Herr Alrik har fått frid och återfunnit lekens gåva, men nu leker han den
käraste leken med verkliga leksaker, och varje dag som går lägger en ny
sten på kumlet, där liket ligger, och det skall aldrig stå opp mer, sedan
han fick det lilla Blekansiktet i huset.
Han har nu gravat jorden och plantat i solskenet, satt garn och vittjat i
regnväder, så att han är kopparbrun i ansiktet och älskar kalla sig den
Röde Mannen. På tröskeln till sin wigwam röker han sin kalumet och tackar
den Store Anden, som gav honom den Vita Bisamråttan; men när den Vita
Bisamråttan har lynne, säger hon att lyckan icke är i fullmåne, då
Medicinmannen med porslinspipan under prästgårdslinden icke vill äta ur
samma fat; men då talar den Röde Mannen visdoms ord om ett kid, som skall
födas och bli en Stor Medicinman, som en gång skall sitta under
pastorslinden, när en annan Bisamråtta skall stryka hans prästkragar, och
då skall fredspipan tändas och kanske den Gamle, som nu fiskar i de stora
vattnen, skall hänga sina nötta mockasiner på pastorns gärdesgård och äta
pemmikan hos den unge Mohikanen. Och för övrigt, det var i alla fall
pastorn, som gav Den Röde Mannen frid, när han lärde honom känna vite
Krist.
Och när han talat och Blekansiktet vill svara, ber han henne sjunga i
stället; och när han narrat henne sjunga och han mot sin vilja hör att
det är falskt, säger han sig att det är mixolydisk tonart hon sjunger i,
och han tror till och med att hon har funnit de felande halvtonerna
mellan e och f och h och c, ty hon är nu den märkvärdigaste av stammens
döttrar, utom att hon är den skönaste och godaste, ty hon har lärt honom
trolla igen, när han förlorat gåvorna, och nu kan han när som helst
vandla salt torsk till stekgädda, härsket flott till bordsmör; han kan ta
fikon på sina tistlar och druvor på törnena; ur sin hatt plockar han allt
vad han vill, utom olyckor, och han kan svälja förödmjukelser som stora
kavalleristsablar, äta eld från själva helvetet, om det så skulle vara,
och sedan nysta ur sig de grannaste sidenband, som han väver rödlakan och
gyllenduk av. Den kan trolla!
Och nu har den gamle Bävern gått till sällare jaktmarker och tagit
hemligheten med sig djupt ner under den röda pipleran, som ligger öster
om solen och väster om månen.
* * * * *
Så ungefär, fast inte så utblommerat, brukade den trolske klockaren på
Rånö berätta sin historia, när en lustkutter förirrade sig ut i hans
avlägsna vatten och han hade fått ett par supar för att visa ut
abborrgrunden. Hur mycket som var sant visste man aldrig, ty han ljög
vartenda ord han talade, och hur han hade det i ensamheten och
fattigdomen fick man inte reda på, ty det visade han aldrig. Grannarne
påstodo, att han aldrig gått på Musikaliska akademien, aldrig känt far
och mor, och aldrig varit gift. Men det kunde vara lögn det också, ty det
var ena rackare att ljuga där på kanten! Och de var dorska och egna
därute i havsbandet; där såg de stora sjöormen och trodde på råt, kom
sällan åt kyrkan och lade slantar under stenar, förgjorde bössor och
kunde otyg. Men den värsta trollaren var ändå klockaren på Rånö.
Min sommarpräst.
När jag kommer ut om våren till sommarnöjet, är jag den första. Den lilla
badorten är öde, luckor äro stängda, verandor täckta. Träden äro
halvlövade, rabatterna ogrävda, och i hål och vrår ligger litet smutsig
snö kvar. Men då går jag ner till gästgivargården efter middagen och
finner min sommarpräst. Sådan jag fann honom där för tolv år sen finner
jag honom än, sittande vid sitt punschglas i kakelugnsvrån, läsande sina
tidningar, strykande huskatten och småspråkande vid värdinnan.
Han är några och trettio år och ser ännu ut som en lång, mager student.
Men nu på våren är han magrare, förefaller det, än i fjor, hyn gråare,
ögonen slocknade och rösten tunnare av brist på talövning.
När han blir varse mig, får han först en underlig glans i ögonen, som om
han hade förtalat mig hela vintern och hade ont samvete, denna
egendomliga glans, kanske uppkommen av en hornhinnans spänning, då
pupillen skall vidgas för att kanske läsa i den andras ögon vad den
tänker. Jag vet, att han hatar min verksamhet, men i denna stund är han
en människa i ensamheten, och jag ser att jag, som kommer utifrån
världen, där det lever, också kommer till honom såsom vårens bebådare,
den första badgästen, vilken snart skall följas av andra. Och när vi
övertygat oss om, att inga fientligheter skola utbryta, sätta vi oss till
bords. Första halvtimmen talar han med en entonig, skrällande röst utan
halvtoner, utan nyanser, och jag har svårt att återkonstruera i honom en
bildad man. Hans talorgan har på åtta månader anpassat sig till lotsars
och fiskares, hans hjärna har tryckt ner sig till att bli förstådd av
enklare tankemekanismer, hans ordförråd har förlorat mellanfärgerna,
övergångstermerna, och upptagit de enkla, stundom vulgära glosorna.
