Klockargården ligger på en udde vid Kyrkviken med utsikt åt fjärden, som
nu är isfri efter vårstormarna. Den röda träbyggningen är rätt stor, ty
den innesluter sockenstuga, skolsal och boställe, och nu om
eftermiddagen, när den är tom, ser den ändå större ut och ödsligare, och
herr Lundstedt går omkring den och ser genom de nakna fönsterna, vilka
utan gardiner stirra som insjunkna ögon; och när han stannar utanför
skolstugan och för att liksom söka sällskap tittar dit in, ser han de
långa bänkarna fullsatta med barn, och sig själv i katedern, ty han kan
se allt vad han vill numera. Ensam på gården, dit endast en gumma kom för
att bära mat och städa, hade herr Lundstedt haft svårt att finna sig
första tiden, ty han ägde ingen att språka med, och pastorns på andra
sidan viken tog endast emot honom som en tjänare och kallade honom
Lundstedt rätt och slätt, vilket nu icke skulle gjort honom olycklig,
efter som han kände sin ställning och fann sig gott vid den, men det
underordnade i hans läge hindrade honom att fritt söka upp förmannen och
något intimt eller dagligt umgänge kunde således icke komma till stånd.
Skolläraren fann sig sålunda hänvisad på sina lärjungars sällskap, och
med sin otroliga lekfullhet fann han snart på att uppliva sina
stockholmsvänners minne genom att döpa om barnen efter vissa likheter de
kunde förete med de frånvarande originalen. Den skickligaste läxläsaren
kallade han sålunda professorn, den starkaste sångaren hette Lindbom; och
Angelikas systrar funnos där också, men hon själv fick icke sitta i
skolan, när hon varit så nära att bli gift.
Herr Lundstedt hade sålunda alla sina bekanta dagligen och stundligen
inför sig, och när vänkretsen blev för trång, tog han sig till att ge liv
åt personerna i de böcker han läste, och som han nu ett år ur
sockenbiblioteket lånat Cooper, hade han hela klassen full med
Skalpjägaren, Spårfinnaren, Läderstrumpan, Hjortdödaren och så vidare.
Pojkarne flinade visserligen först, men snart vande de sig vid dessa
pseudonymer och begagnade dem sins emellan.
När han nu fördrivit en stund med att befolka den tomma skolsalen och
eftermiddagen blev honom lång, gick han ner till kyrkan för att spela
orgel. Gudshuset är en liten träkåk, som liknar en ändrad storbåt,
upptagen från ett större djup efter en längre sumpning, utan torn och med
små fyrkantiga världsliga fönster. Det största på kyrkan är nyckeln, stor
som en dragg och gjord att bäras med två händer, för att icke tappas
bort.
Det inre är däremot mera livligt och påminner om ett leksaksstånd i
julmarknan, eller en dockteater, eller i vissa delar en gammal flickas
toalett, Kina slott på Drottningholm, ett schweizeri, ett klädstånd.
Taket är nämligen en ryggås med tvärbjälkar, bemålade med stora sjöormen,
torskhuven, läderlappar, springbockar; och under bjälkarne hänga
amiralsskepp, träduvor, som prinsens gubbar sälja till flugfällor,
ljuskronor, skeppslyktor; altaret är en stor toalett, med ljusstakar,
parfymflaskor, porslinsdockor, karamellsdeviser, pappersblommor; väggarne
äro behängda med sköldar och svärd med sorgflor, tavlor med får, herdar,
kungar och dronningar.
Allt detta gör det husligt inne i den tomma byggnaden, som ser bebodd ut,
gör att skolläraren trives där som i ett rum, där någon bott länge och
suvenirer samlats. Men orgeln har han behövt längre tid att göra om i
sitt sinne. Med starkt minne av Jakobs basaltgrotta, där stormar och
böljor kunde släppas lösa, kom han hit och såg en liten vitmålad
chiffonjé med två andrag, den ena en fyra fots principal, den andra en
valdflöjt på två fot. Omfånget var tre och en halv oktav. Detta senare
var det sorgligaste; det var som att simma i en sump, där man inte kunde
ta ut tagen utan att stöta emot. Sorgliga tangenter, bruna som
käringtänder och direkt angjorda på abstrakten, så att man kände hur man
öppnade ventilerna, och kände hur de smällde igen, som när man blir
utkörd och någon kastar igen dörrn bak efter en. Det låg något tvärt,
ovänligt i anslaget; och tonen skrikande som fiskmåsar och tärnor, en
riktig skärgårdsorgel, ibland också snattrande som en and, ibland
tjutande som en räv; ja de lägsta basarna uppförde sig ibland
oanständigt, när det var sjövind och mekaniken fuktade.
Men herr Lundstedts allt omskapande sinne försåg orgeln med alla de
fyrtiotvå stämmor som Jakob hade och han satte upp en spegel över
notställaren, så att han kunde se vad som tilldrog sig i kyrkan, och var
han där ensam och ingenting tilldrog sig, så kunde han se Jakobs kyrka i
sin trollspegel, som han kallade den. Då såg han Westins Kristi
förklaring i fonden, såg magister Lundberg gå opp i predikstoln och
Angelika komma med sin far på läktaren, såg kyrkvaktaren,
nattvardsbarnen, kantorn och skolgossarna. Och då spelte han den fugan
han utförde sista aftonen efter examen, och samma rysningar av vördnad
för sin egen storhet och makt intogo honom nu som då, och fötterna
arbetade på obefintliga pedaler, händerna togo oktaven, där tonen
fattades, och drogo ut stämmor, där inga funnos.
När han så tröttnat på spelet, gick han ut i stränderna, helst de yttre,
som vette åt havet. Där hade han så mycket att se på och leka med, och
ingen störde honom. Hittade han på tångsträngen, vilken låg som en svart
garnering där vågskummet stannade, en kork, så kom den från Ryssland och
gav anledning till en halv timmes betraktelser huruvida den suttit för
tsarens frukostvin, eller om en av hjältarnes avkomlingar i Fänrik Stål
haft sin korkskruv i den; hittade han en avbruten årtull, målade han upp
ett skeppsbrott under upprörande omständigheter; en tombutelj undersöktes
alltid, om den icke skulle innesluta någon skrift av en förlist, som i
den nedlagt sin sista önskan. När denna havets soplår icke mer försedde
leksaker, lade han sig på strandklippan och tecknade om molnen, målade om
vågorna, gjorde om stranden och gav kobbar, skär och vikar namn. Där hade
han lagt Kastellholmen, där Strömsborg, här Årstaviken; och Landsorts
fyr, som vid solsken lyste vitt, kallade han Tandpetaren till minne av
obelisken i Slottsbacken och så vidare.
Men under det herr Lundstedt lekte, försummade han i hög grad sina
jordiska angelägenheter. Sålunda låg hans trädgård ännu vid
midsommartiden ogrävd; hans fiskvatten obegagnat och hans båt gissnad.