Det hade slagit Alrik mest att den främmandes ögon kunde ha samma
uttryck, att hennes arm kunde ha samma gest, när hon lade handen på hans
knä, och denna jämförelse spände sig som en tråd mellan det förgångna och
det närvarande, och allt som låg emellan upphörde att finnas. Allting
krympte ihop; manualen på orgeln blev icke mer än en alnsbredd som den
var, stämmorna bara två, pipverket rosslade och hostade, spegeln återgav
icke mer än den bondgranna kyrkan med allt dess skräp och liknade på sin
höjd attributkammaren på stora operan. Skolan var icke mer befolkad av
Läderstrumpan och Spårfinnaren, utan där sutto skorviga och snoriga
fiskarungar; havsstranden var en soplår, molnen vattenångor, som stodo
beskrivna i Berlins naturlära. Allting blev tungt, grått och trist, och
besvärjaren, som kunnat blåsa liv i allt detta obetydliga, tråkiga,
enformiga, var en organist och skollärare, som skulle svälta till
vintern, om han ej fiskade och grävde i jorden, tog upp sitt tionde och
såg om sina ägodelar. Därmed kommo tankarne över huru det kunnat vara, om
ej han skänkt bort sina pengar åt fadren den gången, om han tagit
direktörsexamen, om han stått på sitt eget bästa. Förgäves sökte han
förlika sig med tanken, att det skulle kunna bli bättre, att det skulle
kunna glömmas igen, grävas ner, dunsta bort i drömform. Drömrnarne blevo
tankar, vassa, skärande, som klippte sönder alla slöjor han ville hänga
opp för det förflutna, reflexioner, som syrsatte och upplöste. Hans
jämna, lugna lynne förstördes, och ett smygande missnöje med allt sökte
sig insteg.
Förändringen märkte han själv, när han nästa lördag skulle upp till
herrgården efter postväskan. Som sist stannade han framför lönnarna och
tittade. Inte var där några näsor! Fröbaljorna liknade inte alls några
näsor; det var endast barnungar, som kunnat hitta på det; och det hade
han inbillat sig! Han kom fram till byggnaden. Inte var det något slott,
ännu mindre något trollslott. Vad var trollslott för slag? Där troll
bodde! Men det fanns ju inga troll, eljes skulle de stått beskrivna i
Berlins naturlära! Han blev införd av betjänten i riddarsalen, där inga
riddare funnos, och medan han väntade, kommo alla löjtnantens yttranden
fram för honom, vilka han beundrat som högst visa. Inte voro människorna
större på sextonhundratalet än på sjuttonhundra. Där hängde den lilla
tjocka Carl den tionde och där den lilla pojkfiguren Carl den elfte. Och
håret, det var ju tagel och löshår; mustaschen var ju bara en smal
tandborste. Inte voro alla dessa krigare hjältar därför att de buro
järnvästar! Det var tidens uniform, och dessa krigare skulle nu hetat
indelta kaptener och majorer med postkontor i bakgrunden. Möblerna blevo
kanske inte mindre, men rummen mycket större; så det kanske var en
synvilla. Och det andra sen! Inte voro Arvid Bernhard Horn, Carl von
Linné, Jonas Alströmer, som han läst om i Fryxell, inte voro de mindre
andar än Axel Oxenstjerna, Königsmarck, och Olov Rudbeck, som var
fnoskig.
Fröken kom in och slog sig ner att språka. Herr Lundstedt anmärkte genast
för sig själv, att hon liknade en av de där damerna på Tyska Prästgatan,
som han trott vara borgarfruar, men som han nu först erinrade sig, att
herr Lindbom förklarat vara skökor. Varför han icke förr erinrat det,
visste han ej; kanske därför att han icke velat minnas det. Fröken
frågade först hur pastorn mådde. Och då herr Lundstedt sagt sig tro väl,
så började fröken tala illa om honom, förfärligt; och till sin skam
märkte herr Lundstedt, att detta icke gjorde på honom något obehagligt
intryck. Därpå frågade hon, om herr Lundstedt hade det bra, om han var
nöjd, om han älskade att göra musik. Till ersättning frågade herr
Lundstedt huruledes löjtnanten befann sig och om herrskapet skulle komma
ut i sommar, något som han egentligen icke brydde sig om. Nu kom en
störtsjö upplysningar om, att löjtnanten var en gammal elak fanjunkare,
som förstörde gården och drack ur vinerna, att herrskapet voro ruinerade,
att fröken vilken dag som helst kunde stå på bar backe, och att hon
kunde laga utmärkt mat, förstod lanthushållning och älskade små barn.