Han är misstänksam som den ensamme, och han tittar ideligen efter om jag
menar vad jag säger, ty jag avpassar mig av omedveten sympati, jag spelar
på stycken, som behaga honom, utan att lämna något ifrån mig, jag drar
upp hans utgångna urverk; och småningom hör jag honom knäppa i den gamla
goda gången.
Han vill gärna lyss till nytt från mig, men njutningen att få tala själv
överväldigar honom, behovet att visa sig vara en jämnbörding griper
honom, och han går på de högsta frågorna.
Efter en timme är hans röst något beslöjad, men börjar redan låta finare;
han söker icke längre så pinsamt efter ord, hans ansikte, nyss så dött,
så färglöst som fallet löv, lyses upp, och han berusar sig av tal.
Vi undersöka Kierkegaard, lidandets skald, och han svämmar över i
frosseriet på sina lidanden, som han utan att bikta sig får ge luft.
Men vi ha läst Kierkegaard på var sitt sätt, jag som psykolog och han
som kristen. Antingen han icke förstår mig, eller icke lyss på mig, nog
av, han har hört att det ger återljud i min resonansbotten och han blir
vältalig; talar och talar, så att jag tycker det är synd avbryta en
lycklig människas utsvävning; men han vill kränga över åt kristussidan
och jag stretar emot. Han går på och jag låter honom hållas.
Det drar väl en timme och han behandlar mig som adepten, kastar
mässkjortan över mig, tar eden av mig, hör ej på mina protester,
primsignar mig, vädjar slutligen till mitt bifall emot kristushatarne.
Då ler jag för att väcka honom, men han ser ej mitt leende, och han går
vidare, djupare, kommer in i exegetiken, och åker fast i tjockaste
teologien; stannar och ser på mig, för att höra mitt bifall.
-- Men käre bror, avslutar jag, det är väl ingen hemlighet för dig, att
jag icke delar en enda av dessa dina meningar!
Han ser på mig, synes erinra sig något, ler, och vi tala om något annat.
Nu är det min tur att tala! Lamporna tändas i salen och ny punsch är
inne. Jag talar om den tid vi leva i såsom en sovandets tid, fortsättande
ett sovande, som började med århundradets ingång, då mänskligheten
tröttnat på att vaka; flätar in upplysningar om Darwins upptäckter och
Schopenhauers och Hartmanns genomskådningar, ställer in kristendomen i
sitt sammanhang i världshistorien, ger kött åt teologiens kroppslösa
skuggor, förklarar det som han ville ha oförklarligt, utan att väcka
honom med den ökända rationalismens populärresonemanger, nämner varken
Strauss eller Renan, improviserar en världsåskådning i diktens lagom
dimmiga bilder. Jag ser hans halva ansikte som en vit fläck i lampskenet,
fallande snett ovanfrån, och hans ögon brinna, lysa genom tobaksröken;
jag tror att jag har honom med mig ett gott stycke, längre än han hade
mig nyss; jag har magnetiserat honom genom att sätta hans hjärna i mina
rörelser, jag känner en stund talarens rus, då han kan röra, leda sina
åhörare; jag har tagit honom ur hans mysticism med min oklarhet, då jag
visste att varje införande av frågorna på det klara skulle väcka ekon i
hans apologetiska minnen; men jag tröttnar. Kan icke längre undvika att
torna på en av hans dosor, i vilka apologetiken förvaras, det vill säga,
en samling motbevis mot alla förutsedda invändningar mot kristendomen.
Mycket rätt: jag rör oförvarandes vid fjädern, locket öppnas, min makt är
slut. Nu ler han och säger:
-- Det är väl ingen hemlighet för dig, att jag är absolut motståndare
till alla dina meningar.
Varpå vi gapskratta! Men ingen dispyt kommer till stånd, inga resonemang,
ty i samma ögonblick vi skulle söka giva och taga skäl vore allt samtal
omöjligt. Vi ha helt enkelt suttit och sökt magnetisera varandra, berusat
oss själva och njutit, den ena av den andras rus han framkallat, och vi
ha träffats för att njuta av varandras sällskap. Vi äro fiender, men vi
äro icke ovänner, och vi träffas igen varje dag, lekande samma
tankelekar, aldrig sårande varann, aldrig törnande. Vi välja de
sirligaste ord, de längsta omskrivningar, de lenaste uttryck. Det är som
ett slags själarnes coitus. Men när badgästerna anlända, lyfter jag och
reser ut i skären.
När jag efter tre veckor kommer igen in till badorten och träder in i
hotellets stora sal, sitter min vän pastorn vid table d'hoten omgiven av
stadsherrar och damer.
Han är nyrakad, nyklippt, har en ren vit halsduk, fint borstade svarta
kläder. Hans ansikte är öppet, det tryckta, trista är borta, ögonen
glänsa, men han har ännu en stående gest med tungan och läpparne, som om
han undertryckte ett beständigt leende.
När han får se mig, visar han stor obeslutsamhet; men han reser sig,
hälsar och frågar hur jag mår; alltjämt med detta illmariga löje, som
kommer och går. Därpå viskar han mig, liksom fölle han in i den gamle
studentens, alltså skråbroderns roll, att hans brännvinsbutelj står i
skrubben i mellanrummet och är märkt med P., ty det serveras intet
brännvin på hotellet.
