sin broder, och på Kain fäder, som dödade

sina söner, och söner, som dödade sina fäder. Under sådana oklara tankar

fortsatte riddaren sin vandring kors och tvärs i skogen.

Så hände fram mot dagningen, att han såg ett eldsken och ställde kosan

dit.

=Dagningen.=

Eldskenet kom från klippbrottet.

Denna natt -- så hade Singoalla bestämt, så hade hon även sagt till

Sorgbarn -- skulle vara hennes lyckas sista. Var detta en spådom om det,

som denna samma natt skulle bära i sitt sköte? Nej, Singoalla ägde

visserligen en spådomsande en utbildad aningsförmåga; men själv skulle

hon försäkrat, att det var ett beslut, icke en förutsägelse. Den sällhet

hon njutit var outsäglig; den hade gjort allt vad hon lidit till intet,

hennes hjärta svällde av tacksamhet mot Gud för dessa nätters mystiska

fröjd, för timmarne vid hennes älsklings och makes sida. De voro nu

talde, dessa timmar, ty hon såg, att Erland icke kunde bära dem. Han

skulle dö, om splittringen mellan dagens liv och nattens fortginge. Men

vore icke minnet mäktigt nog att förljuva den saknad hon skulle känna,

sedan hon sagt Erland sitt sista, oåterkalleliga farväl och gått för

alltid bort ur hans grannskap? Dock varför saknad? Kan icke livet varda

en dröm, där inbillningen räcker hjärtat vad det åtrår, där det förflutna

är en återvunnen verklighet, som lämnar saknaden intet rum? Ja, Singoalla

skulle fördrömma sitt återstående liv. På andra sidan havet, långt

bortom stäpperna österut, är ett land, där palmer resa sig mot en grönblå

himmel och luften är mättad av sövande blomsterdoft. Det är vilans och

drömmarnes land. Där står, uthugget i klippan, ett underligt tempel, som

vaktas av vitklädda, tigande präster. Där slumra på mjuka kuddar, i

skuggan av portikerna, prästinnor, vilkas enda kall är, då tamtam ljuder,

att dansa i gulds och pärlors skrud en dans till offer åt sinnena,

skenet, förändringen, skiftena och att sedan återvända i åskådningen av

det eviga intet. Dit skall Singoalla ställa sin kosa, då hon lämnar

barrskogens land. Där skall hon för palmen tala om granen i norden, för

lotusblomman om näckrosen och för sig själv förtälja en ändlös saga om en

blåögd yngling och sjunga denna saga som en vaggsång för sitt hjärta,

tills det domnat. Sorgbarn skall vara gosseprästen i detta tempel, där

övligt är att gudens rökverk tändes av en gosse, i vars skönhet man

tydligen kan läsa förgängelsen. Där skall Sorgbarn i heliga skrifter, som

av prästerna förvaras, få lära urtidens visdom, innan spådomen gått i

fullbordan, som hon läst i ådrorna på hans ögonlock.

Så hade Singoalla beslutit. Hon hade smyckat sig till en avskedsfest. Hon

var skönare i natt än den dag för tio år sedan, då Erland första gången

såg henne vid skogsbäcken. Sällheten hade återgivit henne

ungdomsfägringen, men förandligad och änglalik. Kärleken och

offervilligheten, som genomträngde hennes väsen, hade gjort denna skönhet

himmelsk i stället för jordisk. Den skulle överväldigat ögat som en

uppenbarelse från en annan värld, om den ej tillika genomskimrats av ett

något ur denna världen, men ur det outgrundligaste djupet i den -- något

av furuskogens sus och stjärnenattens mystik, något trolskt och

natursymboliskt...

Grottan var prydd med höstens sista rosor. Assim hade tänt elden på

äriln. Singoalla hade sagt honom, att han nu gjorde det för sista gången,

och Assim hade tigande emottagit den upplysningen. Singoalla hade bett

honom hava allt redo för uppbrott nästa morgon, och han hade tigande

fullgjort hennes önskan. Nu stod han och stirrade tigande i elden och

såg, huru bränderna mörknade, kolades och vordo till aska. Han tyckte

stundom, att han såg in icke i härdens eld utan i sitt eget hjärtas.

Singoalla satt på sin bädd av mossa med pannan lutad i handen, sänkt i

drömmar eller lyssnande till ljud, som kunde båda ankomsten av de

efterlängtade. Hon kunde sitta så timme efter timme. Hennes levnad under

dessa dagar hade varit ett sådant bidande. Hon förnam knappt tidens flykt

och aktgav dock på ögonblicken.