När herr Lundstedt lyckats utfå postväskan och med densamma vandrade över
mon, var han mycket tankfull och nertryckt, men det fanns en ljusglimt.
Visserligen sörjde han över att han icke kunde leka mer, men den
tryckande känslan av skuld över ett brott, han deltagit i, var något
minskad, sedan han hört att andra också hade sina fläckar. Allihop,
löjtnanten, fröken, herrskapet, pastorn ägde sina hemliga vrår, där de
gömde lik, myllade ner dem med ord, gömde dem under blomster, kransar,
band, granna påskrifter som de ruttna liken under gravkullarna, vilka
planterades, vattnades och klipptes var söndag. Det skulle sålunda
verkligen vara sant det som sades varje gudstjänst, att vi äro alla
syndare, i synd födda och jämväl syndat i alla våra levnadsdagar? Det
vore sålunda icke något skönt, något gott i livet, utan allt vore sken,
vitlimning, påstrykning! Men om så vore, varför skreko då människorna
emot, när någon ville tro Guds egna ord, att det icke fanns en ren, att
det icke fanns något kärnfriskt, något sunt? Trodde de icke sina egna
ord, när de läste syndabekännelsen eller läto prästen stå där förskansad
innanför altarringen och säga det på deras vägnar, medan de lågo tysta på
sina ansikten och kanske logo över, att de narrat honom säga det, som de
aldrig ville erkänna. Kanske det också var ett sätt att leka, ett sätt
att dölja. Och vore det icke det, varför steg icke han fram, hon fram för
Guds altare, och med öppen panna sade högt, utan att le, jag har stulit
tre lod silver, jag har ljugit mig fri från två års straffarbete, jag har
haft olovligt umgänge, jag har förfalskat socknens räkenskaper, i
stället för att låta präststackarn stå och säga: jag fattig syndig
människa? Om nu prästen i stället sade: du Anders i Norrö, du Karin på
Aspskär, du har gjort det och det, då skulle de bli onda och säga att han
ljög, om det också var sant vad han sade.
Det fick nu vara hur det ville med de andra, han bar sin skuld, hade
kommit till medvetande om den, och ville bli fri från den. Han ville gå
direkt till pastorn och säga honom hur allt gått till, få hårda ord, ta
sitt straff och bli lugn efteråt.
Han gick vägen framåt och omkring viken. Aftonsolen sken in emellan
träden och målade björkarnes näver rosenröd, tallarnes flarn eldröd, så
att hagen stod som en brasa. När han kom till ledet, stannade han
tvekande vid den tavla, som inramades mellan syrenhäckarne på ömse sidor
om brunnen. Under gårdslinden, som sjöng alltigenom av bin och humlor,
satt pastorn och rökte en porslinspipa med en målad hjort på huvudet. Den
gamles ansikte var grått under det stora vita håret, så vitt som floxens
blommor, där växte på rundelen. Han pustade röken betänksamt ut, och den
steg rätt opp i den vindlösa luften. Bredvid stod prostinnan och strök
prästkragar på en strykbräda över en stolskarm och hundkojans tak.
Herr Lundstedt gick fram med väskan, lämnade den ifrån sig, och hälsade
ett god afton.
Pastorn öppnade väskan med sin egen nyckel, tog upp kungörelser och
tillkännagivanden, Väktaren och Stiftstidningen. Bröt brev och talade
slutligen:
-- Nu är undantagsmannen i Svartnäs kaputt; är väl arsenik som vanligt.
Och Malins unge, som var bortsatt hos Storvikarn, likaledes. Har
Lundstedt sett en sån församling?
