FÖRRA AVDELNINGEN.

=Slottet i skogen.=

På en holme i en av Smålands insjöar har legat ett slott, som länge

tillhörde släkten Månesköld. Det utgjordes av flera sammanbyggda,

eketimrade hus och hade ett runt torn, uppfört av stora granitblock.

Tornmurens enformighet mildrades av en glugg här och där med rundbåge och

sandstenskolonnett.

Synbarligen hade flera släktled burit virke till holmen, fogat bygge till

bygge och timrat dem efter olika tiders smak och vanor.

På trettonhundratalet var slottet ett vidsträckt helt med högre och lägre

takåsar, vilkas linjer bröto varandra, och med väggar, som sammanstötte i

varjehanda vinklar och, fattiga på fönster, voro så mycket rikare på

utsprång, svalgångar och symboliska smidesverk och sniderier. Över

portalens prydligt utskurna stolpar stodo bilder av Unaman, Sunaman och

Vinaman, de tre blodsvittnena, vördnadsbjudande, om än icke vackra att

åse. Med sina mot höjden sträckta armar borde de nedkalla välsignelse

över Ekö slott.

Holmen omgavs av ett pålverk. En fallbrygga förenade den med fasta

landet.

Tiden hade målat slottet i grått och brunt. Det såg ut, som om det gömde

på hemligheter, forntida och framtida. Tystnaden, som vanligen rådde där,

kändes som påbjuden för att icke störa ett ruvande på minnen och

aningar.

Insjön speglade furuklädda gråstensbranter. Den mörka barrskogen sträckte

sig vida åt alla håll. På ett ställe sänkte sig stranden öppen mot sjön.

Där skymtade mellan däldens björkar den trappvis stigande gaveln av ett

kloster.

Dess stenfot finns ännu. Jag har suttit där en senhöstdag under tungsinta

skyar, medan fuktiga vinddrag än prasslade, än suckade i den bleka

strandvassen. Döda och döende örter dvaldes vid mina fötter; men en

stålört, en styvmodersblomma bevarade ännu en senkommen, flyktig fägring.

Förgängelsefärger bredde vemod över markerna och skogen. Rönnen, som

skjutit upp mellan stenarne, bar på nästan avlövade grenar klasar, som

lyste i den immiga dagern med några sparade droppar av sommarlivets blod.

Vad klostret hette, vet nu ingen, om ej de forntidslärde. Men sägnen

förmäler, att den svarta döden lade det öde, och att det sedan dess var

lämnat åt förfallet.

Omkring år 1340 var riddar Bengt Månesköld herre på Ekö. Det gick ett

ordstäv, redan då gammalt, att det slottet låg i tystnad, och om dess

ägare, den ene efter den andre, sades, att ett ord kostade dem mer än en

rundlig allmosa. Månesköldarne syntes hugade att gå sin bana ljudlöst

likt månen, som enligt en saga skulle varit deras hedniske stamfaders vän

och givit honom en silverskära. Bland de många vartecknen och på förfäder

häntydande sinnebilderna å slottets väggar syntes likväl månskäran

ingenstädes utom över porten till örtagården, men där var hon lagd under

den heliga jungfruns fötter och sålunda kristnad. Sporde någon riddar

Bengt om den underliga sagan, gjorde han med handen en avvärjande åtbörd,

om han ej gjorde korstecknet, och svarade blott: -- Det var i hedna

tider. Mer sinnad att ordrikt giva besked om saken var trotjänaren Rasmus

skytt.

Folket i bygden visste, varför tystnad låg över Ekö och Ekösläkten. När

kristendomens budbärare -- de tre, vilkas bilder över portalen lyfte

blickar och händer mot himmelen -- hade visat sig inne i Småland och från

dess ättehögar börjat tala om vite Krist och helige fadern i Rom, hade

den bland Månesköldarnes förfäder, som då levde, ivrat emot dem, samlat

folket på helgedomsbackarne och i offerlundarne och manat det till trohet

mot den outgrundlige Oden, den vite Balder, den väldige Tor. Till dessa

avgudars ära sjöng han vid harpoklang, säges det, sånger så mäktiga, så

trolska, att folket tyckte alla skapelsens röster samstämma med dem. Det

förhärdade fördenskull sitt hjärta mot evangelium och drev dess sändebud

bort. Därför låg tystnad över Ekö och Ekösläkten. Men tystnaden var nu

icke samvetstung, såsom den förr lär hava varit. Sju fromma släktled

hade bemödat sig att utplåna den hedniske sångarens skuld. Detta var

samvetslättande.

Det sades, att ingen kristen Månesköld kunnat eller velat sjunga under

öppen himmel -- ingen före Erland, riddar Bengts son, gosse ännu. Hans

stämma hade man med förundran hört icke så sällan inifrån skogsdunklet,

där han, rustad med bågen och jaktspjutet, gärna strövade. Han sjöng

besynnerliga tonföljder, vilda och vackra, helst när suset i tallar och

granar var högstämt. Han gick ensam, när han icke ville, att Rasmus skytt

skulle följa honom.

Rasmus var skicklig skogsman, väl förtrogen med de vilda djurens kynnen

och vanor och mäkta lärd i allt, som vidkommer skogsrån, bergafolk och

gastar. Trägnare sällskap voro för Erland dock två hundar, stora,

lurviga, med blodsprängda ögon och skarptandade gap, Käck och Grip,

ogärna sedda av grannarne, av vargarne ögnade med hungrig och ilsken

rädsla.

Från den högsta häll, som lutade över sjön, plägade Erland kasta sig i

vattnet. Simma roade honom mest, när blåsten drev fram över fradgande

böljor. Folk tyckte, att det var något oroligt, vilt hos denne gosse,

något efterblivet hedniskt, något i hans natur, som icke sugit till sig

ett stänk av dopvattnet.

Om den gamle hedningen, den Månesköld, som icke låtit ens primsigna sig

och som på dödsbädden yrat om sköldmör och odödlighetsmjöd -- om denne

hedning återvänt i Erland? Det frågade man sig i bondstugorna. Men Ekö

husfolk försäkrade, att Erland korsade sig andäktigt och läste sina böner

med knäppta händer; att han var lydig fader och moder och visade sin

lärare, pater Henrik, vördnad; att han var godhjärtad, ehuru häftig,

givmild, som alla Månesköldar, och mån om att vara rättvis, ehuru han

visst icke alltid var det. Rasmus skytt, som trodde sig känna Erland

bäst, bekräftade allt detta, men med en skakning på huvudet.

Riddar Bengt hade ej mer än fäderna gjort livet på Ekö högröstat, och

hans husfru, Elfrida, den ädelvuxna, smärta, blonda, som bar Kristi

bergspredikan i blicken och ett sken från Tabor på pannan, skötte sina

många plikter med stilla myndighet.

Två gånger om året hölls det på Ekö gästabud, till vilka fränder och

vänner från även avlägse gods och storgårdar kommo. Gästabuden voro

lysande, ty guldstickade bonader höljde då salens väggar, och dyrbart

husgeråd borden, och källaren skattades på kostbara drycker. Men ehuru

glädjen ej var dämpad, hade den likväl avmätta later. Gästerna visste

icke varför, men de kände något högtidligt, även när de, lagom druckna,

leddes till sängs. Själve herr Gudmund Ulvsax, närmaste grannen, som

plägade hojta snarare än tala och svärja mer än välsigna, när han fått

ymnigt av öl och vin inom västen, var på Ekö hövisk, måttfull och

siratlig i ord och åthävor och lallade där, sedan han blivit nedbäddad,

med aktningsvärt försök till andakt sin i barndomen inövade, till

ordaförståndet honom mörka latinska kvällbön, när han icke utbytte den

mot morgonbönen.

Riddar Bengt var en mångprövad man. Han hade stritt under Mats

Kettilmundsson för de olyckliga hertigarnes sak och i Skåne mot de

holsteinska herrarne. Nu gammal och grå skötte han faderligt och klokt

sina husbondeplikter. Vinterdagarne höll han sig mest i slöjdkammaren med

Olof Hallstensson, dannemannen, som snidat altaret i sockenkyrkan. Där

arbetade med id de fåordige männen, och fram trädde under deras händer,

snidade i trä, änglar, apostlar och helgon: heliga Marior och Katarinor,

den himmelske Gabriel med lilja i handen, sankt Petrus med nyckel, sankt

Paulus med svärd, sankt Sigfrid med stav, sankt Georgius i rustning och

sankt Sebastianus med pilar i halvnaken kropp. Den egentlige verkmästaren

var Olof Hallstensson; men riddaren gjorde icke endast grovarbetet: han

skar mantelvecken skickligt och lade på färgerna väl. Många vintrar hade

riddar Bengt så tillbragt. Av fromma beläten tycktes han ej få nog.

Slottskapellet och klosterkapellet hade fått sina. Salen och sängkammaren

andra. Även i de långa, mörka korridorerna skymtade helgon i vrå och

vinkel, och på trappkrökarnes avsatser dvaldes de, försjunkna i

helgedagstankar. I den del av slottet, som troddes vara från hednatid,

stod sankt Sigfrid, och framför honom knäböjde den där hedningen, som

hade föredragit Balder för Kristus och Oden för den heliga treenigheten.

Hans beläte, det såg man tydligt, ångrade denna svåra synd och bad

hjärtligen, att kommande släktled ej måtte för den varda drabbade med

ont. En harpa, den trolska hednasångens, låg krossad bredvid honom.

Mången natt, då riddar Bengt vaknat, tänkte han på den arme i skärselden

och tröstade sig med, att själamässor och fränders goda gärningar mildra

dess sveda och möjliggöra frälsningen.

Pater Henrik, Erlands lärare, hade varit vida i världen, innan han

fastnade som prior i ett kloster djupt inne bland Smålandsskogarne. Det

sades av hans munkar, att hans anseende som andlig och lärd var stort i

fjärran land, och man visste, att konung Magnus sänkt sin hjässa lika

djupt för denne prior som för ärkebiskopen i Uppsala. Och sällan gick ett

år förbi, utan att med långväga resande anlände till honom brev, skrivna

av själve påven i Avignon eller av de höglärde herrarne vid universitetet

i Paris. Höga värdigheter hade erbjudits honom. Men han hade i sitt

kloster, vad han i världen eftersträvat: tid för betraktelser och

studier, tid att på pergamentet fästa sina förhoppningar om ett stundande

Guds rike på jorden. Han läste gärna gamla romerska dikter, ehuru deras

författare varit hedningar, och den virgilianska versen _Magnus ab

integro seclorum nascitur ordo_[2] ljöd för honom med profetisk klang.

Även böcker, skrivna med underliga bokstäver, läste han, om vilka de

andra munkarne sade: _Græca sunt, non legunutr:_ det är grekiska; sådant

läsa vi icke. Ty pater Henrik hade vistats ett par år i den grekiska

kejsarstaden.

Sällan gick en vecka, utan att han suttit en kväll förtöjd i Ekö slotts

bekvämaste länstol med fru Elfrida å ena sidan och riddar Bengt å andra.

Riddaren var fåordig men drack som oftast patern till, och blicken, som

ledsagade skålen, talade om vördnad, vänskap och trevnad. Fru Elfrida var

den frågande, munken den svarande och berättande. Och vad han hade att

förtälja! Han hade ju sett den värld, som är, och kände ur böcker den

värld, som var. Han nyttjade därvid icke överflödiga ord. Men vad de

målade, de ord han sade! Fru Elfrida tillsåg, att Erland vid sådana

tillfällen var närvarande. Och gossen var det gärna. Han lyssnade

uppmärksamt. Sådant skall jag uppleva, sådant och mycket mer, tänkte

han.

Det hände dock, att hans uppmärksamhet flög bort. Var det en

månskenskväll, kunde han svårligen giva akt på paterns ord. Han såg inom

sig månen blodröd träda upp över skogen; han såg månen flyta som en

silverbåt i det svala blå; han såg månen skåda in genom sovrummets

fönster; han såg honom fälla en glimmande silverskära genom luftdjupet

till den hedniske stamfadern; han såg flickan Bil och gossen Hjuke

bortförda i månbåten och lyckliga i den; han såg månstrålar skimra i fru

Elfridas klädningsveck. Sådana bilder jagade varandra då genom hans själ.

Var Erland på något sätt befryndad med månen?

Knappt var det honom lättare att följa paterns ord, när insjöns vågor

brusade kring ön och vinden tjöt i barrskogen. Då hörde Erland röster,

som kallade honom ut och hade ofattligt dunkla sanningar att mäla honom.

Då hände, att han föreställde sig en harpa, stor som världen, smyckad med

blinkande stjärnor, strängad genom en blå eller en mulen oändlighet

strängarne dallrande under solvävda fingrar eller strukna av dystra,

stormjagade molnmassor och blåvita blixtar. Och från denna harpa flög

Erlands tanke till den krossade hednaharpan vid sankt Sigfrids fot.

Varför? Det visste han icke, han icke ens tänkte däröver.

* * * * *

När denna berättelse börjar, var Erland sjutton år, en stark och fager

sven, skicklig i många idrotter, boksynt även, ofta gladlynt, stundom

grubblande, snar att vredgas, snar att gottgöra, yngling i somligt, barn

i annat.