Jag sätter mig på avstånd att spisa och betrakta honom. När han nu talar
vid dessa människor, har hans ansikte andra uttryck än då han talade vid
mig; och det ändrar sig alltefter den talande. I allmänhet ser han
strängt allvarlig ut, avvisande alla förtroenden, på vakt att icke glömma
sig. Men när han vänder sig till fruntimmerna kan han icke dölja sig. Han
myser och ser älskvärt nedlåtande ut som en äldre mot ett barn,
underlägsen och smickrad som en ogift man mot en kvinna, och ärbar,
oåtkomlig, kysk som en Herrans tjänare.
När de slutat reser han sig och kommer fram till mig. Hans ansikte bär
ännu reflexer från dem han talat vid och är uppvärmt av utstrålningen
från fruntimmerna. Enslingens misstänksamhet är borta; hans själ har
gymnastiserat sig på andras; umgängeskretsen har borttagit fruktan,
avsatt tankefrön, riktat erfarenheten, ökat minnena, och han är djärv
nästan nedlåtande mot sin förre kamrat i öknen. Men han vill icke sitta
till bords med kättaren och tala om tidens frågor, ty nu finns det
vittnen, och han har för övrigt så många andra att tala med, om också
ingen förstår honom så väl som den otrogne.
När han går, säger han, att han vill komma ut en hel dag och hälsa på
mig.
-- Här är för mycket folk om sommaren, menar han, och för litet om
vintern. Nu skall man gå klädd och vara kavaljer, och... ja, du har det
gott, du!
En vacker eftermiddag i slutet av juni ser jag en svart figur komma
gående nere i ängen. Det är pastorn. Uppkommen till stugan kastar han av
sig den svarta hatten, drar ett långt andetag, och tittar sig omkring på
landskapet, som om han såg efter om där var plats nog, eller om några
mänskor kunna se honom. På min kammare får han sikte på en blå kavaj,
vilken han utbyter mot sin svarta rock, tar en halmhatt, en rotpipa, en
käpp; och efter ett glas punsch vill han gå ut i skogen.
Utkommen i ängen sticker han händerna i kavajfickorna och tycker det är
nytt och roligt; kesar som en kalv, flöjer över gärsgårdar. Det är en
annan människa och rocken gör väl litet till munken.
I dag tala vi inte om frågorna, utan gå ner till havsstranden, bada,
simma ut i fjärden. Därpå promenera vi i sjökanten och kasta smörgås;
rulla stenblock ner i vattnet; jaga opp skrakungar, klättra upp i holkar
och leta rötägg. Och så ge vi oss in i djupa granskogen. Här är han som
hemma hos sig; hojar och sjunger; dödar huggormar med sin påk, lockar
fåglarne att svara, narrar den flyende haren att sitta; känner älgspår,
och vill bestämt gå fram och retas med tjurn. Därpå storma vi ett berg,
brant som en mur, och komna upp på platån, där endast några martallar
blivit lämnade, se vi havet under oss med sina tusen kobbar och skär. Här
lyfter han hatten och torkar svetten ur pannan:
-- Ja, men det är skönt att få vara människa en stund, säger han med ett
förfärligt smärtsamt drag i ansiktet och en suck.
Det att jag icke svarar, icke beklagar, icke inbjuder till deltagande
eller förtroende, fastän jag vet allt, hela den pinohistoria, som ligger
bakom denna mannens nutid, utgör retelsen i umgänget. Han vet att jag
vet, men i samma stund jag sade, att jag visste, skulle han gå. Och han
säger ingenting själv, men njuter av att antyda, att snudda vid faran,
som ligger i att röja sin hemlighet för en fiende; ty vi äro fiender. Det
veta vi båda.
Och jag känner på mig, att om han här i ett svagt ögonblick skulle öppna
sitt bröst och visa det rysliga kräftsåret, skulle jag fly honom. Behaget
att gissa honom vore slut; och han skulle sedan hata mig, då jag hade
hans liv i min hand.
Men vi säga ingenting, vi bara prata så ofta vi ha ett ögonblick, prata
om jakt och fiske, segla och ro.
Det har kvällats och vi måste hem till aftonvarden. När vi nalkas
stugorna, sjunger han inte längre, och vid bordet är han instängd;
gycklar svagt inför frun i huset över att han har min rock; säger nej
för supen, men tar den.
Vi gå ut på farstukvisten att sitta och prata, men han blir orolig, ty
han är ej säker på, att andra skola vara så tysta som jag.
Och när han får fatt i en pilbåge, springer han ut på backen och börjar
skjutövningar över matbodtaket. Så ivrigt, så ihållande, barhuvad och
springande sig andfådd, att jag ej vet om han koketterar eller är rädd
att bli indragen i farliga konversationer. Han håller på med pilbågen en
hel timme, och påkallar vår uppmärksamhet, när han gjort en riktigt
vacker lyra.
Han får en säng på kammaren och ligger kvar över natten.
Följande morgon kommer han i sin långa svarta rock till kaffebordet,
högtidlig, sträng, såsom om han ångrade sin gårdags handlingar.