Därpå svarade prostinnan, i det hon spottade på strykjärnet:
-- Uh, vad ä de att tala pöu, hemma hos öss i Sköune dog alltin de gamla
i märgelgröuven.
-- Ja, vad ska man göra åt det! Men ni lär också ha left rövare ute på
kobben, Lundstedt. Det gick fasliga historier om er en lång tid, va?
Herr Lundstedt vart dödsblek och svettades i armhålorna.
-- Förlåt, herr pastorn, men kan jag få lov att tala ett ord enskilt!
svävade han fram på målet.
Pastorn, som trodde det var någon penningangelägenhet, bad skolläraren
komma med in på expeditionen.
-- Nåå, tog han upp när Lundstedt dröjde; vad är det om?
-- Herr pastor; pastorn vet allt!
-- Vad för slag?
-- Det som hänt -- därute.
-- Nej, inte vet jag något; jag har bara hört lite skvaller, och för
resten är det över tio år sen. Var Lundstedt med och gjorde slut på
gumman?
-- Jag var med, men jag gjorde det inte.
-- Ja, ni lär ha levat -- huller om buller! Jag vill inte veta något, och
kan inte göra något åt det. Skaffa sig frid med sitt samvete bara, och
tacka Gud ni kom ifrån det för så gott köp.
-- Ja, men se det är just friden jag inte kan få! Inte för aldrig det!
-- Å, Lundstedt vet ju, att Frälsaren har lidit och dött för våra
synder, så då kan han väl ha frid, om han nämligen inte ärnar gå stad och
göra om det!
-- Ja, men detta kan han aldrig förlåta!
-- Kan _han_ inte? Han kan allt! Och när han kunde förlåta rövaren på
korset! -- Se så, gå nu inte och grubbla, utan var en man. -- Kom och
drick en toddy med mig nu!
-- Hör nu, Lundstedt, menade pastorn när toddyn var drucken, kvälln är
vacker och jag har ett brev till fyrmästarn; skulle han inte vilja ta min
eka och ro ut till honom?
Jo, det ville Lundstedt gärna, i synnerhet som han kände sig stå i stor
tacksamhetsskuld hos honom, som förlossat hans själ, och han bugade sig
för prostinnan, lyfte mössan och gick ner till båt.
Solen hade gått ner och fjärden låg blank som polerat järn; fyren var
tänd och lade ut en svag ljusmatta intill bryggan, en hel mil lång. Det
var så tyst, att roddaren endast hörde sina årtag och kunde tänka ostört
över det passerade.
»Allt var förlåtet, endast han trodde.» Så enkelt, så vackert, vilken
skön religion! Icke underligt att den ansågs vara den högsta av alla
kända! Rövare och banditer skulle in i paradiset, men de oförvitlige,
laglydige, trogne skulle åt helvetet!
Bara man trodde! Men herr Lundstedt hade svårt att tro det, efter som den
borgerliga lagen straffade rövare och banditer, och belönade de redlige
och flitige! Han hade svårt att tro det, men han måste tro det, eljes
fick han aldrig frid, och frid måste han ha.
Tro det! Var det så omöjligt! Om han icke kunde tro det i dag, så kunde
han tro det om en månad! Kunde han icke tro det, han som kunnat tro allt
vad han velat förut! Att rågskylarna voro soldater, att telegraftrådar
voro fiolsträngar, orgeln en stalaktitgrotta, en okänd flicka hans hustru
närapå! Han som inbillat sig att han ägt juvelringar, som lågo kvar i
guldsmens fönster, att fröken på herrgårn hade sex korkskruvar i huvet,
att Jon i Espö hette Rävsvansen! Hade han trott det? Han hade trott, att
han trott det, önskat det så livligt för att slippa tro något annat
obehagligt, som skett en gång, lekt att det var så. Varför kunde han då
inte tro att Gud förlåtit honom, när pastorn sagt det och det stod i
bibeln, och han önskade tro det, måste tro det för att få frid!
