Herr Lundstedt hade tillbragt ett halvt år i Stockholm. Tiden hade lupit
undan, ty göromålen voro många, och det minsta blev orgelspelning.
Seminarium tog nämligen drygaste tiden, och på Musikaliska akademien blev
det huvudsakligen harmonilära och sång, emedan professorns timmar voro
mycket eftersökta och eleverna voro många. Kom därtill att kassan snart
var till ända och herr Lundstedt måste som så många andra gå och sjunga i
kören på Stora Operan, sjunga på begravningar och knipa in en
tolvskilling på sånglektioner med handelsbokhållare, som ville göra
kvartetter, vilka då voro högt på modet.
Men som en verklig sabbat mitt i arbetet stod söndagen, då han fick sitta
på Jakobs orgelläktare bredvid professorn och hjälpa med andraget. Då
tyckte han sig vara näst den viktigaste personen i kyrkan, och orgelns
majestät lyfte honom, förstorade honom, liksom satte en skarv på hans
själ. Och han älskade det stora verket som något som var starkare än han;
satt och lekte att luften kom ur hans lungor, tonerna ur hans strupe, och
professorn blev blott en del av mekaniken, som överflyttade hans
musikaliska önskningar på pedal och manualer, och han vande sig tänka att
de tusen människorna därnere i kyrkan måste sjunga det han ville, prästen
vara tvungen tiga när han spelade.
Den långa predikan åhörde han med otålighet eller också inte alls; fick
en söndag på södra läktaren se en flicka, som var skär i hyn, hade fina
kläder och såg ut som en fröken. Han såg henne varje söndag på samma
plats och blev slutligen van att betrakta henne som sin åhörare, som kom
för att sjunga till hans ackompanjemang (som professorn spelade), och
tyckte sig märka att hon såg åt orgelläktarn hela tiden. Ehuru det icke
var svårt att få veta vad hon hette, genom att se på anslaget i bänken,
tyckte han att det var roligare icke veta det, utan få ge henne ett
vackert namn själv, och han kallade henne Angelika efter Malmströms poem.
Men så skulle han ha ett tillnamn åt henne; och efter långt letande
hittade han på De la Gardie till minne av att kyrkan blivit byggd av en
greve med det namnet. Om juldagen såg han hennes far och mor, och fadren,
som hade vita tandborstmustascher som franska marskalkarne, beslöt han
utnämna till generallöjtnant, det högsta han visste. Och Angelika hade
två små systrar, som han kallade Gurli och Fanny. När han så tyckte att
de varit vänner och bekanta tillräckligt länge, företog han sig en
högmässopredikan att fria, vilket gick så till att han slog upp en psalm
i psalmboken, för att se om nummern kom udda eller jämn, och som den kom
jämn hade hon sagt ja. Återstod bara fadrens bifall och för att utröna
det, skulle han räkna piporna i principalstämman. Men det blev ett tvärt
nej, just som prästen sa Fader vår och man skulle luta pannan i handen.
Herr Lundstedt försökte mellan fingrarne räkna om dem baklänges, men det
blev nej ändå. Nu hade han fått en sorg, och den kändes skön som det
stilla lidandet, det oförskyllda, som förädlar människan och renar sinnet
från själviskhet. Men när en söndag gått, beslöt herr Lundstedt ta ut
lysning utan föräldrarnes samtycke, och när prästen läste upp
lysningarne, men icke nämnde Angelikas och Alriks namn, utan två helt
andra, valde herr Lundstedt sig två andra, som han kallade deras
pseudonymer, och ansåg att han numera var förlovad pseudonymt. Och
måndagsmorgonen, när han gick från seminarium till akademien, gick han
till en juvelerare på Drottninggatan och utvalde två ringar, men eftersom
förlovningen var pseudonym, gick det inte an att ha släta ringar, helst
inga sådana lågo i fönstret, utan valde han två med rosenstenar.
Angelika var nu hans, och han var lycklig. Han sjöng om henne på
akademien, sjöng till henne i kyrkan, på seminarium, på serenaderna, men
bröllopet ville han uppskjuta, tills han blivit något stort och mäktigt.
Och som han samlat nära ett hundra riksdaler fattade han det beslutet att
ta direktörsexamen och bli professor och riddare. Men innan han hunnit ta
första steget på den lysande banan, hade oväntade händelser inträffat,
som gjorde en stor del drömmar om intet.
