Rånö var endast bebyggt av tre hushåll fiskare med en halv mil mellan
varje, pastorns och herrskapets. Om detta senare hade herr Lundstedt hört
ett och annat utan att lyckas få se dem. Det var icke heller lätt, ty
herrskapet bestod endast av omyndiga, vilka uppfostrades i Stockholm, och
herrgården, vilken låg långt oppe i land, hade han icke haft anledning
besöka. Men nu kom det en order från pastorn, att klockaren på
lördagarne skulle hämta sockenposten uppifrån gården, och sålunda befann
sig herr Lundstedt en eftermiddag på väg inåt skogen och mossarna, där
den okända herrgården skulle ligga. Han ginade över ett kärr, där han
höll på att trampa på morkullorna, skrämde upp en älgkalv, såg grävlingen
gå ut på aftonpromenaden, allt under det han åts av myggen, som dansade i
solnedgången runt om pors och odon. Tuvorna stucko ur det svarta vattnet
som små barngravar och gungade när han hoppade på dem, för att snappa ett
hjortron.
Bären lyste allt gullgulare, och de yngre hade ännu den röda kinden vänd
mot solen; herr Lundstedt lockades allt längre in på mon, där endast unga
tallar, raka som metspön och med en ruska i toppen, prickade ut den våta
vägen, som var lagd med grenar och ris som en rörlig pontonbrygga.
Plötsligen hörde han hundskall och såg en skorstensrök, varav han slöt,
att det underbara slottet låg i närheten. Och då han kom närmare, såg han
snart två långa skorstenar sticka upp ur ett moln av lönnar, vilkas näsor
dinglade för aftonvinden och skramlade som ärter i en torkad gåsstrupe
pigorna bruka nysta tråd på. Herr Lundstedt blir blyg och stannar att
betänka sig vad han skall säga, när han kommer fram; och när han står
där, tycker han, att lönnarne räcka lång näsa åt honom, sätta näsorna i
vädret, romerska näsor, norrköpingsnäsor, grekiska, judnäsor, prästnäsor,
som sitter bak på gåsen, och han står där och leker med näsorna, tills en
betjänt kommer och frågar vem han söker.
På herr Lundstedts höviska svar ledsagar betjänten honom förbi
hundgården upp till byggningen. Det är ett lågt, vitt stenhus med en
stensköld i pannan, på vilken ett kamfiokort och ett hjorthuvud äro
huggna under en furstlig krona. Herr Lundstedt införes i en förstuga, som
är målad med riddare som sticka vildsvin med spjut, under det
rapphönshundar hålla dem i öronen och landsknektar blåsa valdhornssolon
med nävarne i klockstycket. Betjänten visar honom en bambustol att sitta
på, och går in genom en dörr, som tyckes leda till köket, efter som det
luktar lök, när han klämmer ut luften med dörren.
Men en annan stor dörr står öppen på högra sidan, och från bambustolen
ser herr Lundstedt hörnet av ett ekskåp, som står på svarta klot, och när
han lutar sig fram, varsnar han ryggen av en stol och axlarne av en
herre, som då och då visar de utkrokade testarne av en snusbrun peruk,
och han hör en äldre mansröst tala:
-- Detta är ingenting mindre än Rüdesheimer av sjuttonhundra och
fyrtiofem, mina herrar och fröken Beate, som hans majestät, högstsalig
konung Fredrik i livstiden här nedlade i källarne, under detta golv, mina
herrar och fröken Beate, och en hel pipa från högstdensammes arvland
Hessen med binamnet Kassel, att ha vid jakttillfällen och även andra
oförutsedda tillfällen härute på högst densammes älskade Frösnäs. Vinet
är delikat, högt över vår -- må jag säga ordet -- horisont, mina herrar
och fröken Beate... vad är det frågan om? »Någon som vill tala vid
fröken!» -- Fröken Beate! Det är någon som vill tala vid fröken!
Strax efter trädde en dam ut med tre korkskruvar på var tinning och bad
herr Lundstedt stiga in i hennes enskilda rum. Skolläraren följde och kom
igenom en sal, som öppnade sig över en veranda utåt havet och fyren, och
inträdde därpå i ett kabinett med vita möbler, mycket små och klädda med
rosenfärgat kattun, ett pastellporträtt och en silhuett ovanför soffan.
-- Var så god och sitt ner, herr organist! sitt ner på soffan, och var
välkommen till oss, började fröken Beate. Löjtnanten har några till jakt
hos sig och är upptagen för ögonblicket. Herr organisten kommer från
Stockholm nyligen och har gått på akademien. Det har jag också och spelat
för van Boom, men nu har jag glömt bort allt vad jag har kunnat. Nå säg,
vad är det här nya med postväskan? Ska kyrkoherden ha den på lördagen?
Det är synd det, för vi brukade alltid läsa bladen. Vad tycker organisten
om vår pastor?