Detta kunde han inte leka ihop, för det fanns ingenting att ta på,
ingenting att göra av. Det var bara att tänka på, grubbla över, sitta och
upprepa för sig. Nej, det skulle komma något nytt, verkligt emellan, en
massa påtagligt emellan och lägga sig över det andra och så skulle han få
igen gåvan att leka, och kunde han bara leka, så skulle han snart vara
lycklig igen.
Under dessa funderingar hade skolläraren kommit mitt på fjärden. Han höll
med årorna, medan han torkade svetten ur pannan, och när det blev tyst,
hörde han en flickröst sjunga från fyren. Genom luftförtunningen och
avståndet kommo tonerna icke rena fram, men stämde likafullt ungefär, så
att, när de nådde örat, de klingade svävande, obestämt som eolsharpan.
Herr Alrik lyssnade, och undrade hur han med båten måtte ta sig ut från
fyren, där sångerskan stod, och så kom han tillbaks i sin båt och
undrade hur hon såg ut som sjöng, vem det var som sjöng, hur gammal hon
var, om hon hade snörliv, om hennes händer voro vita, vad hon hette.
Vid denna sista tanke drog ett brett löje för första gången sedan åtta
dagar över hans ansikte och han utsade i tankarne namnet: Angelika.
Det var Angelika, ganska visst, som satt fången ute i tornet och tände
nödeld, och han var Alrik, medregenten till Erik, som kom på härnadståg
för att befria henne, och i bröstfickan hade han lejdbrevet, som innehöll
benådningsdomen, eller påvens dispensbrev, som tillät medregenter att
gifta sig med fångna prinsessor, och för att ge sin ankomst tillkänna och
visa sig som en riddare, reste han sig och med sin bariton sjöng han som
han hört Günther så många gånger, men med ackompanjemang på öskaret: »Du
bör ej fruktan bära, kom följ mig till mitt slott!»
Fyren blinkade illmarigt, men Alrik såg ännu icke sångerskan, vilken dock
straxt svarade, när förförelsearian hade grånat ut mellan kobbarna. Och
som ett brevsvar klingade igen: »Och havets unga tärna, hon gick en kväll
så varm.»
Herr Alrik åhörde den stående och med mössan i handen såsom när man hör
folksången, och under det han hörde, började det att leka för honom; den
vita fyren, smal opptill och vidgande sig mot grunden som en kjol, blev
sjöjungfrun med eldögat; havets unga tärna, som sjöng honom till sig,
blev långa Majken på Bernhardsberg, som blinkade oskickligt... nej, det
fick inte vara hon! Nej, det skulle vara havets tärna, det var mycket
vackrare och han ville älska henne, famna henne, men på avstånd, utan
att se henne, utan att hon såg honom, i sång, i harmoni under
sommarnattens rosenfärgade täcke med gula bårder, och för att åstadkomma
omfamning tog herr Alrik opp första takterna i duetten »Hör hur stilla
vinden susar». När han givit an ton och lyssnat, hörde han flickans röst
sjunga sången, och nu intonerade han i andra stämman, och de lindade
tonerna om varandra, som när man flätar favörer; de kysstes i luften, de
famnades på vattnet, och när de sista orden: »sång och kärlek gå från
himmel, gå till jord», klingat ut, såg han de två sluttonerna som ett par
rosenröda duvor munnas, och i detsamma föll från zenit en stjärna,
målande sig som ett nottecken med sin långa svans, som om den flugit ur
sångerskans mun till hans möte och han gapade för att fatta den mellan
sina läppar, men båten krängde med detsamma, så att han satte sig ner på
betten. Och nu tog han i årorna, stack ut bladen som ett par vingar och
så flög han över till fyrskäret, där han mycket riktigt träffade
fyrmästarens dotter, med vilken han redan sjungit duett, och till henne
överlämnade han brevet, emedan fadren var ute på sjön, och han
överlämnade brevet i två långa timmar, som voro alldeles för korta, men
tillräckligt långa ändå för att ute på farstukvisten dricka kaffe med
sångerskans moder, och under samtal om stora operan och Jakobs orgel
vinna insteg i ett välbevakat hjärta och för den fångna jungfrun visa
vägen ut till det fria.