Där ute rasade stormen. Då och då fann en vindstöt väg mellan

klipphällarne in i grottan och hotade att släcka brasan, som lyste

henne.

-- De dröja i natt länge, sade Assim efter timmars tystnad. Och då denna

anmärkning, som ej väntat svar, ej heller fick något, sade han till sig

själv, i det han lade några grenar på elden: Än en liten stund skall

lågan brinna. Men snart har hon förtärt sig själv. Det är gott. Vi skola

få ro.

Assim gick till grottans öppning, såg upp mot himmelen på den bland moln

tågande månen och hörde med njutning stormens sång. Härligare än under

denna natt hade nordanskogen aldrig tonat, så tyckte han. Han ville giva

ord åt vad han förnam, men kunde icke. Så mycket uppfattade han dock, att

i sången voro sammansmälta värdighet och vrede, kval och mannamod, dystra

rön och segervisshet.

Men bland dessa toner hördes andra, som icke voro storm ens. Det ropade

ute i skogen: -- Alako, Alako! -- och Assims anlete, som uttryckt något

svärmiskt och drömmande, fick då prägeln av en helt vaken och lyssnande

förvåning. När han övertygats, att örat icke gäckat honom, sade han med

hög röst till Singoalla:

-- Här i skogen äro människor, som åkalla vårt folks gud!

-- Det är genljudet av min bön, sade Singoalla och lyfte sitt huvud. Jag

har bett mitt folks gud om försakelsens kraft och fått den. Men hör du

icke andra röster i skogen? Hör du icke Erlands stämma och Sorgbarns?

-- Nej.

-- Natten är förskräckande för dem, som kunna frukta. Måhända bävar

Sorgbarns hjärta och förvillar rädslan hans steg. Gå dem till mötes,

Assim, och ledsaga dem hit!

-- Här är mycket att röna i natt i skogen, sade Assim och gick.

Då han sent omsider återvände, bar han den döende gossen i sin famn och

lade honom vid Singoallas fötter.

* * * * *

Visst kunde det varit krångligt nog att leta sig fram och klättra bland

dessa om varandra vräkta klippblock och hällar, helst nattetid vid

osäkert månsken; men det gick likväl helt lätt, och riddaren tyckte, att

han mer än en gång förr gjort det rönet och ägde en viss vana därvid. Han

endast undrade, att han i sin gosseålder, då han strövade så mycket i

skogen och företrädesvis uppsökte och älskade dess dunklaste gömmor, dock

icke gjort närmare bekantskap med denna lustiga stig, som lovade föra in

i bergkungens slott.

Nu, var han ej långt från grottans öppning. Då hejdades han av en tanke,

att han ju gick ute denna natt för att fortsätta hednaguden Tors verk och

döda skogens argaste troll, den förledande jättekvinna, som sugit

livskraften ur hans hjärta. Men så påminde han sig pesten, som var kommen

över världen för att utrota allt levande och sålunda gjorde allt annat

dödande överflödigt, ja småaktigt och befängt. Och så erinrade han sig

den bleke gossen och ordet fader och dolken, som, drypande av veropande

bloddroppar, slängdes i en buske, och granen på kullens topp och sången:

»Ljuvt är att möta sin flicka, ljuvligast då skymningen vilar över

nejden.»

Detta var en förvirrande blandning av minnen, och riddaren kunde icke

reda dem. Nåväl, varför icke förhålla sig likgiltig mot dem alla, varför

fästa den ringaste vikt vid något förflutet, närvarande eller

tillkommande? Man är ute och vandrar för vandringens egen skull, man bryr

sig icke om ett mål för sin färd, man går in i den här grottan, därför

att man råkat rikta sina steg åt det hållet och ej för något annat. Man

är en strömbädd för en städse rinnande flod av föreställningar, men man

låter floden ha sitt lopp och söker icke kvarhålla någon av hans böljor.

I en sådan känslostämning gick riddaren vidare och steg med likgiltig

hållning in i grottan.