När jag anordnar om båt för honom, hör han mig titulera fiskargumman fru,
vilket ger honom anledning att avsides säga:
-- Du ska inte kalla madammerna fru; du förstör folket.
Varpå jag:
-- Äro icke alla mänskor lika?
-- Jo, inför... (han tvekar om ordet) Gud, men icke inför människor. Det
borde _du_ veta!
Det var en tillrättavisning inlindad i en artighet, som förekom vidare
behandling av ämnet.
Vi skildes vid stranden, kallt, artigt, såsom nöjda med att skiljas.
Hans båt var lastad med hundra tomma buteljer, bland vilka han skulle
sitta.
-- Lägg något över buteljerna! befallde han flickan som skulle ro.
Hon tog sin kofta och skylde flärden, medan pastorn tog en min av höghet
såsom innehavare av de eviga sanningarne och ett boställe.
Pastorns älg.
Pastor Norström hade mycket små intäkter, dels därför att hans hjord var
fattig, dels därför att upplysningen uppifrån började pyra sig ner, och
vantron nerifrån, läsarne, bjöd en svår konkurrens med brödkyrkan.
Han hade ett par kor, några tunnland vete och råg, skog och fiske så
mycket han ville, men som han inte hade mer än en piga, fick han plöja
själv, fiska själv och fara med sumpen själv.
I skogen fick han ta ved och plocka blåbär till husbehov, och jakträtt
hade han också, men som han var utan hund, gingo de vilda djuren ganska
trygga där. Detta hade gjort prästgårdsskogen till en omtyckt häckplats
för traktens älgar, som brukade fortplanta sig uppe i en mosse. Och av
nöden hade pastorn förstått göra sig, om icke en dygd, så åtminstone en
liten sportel. Han hade i många år knipit sig en älg, flera blev det
aldrig, och när köttet kom tillsammans med hud, horn och klövar, så blev
det i alla fall en åttio riksdaler, allt som allt, utom bloden och
räntan, som räckte ända till tjugondagen. Men det var en osäker inkomst
och kunde så lätt slå fel, för ett enda skott avgjorde, om årets
köttgryta skulle på elden eller om den bara finge koka spiggolja, som i
sådana fall blev den extra bevillningen. Det var därför icke utan oro man
i prästgården såg den elfte augusti nalkas.
Redan i juli tog man av skällorna på korna, som gingo i skogen, och den
första augusti fick inte pigan ropa ihop kräken. Och så anordnade pastorn
saltsleken, högg aspruskor och satte i korsvägar. Sista söndan i juli gav
han från predikstolen en lindrig varning mot bullrande besök i sin skog,
och sedan gjorde han polisvakt själv efter smultrongummor och
blåbärspojkar.
Men »kampen om älgen» var icke så lätt vunnen, och om han också haft
älgstånd på skogen hela sommarn, och sett kalvarne gå där bland sina egna
kreatur, så han vant sig vid dem som om de redan stodo i hans lagård
eller legat i hans gryta, så kunde det mycket väl hända, att när den
stora dagen kom, några företagsamma skärkarlar helt enkelt motade in
högdjuren på sin mark, eller drev dem i sjön, och sedan voro de vars mans
goda pris på kobbarna.
Sista året hade pastorn haft lyckoskott. Älgarne hade kommit, och de hade
varit mycket orädda, för att vintern varit svår. De hade till och med
gått in i gärdet och nafsat på vårrågen, men det hade bara glatt den
gamles jägarhjärta:
-- Äter ni mitt bröd, så äter jag ert kött, sade han åt sin gumma, som
tyckte det var synd om gudslånet.
Den elfte augusti föll in, och pastorn invigde den soliga dagen med att
ladda muskedundern med sitt engelska krut och lägga in ett lod.
Gumman tog kökskniven under förklädet och ämbaret i hand, och så gick man
till skogs. Nu var det bliven sed, att frun och pastorn skildes vid
stättan, och så ringade de djuren, vilkas gång var känd som harens, och
när frun fick opp, ropade hon ho-hå, ho-hå, och opp-opp-opp-opp!
Det hade varit regn i flera veckor, så att älgen stått ini moraset på
storskogen; men nu hade vädret vackrat, och det sken som gröna eldar ini
björkhagen. Pastorn gick in i hasseldroget, som var blött och valkigt, så
att hjulspåren sköto ryggar vassa som järnvägsskenor och han skulle just
till att titta om knallhatten blivit våt av droppet från buskarne, då han
hörde hur det knakade ini snåren. Öronen lade sig bakut på pastorn, och
ögonen stodo som tennknappar, när han på tå sökte göra sig lätt, och han
tycktes lyfta sig med att höja axlarna, som om han ville flyga, när han
smög in i småskogen.
Och där stod han ansikte mot ansikte med älgtjuren själv, som sträckte
sin hals upp i grenverket på en asp, och med sin långa överläpp fnallade
åt sig de darrande löven.
-- Pang! small muskedundern; lodet gick igenom ryggraden, just där det
skulle in, och kolossen sjönk, som om man tagit ur järnen ur ett skelett,
och så var det förbi.
Det var pastorns vanliga, att knäcka av ryggen. Vågat var skottet, men
när det tog, var det säkert som en slakt, för att sätta in kulan
annorstans menade han bara var narri, efter som djuret kunde löpa milar
med blyet i kroppen.