Herr Gudmund Ulvsax var änkeman och ägde en blåögd dotter, Helena. Riddar

Bengt och herr Gudmund menade, att de unga voro bestämda för varandra.

Båda voro de enda barnen, och egendomarne lågo så, som om de borde slås

ihop. Och då fru Elfrida var av samma tanke, överenskommo fäderna, att

Erland och Helena skulle om några år varda äkta makar. Ännu voro de

skygga i varandras sällskap. Men allt har sin tid. Kärleken sin.

[2] En ny storkrets av århundraden kommer till världen.

=Singoalla.=

Så hände en sommardag, att Erland återvände från en jakt.

Överst på en kulle i skogen växte en gran, ung och smärt, men högre än

alla omgivande träd. Hennes topp syntes från slottsfönstren över den

kringliggande skogen, och när hon tecknade sig mot en röd aftonhimmel,

var det, som om hon längtande skådade ut i världen och önskade sig

fjärran till palmernas land.

Nedanför kullen sorlade en bäck över sand och kiselstenar på sin väg till

sjön. Bäcken hade längre in i skogen en bråkig vandring mellan mosslupna

stenar och hundraåriga trädrötter, men här utbredde sig hans stränder

till en gräsmatta, där blå, vita och röda blommor prunkade. Här satt

Erland ofta, glad åt furusus och enslighet; hit ställde han även nu sina

steg för att dricka av bäckens friska vatten. Käck och Grip, de båda

hundarne, följde honom.

Hunnen upp till kullens topp stannade han förundrad, ty nedanför skådade

han något ovanligt. Där satt vid bäcken en flicka. Han såg ej hennes

ansikte, ty hon blickade icke åt honom, men han såg kolsvarta lockar,

gjutna över blottade skuldror och över en mörk dräkt, sirad med

mångfärgade band. Flickan doppade än den ena än den andra nakna foten i

bäcken. Hon fröjdades visst åt svalkan, kanske ock åt vattenbubblorna,

som föddes av denna lek. Och hon började nu sjunga med gäll, välljudande

röst, som fick gensång borta i skogen.

Vem var hon? En bygdens dotter var hon icke, det märkte Erland av hennes

later, klädsel, sång, som lät helt annorlunda än de visor nejdens flickor

sjöngo, när de sökte boskapen i vildmarken. Vem var hon då? Kanske en

älva eller en förtrollad prinsessa. Tyst och undrande stod Erland på

kullen, och han kände i sitt hjärta något hemligt, oförklarligt, hemskt

och ändå lockande.

Men Käck och Grip fäste ilskna ögon på flickan och morrade argt. Och

medan Erland stod fördjupad i åskådning och tankar, rusade Grip nedför

kullen, som om han velat slita den okända i stycken.

Då märkte Erland hennes fara och kallade hunden tillbaka. Men innan det

skett, hade flickan brådsnabbt vänt sig om, rest sig upp och, just som

hunden borrade vassa tänder i hennes klänning, stuckit en dolk i hans

hals. Med ett stycke av klänningen mellan tänderna tumlade Grip till

hennes fötter.

Erlands ögon flammade av vrede, då han såg sin trogne Grips ofärd, och

han ropade, i det han gick fram med hastiga steg:

-- Vem är du, som vågat detta?

Men flickan såg med stora, svarta, blixtrande ögon på den blonde

herresonen, hennes bruna kinder voro färgade av hög rodnad, läpparne

darrade, och hon svängde den bloddrypande dolken, så att de röda

pärlbanden kring de nakna armarne skramlade:

-- Vill du kanske döda mig? sporde hon i häftig ton, som hade främmande

brytning.

Och hon höjde dolken till försvar mot den andra hunden, som ville rusa på

henne.

Erland manade Käck att lägga sig, och då denne icke genast aktade sin

herres röst, gav han besten med bågen ett slag, så att han tjutande drog

sig tillbaka.

Gossens och flickans ögon möttes. Det var å ömse sidor trotsiga blickar.

Men huru det nu var, drog sig flickans mun till ett leende.

-- Jag är icke rädd för dig, sade hon och kastade dolken, så att han

vinande skar luften och fastnade med udden i ett träd.

Erlands vrede övergick i undran och nyfikenhet.

-- Du är en ovanlig flicka -- men illa vore det, om jag ej i manliga

idrotter kunde tävla med en kvinna.

Han drog sin jaktkniv ur slidan och kastade honom mot samma träd. Kniven

inträngde bredvid dolken i trädet, men så djupt, att halva bladet doldes

i bast och bark.

Han gick till trädet och lösryckte bägge vapnen, sköljde dolken i bäcken

och återlämnade den till ägarinnan.

-- Du är en vacker flicka, sade han, men mycket ovanlig... Vill du,

tillade han betänksamt, att jag skall döda den andra hunden, eftersom han

är ond på dig?

-- Nej, svarade flickan och stack dolken i slidan, som hon bar i ett

bälte, hunden är oskyldig, ty de djuren äro sådana, som deras herrar

vilja, att de skola vara. Men du själv måste vara en hård och elak

pojke.

Och den okända lockade på Käck, som på en vink av sin herre nalkades

henne krypande. Flickan smekte hans lurviga huvud.

-- Förlåt mig, sade Erland, du har rätt: jag är hård och elak, men tro

icke, att jag hetsade hunden. Jag ville dig intet ont.

-- Jag vill tro dig. Hon såg med en djupare blick i Erlands ansikte. Bor

du här i grannskapet?

-- Ja.

-- Farväl, sade flickan. Vi träffas visst icke mer. Hon var redan färdig

att ila in i skogen, då Erland, vaknande ur en dröm, höjde sitt huvud och

utbrast:

-- Nej, nej, stanna!

Han sade detta med sådan ton, att den okända vände sig om.

-- Låt mig veta, vad du heter, sade gossen och tog hennes hand.

-- Du är nyfiken.

-- Nej, jag bryr mig icke om ditt namn, om du endast vill säga mig,

varifrån du är, och varför vi aldrig mer skola se varandra.

-- Jag heter Singoalla, är kommen fjärran från och stannar ej å någon

ort.

-- Och vi träffas då aldrig mer?

-- Vad bryr du dig om mig? I morgon har du glömt mig.

-- Nej, jag glömmer dig aldrig.

I stället för att svara böjde sig Singoalla ned, plockade en röd blomma,

kastade henne i bäcken och sprang in i skogen.

Erland stod ensam. Hans blick svävade efter den försvunna. Han stod så en

stund, tyst, orörlig, drömmande. Äntligen väcktes han av Käcks tjut.

Hunden såg på sin herre oroligt, ty han var ej van att se honom sådan.

Men Erland kastade bågen på skuldran och gick långsamt uppför kullen.

=Längtan.=

Följande dag återvände Erland till kullen vid bäcken. Bågen bar han i

hand, och Käck följde honom, men på jakt tänkte han icke. Han tänkte på

Singoalla, den bruna flickan. Han hade om natten drömt om Singoalla, att

hon fattade hans hand och tryckte den, att han åter tryckte hennes, att

de sågo djupt i varandras ögon och kände sig på ovanligt sätt lyckliga.

En sådan dröm hade Erland aldrig förr haft; förr drömde han om strider

med skogens ludna åboar, om kämpaspel och kluvna saracenturbaner.

Han kom till bäcken, men Singoalla var där icke. Måhända kommer hon,

tänkte han, och han satte sig i gräset, där flickan förut suttit, och

lyssnade länge till bäckens sorl. Men Singoalla kom icke. Då var det

likasom bäck en viskat till honom: Sök där inne i skogen, där, varifrån

jag kommer. Och Erland steg upp och följde bäcken in i skogen. Han

vandrade i granars skugga, klättrade över stenar och hällar och kom så

till ett ställe, avröjt av skogshuggarens yxa, men ännu obebyggt. Endast

en riskoja, en sådan som kolare bygga, stod där vid lämningarna av en

mila; ljung, svampar och ormgräs växte runt omkring. Här voro stakar

nedslagna i marken, och medan han undrade, vartill de tjänat, kom Rasmus

skytt vandrande över gladet och omtalade för junkern, att en hop

främmande människor, karlar, kvinnor och barn, bruna till hy och svarta

till hår och ögon, underligt klädda och underligt talande, med hästar

vagnar och mycken tross, haft sina tält uppslagna på svedjelandet, dröjt

där en dag och sedan vandrat norrut. Mer visste Rasmus icke förtälja, men

han visade deras vagnars hjulspår, slingrande fram där träden stodo

längst ifrån varandra. Och medan Erland såg på hjulspåren och tänkte, att

Singoalla måste vara en av dessa människor, fann han på marken en röd

pärla, lik dem, som prydde flickans armar och fotvrister. Den pärlan

upptog han och gömde vid sitt hjärta, som viskade: Hon är borta, du får

aldrig återse henne. Då sade Rasmus, som märkte, att Erland var mörk i

hågen: -- Jag såg nyss en man, som bar Grips halsband till Ekön. Grip

ligger i skogen, halvt uppäten av vargarne. Sörjer ni er goda jakthund?

Så var det. Vargarne hade om natten funnit Grips kropp vid bäcken, släpat

honom långt därifrån in i skogen och med lust ätit av sin gamle fiendes

kött.

Erland svarade kort på Rasmus' fråga, att jakthundar finnas många, men få

så goda som Grip. Han sade farväl till Rasmus, som vandrade vidare; själv

gick han tillbaka till slottet.

Dagligen återvände han till kullen vid bäcken. Trodde han, att Singoalla

skulle återkomma? Men sommaren led; hösten kom; de röda, blå och vita

blommorna vid bäcken vissnade, såsom Erlands vilda sinne; ekarna, som

stodo här och där bland granarna, gulnade och strödde sina ollon på

jorden; dagen vart kortare och himlen mulnare; flyttfåglarne drogo mot

söder; regnet föll i skurar; bäcken svällde över det ställe, där

Singoalla en gång suttit och Erland så många gånger efter henne.

Men ännu, då kullen stod snöhöljd, kom Erland, följd av Käck, till

bäcken, dock ej så ofta som förr. Han väntade icke finna Singoalla, men

han älskade stället, och han sjöng sina egna sånger och lyssnade till

genljudet, ty han sjöng Singoallas namn.

Riddar Bengt undrade över sonens omskiftade sinnelag och frågade mången

gång, om alla vargar och rävar vore döda i skogen och alla rovfåglar

borta i främmande land, eftersom Erlands jakt nu alltid felade. --

Annorlunda, sade han, tala dock mina herdar, ty för ofta mäla de, att

ludna rövare slagit min boskap. Till sådana ord svarade Erland föga. Men

fru Elfrida gladde sig åt sonens väsen, som nu var mildare än annars;

dock tyckte hon sig stundom märka svårmod och frågade, om något tryckte

hans sinne. Men Erland svarade nej och såg genom salsfönstret bort till

den höga granen, som växte på kullen.

Under vintern var Erland flitigare lärjunge hos pater Henrik än annars.

Dagligen ställde han sin gång till klostret. Portvaktaren, brodern

Johannes, som igenkände hans sätt att ringa, stack då sitt plättrakade

huvud genom gluggen vid porten, hälsade junkern och öppnade för honom.

Genom en valvgång mellan munkarnes celler gick Erland till bokrummet, där

priorn vanligen dvaldes. Det var ett medelmåttigt stort rum med välvt tak

och ett fönster, högt, bågigt, med många små blyinfattade rutor, starkt

brända av solen, så att de utanför stående björkarna, när de vajade för

vinden, syntes som gröna skuggor. Väggarna voro klädda med bokskåp,

sirade av bildverk; de i kalvskinn bundna böckerna stodo med kedja och

lås fästa i väggen. Till låsen ägde priorn nyckeln. Varsamhetsmåttet hade

ett tvåfaldigt syfte: att skydda de oskattbara verken mot tjuvhänder men

ock att hindra munkarne nedtaga och läsa böcker utan priorns vetskap, ty,

som han sade, många av dessa verk voro skrivna av romerska hedningar och

farliga för oprövade sinnen.

Men lärjungen steg dag för dag i lärarens ynnest. Så hände en

vinterafton, då Erland satt vid hans sida i bokrummet, att priorn slog

igen den »kyrkofader», i vilken de läst, och med ett betydelsefullt

anlete gick till bokskåpet, frigjorde en annan bok ur hennes fängelse och

lade den framför lärjungen.

Han är icke längre barn, sade priorn till sig själv; hans förstånd mognar

märkbart; jag tvekar icke att under min ledning låta honom läsa denna

bok. Den är farlig. Men det är just en sådan fara, som väntar hans ålder

och kan göras mindre farlig genom en äldre vän.

Det var skalden Ovidius' bok »Förvandlingarna». Med omtanke valde priorn

de stycken, han tyckte lämpliga att läsa.

Och sålunda läste de om Heros och Leanders kärlek, och Erland gav åt Hero

Singoallas anletsdrag; de läste om Pyramus' och Tisbes kärlek, och Erland

gav åt Tisbe Singoallas strålande ögon, bruna hy och purpurläppar.