Han såg sig omkring. Bredvid honom stod, lutad mot väggen, en mörk man,

som på honom fäste glödande ögon. Men detta besvärade icke riddaren. Det

var återigen ett av dessa intryck, för vilka man kan vara alldeles

likgiltig. Men längre bort i grottan såg han något annat. Han såg en

kvinna, skönare än hans inbillning kunnat skapa, sorgsnare, där hon

knäböjde över den döde gossen, än all den sorg som riddaren kunnat tänka

sig -- ty den sorg han hitintills sett hade alltid varit blandad med

svaghet och begär efter tröst eller ock med förtvivlan eller ock med

vrede, men denna sorg var enkel och oblandad och intet annat än sig

själv. Han igenkände hos denna kvinna anletsdrag, som han älskat och

hatat, avgudat och fördömt; för hans minne uppgingo tavlor av solsken och

blomsterdoft, skiftande med andra av natt och förfäran. Han kände sig

ånyo förvirrad. Då hörde han den mörke mannens röst, som sade:

-- Singoalla, riddaren är här. Du behöver icke längre bida döden.

Och till riddaren sade mannen, fattande hans arm:

-- Tveka icke utan fullborda vad du börjat! Hon känner ärendet, i vilket

du kommer. Sorgbarn hann att anmäla dig, innan han slöt sina ögon. Du

kommer för att hämnas den oförrätt Singoalla tillfogat dig, då hon gjorde

dig till sina ögons ljus och sitt hjärtas åtrå och sitt löftes make och

sin sons fader. Hon har grymt förolämpat dig med kärlek och trohet. Hon

förtjänar döden och önskar den av dina händer. Hon vill dö bredvid det

första offret för din rättmätiga vrede -- din egen son. Ja, hon är mycket

brottslig och förtjänar döden, det kan jag intyga, som hört de otaliga

suckar, ditt minne avpressat henne, och sett de oräkneliga tårar, hon för

din skull gjutit. Döda henne, herr riddare! Därefter kommer uppgörelsens

stund emellan dig och mig.

-- Det är onödigt, sade riddaren. Jag gick ut för att döda henne,

därutinnan har du rätt, men skogen har ingivit mig andra tankar. Pesten

är kommen, och det tjänar till intet att fuska i dödens hantverk. Detta

och mycket annat har jag i natt lärt av skogen. För övrigt är kvinnan

icke densamma, som jag söker, fastän de likna varandra. Hon där borta är

ett mänskligt väsen; hon fäller tårar över sitt döda barn, och hon synes

mig så sorgsen, att jag känner ve i min själ, då jag betraktar henne...

-- Vad, ropade Assim, tvekar du fullborda vad du börjat? Har du mod att

rygga tillbaka? Vågar du besinna dig, då skall du höra det förskräckliga,

att...

-- Håll! sade riddaren. Jag har mod till vad som helst och fruktar intet.

Ingen har ännu kunnat säga, att jag fruktar. Jag har mod att besinna mig.

Stör mig icke, ty det börjar klarna i min själ, och jag skall snart hava

samlat mina minnen. Denna kvinnas anlete sprider belysning djupt in i det

förgätnas schakter.

-- Skynda! sade Assim. Hon _vill_ dö för din hand. Hon kan icke leva och

på samma gång veta, att du, hennes make, har dödat hennes och din egen

son. Var icke grym emot den arma kvinnan! Hon önskar döden som en nåd.

Belöna henne för den mildhet hon visar dig! Hon har icke yttrat ett hårt

ord över sitt barns mördare; hon har anklagat sig själv men icke dig...

-- Ja, sade riddaren, du har rätt. Hennes ansikte uttrycker en innerlig,

rörande godhet. Jag älskar detta ansikte, fastän dess åsyn vill smälta

mitt hjärta. Jag är en hård och sträv man, häftig till lynnet och böjd

att förakta människor; men denna kvinna skulle genom sin blotta närvaro

förändra mig, helst om jag finge sätta mig vid hennes knän och hon ville

läsa för mig ur någon helig bok om Guds kärlek och förbarmande...

-- Han är sig icke lik, sade Assim rysande, han talar som en vansinnig.

Herr riddare, ropade han högt, samla icke dina minnen, akta dig för

hågkomsterna från din ungdom, du skall annars erinra dig hövdingens

femtonåriga dotter, det späda barnet, vars hjärta du rövade... du finge

se en verklighet och skulle gripas av en ånger, omöjlig att uthärda! Nej,

behåll de heliga fördomar, vilka hitintills varit din rustning, din sköld

och båge, och rusa blint fram på den väg, som du stänkt med blod! Jag

säger dig, att denna svartögda kvinna är ett väsen av annan art än du,

ett barn av den outgrundliga naturen, vilket, likasom blomman, ej fått

annat dop än himmelens dagg och regn, aldrig tillbett under annat

tempelvalv än det stjärnströdda och aldrig omsvävats av annan rökelse än

markens dimmor. Hon har aldrig stänkts av vigvattenskvasten, aldrig

välsignats av prästens händer och har intet hopp att komma i din himmel.

