Alrik Lundstedt var född på en kobbe i havsbandet utanför Mysingens fjärd
och fadren satt där som torpare under bonden i Norrön. Kobben var icke
större än att man kunde gå den runt på femton minuter. Ett par dussin
tallar och några aspar utgjorde hela växtligheten, och i deras skugga
stack ett magert gräs upp. Stugan var egentligen en större sjöbod, som
lappades med vrakgods efter hand den föll ihop, och i en jordkula invid
underhölls en ko och ett får. Kon föddes med grässtråna under tallarna
och mossan på bergknallarna, fåret av asparnes sorgfälligt samlade löv.
Knep det hårt, så fick kon äta salta strömmingshuven. All jord, som satt
under mosskokorna, skakades av och lades ihop till ett potatisland, som
blandades opp med snäcksand och gödslades med tång. Spillningen efter
djuren skulle nämligen vara till kålen, rovorna och persiljan.
Torparen gifte sig tidigt och fick barn. Sex stycken i rad. Men då blev
det för trångt och det uppkom kiv och nit. Hårda ord, ont om mat och
krig. Man stal av sig själv och av varandra; höll undan och gömde; gick
avsides och åt det stulna som räven; tjuvfiskade och plundrade fågelbon;
vittjade andras nät och högg skog, kniade gräs, satte snaror i olaga tid,
och deltog i vissa oombedda räddningsarbeten vid skeppsbrott. Ensamheten,
striderna, avunden gjorde snart samtal omöjliga, då en var fruktade att
genom lös tunga röja sina planer och yppa hemligheter. Alrik, den yngsta
och svagaste, fick minst, och ingen lärde honom varken tala eller skaffa
sig livets nödtorft.
När modren dog, man sade att hon blivit ihjälslagen under en stark
vinter, när fisken blev borta, upphörde all matlagning, och systrarne
flydde, bröderna flydde, så att slutligen Alrik blev ensam med den gamle,
som numera aldrig talade. Det var efter den tiden han började lära sig
leka själv, utan leksaker, som han aldrig sett, utan lekkamrater, utan
lekplats och utan att kunna några lekar. Havets evigt enahanda, grå luft,
grått vatten, blå luft, blått vatten, måsar och tärnor, skrak och svärt,
var allt varmed han kunde fylla ögats behov av att se och sammansätta,
och när det ej räckte, började ögat arbeta på egen hand för att
tillfredsställa behovet; och örat, som endast hörde vindens sus eller
rytande, sjöarnes dån och brus, fåglarnes skri och snatter, hungrade och
tog sig till av brist på näring att äta sig själv, blev exalterat av
utmattningen och hörde slutligen, där intet fanns att höra, hörde
tystnaden, hörde blodvågen, senans spänning, muskeltrådens bristande, och
slutligen toner, vilka samlade och ordnade sig under månadernas lopp,
ingingo förbund och födde nya.
Vad som hänt under den svåra vintern, då modren dog, tycktes fordra en
begravning i den unges sinne, ett tjockt täcke av jord och sten, ett helt
kummel av andra minnen för att icke kunna stå opp igen, och när det lilla
enformiga livets små händelser ej kunde förse nog hastigt med material,
lekte han ihop tilldragelser, massor av intryck, och hopade påhitt,
synvillor, hörselvillor så att de bildade ett tjockt lager, som kunde
täcka den mörka fläcken. Och så snart ett intryck blivit ett minne, hade
det fått verklighet, och lades som en ny sten på kumlet över det
begravna, som icke fick stå upp, och så blev det begravna lika overkligt
eller lika verkligt som det som aldrig skett, upplöste sig, blev till
dunster och var långa tider försvunnet. Därför hade ett slags drift hos
Alrik uppstått att blanda bort verkligt och overkligt, ett begär att
bedraga sig själv alstrats, ett behov fötts att icke stöta på någon
verklighet, som genom sin handgriplighet erinrade om att en fatal
verklighet, en viss natt uppträtt i hans liv, och vars uppträdande i
minnet åtföljdes av en härjande och bitande känsla av skuld. Fruktan att
denna skuld en gång skulle komma att indrivas av människor gjorde att han
aldrig vågade ha någon ovän, aldrig visa missnöje med något eller någon,
aldrig utöva kritik. Han hade av samma fruktan upphört att tala, men hade
i stället en mimik, alltid full av förståelse och deltagande, som gav
åskådaren illusionen av att Alrik var en mycket meddelsam och sympatisk
kamrat. Sitt eget behov av uttryck för känslor och förnimmelser hade han
funnit i musiken, i vilken han kunde berätta sin historia, utan att någon
förstod vad han sade eller fatta några misstankar om att han bar på en
hemlighet.
I världens ögon gällde han för att vara litet fnoskig, men det gjorde han
sig ingen möda att jäva. Med skolan, som endast besöktes av tolv barn och
högst oregelbundet i anseende till de svåra förbindelserna, behövde han
icke ta saken alltför allvarsamt, emedan ingen frågade efter den; och med
orgelmusiken om söndagen kunde han ställa hur han ville, spela vad honom
behagade.
Emellertid hade uppträdet hos husfrun på ett obehagligt sätt kommit
störande in i hans drömliv. Situationen i all sin betydelselöshet hade
varit ett upprepande av en annan situation, som djupt ingripit i hans liv
och nu genom sin påminnelse gav full kroppslighet åt det, som skulle ha
varit bortdunstat som ånga. Hela stenkumlet av intryck han kastat över
liket ramlade och skelettet låg där, huvudskålen låg där, spräckt av
isbillen, och det hjälpte inte söka leka bort det mer, att blanda bort
det med drömmarne, att spela bort, läsa bort det. Han hade blivit väckt
och kunde inte somna om.