Han läste om deras kärleks, nej, ej deras kärleks, men deras ödens

olyckliga slut, och sagan ville röra honom till tårar.

Likasom fru Elfrida gladdes pater Henrik åt Erlands ändrade lynne. Ofta

satt han med gossens händer i sina och omtalade något, hämtat ur sin

levnads rika erfarenhet. Ofta lade eftertanken en sky på hans panna, och

hans ögon fästes granskande på Erland. Det var, som han gärna velat säga

denne någonting men ändå tvekade göra det. Stora tankar rörde sig i

paterns själ, men han tvivlade, att Erlands sinne ännu vore lämplig

jordmån för de frön, han ville utså.

En vinterkväll närmare våren hände, att, sedan läraren och lärjungen

studerat tillsammans, den gamle lade sina händer på den unges axlar, och

hans ögon lyste av hänförelsens eld. Med halvt viskande röst, som ljöd

högtidlig och hemlighetsfull i det av lampan matt upplysta valvet, talade

han om andens herravälde över det lekamliga, om det osynliga ordets makt

över seniga armar och trotsiga sinnen, över furstar och herrar, över alla

världens härar, vore de ock oräkneliga som havets sand. -- En stor

byggnad uppföres, vars grundval är jorden, vars spira når in i himmelen

(så talade han), och när den varder färdig, då är jorden icke längre

jorden utan en jordisk himmel, ett återsken av den himmelska himmelen;

grundvalen är lagd, pelarne resas, några höja sig redan i skyn; men onda

jättar, som ana, att denna byggnad skall varda ett fängelse, där de med

demantkedjor bindas till evig tid, ha fattat om pelarne för att omstörta

dem; men färdigt skall verket varda, ty det godas makt är större än det

ondas, såvitt som Gud är större än djävulen. Men i tiden lever Gud endast

i rena människohjärtan, och varje sådant, som öppnar sig för honom, är en

förstärkning åt hans makt i tiden. Vill du (så talade gubben till gossen)

varda Guds bundsförvant? Vill du bära din sten till denna byggnad? Det är

icke lätt, ty det kräver mer än mannastyrka, mer än mannamod; det kräver

försakelse av allt eget jordiskt. Har du kraft att offra livets ros åt

Gud och hava livets törne för dig själv? Mer kan jag nu icke säga.

Så talade pater Henrik, och Erland, som väl ej rätt förstod hans ord,

kände dem dock i sitt hjärta och uttalade sin goda vilja att vara Guds

bundsförvant. Då lade gubben sin hand välsignande på hans huvud.

=Främlingarne från Egypti land.=

Våren har kommit, isstyckena, som drevo på insjön, ha smält för solens

strålar, träden knoppas och skogen doftar.

Ser du, Erland, flyttfåglarnes skaror, som sväva i högan sky? De

återvända från södern. Känner du de friska fläktar, som spela in genom

fönstren i riddarsalen? De bära hälsningar från fjärran land. Skall icke

även hon återvända, hon, vars minne vintern icke höljt i glömskans

drivor? Hör! Från skogen ljuda människoröster, hästtramp, vagnars gnissel

och smällande piskor. Det ljuder, som om ett stort tåg nalkades. Och ur

skogsbrynet kommer en brokig flock: män i långa kappor, kvinnor i

mångfärgade kläder, halvnakna barn, som stoja, skratta och gråta, hästar

och vagnar och hundar. De närma sig slottet. Där ila alla till fönstren;

tjänarne, som arbeta på gården, vila och se förundrade på de kommande;

väktaren skådar tvekande upp till riddaren, och denne vinkar till honom

att fälla bryggan. Främlingarne tåga över henne, men låta hästar och

vagnar stanna på andra sidan. De ordna sig i halvrund; männen framdraga

ur kapporna pipor och strängaspel; de unga flickorna, svartögda och

svartlockiga, med pärlor kring nakna armar, med glitterguld och brokiga

band på mörka och röda klänningar, framträda ur kvinnornas hop; piporna

och strängaspelen ljuda, och flickorna dansa underliga dansar. Yra som

gnistorna över en sprakande låga, lätta som vinden på gröna fält, virvla

de om varandra efter tonerna av en gäll musik, tills pipor och

strängaspel tystna, dansen stannar och flickorna ila tillbaka till de

äldre kvinnornas hop. Då synes pater Henrik på fallbryggan; han kommer

från klostret, där främlingarne nyss varit. Och en av främlingarne, en

högvuxen man, rikare klädd än de andra, går honom till möte och bugar

djupt. Patern vinkar honom att följa. De närma sig slottstrappan, dit

riddar Bengt nedgått för att höra vilka främlingarne äro och vad de

vilja.

Den högvuxne mannen bugar ödmjukt för herren till Ekö och lägger båda

händerna på sin panna. Hans långa hår är svart, blåsvart det krusiga

skägget kring hans läppar, svart, stolt och ändock skygg den blick, han

fäster på riddaren.

Han tiger, men pater Henrik talar i hans ställe:

-- Dessa människor bedja om er nåd, ädle herre, och om tillstånd att

uppslå sina tält i er skog, ty de ämna stanna här några dagar, varefter

de åter fortsätta sin vandring. Ty ni må veta, ädle herre, att dessa

människor äro av ett folk, vilket Gud nekar ro och vila, sedan han dömt

dem att från släkte till släkte vandra från land till land. Märkligt är

deras öde och viktigt att tänka över, ty det vittnar om Guds allmakt och

stränga rättfärdighet och om vår heliga läras evigt ståndande sanning.

-- Dessa vandrande människors fäder bodde, såsom denne man, bland dem en

hövding, sagt mig deras fäder bodde för ett tusen tre hundra och mer än

fyratio år sedan uti Egypti land. De voro ett ansett folk av Ismaels,

Abrahams och Hagars sons, stam, samt ägde fasta bostäder i välsignade

bygder, icke eftergivande Gosen i bördighet.

-- Då kom en dag till deras landsändar en vandringsman, följd av en

kvinna med ett spätt barn i sina armar. För sig och de sina bad

vandringsmannen om hägn under deras tak mot natten och ovädret. Alla

vägrade och visade honom den ene till den andre. Men främlingarne, som de

bortvisade från sin tröskel, voro den helige Josef, himladrottningen

Maria och världens frälsare. Och till straff för denna synd dömde Gud dem

och deras barn att hemlösa kringirra i två tusen år, utan annat hopp för

sitt liv än främlingars miskund. Mer än hälften av deras mödosamma väg är

nu fulländad, men ännu skola 23 släkten, räknade till 3 på århundradet,

dö på den väg, som återstår, innan de hunnit det mål, varefter de längta:

fäderneslandet och försoningen med Gud. Ädle herre, detta folk, som beder

om er gästvänskap för några dagar, har genomtågat många land och icke

utan bönhörelse anropat många furstar om samma nåd. Som botfärdiga

pilgrimer böra de anses; hånade, föraktade, bortstötta och förföljda på

många ställen, ty lidandets kalk är satt i deras hand, hava de dock av

romerska rikets kejsare förlänats med lejdebrev och även haft nåden få

visa sig för vår helige fader i Rom...

Vid dessa ord framtog hövdingen ur sin rockficka ett med många band

omlindat pergament, upprullade och lämnade det med en ny bugning till

riddar Bengt.

Riddaren skulle med svårighet läst de ord, som voro skrivna på

pergamentet, men av det stora vaxsigillet, som fanns därpå med romerska

rikets vapen, förstod han, att detta var lejdebrevet, varom patern talat.

Riddaren ögnade vördnadsfullt pergamentet, återlämnade det till hövdingen

och sade till denne, i det han hejdade patern, som ville fortsätta sitt

tal:

-- Högst märkligt är det, som jag nu hört om eder, och mig synes, att jag

förövade en synd, icke olik den, för vilken I själva bären straffet, om

jag ej tilläte er att i några dagar stanna å mina ägor. Mat och dryck

skolen I under denna tid icke sakna, och vad vidkommer er, hövdingen, och

edra närmaste fränder, tillbjuder jag eder att gästa under mitt tak.

Hövdingen tackade med ödmjuka ord men förklarade, att ett löfte, ärvt av

fäderna, nödgade honom likasom hans folk att aldrig söka nattro i ett

hus, vare sig murat eller timrat, innan deras strafftid vore

tilländalupen. Vidare omtalade han, såsom orsak till sin bön om några

dagars gästfrihet, att han här stämt möte med en flock av sitt folk, som

för en tid skilt sig från honom för att besöka andra ängder och nu åter

skulle förena sig med honom.

Sedan åtskilliga andra ord skiftats mellan riddar Bengt och det vandrande

folkets hövding, avtågade den främmande skaran till det fält i skogen,

varpå hon en gång förut tältat, och hit lät riddar Bengt föra mat och

dryck i ymnighet, så att de för en hel vecka kunde vara väl försörjda.

Men bland de svartlockiga flickorna, som dansade på gården vid pipors och

strängaspels takt, hade Erland upptäckt Singoalla. Det var hon, som

anförde dansen, ty hon var hövdingens dotter och den skönaste av alla.

Patern stannade över aftonen på slottet för att med riddar Bengt samtala

om de märkvärdiga gästerna och meddela honom de ytterligare upplysningar,

han av hövdingen inhämtat, då denne nyss förut besökte honom i klostret

och anhöll om hans förbön hos riddaren.

=Erland och Singoalla.=

Erland hade i början lyssnat till paterns berättelse, som föreföll honom

märkvärdig och rörde folket Singoalla tillhörde; men snart drev honom

oron ur salen: han vandrade från rum till rum i slottet, ilade uppför

vindeltrappan till den högsta tornkammaren, skådade ut över sjön och

skogen och lyssnade till klangen av de klockor, som därifrån pinglade på

det främmande folkets hästar, sprang så åter nedför trapporna till

slottsträdgården, som, välvårdad men liten och omgiven av stenmurar,

fanns på slottets södra sida, där aftonsolen nu göt rödgul glans över fru

Elfridas blommor och köksväxter. Dock icke heller där dröjde han länge

utan skyndade till tärnornas kammare, där han annars sällan visade sig.

Här förvarade fru Elfrida i ett bonat skåp sin sons högtidskläder, och

här fanns en spegel av slipat stål, vari tärnorna gärna speglade sina

anleten. Erland öppnade skåpet, framtog de dyrbara skrudarne av utländskt

tyg med prydliga silverhäkten och iklädde sig en sådan. Han kammade sitt

ljusbruna hår, så att lockarne föllo i långa vågor utför hans axlar. För

vem han smyckade sig, visste han men ingen annan. När han var

färdigklädd, kastade han bågen över axeln, lockade på Käck, sadlade sin

häst och red bort över fallbryggan inåt skogen; fru Elfridas och

tärnornas blickar följde honom, ty han var ståtlig på den dansande

hästen, som pryddes av ett grant täcke. Men fru Elfrida gick in i salen

och tillkännagav för riddaren, att Erland ridit bort och svårligen vore

att hemvänta förrän följande dagen; helt säkert hade han tagit vägen till

Ulvåsa, herr Gudmund Ulvsax' gård, ty varför skulle han smyckat sig så,

om ej för den fagra jungfru Helena, sin tillämnade brud?

Men den, på vilken Erland minst tänkte, var Helena Ulvsax, ehuru en ungmö

med vänare kinder och klarare blå ögon ej fanns i Virdaland. De kinder,

på vilka Erland tänkte, voro bruna; de ögon, som hans själ solade sig i,

voro mörkbruna, och flickan, som han prytt sig för, hette ej Helena utan

Singoalla.

Fru Elfridas gissning sannades ej, ty kort efter solnedgången sågs Erland

åter rida över fallbryggan. Han hade strövat i skogen och varit i

grannskapet av svedjelandet och mellan träden sett, huru det främmande

folket arbetade med tältens resande, hästarnes fodring och matens

kokande. Han hade sett och hört barnens stojande lek kring eldarne. Men

ända fram hade han icke ridit. Tanken på Singoalla hade lockat honom dit,

men han kände nu rädsla för att se henne. Detta gjorde, att han efter

mycken tvekan med oförrättat ärende vände sin gångare mot hemmet. Men

Käck, som ej lät binda sig av villrådighet, hade sprungit in i lägret,

kanske lockad av åhågan att göra bekantskap med de hans likar, som

följde det främmande folket, kanske än mer lockad av stekoset från

eldarne. Och när Erland på borggården hoppade ur sadeln, kom Käck ur

skogen och sprang upp på sin herre, som om han haft en hälsning till

denne från det okända folket. Så var det måhända även, ty kring hans

lurviga hals hängde en krans av vildblommor. Tankfullt lyste Erlands

ögon, då han fann den kransen; kanske den var från Singoalla, tänkte han.

Han löste den från Käcks hals och lade den under örngottet i sin säng. Då

borde han drömma om den, som flätat blommorna.

Om detta hopp uppfylldes eller ej, är ovisst; men följande morgon pådrog

Erland åter sin högtidsdräkt, spände kring livrocken en präktig gördel

med slida för jaktkniven och gick till skogs, till kullen vid bäcken.