Hon är -- förstår du mig icke? -- en förkastad varelse, en okristen, ett

halvtroll, en häxa, som med sina blickars och kinders och stämmas

hedniska trollmakt förhäxat dig och med detta outsägliga brott förtjänat

döden. Upp, riddare! Stöt ned henne! Du är utan vapen... se här ett

svärd! Mörda trollpackan, likasom du mördat hennes avkomma! Fort! Ingen

besinning! Fort, eller är det jag, som dödar dig! -- Och Assim satte

svärdet i Erlands hand och ville rycka honom med sig. Men denne lösgjorde

sig från hans tag och sade utan häftighet:

-- Du talar så, som jag hört munkar tala. Nog av: du vill förvirra mig

men lyckas icke. Kvinnan där borta är ej en häxa utan ett Guds barn, som

sörjer över världens olycka och har ett ömt hjärta även för mitt elände.

Ty att jag är olycklig, vill jag ej neka. Jag känner mig hågad att gråta

och att ångra, fast jag icke rätt vet, om det är endast jag, som

förbrutit mig mot någon, eller om ödet också förbrutit sig mot mig...

Han tog några steg fram mot Singoalla och fortfor:

-- Stackars kvinna, du sörjer denne gosse, och du vet kanske icke, att

det är jag, som dödat honom. På min riddareära försäkrar jag, att jag

gärna ville giva mitt liv för att återvinna hans och stilla din smärta.

Men det förmår jag icke och lovar därför allena vad jag kan hålla: att

aldrig återvända under mitt tak utan, om pesten skonar mig, kläda mig i

tagelskjorta för mina återstående dagar och leva av växternas rötter och

dagligen bedja Gud om förlåtelse för mig, syndare. Detta vill jag göra.

Jag skall från denna stund icke återse min hustru Helena och min son

Erland; jag skall övergiva mitt slott och mina ägodelar samt tillbringa

mitt liv som botgörare här i skogen. Detta kan väl icke giva dig någon

tröst, men det skall hugsvala mig själv; ty att jag är olycklig, känner

jag för varje ögonblick, ju längre jag betraktar dig, ju mer det klarnar

inom mig, ju bestämdare mina minnen varda, ju vissare jag övertygar mig,

att du... o Gud! att du... ja, jag igenkänner dig, Singoalla... du min

ungdoms dröm... min första kärlek... min maka!

Förut orörlig som en bildstod lutade sig nu Singoalla djupare ned över

sin sons lik, och riddaren hörde, att hon grät. Då gick han fram,

upplyfte henne och slöt henne i sin famn. Hans bröst hävdes, hans ögon

fuktades av tårar, genom vilka framglänste blicken av en klarnad ande.

Men denna omfamning var kort, en tanke upplöste den; riddaren vände sig

bort och skred, med handen tryckt mot pannan, ut ur grottan, och Assim,

som följde efter honom genom klippbrottet, såg honom långsamt vandra in i

skogen.

=Pesten.=

Dagen kom med tung luft och mulen himmel. Då solen någon gång lyste fram

mellan skyarne, var hennes sken gulblekt och ovanligt. Blåsten hade

upphört och vindstilla inträtt, som oaktat den mulna himmelen medförde

kvalm.

Tidigt om morgonen väcktes munkarne av en häftig ringning. Den tjänande

brodern Johannes öppnade porten och såg en man, klädd i brokiga, slitna

kläder. Han begärde få tala vid munkarne. Snart visade sig några av dessa

med sin prior i spetsen. Med en hastig blick granskade pater Henrik

mannens anlete och utbrast:

-- Vad vill du? Du tillhör det gudlösa folk, som för tio år sedan

plundrade detta kloster, eller ock gäcka mig mina ögon.

Men mannen svarade: -- Den saken kunde du haft tid att glömma. Jag kommer

nu för att bedja dig om hjälp, ifall du har någon hjälp att giva. Vi

anlände hit i natt och lägra i skogen. Böldpesten rasar ibland oss.

-- Böldpesten? upprepade priorn med stelnande tunga.

-- Ja, svarta döden, sade mannen.

-- Svarta döden! upprepade munkarne och raglade mot valvgångens pelare

eller kastade sig framstupa på golvet eller sänkte bleknade anleten mot

bröstet, mumlande: -- _Miserere, Domine!_

Pater Henrik sansade sig först och sade till mannen: -- Vi skola alla

följa dig.

