FEMTE KAPITLET.

Klockargården ligger på en udde vid Kyrkviken med utsikt åt fjärden, som

nu är isfri efter vårstormarna. Den röda träbyggningen är rätt stor, ty

den innesluter sockenstuga, skolsal och boställe, och nu om

eftermiddagen, när den är tom, ser den ändå större ut och ödsligare, och

herr Lundstedt går omkring den och ser genom de nakna fönsterna, vilka

utan gardiner stirra som insjunkna ögon; och när han stannar utanför

skolstugan och för att liksom söka sällskap tittar dit in, ser han de

långa bänkarna fullsatta med barn, och sig själv i katedern, ty han kan

se allt vad han vill numera. Ensam på gården, dit endast en gumma kom för

att bära mat och städa, hade herr Lundstedt haft svårt att finna sig

första tiden, ty han ägde ingen att språka med, och pastorns på andra

sidan viken tog endast emot honom som en tjänare och kallade honom

Lundstedt rätt och slätt, vilket nu icke skulle gjort honom olycklig,

efter som han kände sin ställning och fann sig gott vid den, men det

underordnade i hans läge hindrade honom att fritt söka upp förmannen och

något intimt eller dagligt umgänge kunde således icke komma till stånd.

Skolläraren fann sig sålunda hänvisad på sina lärjungars sällskap, och

med sin otroliga lekfullhet fann han snart på att uppliva sina

stockholmsvänners minne genom att döpa om barnen efter vissa likheter de

kunde förete med de frånvarande originalen. Den skickligaste läxläsaren

kallade han sålunda professorn, den starkaste sångaren hette Lindbom; och

Angelikas systrar funnos där också, men hon själv fick icke sitta i

skolan, när hon varit så nära att bli gift.

Herr Lundstedt hade sålunda alla sina bekanta dagligen och stundligen

inför sig, och när vänkretsen blev för trång, tog han sig till att ge liv

åt personerna i de böcker han läste, och som han nu ett år ur

sockenbiblioteket lånat Cooper, hade han hela klassen full med

Skalpjägaren, Spårfinnaren, Läderstrumpan, Hjortdödaren och så vidare.

Pojkarne flinade visserligen först, men snart vande de sig vid dessa

pseudonymer och begagnade dem sins emellan.

När han nu fördrivit en stund med att befolka den tomma skolsalen och

eftermiddagen blev honom lång, gick han ner till kyrkan för att spela

orgel. Gudshuset är en liten träkåk, som liknar en ändrad storbåt,

upptagen från ett större djup efter en längre sumpning, utan torn och med

små fyrkantiga världsliga fönster. Det största på kyrkan är nyckeln, stor

som en dragg och gjord att bäras med två händer, för att icke tappas

bort.

Det inre är däremot mera livligt och påminner om ett leksaksstånd i

julmarknan, eller en dockteater, eller i vissa delar en gammal flickas

toalett, Kina slott på Drottningholm, ett schweizeri, ett klädstånd.

Taket är nämligen en ryggås med tvärbjälkar, bemålade med stora sjöormen,

torskhuven, läderlappar, springbockar; och under bjälkarne hänga

amiralsskepp, träduvor, som prinsens gubbar sälja till flugfällor,

ljuskronor, skeppslyktor; altaret är en stor toalett, med ljusstakar,

parfymflaskor, porslinsdockor, karamellsdeviser, pappersblommor; väggarne

äro behängda med sköldar och svärd med sorgflor, tavlor med får, herdar,

kungar och dronningar.

Allt detta gör det husligt inne i den tomma byggnaden, som ser bebodd ut,

gör att skolläraren trives där som i ett rum, där någon bott länge och

suvenirer samlats. Men orgeln har han behövt längre tid att göra om i

sitt sinne. Med starkt minne av Jakobs basaltgrotta, där stormar och

böljor kunde släppas lösa, kom han hit och såg en liten vitmålad

chiffonjé med två andrag, den ena en fyra fots principal, den andra en

valdflöjt på två fot. Omfånget var tre och en halv oktav. Detta senare

var det sorgligaste; det var som att simma i en sump, där man inte kunde

ta ut tagen utan att stöta emot. Sorgliga tangenter, bruna som

käringtänder och direkt angjorda på abstrakten, så att man kände hur man

öppnade ventilerna, och kände hur de smällde igen, som när man blir

utkörd och någon kastar igen dörrn bak efter en. Det låg något tvärt,

ovänligt i anslaget; och tonen skrikande som fiskmåsar och tärnor, en

riktig skärgårdsorgel, ibland också snattrande som en and, ibland

tjutande som en räv; ja de lägsta basarna uppförde sig ibland

oanständigt, när det var sjövind och mekaniken fuktade.

Men herr Lundstedts allt omskapande sinne försåg orgeln med alla de

fyrtiotvå stämmor som Jakob hade och han satte upp en spegel över

notställaren, så att han kunde se vad som tilldrog sig i kyrkan, och var

han där ensam och ingenting tilldrog sig, så kunde han se Jakobs kyrka i

sin trollspegel, som han kallade den. Då såg han Westins Kristi

förklaring i fonden, såg magister Lundberg gå opp i predikstoln och

Angelika komma med sin far på läktaren, såg kyrkvaktaren,

nattvardsbarnen, kantorn och skolgossarna. Och då spelte han den fugan

han utförde sista aftonen efter examen, och samma rysningar av vördnad

för sin egen storhet och makt intogo honom nu som då, och fötterna

arbetade på obefintliga pedaler, händerna togo oktaven, där tonen

fattades, och drogo ut stämmor, där inga funnos.

När han så tröttnat på spelet, gick han ut i stränderna, helst de yttre,

som vette åt havet. Där hade han så mycket att se på och leka med, och

ingen störde honom. Hittade han på tångsträngen, vilken låg som en svart

garnering där vågskummet stannade, en kork, så kom den från Ryssland och

gav anledning till en halv timmes betraktelser huruvida den suttit för

tsarens frukostvin, eller om en av hjältarnes avkomlingar i Fänrik Stål

haft sin korkskruv i den; hittade han en avbruten årtull, målade han upp

ett skeppsbrott under upprörande omständigheter; en tombutelj undersöktes

alltid, om den icke skulle innesluta någon skrift av en förlist, som i

den nedlagt sin sista önskan. När denna havets soplår icke mer försedde

leksaker, lade han sig på strandklippan och tecknade om molnen, målade om

vågorna, gjorde om stranden och gav kobbar, skär och vikar namn. Där hade

han lagt Kastellholmen, där Strömsborg, här Årstaviken; och Landsorts

fyr, som vid solsken lyste vitt, kallade han Tandpetaren till minne av

obelisken i Slottsbacken och så vidare.

Men under det herr Lundstedt lekte, försummade han i hög grad sina

jordiska angelägenheter. Sålunda låg hans trädgård ännu vid

midsommartiden ogrävd; hans fiskvatten obegagnat och hans båt gissnad.

Samlade Skrifter #28. Hemsöborna och Skärkarlsliv · 第 25 / 33 题