Skönt och ensligt var där på stranden vid kullens fot. Granarna viskade,

bäcken sorlade, sippor och violer tittade fram ur det gröna. Erland satte

sig på sitt vanliga ställe vid bäckens rand; Käck lade sitt huvud i hans

knän. Då syntes på andra stranden -- liksom hade de stämt möte med

varandra -- Singoalla. Vinden fladdrade i vecken av hennes korta

klänning. Hennes steg voro lätta, och hon stannade ej, då hon varsnade

den ståtligt klädde junkern. Nej, hon log välbekant, nickade glatt, lyfte

först den ena foten, så den andra för att avtaga sina skor och vadade så

över bäcken rakt fram till Erland. Bäcken var grund, och endast några

silverlika pärlor stänkte upp till de röda pärlorna kring flickans

vrister. Icke heller Erland kände sig förlägen utan glad. Det var en

frisk känsla men just icke högtidlig, ty han icke ens vårdade sig att

stiga upp och hälsa Singoalla, såsom han lärt att hälsa andra flickor.

Men han log ur hjärtat, då Singoalla, hunnen till andra stranden, lade

sina händer på hans axlar och sade:

-- Ser du, jag spådde icke sant. Vi träffas återigen. Du har en god

fader, som visar min fader gästfrihet. Därför skola även vi vara vänner.

-- Det skola vi. Vet du, Singoalla, jag har längtat efter dig, alltsedan

vi första gången sågos här. Jag har även många gånger drömt om dig, och

om drömmarne säga sant, är ditt sinne icke vredgat mot mig.

-- Nej, svarade Singoalla och satte sig på stranden bredvid Erland: då

jag skildes från dig, var jag icke längre ond; jag tyckte tvärtom, att du

var den vackraste gosse, jag någonsin sett; till och med din vrede gjorde

dig icke ful. I hela vårt band finnes ingen enda, som är så vacker som

du. Assim, som säger, att han vill ha mig till hustru, är icke att

jämföra med dig.

-- Vem är Assim?

-- Han är son av den man, som var hövding före min fader..

-- Och Assim vill ha dig till hustru?

-- Ja, men låt oss icke mer tala om Assim. Du sade, att du drömt om mig;

jag har drömt, att jag skulle finna dig här. Därför gick jag hit. Jag

drömmer sannare, än jag spår, vilket är förargligt, ty att spå rätt är en

heder för oss kvinnor. Men spådomskonsten kommer först rätt, när man är

gammal. Låt mig dock se vecken i din hand... fast nej, jag vill icke se

dem... om du varder olycklig, skulle det smärta mig. Ack, vilket hår du

har -- Singoalla förde handen genom Erlands lockar -- det är icke svart

som mitt och mina fränders.

Så talade hon, och hennes tal flög från det ena till det andra. Hon

talade om sitt folks färder och huru glad hon var, när hennes fader och

hans män kommo överens, att mötesstället mellan de åtskilda banden skulle

vara på Erlands fars ägor. Egentligen var det Assim, som hade föreslagit

detta i männens råd, och Assim hade gjort det på Singoallas intalan. Dock

anade han ej, att Singoalla ville detta för Erlands skull; annars hade

Assim visst icke uppfyllt Singoallas önskan. Och medan hon sade detta,

smekte hon Käck, som nu visade sig vänlig, ty i lägret hade han aftonen

förut delat Singoallas måltid, och det var hon, som prytt hans hals med

kransen, ehuru han väl icke förstod att fästa värde på prydnaden.

Erland visade nu Singoalla en röd pärla och en vissnad blomma; den ena

sade han sig ha hittat på svedjelandet, där hennes folk även nu tältade;

den andra hade han tagit från bäcken, som fått henne av Singoalla.

Men flickan ryckte den vissnade blomman från honom och kastade den åter i

bäcken.

-- Jag vill giva dig friska blommor, sade hon. Låt oss plocka i kapp!

Erland ingick på leken, och de plockade i tävlande iver blommor vid

bäckens rand. Sedan jämförde de för att se, vilken plockat de flesta,

och då visade sig, att Erlands samling var den större, ty han hade repat

händer fulla och utan urval; men Singoallas var den vackrare.

De satte sig på kullens sluttning för att ordna och med böjligt gräs

sammanbinda blommorna till kvastar. Detta gick illa och långsamt för

Erland, men Singoalla hade en egen smak att hopsätta blommorna, så att

deras olika färger bröto sig vackert. Den konsten hade ingen lärt henne,

men hon kunde den ändå. Då blomsterkvastarne voro färdiga, bytte Erland

och Singoalla med varandra, och flickan var icke missnöjd med Erlands,

fast den var ojämn, ruskig, illa hopkommen. Slutligen sade Singoalla, att

hon nu måste återvända till lägret, ty annars skulle hennes fader, Assim

och kvinnorna undra, var hon vore, och söka henne. Det ville hon icke.

Då sade Erland:

-- Du må gå, Singoalla, men jag vill, att du varje dag skall komma hit,

så att jag får se dig.

Singoalla eftertänkte en stund och sade:

-- Ja, vi skola mötas varje dag; men bäst är, att vi mötas här, då solen

gått ned. Det är bland oss en sed, att de unga flickorna vandra ensamma

en stund om kvällarne, ty därigenom få de spådomsande. Jag säger till min

far i morgon afton: Jag vill gå ut i skogen och lära framtidssyner. Då

svarar han: Gå... och jag smyger hit. Ser du, skymningen är god även

därför, att om Assim eller kvinnorna äro i grannskapet, se de oss icke.

Assim vill gärna följa mina spår.

-- Är Assim stor och stark? frågade Erland.

-- Ja, han är större än du och har skägg, vilket du icke har, och är den

vigaste av våra unga män. Han är oftast god till lynnet men lättretlig,

och vredgas han, sky honom alla. Blod har mer än en gång drupit från hans

kniv.

-- Om Assim kommer hit, skall jag lära honom sky dina spår. Se mina

armar, Singoalla, sade Erland och uppvecklade rockärmarna. Jag är endast

Sjutton år, men tror du ej, att mitt famntag skulle krama Assim? Må han

komma! Jag skall slå honom till jorden och trycka min häl i hans bröst.

-- Det skall du icke. Varför talar du i denna hårda ton om Assim? Vad ont

har han gjort dig? Om du hotar på det sättet, vill jag aldrig komma hit.

-- Jag tål honom icke. Dock, jag hoppas, att han ej skall komma hit,

medan vi mötas. Stället är avlägset och skogen stor. Varför skulle han

just gå hit? Jag lovar dig, Singoalla, att icke kämpa med Assim eller ens

säga honom ett ont ord, om han icke retar mig. Är du nöjd nu, och vill du

lova mig komma i morgon, då solen sjunkit ned bakom klipporna vid sjön?

-- Ack, det lovar jag, ty du vet icke, vad jag älskar att se ditt

ansikte. I afton kan du ju komma och se vårt folks läger. Min fader

väntar, att riddarens son skall besöka honom, om ej av godhet, så dock av

nyfikenhet.

-- Jag skall komma, men bäst är att träffa dig ensam, Singoalla.

Nu räckte Singoalla sina händer till Erland och sade honom farväl till i

morgon. De höllo länge varandras händer och sågo i varandras ögon; de

funno behag däri. Men äntligen ropade de: I morgon! -- ja, i morgon!

nickade glatt och ilade åt skilda håll. Men innan Erland hunnit uppför

kullen och Singoalla försvunnit i skogen, vände sig båda och vinkade än

en gång farväl och återseende.

=I skymningen vid skogsbäcken.=

Solen sjunker ned bakom klipporna vid sjön; trädens toppar bada i

aftonrodnad; fåglarne sätta sig till ro; klosterklockan, som kallar

munkarne till aftonbön, ljuder över nejden; Erland lämnar slottet och

ilar till mötet.

Så träffar han Singoalla varje afton under den höga granen på kullens

topp, medan skymningen smyger mellan skogens stammar. De tala i början

mycket och leka som barn på den gröna stranden: -- Det finnes ingen

vacker flicka på jorden utom du, säger Erland till Singoalla, och hon

svarar glad: -- Ack, tycker du det? Innan jag gick hit, speglade jag mig

i en källa för att se, om du kunde finna mig behaglig.

Men småningom varda båda tystlåtna; hellre än att tala älska de att skåda

i varandras ögon, och de kunna detta i trots av skymningen, ty de äro

varandra nära och linda sina armar, den ena kring den andras hals. Då

blickarne så förenas, trånar även mun till mun, och snart mötas läpparne

i långa kyssar, som på en gång värma och svalka -- som på en gång släcka

och tända en blyg åtrå.

Varje gång Erland vandrar till kullen, klingar i hans själ en sång, åt

vilken hans läppar ej ge toner. Den sången lyder:

»Ljuvligt är att möta sin flicka, ljuvligast då skymningen vilar över

nejden. Jag nalkas kullen, där kvällvinden viskar i granen. Är du där,

Singoalla? Jag ser dig ej, men jag anar, att du är där, ty vinden doftar

av blommor, ty skogen är dejligt tyst, ty det rör sig så underligt i mitt

bröst. Det vinkar där uppe på kullens topp; är det granen, som rör sina

mörka grenar? Är det nyponbusken, som böjer sig, när vinden plockar hans

vitröda blommor? Eller är det Singoallas klänning, som fladdrar, då hon

väntar den hon älskar? Jag vet icke, men jag anar mycket och är lycklig.

Ljuvligt att möta sin flicka, ljuvligast då skymningen vilar över

nejden.» --

Det främmande folket stannade på svedjelandet längre, än deras hövding i

början ämnat, ty den hop, på vilken han väntade, dröjde. Men Erland

tänkte icke på skilsmässan, och Singoalla ej heller. Det föreföll dem,

som om de alltid skulle få vara tillsammans.

Åtta dagar förledo; åtta gånger hade Singoalla sagt till sin fader: --

Jag vill gå och lära framtidssyner av ensamheten, och han hade svarat: --

Gå! Och hon hade gjort en lång, villande omväg i skogen för att gäcka

Assim och föra honom åt annat håll än åt kullen vid bäcken, ifall han

lurade på hennes steg. Åtta gånger hade Erland och Singoalla träffats vid

kullen, där ingen annan än den trogne Käck var vittne till deras lycka,

ty sällan förirrade sig en jägare hit, allra minst i skymningen, och det

främmande folkets kvinnor plägade hämta vatten och bada sina barn långt

borta, där bäcken flöt närmare svedjelandet.

Men mer och mer förändrades Singoallas väsen under dessa dagar. Hon

bävade, då hon skulle smyga till mötet, men kunde likväl icke avhålla sig

därifrån, ty det sved i hennes hjärta, då hon ej såg riddarens stolte

son; om natten drömde hon om honom, om dagen tänkte hon på honom, och

rätt lycklig var hon icke, utan då hon kände den smärte gossens arm kring

sin midja. Och likväl var hon skygg, hon visste ej varför; likväl höjde

hennes själ tysta ångestrop, då han nalkades henne. Tala kunde hon

knappt, då de sutto bredvid varandra, ty oro och längtan pressade

skiftesvis suckar ur hennes barm; hon kunde ej mer skåda i Erlands ögon,

ty det var, som om de brände hennes; hon sänkte sin blick, slöjad av

långa ögonfransar, till bäckens sorlande vatten, eller höjde hon dem till

de tyst skridande stjärnorna, medan Erland såg och såg på henne. Och ändå

kände hon hans blick, utan att kunna möta den, som en ljuv plåga in i

djupet av sin själ.

Då sade Erland en kväll, när de sutto med kinderna tryckta mot varandra,

så att hans ljusbruna lockar blandade sig med hennes mörkare:

-- Sjung, Singoalla! Sjung en av ditt folks sånger!

Men Singoalla svarade knappt hörbart:

-- Jag kan ej sjunga mer.

-- Och dock hörde jag dig sjunga den första gången vi sågo varandra, då

Grip ville bita dig och jag var elak mot dig. Varför vill du icke sjunga

nu? Är du sorgsen?

-- Ja.

-- Varför är du sorgsen? Har jag förtörnat dig?

-- Du! Nej, Erland! Jag vet icke, varför jag är sorgsen... Dock, måhända

är det därför, att vi en gång skola skiljas...

-- Skiljas! utbrast Erland bleknande. Vill du icke alltid stanna här?

-- Jag ville alltid vara hos dig, men jag måste följa min fader. Ja, när

jag tänker därpå... ser du, jag har icke tänkt därpå förut... men nu tror

jag, att jag skall dö, när jag skiljes från dig. Jag vandrar långt, långt

bort, allt längre bort från dig, Erland. Då du kommer hit om kvällarne,

är Singoalla icke här; men hon längtar hit och skall dö av sin längtan.

Kanske skall du gråta, Erland, och ropa mitt namn, och jag kan ändå icke

komma...

Singoallas ögon fylldes av tårar, och snyftningar hävde hennes barm.

Erland var blek och stum. Han hade förut icke tänkt på skilsmässans

möjlighet. Han släppte Singoallas hand, och tårar framträngde även i hans

ögon, ty den mystiska kärleken hade enat deras hjärtan, så att glädje och

smärta och pulsslagens gång voro desamma hos båda. Men då Singoalla såg

den fuktiga glansen i Erlands ögon, ville hon le för att göra honom glad,

och hon sade:

-- Var icke ledsen! Då Singoalla är borta, skall du snart glömma henne

och åter vara lycklig.