Jägarn måtte ha tyckt i alla fall, att det gått litet för häftigt, och
att skottet icke erbjöd några ämnen till årets jaktkrönika, ty han såg
rätt snopen ut, medan offret slog sina sparkar i dödsrycket; men när allt
var lugnt, satte han till att ropa på gumman. Men när han inte får svar
genast; och han fruktar att köttet skall förfaras, om inte bloden går av,
tar han opp sin fickkniv och karvar av halspulsådern, som han sedan nyper
om, efter att ha sett hur blodet sprutade. Och så hojar han igen; och så
måste han släppa på ådern igen, som krullar sig som en mask ini såret,
för att se att inte blodet levrat sig.
Så kommer då frun äntligen med kniven och ämbaret:
-- Sicken en du! säger pastorn med låtsad likgiltighet.
-- Själva pesen, tror jag! Och så snar du var sen!
-- Och såg du på de andra då?
Å jestandes, de kom som själva dragonerna på gärdet, men de gick till
sjöss, så nu är all avund försvunnen.
Och så tar frun till kniven; och ämbaret fylls med rödaste blod, som
skummar som mjöd, medan pastorn med uppkavlade armar bökar inne i halsen
på det rykande djuret, som sednare foras hem av lejfolk och föranleder en
mängd kaffehalvor och ett kalasande på njurar och kojor, lever och
lungor, som varar i åtta dagar.
Det var sista året det gick så.
Nu sitter pastorn på förstukvisten den tionde augusti och kratsar sin
bössa, medan prästfrun plockar spritärter i täppan.
Då knarrar det på sandgången och barons skogvaktare från Stora Sätra
kommer uppmarscherande och gör halt, med mössan i ena handen och kopplet
till tre stövare i den andra.
-- God dag, Eklund, vad står nu på? hälsar pastor Norström.
-- Jo, herr pastorn, baron hälsar och frågar, om hans kunglig höghet kan
få komma på skogen som i morgon efter älgarne, för barons stånd har gett
sig av i natt som var, och prinsen ligger med sin ångbåt vid Dalarö och
väntar på jakten, som de bjudit honom på.
Pastorn rev sig i huvet, men prästfrun, som åhört anbudet, svarade:
-- Inte går det an att säga nej, du Erik, och därför är det så gott du
säger ja med detsamma.
-- Ja, det är väl så gott det! mente pastorn, och därmed var saken
avgjord i huvudpunkten.
-- Men säg nu, Eklund, kan inte jag få vara med också! Ju flera man, dess
bättre lycka, strävade pastorn emot, i det längsta hållande tag i sin
köttgryta.
-- Jo, nog går det, men det ska jag säga pastorn, för jag känner till
det, att kommer han med, så är det likafullt baron som ställer opp
skyttarne, och när prinsen ska göra skottet, då blir de andra liksom
drevet, och det kan ju inte vara till något hugn.
-- Nej, det tycker jag med, och inte vill jag vara med bland bommarne,
när det ska stå i bladet sen!
-- Nå, men säg, Eklund, tog nu prästfrun i, det brukar väl inte gå av,
sånt där, utan att det vankas något, för se det är höstköttet det gäller
för oss, och kan han låta baron förstå något sådant, så det blir en liten
gratifikation törhända.
-- Tyst du! avböjde pastorn.
-- Ja, si, frun, det vet jag säkert, att inte behöver pastorn göra något
för inte, för det har man sett, att gentilt folk inte tar emot utan att
ge igen, och minns jag rätt, så fick länsman ifjor en guldklocka med
pitschafter, som såg ut att vara värd sina tusen kronor!
Tusen kronor, surrade det i öronen på pastorn, när han efter
skogvaktarens avgång gick tankfull in i sin kammare och hängde bössan på
väggen; tusen kronor, viskade det i prästfruns öron, när hon gick in i
köket och satte på spritärterna! Och så började den gyllene drömmen växa
och skifta hamn, och inbillningarne axlade stora måsvingar och stego upp
i rymderna, där det hängde guld och ära.
Och vid middagsbordet, när pastorn tagit tre supar, hade guldklockan
förvandlats till ett regalt pastorat.
-- Ja, ser du, Carolina, Herrans vägar känner ingen, förkunnade pastor
Norström, som just icke kunde sägas missbruka Herrans namn; och det som
var nedertrampat kan rasande lätt bliva upphöjt; och vad mina gåvor
beträffar, så vem vet, kanske det bara fattas förståelsen! Hm!
-- Uppriktigt talat, så vet jag inte varför inte du, Erik, skulle kunna
sköta hundra tunnland jord lika bra som någon annan av de där läsarne,
som aldrig tagit en plog, utan bara gått på möten...
-- Jaja, det är en annan synpunkt det, Carolina, avbröt pastorn, som
tyckte mera om förtäckta ordalag. Det är en annan synpunkt det!
Emellertid randades den stora dagen, som motsågs med stort deltagande av
alla prästöns innevånare, och vid elvatiden signalerades den kungliga
ångaren ute i fjärden. Pastor Norström hade gjort toalett och tagit
paradrocken på sig samt gick ner till bryggan att mottaga gästerna. Men
kommen ner till stranden såg han skolläraren i spetsen för läsarne, som
hade något nys om, att hovet skulle vara fromt på visst sätt, och som
därför gjort sig klara att uppvakta med något Carabia av stiftelsens
allra bästa.