-- Upp! fortfor han till munkarne. Skördemannen är kommen. Här gäller att

rädda vetet, medan ogräset uppryckes att förbrännas i evig eld. Upp och

rusten er till högtidlig procession! Tagen kors, hostia, dopfunt och

relikskrin! Upp!

Munkarne reste sig darrande. En fjärdedels timme därefter skred tåget ur

klostret. Den främmande mannen visade vägen. De enskilda vandrare, som

mötte det, kastade sig till jorden. Bland dessa visste några redan om den

hemska gästens ankomst; andra, som anlänt från sina enstaka hem i

vildmarken och på morgonen icke skådat ett mänskligt anlete, voro

okunniga därom. Munkarne, medan de med kors och fanor, hostia och

relikskrin skredo framåt, sjöngo, men sången förtonade klanglöst i den

tunga luften, liksom hade skogens ekon dött bort:

Aufer immensam, Deus, aufer iram,

Et cruentatum cohibe flagellum:

Nec scelus nostrum properes ad æquam

Pendere lancem.

Non opus summi pereat magistri,

Nec sinas passam fore passionem,

Corde sed manans lavet omne crimen

Sanguis et unda.

Folkhopen följde processionen, som, förd av främlingen, tågade till

svedjelandet, där det främmande folket nu, liksom för tio år sedan, hade

lägrat sig.

Här såg man lik, sjuka och döende. Här såg man stum förtvivlan, dödsfasa,

sorg, och hjälplöshet. Några av det främmande folket upphovo vilda rop:

-- Alako, Alako! Andra ilade med ömsom fulla och tomma bägare från och

till en närbelägen källa för att med hennes vatten svalka de sjuka.

Jämmerropen tystnade, när processionen framträdde ur skogsbrynet och

pesthymnens dystra toner svävade över svedjelandet. Insvept i ljusa

skyar, som uppstego ur rökelsekaren, skred tåget runtom fältet. Men inom

hopen, som nyfikenheten lockat att följa, spred sig som en viskning ordet

pesten, och åskådarne skingrades som agnar för vinden.

Pater Henrik fattade korset, vandrade fram mellan döda och levande och

planterade den heliga sinnebilden mitt på jämrens fält. Därefter spredo

sig munkarne över svedjelandet för att rädda hednasjälar och lindra

plågor. Friska och sjuka böjde sina huvuden vid dopfunten och emottogo

det bad, genom vilket de skulle vinna nåd hos de kristnas gud. Mången

sjuk, som nyss döptes, fick snart som döende åtnjuta den sista

smörjelsen. Med vin och vatten läskades torkade gommar, med tröstens ord

förtvivlade sinnen. De främlingar, som voro friska, uppmanades att fatta

spadarne och gräva en grav åt de döda. Så skedde även, och en munk

mässade timme efter timme med entonig, darrande men outtröttlig röst vid

randen av denna grav, som emottog flera och flera offer.

Medan munkarne gjorde detta, spred sig underrättelsen om den store

mandråparens ankomst över hela trakten. Alla hjärtan bävade. Mången

tänkte på mänskliga medel att avvända olyckan från sig och de sina. Några

flydde med hustru och barn längre sunnanskogs; nybyggarne i ensliga

skogshemman lade fram båge och pilar för att hota envar, som vågade

nalkas deras tak.

Men den hemska gästen kunde pil och båge icke bortskrämma. Redan under de

sistförflutna veckorna hade flerestädes i nejden misstänkta dödsfall

inträffat, men ingen trott eller velat tro, att det var den

fruktansvärdes verk. Nu, då intet tvivel om hans närvaro var möjligt,

syntes ock de sista osynliga hindren för hans härjningslust vara på en

gång nedslagna. Natten efter det främmande folkets ankomst ilade

mordängeln från dörr till dörr, och intet förbundstecken på dörrposten

vägrade honom inträde.

* * * * *

-- Nej, deras vatten och vin och olja och sånger och rökelser gagna till

intet. Vi måste dö. Låt oss då leva, medan vi leva. De oförskräckta

vandringsmännen höves det att fira lustiga fester vid gravens rand.

Så talade män av det främmande folket och togo sina vapen och drogo till

Ekö slott, vars källare säkerligen vore väl försedda med öl och vin. Då

de kommit till sundet, funno de fallbron uppdragen och på borggården män,

som bundit dukar kring sina ansikten, så att föga mer än deras ögon voro

synliga; de vandrade för sig själva, likasom de fruktat att komma

varandra för nära.

-- Hallå! Ned med bryggan! ropade främlingarne.