-- Glömma dig! sade Erland och steg upp. Nej, jag glömmer dig aldrig, jag

skiljes aldrig ifrån dig, jag följer dig, vart du går.

-- Vill du det? ropade Singoalla med strålande ögon. Vill du skiljas från

din fader och moder och din sköna borg och allt annat du älskar för att

följa mig?

-- Ja, svarade gossen.

-- Då skola vi vara man och hustru; du skall vara min herre och jag din

slavinna; jag skall under vandringen bära dina bördor, om kvällen svalka

dina fötter med det kalla vattnet, under vilan steka ditt villebråd,

räcka dig bägaren, då du är törstig, sjunga för dig, då du är ledsen, och

lida allt vad du lider. Det skall jag göra gärna, ty jag vet, att du

älskar mig.

-- Nej, sade Erland, så skall det icke vara, utan jag skall bära dina

bördor, ty mina skuldror äro starkare än dina; jag skall jaga det

villebråd och plocka de bär, som smaka dig bäst, till vår måltid; du

skall icke vara min trälinna, ty det vill jag icke, och det höves icke.

Men man och hustru skola vi vara.

-- Vill du icke nu genast vara min man? sade Singoalla. Jag skall göra

dig därtill, såsom det tillgår hos mitt folk.

Och Singoalla framtog en liten platt sten, fäst vid en kedja, som hon bar

kring halsen. I stenen var månskäran inristad -- symbolen av hennes folks

Gud _Alako_.

Denna sten lade hon i Erlands högra hand och frågade, om han ville älska

henne som sin enda kvinna intill döden och svärja henne en trohet, mot

vilken den ringaste förbrytelse skulle ge henne rätt att taga hans

jordiska liv och med sina böner stänga för honom himmelens port. Därtill

svarade Erland ja. Då tog Singoalla stenen med månskäran i sin högra

hand, avlade samma löfte och tillfogade efter sitt folks bruk, att hon

ville vara sin trogne mans trogna slavinna och lida allt av hans vrede

men ingenting av hans otrohet.

Sedan detta var gjort, sade Singoalla: -- Nu är du min man, Erland, och

jag är i allt lydig din vilja. Och när hon sagt detta, kastade hon sig på

knä i gräset, höjde armarne mot den nytända månen och talade ord på ett

tungomål, som Erland ej förstod:

-- Han är min, den ende jag älskar! Veten det, alla kvinnor, och blicken

ej på honom, ty han är min och föraktar er alla. Tack, gode Alako i

himmelen, ty han är min, den ende jag älskar!

Vid ett annat tillfälle skulle Erland undrat över, att Singoalla nu

kallade honom sin man, ehuru inga ringar voro växlade, intet bröllop på

vanligt sätt hållet och ingen välsignelse uttalats över dem av en Herrens

tjänare. Men nu tänkte han ej på sådant; det löfte, han svurit, kände han

ingen svårighet att hålla, ty Singoalla var hans själs enda lust; han

tänkte blott på att kyssa Singoallas mun, vila vid hennes barm och följa

henne till världens ände.

-- Sätt dig bredvid mig, sade flickan, och hör en sägen, som går bland

min fars folk. De säga, att den man och den kvinna, som druckit

varandras blod, skola känna livets sorg och glädje, hälsa och olust på

samma tid och på samma sätt; att de kunna tala till varandra med

tankarne, fastän de äro på långt avstånd, och att deras hjärtan aldrig

skiljas. Tror du det?

-- Jag vet icke, men jag har hört, att vänner, som ville stifta ett evigt

förbund, blandade blod med varandra. Singoalla, fortfor Erland, jag vill

dricka av ditt blod; vill du dricka av mitt?

-- Ja, hellre än av öknens källa, svarade Singoalla.

Erland blottade sin vänstra arm, ty den vänstra armen är närmast hjärtat;

men då han upptog sin jaktkniv för att tillfoga sig ett sår, bad

Singoalla, att hon skulle få göra det. Därtill samtyckte Erland. Flickan

drog sin dolk, stack hans fina udd i sin älsklings arm och uppfångade med

sina läppar den lilla pärla av ungdomsblod, som framsipprade.

Därefter blottade hon sin vänstra arm. Med dolkens udd framlockade hon en

droppe av sina ådrors saft, som av Erland bortkysstes begärligt; ja, han

höljde armen med kyss på kyss och lade den kring sin hals.

=Tvekampen.=

Men vilken är den skepnad, som uppstiger i det bleka månljuset och med

sin tysta närvaro hotar de älskande?

Singoalla spritter till och ropar: -- Assim!

Ett dovt, smärtsamt skratt svarar till hennes rop.

Erland flög upp och drog sin jaktkniv för att gå mot främlingen.

Singoalla fattade om hans väpnade hand, men han ryckte sig lös. Den

svarte Assim såg kniven glimma i månens sken; han avkastade sin kappa,

gjorde ett språng tillbaka, medan hans hand sökte dolken i bältet, och

han sade:

-- Hövdingens dotter och slottsherrens son! Stackars Singoalla! Kvinnorna

i lägret skola håna dig och männen förakta dig!...

Och i det han talade så, slungade han dolken mot Erlands huvud. Men

Assims hand felade; vreden och skymningen bragte den skicklige

dolkslungaren på skam. Erland gick emot honom med höjd kniv. Assim gjorde

ett språng tillbaka, ett vigt språng: han sträckte ut sina armar, hans

svarta öga följde det hotande vapnets rörelser, fingrarne öppnade sig för

att i rätta ögonblicket gripa om Erlands lyfta hand, och den smidiga

kroppen böjde sig för att med ett oväntat sidosprång undvika hugget, om

handen ej kunde avvärja det.

-- Assim är utan vapen, nåd åt Assim, ropade Singoalla och förde händerna

vilt genom sitt hår.

-- Är du vapenlös? sporde Erland och sänkte sin hand.

-- Ja, svarade Assim, men jag är en man.

Erland kastade jaktkniven i gräset för att efter nordisk sed utan vapen

kämpa mot vapenlös.

Erland, den blonde göten, var sjutton år, skägglös och långt ifrån

fullvuxen; Assim, den mörke ättlingen av folket från Ganges, hade vandrat

i tjugusex somrar, oräknat de två, hans moder burit honom på sin rygg.

De gå emot varandra, de lyfta armarne, de trycka bröst mot bröst; deras

ådror svälla, deras senor sträckas, deras muskler spännas från hjässan

till fotabjället.

Men nu är segern avgjord. Den blonde göten har kastat den mörke

främlingen till marken; hans knä trycker hårt mot den fallnes bröst, och

handen griper kring hans strupe.

Då ilar flickan till kämparne att beveka segraren, bedja för den

övervunne. Erland lyssnar, släpper sitt tag och reser sig.

Assim stiger upp, men hans blick är häftad vid jorden. Han tager sin

kappa, sveper sig i henne och smyger bort.

-- Ve mig! ropar Singoalla. Han skall omtala allt i lägret. Min fader

skall slå mig, männen förakta mig och kvinnorna håna mig!

-- Nej, sade Erland, det skall icke ske.

-- Nej, upprepade Singoalla, det bör icke ske, ty vi äro man och hustru.

-- Kom, sade Erland, jag följer dig till lägret för att tala vid din

fader. Då jag är vid din sida, har Singoalla intet att frukta.

-- Min man, sade flickan.

-- Min hustru! sade gossen, lyfte henne i sin famn, bar henne över bäcken

och gick med henne in i skogen.

=Lägret.=

Skogen, som omslöt svedjelandet, liknade i mörkret en ogenomtränglig

svart mur, på vilken himmelens stjärnströdda tak vilade. På det öppna

fältet flammade stockeldar, i vilkas sken skuggor rörde sig och här och

där ett tält skymtade. Där var ett vimmel av människor och djur, av män,

kvinnor, barn, hästar och hundar; ett sorl av röster från grövsta bas

till gällaste diskant, sång, strängaspel, visselpipors skärande ljud,

trumslag, hundskall, barnskrik, lugnt samtalande karlröster, grälande,

pipiga kvinnostämmor, dån av hammare, som föllo på någon sprucken

kopparkittel eller formade glödröda järnstycken till hästskor och

pilspetsar -- allt detta blandade sig till ett öronslitande, förvirrat

och förvirrande samljud. Med Singoalla till vägvisare, med hennes hand i

sin skred Erland, ett mål för nyfikna blickar och anmärkningar på en

rotvälska, som han ej begrep, genom hopen, mellan flockar av män, som

åto, drucko, spelade tärning, slipade knivar och svärd -- mellan kvinnor,

som rörde i grytor, matade barn, lagade kläder, samtalade och kivades --

mellan nakna gossar och halvnakna flickor, som lekte, örfilades och

klöstes, skrattade och gräto -- mellan hästar, vagnar, tunnor, bohag och

redskap fram emot hövdingens, Singoallas faders, tält.

Samma afton, medan Singoalla var hos Erland, hade den väntade hopen

kommit till lägret och hövdingen tillkännagivit, att uppbrottet skulle

äga rum om morgonen av andra dagen därefter. Därav denna ovanliga

livlighet i lägret.

Hövdingens tält stod söderut nära skogsbrynet. Här var oljudet ej så

stort, trängseln ej heller. Stammens äldste och bäste män voro där

samlade; även sågos där några kvinnor, som tyst men ivrigt samtalade

sinsemellan, då Erland och Singoalla nalkades. Dessa kvinnor voro Assims

moder, systrar och fränder; alla fäste de sina ögon på hövdingens dotter,

då hon vid Erlands sida gick dem förbi. Gumman, Assims moder, liknade vid

eldskenet, måhända även vid dagsljuset, en otäck häxa. Hennes långa,

krokiga näsa tycktes hava vuxit fram ur ansiktet till förfång för de

djupa ögongroparna, de ihåliga kinderna... alldeles som då vid

jordbävningar bergen höjas och jordlagren däromkring instörta... hennes

röda ögon flammade, och läpparne, som saft- och kraftlösa hängde kring

det tandlösa gapet, grinade vedervärdigt. Käringens hemska ansikte

uttryckte ilska och hämndlystnad, ty Assim hade redan omtalat, vad han

rönt vid bäcken; men det uttryckte även undran, då hon såg riddarens son

vid Singoallas sida.

Vid Erlands åsyn reste sig stammens äldste och bugade. I tältöppningen

stod hövdingen själv, samtalande med Assim. Båda tycktes överraskade av

den blonde ynglingens ankomst. Assim smög undan, i det han sände

Singoalla en dyster sidoblick. Hövdingen förde händerna till pannan och

bugade för Erland, men hans halvt nedslagna ögon fäste dock mellan de

svarta ögonhåren en glimmande blick på dottern.

Flickan var blek, men hon hävade ej, ty hennes hand vilade i Erlands.

Erland sade, att han ville tala vid hövdingen utan annat vittne än

Singoalla. Hövdingen förde honom stillatigande in i tältet.

Vad där talades, vet ingen, men efter en halv timme lämnade Erland tältet

med lugn på sin panna, följd av Singoalla, som stolt mötte Assims moders

och de andra kvinnornas blickar, samt av hövdingen, vars ansikte bar spår

av hans sinnes oroliga tankar. Kommen ett stycke in i skogen skakade

Erland hand med hövdingen, kysste Singoalla och sade:

-- Jag är redo den utfästa tiden.

=Avtåget.=

-- Huru är det med Erland? Han är dyster och talar föga, sade fru Elfrida

till sin man, herr Bengt.

-- Han lider av ensamheten, svarade riddaren, sedan han med betänksam min

tagit en klunk ur bägaren, varefter han lät blicken flyga hän till de

blånande bergstopparne, som syntes genom det smala fönstret: han lider av

ensamheten, och detta är ej underligt. Skogen passar ej mer för honom; vi

skola i höst sända honom till konungens hov att där lära _mores_ och

ridderliga övningar.

Fru Elfrida avbröt samtalet, så snart det vidrörde denna sträng, ty hon

kunde allena med vemod tänka på den stund, då unge Erland skulle från

fader och moder ut i vida världen.

Men Erland satt nu i klostrets bokrum vid pater Henriks sida och läste

vid det dunkla ljuset från det höga bågfönstret i romaren Virgilius'

herdedikter, och då herden Meliboeus klagade:

Nos patriæ fines et dulcia linquimus arva,

klagade Erlands hjärta med honom, och han lyssnade tankspridd till

paterns utläggning av skalden, ehuru denna utläggning var vida saftigare

-- vartill ej tarvades mycket -- än de träaktiga kommentarier av salig

Maurus Servius, som stodo skrivna med rött bläck i foliantens marginal.

Erland hade, innan han gick till klostret, strövat genom alla vrår och

vinklar av slottet, talat vänligt med alla husets tjänare, besökt alla

sin barndoms lekställen, icke förglömmandes branten, från vilken han

plägat hoppa i sjön; han hade besökt dem för att säga dem farväl, och

först nu kände han, huru kära de voro honom, ehuru han så mången gång

längtat fjärran från dem ut i världen.