Herr Lundstedt hade nu så många frågor att besvara på en gång att han
blev tigande. Men fröken Beate, som såg den unge mannens blyghet,
fattades av medlidande, och med sin hand stödd på hans knä och med sina
ögon drunknande i hans, intalade hon honom mod och självtillit, vilket
allt dock tycktes ha ett annat inflytande på skolläraren, som ansikte mot
ansikte med en stark verklighet icke kunde komma sig för att leka bort
det oroande intrycket. Han tittade sig omkring i rummet för att fånga
någon leksak han kunde sysselsätta sig med, men fröken Beate trängde så
inpå honom, att han icke kunde se annat än en svart fläck med sex
korkskruvar emot fönsterrutan, och strax såg han i tankarna sex buteljer
rhenskt vin, som man får på begravningarne, begravningarne som han så
ofta sjungit på i Jakobs kyrka, när professorn spelade orgeln, och som
han fick åtta skilling banko för, när det var fint lik, och han sedan
kunde köpa en kryddlimpa med smör eller sex tvåskillingsbakelser för på
mjölkmagasinet i Norra gatan, där han bott med den varmhjärtade Lindbom,
som talte tyskt och mörkt, när han blev ond, för att fadren ville ligga
kvar för länge och begagnade nattbrännvin...
-- Förlåt, är det herr Lundstedt? avbröt löjtnanten i den snusbruna
peruken, inträdande genom dörren. Jag är förvaltaren på gården och frågar
om inte vår gode skollärare ville dricka ett glas vin med fyrmästaren och
sjömätaren!
Herr Lundstedt steg upp vördnadsfullt och tackade den gamle herren, som
puffade honom in i stora riddarsalen, där möblerna voro lika mycket för
stora som de varit för små inne i kabinettet. Och under möblerna lågo
hundar med hängande öron och morrade åt den inkomne. Men löjtnanten satte
skolläraren i en stol som en enmanssäng och skänkte i en grön remmare,
sade skål och fortsatte att tala.
-- I denna sal, mina herrar, och jag behöver inte säga det åt fröken
Beate, bodde en gång den store Gustav den andre Adolf, när flottan låg
vid Älvsnabben här mitt emot (som sjömätaren känner), och man tror att
senare dronning Maria Eleonora före sin berömda flykt hållit sig dold
här. Det var det trettioåriga krigets stora tidevarv, då människorna voro
större och därför allting större därefter. Om vi betrakta dessa ansikten,
som blicka ned på oss från väggarne, och se huru stort hår de hade till
exempel, huru stora näsor och ögon, så behöva vi icke fråga oss varför
detta skåp är som en fästning, varför detta bord som ett golv, dessa
stolar som parvagnar! Denna spis tog emot ett mått bryggved som en pris
snus och denna ljuskrona kunde lysa opp Rånö kyrka om julottan. Det var
stort folk, och en stor tid! Sedan kom en liten tid med små människor!
Håret krymper till en råttsvans, kragstöveln blir en urringad sko -- se
porträttet där -- soffan blir en stol till ett dockskåp, stolarna pallar,
och man knaprar karameller på ett nattduksbord -- fy fan! Remmarn blir en
fågelkopp, bägarn ett supglas, svärdet ett stekspett, och skåpet en
kommod! -- fy fan! Mänskorna prata lort i stället för att slåss, och det
stora blir så litet, så litet!
-- Nu måste jag segla! säger fyrmästarn och ser på sitt ur. Solen är
straxt nere och vi måste passa på tändningen!
Löjtnanten visar missnöje, men sjömätaren, som skall föra ut fyrmästaren
på sin ångbåt, biträder dennes mening och det så vackert började talet
måste slutas. Som herr Lundstedt visat sig som en dålig åhörare, blir han
icke bedd stanna, utan går i sällskap med jägarne och deras hundar, och
när de alla kommit till en korsväg på mon, blir herr Lundstedt ensam.
Solen går ned och genom granarne synes det i flammor stående havet som
stora stockeldar, vilka småningom slockna och försvinna.
När herr Lundstedt lämnat postväskan i prästgårds grindstuga och kommit
hem, märkte han att det var tomt i huset. Han såg den förfärliga
ensamheten, och när han tände sitt talgljus och ställde det på matbordet,
där ett mjölkglas stod vakt bredvid ett rågbröd, tyckte han, att det
gjorde honom ont om ljuset, vars låga förde en kamp med mörkret för att
hinna med sitt ljus till tapeten. Och tapeten var så eländigt ful,
möblerna trotsade allt trolleri att bli vare sig stora eller små, och hur
han bjöd till, men i kväll kunde han inte leka något. Han försökte tänka
på något roligt, något han gärna önskade, men tankarne gingo icke dit han
ville. De kröpo tillbaks ditupp, bakom mon i det lilla trollslottet, där
han i ett ögonblick hade förstått, att en förändring skulle kunna inträda
i hans liv, ty det hade han sett på henne, att hon ville ha honom, att
hon kanske skulle vara i stånd att ta honom mot hans vilja, och -- vad
skulle sedan ske? Åtminstone blev det icke mer att leka. Kanske måste han
ut att fiska, ro omkring till bönder och skärkarlar att tigga ihop sitt
tionde, ett skålpund smör här, en fjärding strömming där, några pund hö
hos den, och så måste han köpa ko, hålla piga, gräva i trädgården och
aldrig mer få spela orgel om vardagarne.
Nej, hellre då gå fri och leka, böja och knåda hela skapelsen efter sin
inbillning, tillfredsställa alla sina infall och lustar, icke känna något
tvång, icke vara missnöjd med sin ställning, aldrig avundas någon, icke
äga något, som man måste frukta att förlora. Hellre ha Angelika för evigt
än husfrun på herrgården för livstiden. Och med detta beslut lade sig
herr Lundstedt att sova och drömma, ehuru han hellre drömde vaken, då han
fick bestämma vad han ville drömma.