De få männen på borggården svarade på denna uppmaning med hotande

åtbörder, därefter med stenkast och bågskott. Men främlingarne vadade,

obekymrade därom, över sundet. Då flydde slottsfolket i båtar över sjön

åt andra sidan. Sedan var det lustigt liv på Ekö slott: dryckeslag och

sång till inemot natten, då skaran avtågade, lyst av mordbrandsflammor

från torn och tinnar.

Men fru Helena och hennes son och hennes tjänarinnor hade redan om

förmiddagen av slottets sista dag flyttat till klostret, i hopp att inom

helgedomens väggar och i gudsmännens närhet återfinna något lugn för sina

bävande själar. Var riddar Erland och den lille pilgrimen voro, visste

ingen.

* * * * *

Sju dagar hade försvunnit, då vid midnattstiden klostrets portklocka

ringde.

Efter en stunds förlopp hördes steg i korridoren, och en röst frågade: --

Vem är där ute?

-- Broder portvaktare! Vän Johannes! Jag igenkänner din röst. Öppna för

Erland Bengtsson Månesköld!

-- Vad! utropade rösten, lever ni ännu, herr riddare? Eller är det en

villa, som gäckar mitt öra?

Porten öppnades, och den tjänande klosterbroderns bleka, avfallna

ansikte, nu stämplat med en viss förundran, visade sig vid skenet av en

lampa, som han höll i handen.

-- Broder Johannes, sade riddaren, räds icke! Jag är ej en vålnad utan en

levande människa, så märkvärdigt det än vill synas både dig och mig, ty

varthän mitt öga skådat, är fältet så väl mejat, att knappt ett strå står

upprätt.

-- Allt är förvandlat, sedan jag sist såg er, herr riddare. Vill ni stiga

in i denna dödens boning, så är ni under detta tak den ende levande jämte

mig.

-- Nej, svarade riddaren, jag har avlagt ett löfte att icke inträda under

ett av människohänder byggt tak. Dödens boning är för övrigt här ute lika

väl som där inne. Världen är en kyrkogård, och du synes mig, broder

Johannes, såsom en, den där, ännu levande, jordats i densamma. Så

förekommer jag mig själv även. Visst är, att mitt hjärta är dött och

begravet och ej kan känna någon sorg mer.

-- Väl det! Din barm skulle annars icke kunna rymma all din sorg. Vet du,

att din maka är död, att dina trognaste tjänarinnor avlidit, att din

fader och lärare, pater Henrik, icke mer är ibland oss? Har du sett den

kolade återstoden av ditt slott, herr riddare? Allt är fåfängligt, allt,

allt!

-- Lämna din lampa och följ mig ut, sade riddaren. Jag är fullt förtrogen

med tanken att ha förlorat allt, som varit mig dyrbart.

-- Herren gav och Herren tog; välsignat vare hans namn! suckade munken, i

det han trädde ut och gick vid riddarens sida. Det är blott några timmar

sedan jag begrov min älskade prior, men förunderligt!... mina ögon hava

haft inga tårar för hans minne. Det är med mig som med dig; jag har

jordat mitt hjärta i mina bröders grift.

-- Vem av dem bägge dog först, min maka eller min son? frågade riddaren

med något svävande röst.

-- Din son lever ännu... har jag icke sagt dig det?... såvida han icke

dött, sedan jag lade honom i tröstarinnans famn. Gud sände mig en ängel i

skepnaden av en kvinna, som hugsvalande suttit vid din makas dödsläger.

Vem hon var, vet jag icke. Hon har aldrig förr varit sedd i denna nejd.

Hon talade till den döende fru Helena sköna ord och hugsvalade henne med

att ofta nämna ditt namn.

-- Jag vet då, vem denna kvinna är, sade riddaren. Och det var i hennes

famn du lade min son?

-- Ja, vad annat skulle jag göra?

-- Är hon nu borta härifrån?

-- Ja, hon följde det främmande folket eller rättare: det främmande

folket följde henne. Det var förvånande att se: när hon visade sig första

gången för dem, vart det jubel bland de förtvivlade, stillhet bland de

våldsamma, och farsoten flydde från svedjelandet. Hon är ett högre

väsen, och din son vilar gott på hennes arm.