Han tänkte på sin käre fader, sin älskade moder. Han tänkte ock på

munken, sin gode lärare, som satt vid hans sida, och han välsignade honom

tyst för den kunskap, han genom honom förvärvat i skrivkonsten; ty så

tröstade sig Erland: Jag skall snart hugna mina föräldrar med ett brev,

som skall säga dem, varför jag försvunnit, att jag mår väl, och att jag

snart skall återvända som en stolt riddare, rik på ära och stordåd.

För detta ändamål hade han ock lösgjort ett blad ur ett breviarium och

gömt det hos sig; på detta blad skulle brevet skrivas.

-- Du är trött nu, sade pater Henrik, då han märkte Erlands

tankspriddhet. Gott, vi skola sluta... _claudite jam rivos, pueri, sat

prata biberunt_.

Patern slog igen boken och fastläste henne i bokskåpet.

-- Farväl, sade Erland och tryckte paterns hand. Min gode lärare, tillade

han, jag vill i afton hava er välsignelse.

Patern lade sin hand på hans huvud, läste välsignelsen och slöt honom i

sin famn, såsom han stundom även annars plägade göra.

Nu hördes buller utanför murarne. Portvaktaren, brodern Johannes,

gläntade i dörren och underrättade priorn, att en hop av det främmande

folket, förd av sin hövding, önskade inträde för att tacka priorn för

hans vänlighet och säga farväl, ty följande dagen mot middagstiden ämnade

de bryta upp. De hade redan varit på Ekö och till riddaren framburit

skyldig tack för visad gästfrihet.

Patern svarade: -- Låt dem komma!

Under tiden axlade Erland sin kappa och gick.

Pater Henrik mottog det främmande folkets ombud i klostrets refektorium.

Alla munkar voro närvarande. Hövdingen steg fram, talade och bugade.

Patern svarade på hans ord vältaligt. Allt tillgick högtidligt och

tillika vänligt. Men medan hövdingen och patern talade, irrade de

vandrande männens blickar kring rummets väggar och fäste sig vid de

skinande kärl, som stodo på ekbordet, och icke mindre vid de bilder av

den heliga jungfrun och barnet, vilka stodo där i väggfördjupningarna.

Men andakt var det väl icke, som skimrade i deras ögon, då de sågo

himladrottningens gyllene krona eller de silversirater, som i fina ogiver

och rosetter omgåvo henne. Ej heller var det väl värmen i rummet, som kom

en av männen att, dold av de andra, avlyfta krokarne i det till dörren

närmaste fönstret; ty om värmen varit orsaken, skulle han väl öppnat det,

men så gjorde han icke.

Vi lämna klostret och gå till slottet för att övervara Erlands tysta

avsked. Kvällen är långt framskriden, och klosterklockornas ljud, som för

slottets invånare är tecknet att gå till sängs, har längesedan svävat

över sjön och, milt buret av klippornas ekon, sjunkit till vila i skogen.

Riddar Bengt och fru Elfrida slumra redan; sovkammarens nattlampa sprider

från en fördjupning i väggen ett matt sken, vari skuggorna fladdra med

osäkra former men samla sig långt bort, mörkare och djupare, kring

alkovens omhängen. Dörren till salen står halvöppen; hon öppnas sakta

helt och hållet. På tröskeln, dold av mörkret, stannar Erland. Han vill

smyga bort till de gamla, skåda deras ansikten än en gång och säga dem

farväl så tyst, att de kunna förnimma det som en drömvilla; men

ålderdomens sömn är lätt, de kunna vakna, rädsla kämpar med hjärtats

lust, han törs icke gå. Han lutar pannan mot dörrposten och lyssnar till

de kära sovandes andedrag. Hans kind är blek och hans ögon tårade. Han

återvänder den väg han kommit. Han skyndar, ty det förekommer honom, som

om korridorens och trappavsatsernas helgonstoder rörde sig och sträckte

händer efter honom. Han lockar till sig Käck, vadar över sundet, som

skiljer ön från landet -- ty fallbryggan är, som vanligt om natten,

uppdragen -- och fördjupar sig i skogen, följd av sin trogna hund. Han

bär sina sämsta kläder, och icke ett enda mynt finnes i fickan på hans

slitna livrock. Gördeln, som omsluter hans liv, tillika med jaktkniven,

som hänger i gördeln, är det enda ting av värde, som han medtagit från

sin faders borg.

Främlingarnes hövding hade sagt till riddar Bengt och patern, att hans

folk skulle avtåga följande dag vid middagstiden. Han hade kanske sina

skäl att säga så till dem; till Erland hade han sagt: -- Kom före

midnatten, eller du kommer för sent.

Allt var redan färdigt till uppbrott, då Erland kom till svedjelandet.

Oroligt hade Singoalla väntat honom. Nu mottog hon honom med ett

glädjerop, där hon, insvept i en brokig kappa, satt i sin faders vagn på

en bädd av täcken och själv tyglade de små lurviga kamparne, som otåligt

skrapade marken. Bakom stod en lång rad vagnar, förspända med hästar

eller oxar och fullastade av kvinnor, barn och bohag. Höljda i sina

kappor stodo de gifta männen bredvid vagnarne, envar vid sin vårdnad och

sin egendom. De unga ogifta karlarne bildade en med spjut, bågar och

knivar väpnad eftertrupp. De övergivna eldarne belyste tavlan. I spetsen

för vagnarne voro blossbärare ställda.

Hövdingen vandrade tillbaka från sina egna packvagnar, som började raden,

ned till den sista för att övertyga sig, att allt var rätt. Han hade

häftigt sporrat sitt folk till ilfärdighet, hans blick var orolig, och

han, den annars så djupt bugande, hade nu knappt givit sig tid att hälsa

sitt bands nya medlem, sin dotters make och riddarens son, med en

vårdslös nick. Detta märkte Erland knappt, ty han hade endast öga för

Singoalla. Sedan hövdingen gjort sin rund, gav han med en klocka tecken

till uppbrott. Blossen flämtade mellan granarna, den ena vagnen efter den

andra uppslukades i den svarta skogen, och snart var svedjelandet tomt.

Så skred tåget fram, så fort som mörkret och den oländiga marken tilläto.

Singoalla hade stigit av vagnen och gick bredvid Erland, som ledde

spannet vid tyglarne. Stjärnorna glimmade över trädtopparne, och bakom

sig hörde de älskande en fåtonig, svårmodig och likväl täck sång, sjungen

av någon bland de vandrande männen. Mellan skrovliga klippor, genom tysta

dalar gick färden under den korta försommarnatten.

Österut började mörkret glesna. Det genomsilades av ett kyligt

ljusdunkel, en sakta klarnande gryning, vari stjärnorna bleknade och

försvunno.

Assim, som hela natten suttit till häst, höll in vid sin moders vagn,

bredde en kappa över henne mot morgonkylan och talade ord, som hövas en

son, men med halvt bortvänt ansikte, såsom han vanligen gjorde till

henne, ty han kände sig förnedrad av att vara av henne född till världen.

Den föreställningen hade hon själv ingivit honom och hållit vid liv, då

hon som oftast ordade om sitt eget dymörka blod och om hans faders

purpurröda, hans farfaders än mer purpurröda, hans farfars faders än mer.

-- Du är av heligt offrareblod, Assim. Dina förfäder hade guldhår och

blåklintögon, de voro gudars likar, och deras skugga var välsignande. Du

är den enda i detta vandrareband, som är av prästerlig konungaätt. Din

farfaders farfader var ljuslockig, har man sagt mig, och mindes och

förstod det heliga fornspråkets alla sägner och helgade med dem vårt

folks brudar, barn, hjordar och eldar. Din farfader var mörk men ej såsom

din fader, och ännu hundraårig läste han några av de gamla mäktiga

bönerna och förstod dem. Din fader, som var ovillig och trög att lära,

men hågad och snar att befalla, mindes och förstod blott några av deras

ord. Dock flera än han givit dig i arv. Du är mörkare än din fader. Du är

en mula, Assim. Din moders blod, din farmoders och din farfars moders ha

gjort solhästens ättling till en mula. De gudasöner, som ledde

vandrarefolket ur Assaria, hade inga gudadöttrar att göra till mödrar.

I dylika ordalag hade hon talat till sin son alltifrån hans barndom.

Assim sörjde över sitt mörka blod och beskyllde det för tillskyndelser

till de ord och gärningar, som han blygdes över och ångrade. Men av

purpurrött fanns kvar i hans ådror åtminstone så mycket, att det kunde

göra sig kännbart och taga väldet i morgonrodnadsstunder. Då hände, att

från hans läppar kommo ord, som förvånade vandrarefolket och beundrades

av Singoalla, men som varken hon eller de andra räknade Assim till ära,

emedan de trodde, att det var förfäder, som talade med hans mun.

Assim red hän till eftertruppen. Erland och Singoalla gav han icke en

blick. Med hänryckning, underligt skuggad av smärta, såg han mot öster,

mot dagerkällan, över vilken blekröda skyar strimmade sig. De

genomdallrades starkare och starkare av färgvärme. Det blekröda vart

högrött, det högröda djupt rosarött, som kantade sig med silver, gömde

silvret under bräm av smältande, eldmättat guld, väckte fågelsången i

skogen till jublande liv och bredde pårlglitter och regnbågeskimmer över

markens daggvåta mossa.

Assim hade stigit av hästen. Han stirrade med förklarat anlete in i de

överjordiska färglekarne och sade:

-- _Usas, Usas_, himmelens dotter, hell dig, ungmö Morgonrodnad! Ljusets

stridsmän, dina kämpar, feja sina vapen, spänna de röda hästarne för din

vagn och öppna dig himmelens port. Du fattar den heliga ordningens tyglar

och far med färgblänkande hjul upp på lagstadgad väg, ett ljuvligt

förebud åt den härliga _Sûrya_. I dig är alla varelsers ande, till

rörelse väcker du allt som lever. Mörkrets makter fly vid din åsyn, du

stolta, segervana, fägringssvällande ungmö Morgonrodnad.

Solkanten visade sig, och i brådhast stod hela den bländande skivan över

synranden för att med saktad iver lyfta sig högre. Assim sänkte sin panna

och bad:

-- _Sûrya_, jaga mörkret ur mitt sinne, där det råder, medan jorden badar

i din glans! Sol, härliga drottning, lyssna från din höga eldskimrande

vagn till sonen av fäder, som ägnat dig tusen sånger, otaliga offer! Hav

förbarmande med mig! Jag är en man, förnedrad av obesvarad kärlek. Mitt

blod är förgiftat. Jag önskar fördärv och död över en vit, som tillbedes

av henne, som har förtrollat mig. Mitt i din strålglans är det natt för

mina ögon. _Sûrya_, medlidsam i ditt majestät, räck den sjuke ett blad

från den krans av hälsoblomster, som smycka ditt skinande änne! Vill du

giva mig Singoallas hjärta? Vill du det ej, så lägg mig bland dem, som

skådat din härlighet och icke skåda den mer!

Detta var en behaglig vandring, tyckte Erland, och hans bröst svällde av

en enda känsla, som ropade: Fram, fram genom den sköna världen! Han såg

på Singoalla; hon var en nyss utvecklad ros, frisk av morgondagg.

Men morgonen hade ej förjagat det nattliga moln, som vilade på hövdingens

panna. Även hos honom ropade en känsla: Fram, fram! men det var en

ängslande känsla. Han ilade outtröttlig från vagn till vagn och eggade

männen att skynda. Timme efter timme förled, och solen stod redan högt;

hästarne badade i svett, kvinnorna voro trötta och knotade. Men hövdingen

ropade: -- Fram! piskorna smällde över de trötta dragarne, och

vagnshjulen gnisslade på sina nötta axlar.

-- Hövding, sade Erland till Singoallas fader, skall du icke snart bjuda

rast? Vet du ej, att dragare tarva vila, foder och vatten? Se, där borta

flyter en bäck. Låt oss vattna hästar och oxar!

-- Där, sade hövdingen och pekade mot en sakta sluttande höjd, som var

helt nära, där skola vi vila.

Mer svarade han ej, ty i detsamma sprängde fram till honom en ryttare.

Det var Assim. Han viskade något i hövdingens öra. Dennes ansikte

mörknade än mer, och hans ögon sköto en orolig blick. Han sade intet, men

han kallade några av de äldre männen till sig och utdelade med låg röst

befallningar.

Emellertid skred tåget uppför den skogklädda kullen. På toppen var en

slätt. Här frånspändes dragarne, vagnarne ställdes i en ring och

hopbundos med rep, så att de bildade en vagnborg. Där inom samlades nu

folk och hästar. Vapen framtogos och lades i en hög kring en väldig ek,

som stod mitt på den gröna planen. Undrande frågade Erland hövdingen, vad

detta skulle innebära.

-- Varsamhet höves ett folk, som har många fiender, svarade denne och

gick så till ett hemligt rådslag med de äldre männen, medan de yngre

fodrade hästarne, och kvinnorna buro vatten från en källa eller tillagade

middagsmåltiden.