Men ångaren tog inte i land, utan lade sig för ankar ute på grynnan, och
strax därpå stack en båt ut med sex matroser, som höllo rakt ner på den
svartklädde prästmannen, vilken de saluterade med årorna. Och en adjutant
i flottans uniform hoppade i land, hälsade artigt och inbjöd pastorn att
deltaga i frukosten ombord, vilken skulle föregå jakten, vilken ej skulle
öppnas före klockan fyra, då älgen gick ur sitt stånd. Skollärarn, som
trodde det var prinsen, gav ton, och på en gång stämdes upp något,
liknande en sång. Men ögonblickligen viftade löjtnanten med handen till
tystnad och skrek med full hals:
-- Det får inte föras något väsen på land, har hans kunglig höghet
befallt! Begriper ni inte, att det skall hållas tyst, när hans kunglig
höghet har kommit hit för att jaga.
Kören upplöste sig i ett skärande ackord, som gav eko ini viken och kunde
varit nog att skrämma älgarne till sjös. Men den som kände sig segerglad
över den obarmhärtiga majoriteten på strand, det var pastor Norström,
vilken i egenskap av den jämförelsevis upplyste haft att utstå allt
möjligt tyranneri av läsarne, vilka morskat opp sig, sedan de känt, att
de hade stöd uppifrån.
De fromme återigen gingo ut på udden och, betraktande ångaren med dess
passagerare såsom ett slags Bethelskepp av deras fårahus, satte de sig på
stenarne i stranden och lurade på vad som komma skulle, onda i de fromma
sinnena, när de sågo den »fritänkarn Norström» sättas vid ett stort bord
och i samkväm med officerarne trakteras ur fat och buteljer.
-- Det är inte Guds barn, det där! sade skollärarn, vändande sig till
kyrkvärdens Anna.
-- Nej, det kan en visst se, svarte Anna, och tuggade på ett grässtrå för
att ge sig illusion av att äta något gott.
Korkarne smällde och tallrikar skramlade i två långa timmar. Guds barn
förlorade dock icke tålamodet, utan vaktade beslutsamt på bryggan, där
prinsen måste komma, och där de skulle inbjuda honom till en testund med
högre vetande, och som han inte skulle kunna säga nej till.
Och när de nu sågo bösspipor blänka i solskenet, hörde jaktkoppel rassla,
och båtarne sattes i sjön, rusade de ner till bryggan och bildade häck.
Men när årorna väl kommit i vatten, lovade eskadern upp åt udden på andra
sidan viken och försvann bakom den höga vassen, under det Guds barn på
bryggan uttalade sitt ogillande i uttryck, som inneburo mindre
välönskningar än en ärlig kötted håller motsatsen.
Emellertid kunde intet göras åt saken och grupperna skingrade sig.
Därpå brast det lös ett larm oppe i prästskogen! Hundarne skällde,
signalhornen smattrade och skott smällde. Det gick över som orkan, och
allt var förbi på en timme, då slutligen båtarne stucko fram om
vasskanten igen och den första visade sig lastad med en väldig älgtjur
med lövruskor i hornen!
Guds barn, som nu ansågo tystnadsordern vara bruten, samlade sig igen på
sin udde och ådagalade kanske mera nyfikenhet och begär att få uppträda
än utföra något räddningsarbete på själar. Men när de nu sågo
punschbuteljer korkas upp och hörde hurrarop och signaler, funno de
ögonblicket lämpligt att inskrida, och efter skolmästarns upptagning föll
hela kören in i Söta Jesus. Många takter hade de icke hunnit, förrän de
otrogna på ångaren svarade med Boccacciomarschen, blåsen av sex
kanonjärer; och nu skuro sig rytmer och harmonier och kämpade i luften
som änglar och djävlar, tills ekot från stränderna blandade vänner och
fiender i en enda röra av ljud, som rullade ut över fjärdarne att bryta
sig och dö som vågor mot de sista skären. Tvekampen pågick till
skymningen, då pastorn sattes i land och ångaren lättade ankar samt efter
några raketers uppsättande försvann i skymningen.
Då pastor Norström kom hem till sin gumma, hade hon tänt ljus och satt
orolig och väntade inne i kammaren.
-- Nå, vad har du fått nu? frågade hon, utan att söka dölja sin
nyfikenhet.
-- Ja, om jag det kunde säga allt, svarade pastorn, som i minnet såg alla
bordets läckerheter. Jo, det var njurkalvstek och sparris, och...
-- Att du har smort kråset, det förstår jag nog, medan jag suttit
hemma...
-- Du! Ja, är du pastor du, och har älgskog, du? Kanske du, som inte
jagat, skulle ha varit med på jaktmiddan, va?
-- Nej, naturligtvis inte! Det är naturligt!
-- Ja, det _är_ naturligt, att den som inte har pastorat och älgstånd
inte skall vara med på älgmiddag. Förstår du det, Carolina. Men nu ska vi
se på vad jag har i fickan här för något!