De båda männen vandrade en stund under tystnad bredvid varandra. Riddaren

rönte en känsla av tillfredsställelse däröver, att han ägde intet mer att

förlora, intet mer att hoppas. Han kände sig äntligen stå fri emot sitt

öde. Han var skövlad på allt men knotade ej; det vore orimligt att i

denna förvandlingens, förgängelsens och dödens värld pocka på en varaktig

äganderätt till timlig lycka. Den som spelar med i sinnelivets brokiga

lek må fatta lekens mening. Den guldglänsande sky, som simmar i

morgonrodnaden, är i all sin skönhet ej det rätta föremålet för eviga

känslor. Solglittret på vattnets yta, böljan, som höjer sig och sjunker,

suset i ekens krona, vill du avkräva dem en evighet, som de icke äga,

vill du kristallisera dem i former, som trotsa förvittring? Varom icke,

så fordra ej heller evighet av borgar med torn och tinnar, ej av rikedom

och ära, ej av huslig lycka, ej av något bland allt, varefter den

oerfarne griper och vars bortgång han ägnar onyttiga tårar. Den som en

gång fått fotfäste på det evigas klippa rädes icke, om världssfärerna

brista, himmel och jord sönderfalla i atomer. Det är endast ett

solglitter som slocknat, en bölja som sjunkit, en susning som

förstummats. Riddaren såg upp till stjärnorna och kände, att vadhelst

hans öde, i dem skrivet, ännu kunde förbehålla åt en framtid, så skulle

han ej förskräckas mer och ej fröjdas mer: han var fri -- fri emot allt

som är företeelse och händelse och tillfällighet och låter mäta sig med

tidens mått. Men bakom företeelserna hägrade i hans själ ett annat, som

ej försvunne med dem. Vad Helenas, vad den lille Erlands, vad Sorgbarns

och Singoallas försvunna bilder innebure, vad som symboliserade sig i

deras framträdande och bortgång, det vore något för döden oåtkomligt,

eller kanske hellre något, som döden skulle förklara.

En hemsk bild var natten i skogen, då månskenet darrade på en blodfläckad

klinga, men även den bilden förfärade honom icke mer; han var enig med

sig själv därom, att skuld måste utplånas, och ville gärna, såvitt som

skuld på honom vilade, låta den stränga vedergällningen taga ut sin rätt.

Han ägde ej en vågskål att väga sin egen andel i sitt livs mörka öden,

och hade han ägt en sådan vågskål, skulle han bortkastat henne utan att

väga, ty han kände ingen lust att köpslå, pruta och dagtinga om skuld och

vedergällning. Och han tänkte därvid på en annan symbol -- försoningens,

och det var med andakt han lyssnade, då brodern Johannes, som vandrade

vid hans sida, avbrytande tystnaden, sjöng med sakta röst en vers ur

pesthymnen:

Da crucem, clavos, scuticam, coronam,

Lanceam, funes rigidamque mortem

Inter iratam mediare dextram

Et mala nostra.[3]

Erland Månesköld och brodern Johannes vandrade hela natten i skogen. Då

morgonsolen gick upp över ett landskap, vars stillhet ingen fågels sång,

ingen skällas klang, ingen vallande herdes lur upplivade, emedan svarta

döden nyss övergivit det och lämnat tystnaden kvar -- då stodo de båda

männen på kullen vid skogsbäcken, och brodern Johannes sade:

-- Således, broder Erland, är det här i denna kulle vi skola gräva vår

eremitboning.

-- Ja, sade Erland, här skola vi bo. Han kastade en blick ned på

gräsmattan vid foten av kullen, där ännu invid bäckens rand dröjde några

av höstens sista blommor. Därifrån svävade hans blick inåt skogen i den

riktning, varifrån i forna dagar hans själs älskade hade kommit honom

till mötes.

Gräva vi här på östra sidan? frågade Johannes. Vi väckas då av

morgonrodnaden och kunna hälsa den uppgående solen med en morgonpsalm.

-- Nej, broder, sade Erland, om du icke föredrager den östra sidan, så

låt oss välja denna åt väster, åt bäcken till, där vi kunna bjuda

aftonsolen, bilden av vår egen sjunkande levnadssol, farväl med hymnen om

återuppståndelsens hopp.

-- Väl, vi välja då den västra sidan...

-- Om du själv icke hellre önskar den andra...

-- Nej, nej, gode broder, sade Johannes och betraktade med en mild blick

den forne riddarens förr så stränga och bjudande, nu så blida och

undergivna ansiktsuttryck. Återvändom till klostret för att hämta våra

spadar! Och sedan till arbetet!

[3] Vredens Gud! Ditt rysliga gissel sjunker!

Mellan dig och bävande syndare medle

korset, spjutet, spikarne, dödens smärta,

blodiga kronan!