Kring Singoalla samlade sig stammens unga flickor; de glammade muntert

och sågo med förstulna blickar på den blonde ynglingen, som de alla funno

vacker och i hjärtat åtrådde att äga till man. -- Du är lycklig,

Singoalla, sade de, och Singoalla nickade glatt. Men bland de unga

flickorna, som talade med Singoalla, var ingen av Assims systrar eller

fränder. De voro samlade för sig själva, och Assims moder var mitt ibland

dem.

Under tiden granskade Erland de vid eken lagda vapnen, spände bågarne för

att fresta deras kraft, undersökte eggen på svärden och sjöng en munter

visa.

-- Det var lyckligt, att vi äga honom bland oss, sade en äldre man till

hövdingen. Han skall vara vår gisslan.

-- Men han är farlig, sade en annan. Det är en fiende mitt ibland oss.

-- En sömndryck! viskade hövdingen.

Efter ändat rådslag gick Assim bort och talade med sin moder.

Därefter satte han sig åter på sin kamp och red, följd av tre eller fyra

unga karlar, även till häst, ur lägret nedför höjdens sluttning.

Kvinnorna framförde nu matvaror och uppdukade dem i gräset. Bandet

samlade sig i skilda flockar kring anrättningarna. Hövdingen, hans

släktingar och bandets äldste intogo sin måltid under eken. Erland bjöds

att sitta vid hövdingens sida; bredvid Erland satte sig Singoalla. En av

Assims systrar betjänade laget. Hövdingen framställde till Erland onödiga

ursäkter för måltidens torftighet; men Erland bröt sitt bröd och delade

det med Singoalla.

Men om maten var torftig, kan ej detsamma sägas om drycken. Assims syster

frambar bägare till laget; tre, som ställdes framför hövdingen, Erland

och Singoalla, voro av skönaste silver, konstrikt arbetade. Erland tyckte

sig igenkänna dem och utbrast undrande:

-- Vad dessa bägare likna andra, som jag sett i klostret! Ja, denna synes

för mina ögon underligt lik den heliga pokal, som står på klosteraltaret,

fylld med nattvardsvin.

Singoalla bleknade och sänkte sina ögon, ty hon anade, huru det var. Men

Assims syster fyllde bägarne. Alla, utom Singoalla, drucko, och Erland

fann smaken ljuvlig.

Nu hördes förvirrade rop. Det vart oro i lägret. Assim hade återvänt; han

skyndade till hövdingen och samtalade tyst med denne.

-- Vad är på färde? sade Erland.

-- Vi skola hålla en vapenövning, svarade hövdingen kallt och befallde

Singoalla gå bort till de andra kvinnorna. Dessa med alla barnen hade

samlats avsides på en fläck inom vagnborgen. Singoalla gick; hennes kind

var blek, hennes ögon slöjade.

Karlarne samlades kring eken och väpnade sig. Hövdingen förde Erland in i

hopen och bad honom i tid välja, innan de bästa vapnen vore tagna. Men då

Erland lutade sig ned, gav hövdingen en vink; ett rep kastades kring

Erland, och innan han hunnit varsna sveket, var repet slingrat kring hans

armar och ben, så att han ej förmådde göra motstånd eller ens röra sig.

Hans ögon flammade, hans ådror svällde; men hövdingen sade till männen:

-- Bind honom vid eken!

När detta skett, ilade alla fram till vagnarne. Ur kvinnornas hop hördes

ett skri; det var från Singoalla, då hon varsnade vad som skett. Hon

ville hasta till Erland, men Assims moder fattade med sina skinntorra

fingrar hennes lockar och väste: -- Det är du, som bragt skam och olycka

över oss. Ve dig, ve dig! Din blonde älskare skall dö, han skall slitas i

stycken, han skall förtäras av gift... ja, du! giftdrycken, lagad av min

hand, rasar i hans inälvor. Ser du, hans huvud sjunker mot bröstet, hans

kinder gulna som det giftiga smörblomstret... det verkar redan.

Och medan hon talade så, fattade de andra kvinnorna i Singoallas armar

och flikarne av hennes klänning och överhöljde henne med skymford.

Det fanns även en annan varelse än Singoalla, för vilken åsynen av

Erlands misshandling skulle varit odräglig. Det var Käck. Men man hade

även tänkt på honom. Medan Erland satt vid måltiden, hade en av männen

lockat Käck ur vagnborgen ett stycke in i skogen och där bundit honom vid

ett träd.

Utifrån hördes rop och vapengny. En fientlig skara steg uppför kullen.

Redan ven en pil, stridens första budskap, genom luften. Kvinnorna

trängde sig tätare tillsammans, tryckte sina barn intill sig och vände

rädda blickar mot den sida av vagnborgen, där männen stodo med spända

bågar och fällda spjut, avvaktande angreppet.

-- Ingen nåd åt helgerånarne, ljöd en röst därutifrån, hugg ned dem

alla!

Det var pater Henrik, som talade så till en hop av riddar Bengts bönder,

som, väpnade med yxor, bågar och spjut, tågat ut för att förfölja det

främmande folket.

Pater Henrik red en liten skymmel; kring sin munkkappa hade han spänt ett

bälte, vari slidan till ett slagsvärd hängde; svärdet förde han i hand.

Även riddaren följde tåget men oväpnad, ty han tyckte det föga löna mödan

att pådraga ett pansar eller störa sitt goda svärds vila för en dylik

fejd. Han gick i spetsen för sitt folk, stödjande sig på en käpp, såsom

han plägade göra, då han var ute att se på åkrar och ängar.

Han vände sig till sitt folk och ökade vikten av paterns ord, i det han

sade:

-- Ja, hugg ned slöddret och skona ingen, utom kvinnor och barn! De ha

illa lönat min gästfrihet. De ha skövlat klostret rubb och stubb och icke

ens skonat den heliga jungfruns gyllene krona eller nattvardsbägaren.

Svängen yxorna, svenner, som då I fällen träd i skogen!

Men innan skaran hunnit fram till vagnborgen, hade Assim, på ett tecken

av hövdingen, gått fram till eken, där Erland, nästan medvetslös av

dryckens verkningar, stod bunden. Assim höll en dolk i handen. Gulblek

och skälvande riktade han udden mot Erlands bröst.

-- Hallå! ropade hövdingen, som klivit upp på en vagn. Vad viljen I där

borta? Kommen I med fientligt uppsåt, eller huru? Om så är, låt oss då

underhandla för att se, om saken kan uppgöras i godo.

-- Ingen underhandling, du tempelskändare! ropade patern och red fram mot

vagnborgen hastigare än folket hann följa honom.

-- Se dit och låt beveka er, sade hövdingen och pekade på eken, som

syntes högt över vagnborgen, emedan hon stod på kullens topp.

-- Erland! utbrast patern bleknande.

-- Ja, riddarens son. Närmen I eder än ett steg, så giver jag en vink och

järnet stötes i hans bröst.

-- Förbannelse över dig, hedning! ropade patern.

-- Ett steg! sade hövdingen och höjde sin hand. Assim lyfte dolken och

häpnade över att känna en vällustig blodtörst.

-- Håll! skrek patern och vinkade såväl till hövdingen som till riddaren

och hans folk, som redan fylkat sig för att rusa mot vagnborgen.

-- Vad är på färde? sporde riddaren.

-- Där! Se! Håll! Icke ett steg fram!

Även riddar Bengt bleknade och hade knappt styrka att ropa till sitt

folk:

-- Tillbaka!

-- Underhandling? Ja eller nej? frågade hövdingen, medan hans mörka

karlar, bröst vid bröst, halvt beslutsamma, halvt darrande, väntade

stridens början.

-- Underhandling! svarade riddaren.

-- Beviljen I oss fritt avtåg?

-- Ja.

-- Med allt vad vi äga? Märk, att vi äga vad vi tagit! Det är vårt

begrepp om äganderätt. Således fritt avtåg med allt vad vi äga?

Riddaren svarade ej men fäste tigande sin blick på pater Henrik.

-- Utlämnen åtminstone nattvardskalken och den gyllene kronan! Det övriga

mån I då behålla, sade patern med en suck.

-- Bah, inföll hövdingen, låt oss ej vara småaktiga! Således fritt avtåg

med allt vad vi äga! Pojken skall oskadd utlämnas, om I svärjen på er

frälsares bild att varken själva oroa oss på minsta vis ej heller därtill

egga andra.

-- Jag skall efter bästa förmåga gottgöra klostret dess förlust, viskade

riddar Bengt till patern med en blick av hemsk oro på Assims lyfta dolk.

Låt oss gå eden, och må de draga bort!

Med en ny suck framtog pater Henrik ett krucifix, som han bar i en kedja

kring halsen.

-- Allt för den kära gossen. Men huru har han råkat i deras händer? Jag

begriper det icke.

Riddaren och patern gingo båda den äskade eden.

-- Sänk svärdet och lös fången, ropade hövdingen till Assim.

-- Nej, nej! skreko flera röster. Utlämnen icke vår gisslan! De skola

sedan angripa och nedgöra oss.

-- Lugnen er, sade hövdingen på sitt folks språk. Dessa nordiska

människor äro ett underligt folk. De hålla vanligen, vad de lova, till

och med utan både ed och handslag. Men i alla händelser äro vi ju färdiga

till försvar... Ädle herre, sade hövdingen till riddar Bengt, tro icke,

att vi med våld fört eder son med oss! Han har själv infunnit sig i vårt

läger i akt och mening att följa oss på vår vandring genom världen, ty

han har förälskat sig i min dotter och vill icke skiljas från henne.

-- Du ljuger, sade riddaren. Men jag byter icke ord med dig. Drag dina

färde och frukta himmelens straff!

-- Ja, drag dina färde, amalekit! röt pater Henrik.

Hövdingen bugade på sitt vanliga sätt och förde händerna till pannan.

Emellertid löstes Erland från trädet och framfördes av två män. Hans hy

var gulblek, hans gång vacklande och hjärnan så förvirrad, att han icke

visste, var han var eller vad som hänt. Han måste lyftas över vagnarne,

och när han var utanför skansen, hos de sina, sjönk han till marken.

-- Vad haven I gjort min son? utbrast riddaren förfärad, upplyfte Erlands

huvud och betraktade honom.

-- Intet, svarade hövdingen från sin förskansning. Måhända är det

skrämseln, som verkat detta.

-- Skrämseln, upprepade riddaren med en ljungande blick. _Min_ son skrämd

av edra lömska dolkar? Nej, han var aldrig rädd, kan aldrig vara det.

-- Det är sannolikt, anmärkte pater Henrik, att vreden uttömt den bundne

gossens krafter.

Vi vilja nu i få ord säga, att Erland hemfördes till Ekö slott samt att

riddaren och patern drogo tillbaka med sitt uppbådade folk.

Knappt hade de avtågat och hövdingen utsänt kunskapare för att övertyga

sig, att avtåget var verkligt, förrän han befallde, att Singoalla skulle

framföras till honom.

Flickan, som hitintills kämpat en fåfäng strid för att slippa ur

kvinnornas händer, störtade till sin faders fötter. Hennes långa hår

svallade i vild oordning; hennes ansikte blödde av skråmor, som den

gamla häxan, Assims moder, tillfogat henne med naglarne; hennes klänning

var i trasor.

Assims moder och de andra kvinnorna sprungo efter henne och samlades

under skrän kring hövdingen. Även männen flockade sig dit.

-- Rättvisa! rättvisa! skrek Assims moder. Är det nu kommet så långt, att

sonen till den döda hövdingen, en gudaättling, får skymfas av de; levande

hövdingens dotter? Är Assim icke god nog åt Singoalla? Vänta, vår släkt

är mäktig... vår släkt är en hövdingesläkt så ädel, att din är mot den

som smuts är mot solglans.

-- Tig, käring, sade hövdingen, eller jag skär tungan ur din hals! Har

jag någonsin glömt vad rättvisan kräver?

-- Min far, ropade Singoalla och slog sina armar kring hans liv, den

blonde ynglingen är min man! Vi ha svurit varandra trohet på Alakos bild;

du kan aldrig taga honom från mig.

-- Hon yrar, sade hövdingen. Var är Assim?

-- Jag är här.

-- Hämta ett krus!

Kruset frambars av en kvinna. Hövdingen upplyfte det.

-- Assim, sade han, jag giver dig min dotter till äkta, och till ett

tecken därpå krossar jag detta...

-- Håll, utbrast Assim, ni vet icke om jag vill ha henne. Jag fikar ej

efter ett äpple, vari en annan bitit.

Hövdingens ögonbryn rynkades, och hans läppar sammanpressades. Men

fruktan för Assims släkt, som var vidskepligt ansedd, riktade utbrottet

av hans vrede icke mot Assim, som grymt skymfat honom, utan mot

Singoalla.

-- Bort! ropade han och stötte henne från sig. Jag vill visa, huru en

hövding skall skipa rättvisa, och fördömd vare den tunga, som djärves

smäda mig för väld! Dotter, du har skymfat ättlingen av en bland de tio

furstar, vilka förde vårt folk ur dess fäders land, Assaria. Du visste

dig utsedd till Assims hustru, men du har övergivit honom för en

främling. Väl, sök denne främling, hans kärlek eller köld, hans miskund

eller avsky; men sök intet mer hos oss! Du är utstött ur vårt band. Gå

till din främling.