Carolina lämnade sin egalitetslogik i sticket och flyttade ljuset närmare
för att skåda vad det bruna chagrinsetuiet kunde innehålla, som pastorn
lade upp på bordet med en liten smäll, som om han slagit på trumf.
På violett sammet låg infälld en snusdosa, som sken lik kalken mot
påskadagens mässhake.
-- Guld?
-- Tror du?
Pastorn tog dyrbarheten i handen, knäppte opp locket och läste på
kontrollen under sina uppskjutna glasögon:
-- Silver!
-- Man ska visserligen inte se given häst i mun, men det här är strängt
taget ingen gåva...
-- Och ingen häst heller, men silver är det, sa gumman och gick efter
besmanet.
Tog så katsen hon kokade ägg i och stoppade ner klenoden, häktade
alltsammans på kroken och läste av:
-- Jaa, det är en kvarts mark; gör mig åtta lod, så när som på ett inte.
Det var en vacker affär; vet du vad du får för den?
-- Nej! svarade pastorn något nedslagen.
-- Du får tolv kronor; arbete och förgyllning räknas inte, när man
säljer, bara när man köper!
Pastor Norström såg mycket nedstämd ut. Tolv kronor för älgen; och inte
nöjet att få gå orolig, inte behaget att få slakta, och framför allt
intet kött, ingen korv, ingen palt.
-- Sextioåtta kronors ren förlust! tröstade gumman, som ville åtminstone
hindra smältningen av den fina middan hon inte varit med på. Men, si så
är det att leka med storfolk! Sitt och ät salt strömming nu hela vintern,
och tänk på njurkalvsteken tills det vattnas i mun. -- Och pastoratet
sen? Va?
-- Tyst, Carolina! tyst! manade pastorn och gick in och lade sig.
Nästa Dalaröbud hemförde ett skålpund Rappé och grovsikt åt pastorn, som
därmed fyllde sin dosa, för att åtminstone ha den behållningen att kunna
få visa sin klenod. Och han snusade med länsman och kyrkvärdarne, han
snusade med skogvaktarn och uppsyningsmannen, och slutligen med själva
skolmästarn, som ändå tackade och sa nej, att han inte snusade.
Och han snusade ända till jul och fick bannor av gumman för han tygade
till näsdukarne, och när man kom till nyåret, måste han gå ifrån sin
dosa.
Tretton kronor och femtio fick han för henne på Västerlånggatan; -- en
och femtio i _ren_ förtjänst! sa han till sig själv när han åt en
frukostbit på Stjärnan.
Men sen fick han också äta strömming till påsken! För så kan det vara att
leka med storfolk.
En brottsling.
Det var en kall majdag och det hade snögat i syrenerna. Misstämning i
naturen, något opp- och nervänt, så att lärkan förgäves letade sitt
nersnöade bo i höstsäden och fiskgjusen icke kunde spana gäddan i den
nyfrusna viken.
Människorna, som kommo roende och seglande upp till skolhuset, där tinget
skulle hållas, sågo bortkomna ut de också, ty det var ett ovanligt mål
som skulle före, ovanligt för trakten åtminstone, där mord hörde till
sällsyntheterna.
Den anklagade var förre tullvaktmästaren Andreas Ek, som nyss tagit döden
på sin hustru under särdeles upprörande omständigheter, och när
fånggevaldigern kom uppkörande på skolgården med den brottslige, hördes
sorl från folket, mera ilsket från kvinnfolkssidan naturligtvis, mera
dovt från manfolket.
Domaren, en ung vice häradshövding, som fått öronen fulla av sagor om den
förtryckta slavinnan och som alldeles saknade kännedom om den vidskepliga
vördnad, varmed lantfolket omger sin kvinna, bara hon blir hustru och
mor, var alldeles färdig med sin dom, och ville begagna tillfället att
statuera ett exempel och på samma gång ta en gunstig vindkåre i sin nya
frack, kanske mottaga lyckönskningstelegram och få beröm i länstidningen.
Men han hade även aning om nya tillvägagåenden i rättegångssättet, såsom
det utvecklat sig i de stora kulturländerna, och som detta var hans
första mord, ville han försöka nya, oprövade medel att framkalla
fullständig bekännelse och få bevisföringen absolut bindande.
Till den ändan hade han låtit i en kista medföra den mördades lik, hennes
kläder, hennes fotografi; båten, i vilken mordet skedde, låg upphalad på
skolgården, och kättingen, med vilken bröstkorgen blivit krossad -- det
var dödssättet -- låg framme på dombordet. Vidare hade han vid
förberedande förhör i länshäktet medfört en berömd läkare, som skulle
avge vitsord om mördaren tillhörde brottslingarnes typ eller ej. Ur
kyrkböckerna hade han låtit taga fullständiga biografiska notiser om
brottslingen, hans förfäder och närmaste släktingar, och ur tullverket
uppgifter av förmän, underordnade och kamrater; allt var så väl
tillställt, att man denna gång liksom tyckte sig kunna vänta en
samvetsgrann och upplyst dom. Skada var dock att domaren kommit till
verket icke för att utreda brottets orsaker och därav möjligen framgående
förmildrande omständigheter, utan tvärtom för att statuera ett exempel,
alltså med den förutfattade meningen, att inga förmildrande
omständigheter funnos eller borde få finnas.