Det var nämligen en söndagsafton i april, då herr Lindbom bjudit på
»sångfock» hemma i bostaden vid Norra gatan. Bland de inbjudna märktes
andra tenoren, sadelmakaren, och första basen, finbagaren, vilken icke
var någon annan än mannen med senapshunden från näringsstället Solen, och
vilken senare aldrig tröttnade att berätta historien om russinpotatisen
och senapshunden, varvid herr Lundstedt ödmjukt böjde sitt huvud under
löjet och bedyrade, att han aldrig plägade ljuga, och därför trodde att
alla mänskor talade sant, för så hade han lärt av sina föräldrar.
Emellertid hade man nu sjungit långt in på kvällen och druckit ganska
mycket, varför man bröt upp, att gå till Solen och äta kväll. Man hade
dukat av och tagit in punsch samt stod just i färd med att sjunga igen,
då dörren till salen öppnades och in trädde en gammal man, med böjd rygg,
en påse i gehäng på axeln och en tung käpp i handen.
-- Ut! här ges ingenting, mottog honom jungfrun, innan den gamle hunnit
hälsa och framföra sin fråga om Alrik Lundstedt träffades här.
När denne hörde sitt namn, steg han upp ur sångkretsen och skred emot den
gamle, dock utan att öppna sina armar (vilket aldrig brukats på Rånö,
annars än mellan ståndspersoner), utan snarare med ett slags förlägen
långsamhet, och det slags bryderi man erfar vid åsynen av mindre
bemedlade släktingar.
-- Nu är jag här! hälsade den gamle, utan att räcka handen. Kan du nu ge
mig något att äta, för jag har inte fått något ordentligt sedan jag kom
ut ifrån Kalmar.
-- Kalmar? Vad har far gjort i Kalmar? sporde Alrik med en nedslagen
blick på den gamles dåliga yttre.
-- Herre Jesus, det är en lång historia, må jag sitta först, svarade
gubben.
Herr Lindbom, som åhört samtalet och i sitt lättrörliga sinne gripits av
ett så oväntat sammanträffande mellan far och son, fattade tillfället att
ge luft åt det överskott av känslor, som icke hunnit strömma ut i sång,
och med en artig bugning nalkades han den gamle, bjöd honom sin arm och
talade:
-- Detta är herr Lundstedt, hör jag; min ungdomsväns köttslige fader, vår
allas förträfflige väns upphovsman, att jag så må säga; tillåt oss unge,
som ännu icke äro torra bakom öronen, att i vårt glada lag se den gamle
som vår gäst, vår högt värderade hedersgäst, för vilken jag beder
sångarbröderna höja ett glas och hälsa med ett fyrfaldigt hurra!
Hurraropet utbragtes och gubben fick lägga ifrån sig påsen och käppen och
sitta upp i högsätet, som skinnsoffan kallades.
-- Herr Lundstedt kommer direkt från Kalmar, -- tog jag mig friheten
höra, uppslog herr Lindbom konversationen, då både far och son tycktes
förstummade av det ståtliga mottagandet. Resan var angenäm? Vädret gott?
Inga äventyr?
-- Jo, det var en färd, vill jag lova!
-- Si där, si där! avbröt herr Lindbom, som var en stor älskare av
äventyr. Berätta, berätta! Och han gjorde en gest med handen, som om han
bjöd kamraterna på något gott han själv lagat.
Men den gamle var ingen berättare, utan meddelade i få ord att han tagit
galen ångbåt i Nyköping och kommit till Kalmar i stället för till
Stockholm, och att han måst gå till fot emedan pengarne tog slut, medan
han väntade i åtta dagar på ångaren.
-- Hör, hör! avbröt herr Lindbom, inkastande små detaljfrågor för att få
litet kolorit på äventyret, men utan att lyckas, ty när gubben sagt hur
det förhöll sig, så var det slut. Och vid uppmaningen att dricka punsch
föreföll han likgiltig och kastade blickar omkring sig som om han sökte
något, och då finbagaren erinrade sig ett förflutet, då även han begagnat
sådana blickar att uttrycka samma behov, räckte han sin hjälpsamma hand
åt den hungrige och viskade till Lundstedt junior, som strax reste sig,
och inbjöd den gamle stiga fram till disken att välja av härligheterna.