Jubel från Assims fränder och vänner, som utgjorde en stor del av

bandet.

Hövdingen hade med denna åtgärd tryggat sitt hotade välde. Därpå var den

beräknad. Men vreden hade även sin del däri. Nu, när domen var fälld, kom

ett styng i hjärtat, och han väntade, att röster skulle höja sig till

Singoallas försvar.

Men alla jublade -- alla utom Assim, som stod tyst, och två unga flickor,

Singoallas leksystrar, som gingo fram, omfamnade henne och gräto.

För övrigt ett bifall, som skar in i hövdingens själ.

-- Vår hövding är rättvis! ropade männen.

Men Assims moder dansade kring Singoalla och pekade på henne med fingret.

Och de andra kvinnorna, såväl de äldre, vilka tänkte på Assim för sina

egna döttrars räkning, som de yngre, vilka avundades Singoallas skönhet

och gillade sina mödrars tankar, ropade: -- Gå! Bort! Gå till din

främling!

Singoalla förde lockarne ur pannan, vände sig till sin far och sade:

-- Jag skall gå, fader. Ja, jag går gärna till den blonde gossen, ty jag

älskar honom, och han älskar mig; han är min man, och jag är hans hustru.

Men även dig älskar jag, och sedan jag återfått min man, skall jag

uppsöka dig, ty icke kan du förskjuta mig för alltid, du, som är så god.

Singoalla vände sig bort och gick ur lägret.

=Natten.=

Flickan vandrade genom skogen. Hon följde de spår, som hennes folks

vagnar efterlämnat. Skymningen låg över nejden, då hon, trött, villrådig

och bävande, såg Ekö slott höja sitt torn över sjöns gråa yta.

Fallbryggan var uppdragen, och hon vågade icke med ropande giva sin

närvaro till känna. Flickan satte sig på en sten vid stranden, gömde

ansiktet i sina händer och grät. Hon tänkte på mycket: på faderns vrede,

kvinnornas hån, men mest på Assims moders ord, då hon sade, att hon

bräddat den blonde ynglingens bägare med en giftdryck.

-- Hon ljög, ja, hon ljög, sade Singoalla till sig själv, ty hon ville

förjaga denna hemska tanke.

Då väcktes hon ur sitt sorgliga grubbel av smygande steg. Hon såg flera

karlar närma sig; hon steg upp; de rusade fram för att fånga henne och

föra henne till slottsherrn. De hade i henne igenkänt en kvinna,

tillhörig det band av hedningar, helgerånare och giftblandare, som de

samma dag under riddarens, sin herres, och paterns ledning efterjagat.

Då grep rädsla Singoallas hjärta, och hon flydde hastigt in i skogen.

Pilar susade från bågsträngar; de träffade henne ej, men hon hörde deras

dödsbådande vin och flydde... flydde så fort den flämtande barmen tillät.

Ännu länge hörde hon bakom sig förföljarnes steg och rop; det var dock

måhända endast blåsten, som nyss börjat jaga i skogen. Stundom stannade

hon förfärad, ty mörkret gäckade henne och lät henne i varje besynnerligt

formad buske se en fiende. Hon uppgav då ett skri och tryckte händerna

mot sitt klappande hjärta. Så flydde hon åter, lik en jagad hind, utan

att veta vart. Himmelen var höljd med svarta moln, som ökade mörkret;

blåsten tilltog, regn började falla. Det ven bland klipporna, det

rasslade i träden; det var som om varje föremål i naturen fått röst för

att hota och skrämma henne. Väl föllo regndropparne svalkande på den heta

pannan och gåvo henne styrka att ila vidare; men slutligen veko krafter

och sans. Hon sjönk ned i mossan under en gran.

När hon vaknade till medvetande och såg sig omkring, visste hon icke var

hon var. Mörkret hade insvept allt i en ogenomtränglig slöja, stormen

röt, och regnet skvalade ur brustna skyar. Hon ropade sin faders namn,

hon ropade Erlands namn, men hennes röst bortdog bland nattens vilda

toner. Då hörde hon ett tjut i sitt grannskap. Det är vargen, tänkte hon;

han tjuter av hunger; han skall få äta mig, ty min fader har förskjutit

mig, och Erland är förgiftad av Assims moder. Och Singoalla steg upp och

gick dit, varifrån tjutet hördes. Det förnams nu helt nära... Singoalla

såg något röra sig under ett träd... hon närmade sig... hon kände en

luden best lägga tassarne på hennes bröst... hon sjönk till marken...

djuret stod över henne, vädrade på hennes ansikte, slickade det med len

tunga och uppgav ett glatt skall.

-- Käck! ropade Singoalla.

Det var den trogna hunden, som en man av det vandrande folket bundit vid

ett träd utanför vagnborgen, kort innan sveket förövades mot Erland.

-- Ack, gode Käck, du är icke en varg, du vill icke låta mig dö, sade

Singoalla. Men du är Erlands hund, och därför älskar jag dig.

Singoalla märkte, att Käck var bunden, och hon löste honom från trädet.

-- Stanna nu hos mig, fortfor hon och fattade om hans hals, ty vet, gode

Käck, jag är gruvligt ensam, mycket rädd och mycket olycklig. Min fader

har förskjutit mig, och Erland är kanske död. Men om han lever, få vi

dock icke träffas, ty hans fader och alla hans fränder, ja alla vita

människor vredgas på mig och vilja döda mig. Min fader är en rövare, och

mina fränder äro giftblandare. Ack, gode Käck, jag är ensam och gruvligt

olycklig!

Så talade Singoalla och grät. Men Käck gjorde sig lös och försvann i

mörkret. Även han övergav henne. Han förstod ju ej hennes ord; han var

dessutom hungrig, stackars Käck, och längtade väl till sin herre. Men

nej, han återkommer snart och lägger sitt huvud i Singoallas sköte. Han

ville endast röra sig fritt en liten stund, ty han hade länge stått

bunden. Han stannade nu hos Singoalla hela natten, lyssnade tålmodigt

och likasom begripande till hennes klagan och slickade flitigt hennes

händer. Det var det enda sätt, varpå han kunde uttrycka sitt medlidande.

Mot morgonen sjönk Singoalla i orolig slummer. Hennes späda kropp skakade

av kyla och utmattning. Hon väcktes av Käcks skall. En man stod framför

henne.

-- Assim! utbrast hon och riktade på honom en förvirrad blick.

-- Ja, det är Assim, du olyckliga Singoalla, sade han. Jag har sökt dig

hela natten.

-- Vad vill du mig?

-- Rädda dig, Singoalla, att du icke faller i de vitas händer. Du är ju

ensam, olyckliga barn. Du är hungrig; här ett bröd! Du fryser; här min

kappa! Stig upp, Singoalla. Om du icke älskar Assim, så låt honom likväl

rädda dig. Du är förskjuten av din fader, men jag kan icke övergiva dig.

-- Gå ifrån mig! Du och din moder, I haven dödat min Erland. Du är

förhatlig för mina ögon.

Assim teg och dolde ansiktet i sina händer.

-- Assim, utbrast Singoalla hastigt. Du är god, jag skall icke visa dig

bort; nej, jag skall följa dig och jag skall älska dig, om blott du

uppfyller en enda bön.

-- Jag vill ju dö för dig; jag vill göra allt vad du vill, blott icke

lämna dig, sade Assim med ett lätt skimmer av glädje i sitt mörka

ansikte.

-- Väl, gå till borgen och återvänd hit med Erland! Men kom ej tillbaka

utan honom! Våga ej komma utan honom!

-- Din Erland är död, sade Assim, grymt sargad i hjärtat av dessa ord.

-- Du ljuger.

-- Nej, då jag sökte dig, var jag även i grannskapet av slottet. Jag

hörde folk tala och säga, att han är död.

-- Gå då från mitt ansikte och låt mig dö, bad Singoalla och lutade sin

panna mot granens stam.

Assim stod orörlig; suckar hävde hans barm. Även Singoalla var tyst och

orörlig, där hon satt med pannan tryckt mot granens hårda bark. Då

närmade sig henne Assim slutligen, lyfte henne i sina armar och bar henne

ett stycke. På samma kulle, där vagnborgen nyligen varit, väntades Assim

av två hästar. Han svepte Singoalla i sin kappa, band henne vid den ena

hästen, fattade tygeln, svängde sig själv upp på den andra och red mot

söder.

Käck följde Assim och Singoalla.

=Giftdrycken.=

Då Assim sade, att Erland var död, talade icke sanningen ur hans mun utan

svartsjukan och hågen att rädda Singoalla.

Men Erland var nära döden; det fordrades den sista ansträngningen av hans

kraftiga natur och pater Henriks läkekonst för att segra över

giftdrycken. Patern upptäckte sjukdomens orsak; brytningen inställde sig

snart nog, och Erlands liv var från det ögonblicket utom fara; men

efterverkningarna fortforo länge och voro av förfärlig art, ty hans

själsförmögenheter, i synnerhet hågkomsten av det förflutna, voro nästan

släckta. Knappt nog igenkände han sin fader och moder. Patern satt under

sjukdomens långa dagar vid hans säng och förströdde honom med sagor. Han

lyssnade och uppfattade med möda sammanhanget i de enkla historierna. De

sagor, patern berättade, valde han med särskild avsikt: de rörde sig

uteslutande kring unga riddare, som förhäxats av bergsrån och

trollkvinnor, och som ur horn, bräddade med gift, insupit kärlek och

glömska av det förflutna. I Erlands själ togo småningom dessa bergsrån

och trollkvinnor skepnaden av en ung skön flicka, mot vars bild han i

början log, men som snart förekom honom hemlighetsfull och förskräcklig.

Denna flicka var Singoalla.

Stundom undföll Singoallas namn hans läppar; men det skedde tanklöst, och

ljudet av detta namn, förut så älskat, trängde då, liksom hade det kommit

ur en annan mun, helt främmande in i hans själ och fyllde honom med

ångest.

Han påminde sig oredigt det äventyr, han utstått i det vandrande folkets

läger; han kände sina armar bundna och såg en dolk måttad mot sitt bröst.

Men handen, som syntes honom föra denna dolk, tillhörde än en mörk man

med hemska ögon, än en trolsk flicka, och denna flicka var Singoalla.

Dock lekte hans inbillning även med spillror av ett skönare förflutet.

Han såg sig stundom försatt till kullen vid bäcken och plockade där

blommor i sällskap med en flicka, som föreföll honom ljuv och älskvärd.

Men denna kvinnobild bar icke Singoallas utan Helena Ulvsax' milda drag.

Och detta var icke underligt, ty Helena Ulvsax vakade ofta vid den sjukes

säng, och hans ögon avspeglade då hennes anlete.

Äntligen var Erland så återställd, att han kunde gå ut. Stödd på sin

moders arm och ledsagad av den ljuslockiga Helena vandrade han in i den

doftande skogen och insöp himmelens friska luft. Tillfälligtvis, eller

måhända av vana, gick han den stig, han själv banat, till kullen vid

bäcken, hans förra mötesställe med Singoalla. Granen susade som vanligt

på kullens topp, bäcken sorlade ock som vanligt, och samma blommor växte

där som förr. Erland satte sig vid bäckens rand; en svag hågkomst av

något ljuvligt förflutet spelade genom hans minnes töcken och uppfyllde

hans bröst med milt vemod. Han blickade upp, såg Helena vid sin sida och

förde hennes hand till sina läppar.

Men riddar Bengt hade nu beslutit, att Erland, när han var någorlunda

återställd, skulle lämna fädernehemmet för att i livets flod återhämta

mod och levnadslust och i krigets skola utbilda sig till man och

riddare.

Ingen önskade detta hellre än Erland själv. Han ville, såsom forntidens

krigare, genom mandom förvärva namn och ära. Ynglingaårens lust för

äventyr vaknade. Sommaren tillbragtes med tillredelser för resan. Tjugu

man av riddarens underhavande utrustades för att följa Erland. Han valde

dem själv bland bygdens raskaste svenner, och dagligen övade han dem i

vapen på slottets borggård.

Hösten nalkades, och nu tog Erland farväl och drog, rikt försedd med

vapen, hästar och penningar, bort med sin lilla skara. Vägen togs till

Kalmar, varifrån en skuta skulle föra äventyrarne till Tyskland, där

Erland ville tillbjuda kejsaren sin tjänst.

Men innan Erland lämnade Ekö slott, hade han och Helena Ulvsax svurit

varandra trohet.

Då havets böljor dansade kring Erlands skuta och buro honom allt längre

från fosterlandets strand, hände stundom, att besynnerliga tankar rörde

sig hos ynglingen. Namnet Singoalla genljöd i hans sinne och förvirrade

det. Han på en gång avskydde och älskade detta namn. I dess klang lågo

kärlek och svärmeri, gift och trolldom. Stundom glänste i hans hågkomst

bruna ögon, rodnade bruna kinder och ville likasom trotsa bilden av

Erlands trolovade, den milda Helena, ville likasom med sin skönhet

överlysa hennes; då sade Erland:

Vik bort, gudlösa syn, ur min själ!... och han visslade på vind, ställde

sig vid rodret och styrde sin köl mot södern.