* * * * *
Nu öppnades tingsalen, och under uppsikt av kronofogde och länsman
släpptes folket in. Domaren hade sin plats i katedern och vid småbord
nedanför sutto protokollsföraren och stenografen. Till vänster de tolv
nämndemännen, och till höger provinsialläkaren, pastorn och kronofogden.
Sedan nämnden gått eden, infördes den anklagade. Folket reste sig på tå,
och bisittarne sträckte fram halsarne för att se på mördaren.
Det var en liten satt man, med svarta tunna kindskägg, som kommo fram
bakifrån käkbågarne och gjorde en halvkrans under hakan; håret var långt
växt och kutade ut nedanför nacken, fallande på rockkragen i bukter som
en nackfrans teaterfolk begagnar. Ansiktet var djärvt och friskt och
passade icke till hår och skägg, så att mannen såg maskerad ut. Munnen,
näsan, ögonen och öronen stodo visserligen något skarpt ifrån varandra,
såsom hos lägre utvecklade individer, där harmoni mellan sinnesorganen ej
hunnit utbildas, men intetdera framträdde oroande på det andras
bekostnad, antydande störd jämvikt. Ögonen lågo djupt, som om de längesen
upphört verka utåt och vänt sig inåt för att slippa se, och över
ögonbågarne hade dessa betecknande veck lagt sig i vingform, som åtfölja
sysselsättning med pinsamma tankar eller upprepade smärtor vid försök att
förstå ett främmande språk, barns tal eller obegripligheter. Pannan var
normal och i förhållande till ansiktet varken för hög eller för låg, och
intet i mannens yttre angav någon illa avvägd människoorganism.
Anklagade betraktade varken församling eller domare, utan sökte strax en
punkt på rummets murar, där han kunde fästa sitt öga; och sedan han
undersökt väggtavlorna, stannade han vid en färglagd plansch, som
föreställde mänskoraserna.
När det blivit tyst, började domaren med att uppläsa länsmans första
rapport av ungefär detta innehåll:
»Söndagen den sjunde maj, klockan åtta aftonen, anlände till
länsmansbostället å Ingarö förre tullvaktmästaren Andreas Ek, hemma från
Brandskär, och efter att ha begärt samtal med länsmannen, angav han sig
ha mördat sin hustru under följande omständigheter. Makarne, som på
eftermiddagen rott ut att sätta flundernät, hade råkat i tvist, varpå Ek
knuffat hustrun i vattnet, och när hon flöt opp, hade han med kättingen
slagit henne över bröst och rygg tills livet gick av. Därpå hade han,
enligt egen uppgift, upptagit liket i båten och rott hem, burit eller
släpat den döda och svårt misshandlade kroppen upp till latrinen, där han
efter ytterligare misshandel nedstoppat den sargade kroppen. Och när
detta var gjort, hade anklagade, enligt egen uppgift, genast tagit båt
för att söka länsmannen och angiva sig för brottet.
Vid undersökning, företagen på stället, hade länsmannen kunnat granska
anklagades uppgifter rörande likets misshandling och gömställe, och efter
förfrågan hos grannarne hade styrkts, att båten med de båda makarne vid
fisket varit synlig vid uppgiven tid, så att tvivel om mördarens
godvilliga uppsåt att sig angiva ej kunde uppstå, då tidsutdräkten mellan
mordets begående och Eks ankomst till länsmannen ungefär kunde passa in,
utan att man fick tänka sig att upptäckt av handlingen och skrämsel för
andras angivelse drivit honom att för utverkande av förmildrat straff
sig själv ange, så mycket mindre som ännu inga vittnen till mordet kunnat
påträffas.»
Efter läsningen av rapporten vände sig domaren till anklagade, och
frågade såsom för formens skull:
-- Godkänner Ek denna uppgift från kronolänsman?
Vartill mördaren svarade kort och bestämt:
-- Ja.
-- I alla punkter? återtog domaren.
-- I alla! svarade Ek.
-- Nu säger lagen, återtog domaren, att: känd, det vill säga bekänd, sak
är så god som vittnad, när den anklagade är till laga ålder kommen och ej
vanvettig, samt frivilligt vidgår saken för rätta och ej därtill pint,
skrämd, eller svekligen förledd är. Att Ek ej är vanvettig eller tillhör
den kategori av individer, som den nyare vetenskapen anser predestinerad,
eller på grund av organiska fel lättare hemfallen åt handlingar som för
brott gälla, framgår av medicinalrådets rapport så lydande:
»Förre tullvaktmästaren Andreas Ek, fyrtiosju år gammal, hemma från
Brandskär, har vid verkställd besiktning, för utrönande om han skulle
kunna sägas tillhöra den av vetenskapen erkända lägre mänskotyp, som
kallas brottsling eller svagsint, icke befunnits till nämnda kategori
höra, då
icke hans kranium lider av asymmetri eller missbildningar, hans
sinnen äro fullt normala, så att varken hans ögon äro afficierade
av strabism (skevögdhet) eller daltonism (färgblindhet), icke
heller hans hörselsinne röjer någon brist eller hans lukt och
smak, och alla kroppens och själens funktioner befunnits normala,
tills omständigheter, varöver läkaren ej kan döma, föranlett hans
brottsliga handling, varför han är åtalad.