Bländad av så mycket läckerheter på en enda gång, stannade gubben i ett
långt begrundande, som måste avbrytas av Alrik, vilken tog en stor flat
tallrik, och lade upp en bit av var sort, så att det hela såg ut som en
kolossal sillsalat, satte brännvinsflaskan och svagdricka framför gubben
och lät honom mätta sig.
När det var gjort, brast bacchanalen lös igen; och man sjöng för gubben
»Mitt liv är en våg», icke glömmande att med nickningar och
accentueringar anspela med »i svallande tåg vid vindarnes strid» på det
yrke som Alriks upphovsman valt och övat.
Därpå dracks, och herr Lindbom höll tre tal i rad; det första om
ålderdomen, dess företräden och oomtvisteliga rang jämförd med ungdomen;
det andra om havet, dess storartade naturscenerier och därmed förknippade
faror -- inflickande en berättelse om sin första seglats till
Blockhustullen, med kantring och räddning -- sakta övergående till
fiskarens hårda liv (varvid sadelmakaren vädrade en ordlek och ropade
bravo!) målande efter mälarförhållanden nätens läggning och upptagning,
notdräkten och norsfisket i Norrström, samt hoppade därpå in i skålen för
havets son, vikingalynnet, järnviljan och stormbetvingaren, vartill
följde som illustration sången »Hur med väldigt raseri, stormens åskor
ru-u-u-u-u-u-uula!» varvid finbagaren fick briljera med sitt
förstabas-solo, direkt tillägnat Rånöaren. Det sista talet var en
deklamation av Malmströms Angelika, i hemlighet riktad till herr Alrik,
som när talet var slut, höjde sitt glas och med tårar i ögonen och en
betydelsefull min uttalade det enda ordet: Angelika!
Vilket intryck dessa upprepade hyllningar gjorde på Lundstedt den äldre,
skulle varit svårt för en övad betraktare att avgöra, ty den gamle syntes
sluten inom sig, och nickade endast till sångens takt med sitt gråa
huvud, och några yttringar av djupare förståelse, sympati eller
tacksamhet kunde icke spåras. Men herr Lindbom, som med all makt ville
pressa några äventyr, något intresse ur denne havets son, kramade honom
som en citron med sina vänskapsfulla tilltal, mjölkade honom, men den
känslolöse rullade ihop sig som en igelkott och blev oåtkomlig. Slutligen
inskränkte sig herr Lindbom att i krypande ordalag anhålla som den
största hedersbetygelse att få begagna det ganska brukliga tilltalsordet
farbror, vilket han bedyrade skulle adla honom, själv en folkets son, att
han därigenom skulle känna sig mera värdig att äga till bror ett
jättesnille som Alrik Lundstedt. Och när ceremonien var överstånden
erbjöd den varmhjärtade unge mannen sin säng åt upphovsmannen till en
oförgätlig afton.
Därpå bröts upp och tågades hem med sång, varpå sångarkretsen skingrade
sig och de två rumskamraterna införde sin hedersgäst med påse och käpp i
den lilla kammaren. Herr Lindbom öppnade sitt sängtäcke och anvisade
gästen sovplats, tog själv en nattsäck och kastade på mattan med
gondolen, rev av rock och byxor, samt lade sig, som han anmärkte,
bredvid riddarens fru, och bjöd godnatt.
Den gamle blev länge sittande på sängkanten och funderade. Sonen däremot,
som hela kvällen förhållit sig ytterst tillbakadragen såsom om han
fruktat få veta något ledsamt, tog nu mod till sig och framskruvade
frågan:
-- Nå, far, har du sålt stugan och grejorna?
-- Ja visst, svarade fadren, alldeles efter som du bad mig.
-- Och pengarna? hördes Alriks slocknande stämma.
-- De ha gått åt!
Nöjd med detta klubbslag mellan hornen lade sig unga Lundstedt ner och
låtsades sova. Men han sov icke den natten utan tänkte; tänkte över var
han skulle placera den vilsekomna, som han lockat ut i världen, och hur
han skulle nära honom; tänkte på sin direktörsexamen, professuren och sin
Angelika, om det nu var den i Jakobs kyrka eller någon annan.