_(Över. ur första uppl.)_

=Skogens eremiter.=

Det var en vacker sommarkväll. Synkretsen i väster färgades av guld och

purpur. Regnet, som hade fallit vid middagstiden, hade uppfriskat nejden;

granar och ängar doftade, människorna andades med njutning den rena

luften.

Fjärran i skogen hördes nyodlarens yxa; där pågick idogt arbete; ty i

fält, som tjugufem år, sedan pestens tid, legat obrukade, gällde det nu

att sätta plogbill.

Vid ingången till sin grotta satt den ene av traktens eremiter, den av

folket högt vördade gudsmannen Erland. För en timme sedan lämnade han

örtagården, där han nästan hela dagen sysslat med hacka och spade. Nu

satt han på mossbädden och såg med drömmande blick in i aftonrodnaden,

varav ett återsken föll på hans lugna anlete. I handen höll han en bok,

en mystisk andes betraktelser, hans älsklingsbok, för flera år sedan

hämtad ur det övergivna klostrets valv.

Brodern Johannes, den andre eremiten, hade nyss återvänt från fisket i

insjön och tillredde nu aftonmåltiden.

Johannes, som annars sällan bröt den av Erland älskade tystnaden, var i

kväll ovanligt språksam. Han hade på sin väg från sjön sett något

märkvärdigt i skogen och kunde icke avhålla sig från att omtala det.

Han hade sett män av främmande utseende, förnäma och stolta till sitt

skick, präktiga till vapenbonad, rastande med sina hästar i skogen. De

voro utan tvivel långväga resande, och de hade på latinska målet frågat

honom om bästa ryttarevägen norrut mot Vättern. Vilka de vore och vad

deras ärende, kände han icke.

Erland lyssnade med välvilja, icke just därför att en sådan händelse

verkligen var ovanlig och kanske värd att gissa över, utan därför att

Johannes synbarligen var road av att tala därom och tycktes utkräva något

anspråk på nyfikenhet från sin väns sida.

Vilka dessa män voro och vad deras ärende, visste, som nämnt, Johannes

icke, och sagan själv kan endast antyda, ty mörker vilar över mycket i

det förflutna. De hemliga skrifter, som under sju insegel, i ett

brödraförbunds gömmor, bevara dettas anor från ett äldre, sprängt

förbund, skulle, om de uppsloges för oinvigda blickar, uppenbara

åtskilligt om ett tåg, som »riddare av det grusade templet» och »forskare

av de brinnande bålen» gjorde till norden, för att även där, om möjligt,

finna elementer av den urtidens religion, varav de samlat spridda drag

från Indiens pagoder, Egyptens gravtempel, Delfis och Eleusis'

underjordiska valv, det salomoniska templets grus och druidernas grottor,

för att förena dem alla till en gloria kring korset. De skulle kunna

förtälja, dessa hävder, att med tåget följde en indisk prästinnas unge

son, invigd till »riddare av det grusade templet», förtrogen med öster-

och västerlandens visdom och ägare av stora skatter. Mer kan sagan icke

antyda.

Medan brodern Erland ännu vilade vid ingången till sin grotta och drömde

sig in i den bleknande aftonrodnaden, sågs på andra sidan bäcken en av

främlingarne, en kraftig yngling med brun hy men blonda lockar, närma

sig. Han stannade, såg sig omkring likasom med igenkännande blickar,

ehuru han säkerligen aldrig förr varit på denna fläck, gick därefter över

vattnet och fram till eremiten och satte sig på mossbädden bredvid

honom.

Med undran åsåg Johannes, där han stod på något avstånd, detta uppträde,

och hans undran växte, när Erland och ynglingen samtalade med varandra

och Erlands anlete under samtalets lopp präglades av kraftig

uppmärksamhet. Johannes' undran nådde sin höjd, när han slutligen såg,

huru ynglingen, först efter en lång omfamning, med tårar skildes från

Erland och gick tillbaka in i skogen.

Att fråga om betydelsen av denna syn, det ville Johannes icke, ty det

vore ju alltför tydligt ett bevis på en för eremitlivet icke rätt

passande nyfikenhet. Men han väntade, att Erland själv en dag skulle säga

något därom.

Erland sade dock intet. Följande morgon, när Johannes gick att fiska i

insjön, följde honom brodern Erland.

Johannes sköt ut sin båt och gjorde sitt fiskredskap i ordning. Han sjöng

härunder med dämpad röst en visa om Simon Petrus fiskaren. Erland satt

vid stranden i skuggan av en lind och fördjupade sig åter i sin kära bok

»Om vilan i Gud».