Medan nattens timmar så förgingo, avbröts tystnaden då och då av herr
Lindbom, vars varma hjärta haft tid att svala av sig i golvdraget, och
vars saknad av den varma sängen gav sig luft i enstaka ord, slungade på
måfå. Och vid femtiden, när det ljusnat, reste sig den barmhärtige
samaritanen med ett miserabelt lynne, hoppade i byxorna, fick fatt i en
särskild nyckel och sprang ut på gården.
Inkommen igen slog han opp fönstren, satte sig i gungstolen och talade i
mörka ordalag för sig själv om fattigvårdslagstiftningen,
försvarslösheten och folkets bristfälliga uppfostran, icke så mycket i
bokliga kunskaper som i folkvett. Lyckligtvis var herr Lindboms
vältalighet alldeles för djupgående att fattas i dess innersta kärna av
de halvsovande åhörarna och när klockan blev halv sju måste den dystre
talaren gå, sedan han kastat en blick av rysligt förakt på den gamles
kläder och vid utgången smällt dörren i lås så att huset skakade.
När far och son vaknat därvid, uppstod en rådplägning dem emellan om vad
som skulle göras, och med resultat att sonen avlämnade sina åttiofem
riksdaler till fadren och uppmanade honom resa hem igen, emedan fisket i
huvudstaden var statt på nedgående. Gubben, som drömt sig ett angenämt
stockholmsliv men icke vidare reflekterade över vad som skedde, fann sig
i att få en penningsumma i handen och lovade bryta opp så snart han
besett stadens märkvärdigheter, och därmed skildes de för att råkas på
Solen till middag.
När Alrik kom till middagen, fanns ej den gamle där, men när han kom hem
om aftonen, låg gubben i herr Lindboms säng, och när sängens ägare infann
sig vid tiotiden, då tog det varma hjärtat eld, och röken tycktes kväva
den känslofulla, ty han blev stum, så stum att han icke besvarade
hälsningar. Och sedan han sparkat stövelknekten upp på kakelugnskransen,
spottat framför sig en mängd gånger, lossnade tungans band, men för att
icke visa sig obelevad gåvo hans känslor sig luft på det främmande språk
han var någorlunda mäktig. Och oförstådd av sin omgivning luftade han sig
liksom i enskilda samtal med sin genius.
-- Der alte Schlingel stinkt wie ein Aas, und der kleine Bube ist ein
blödsinniger Schmarotzer.
-- Är du vid dåligt humör, Lindbom? frågade unge Lundstedt, som satt och
skrev harmoni vid sitt bord.
-- Jag! Nej! Inte alls! Tvärtom!
-- Du kan ju ligga i min säng, så tar jag mattan! svarade Alrik.
-- Nå, efter du önskar det, så låt gå! Men jag ska säga dig en sak: jag
tycker inte det är artigt att bjuda en långväga resande att krypa in så
här obekvämt, och du som har pengar i strumpa kunde ha varit så artig och
tagit ett rum åt din gamle far.
Herr Lundstedt den yngre invände, att gubben snart skulle resa och att
det inte lönade sig bråka. Och därvid blev det.
Emellertid voro Alriks äregiriga drömmar slut, och han måste i hast
forcera en enkel organist- och skollärarexamen, ty gubben, som slagit sig
ner på Solen, kom sig aldrig för att resa, och herr Lindbom, som ledsnade
på samboningen, bröt opp en vacker dag, sedan han uppsagt farbrorskap och
kamratskap och tog sig ett nytt rum.
Efter åtta dagar hade gubben ätit och druckit upp alla pengarne i
sällskap med en krets av vänner, som bildat sig omkring hans bord, och
vilka alla, av huru olika samhällsklasser de än voro, ledo av en
strykande aptit och en osläckelig törst.
Alrik såg sig därför en vacker dag i bekymmer och ungefär i samma
ställning som en far till ett vanartigt barn, ty gubben gjorde honom
verkligen förtret och dök opp allestädes som fredsstörare, där man icke
väntade honom, och krånglade sig in överallt. Stod Alrik en afton på
stora Operan uppe på alperna i Wilhelm Tell och väntade entré, såg han på
andra sidan scenen oppe i molnen den gamle stå med en lina i handen,
färdig att hissa på; gick han över Norrbro en middag och en folksamling
stod vid barriären och tittade ner i strömmen, fick han se gubben ihop
med tullvaktmästare sitta i en båt och fiska nors; och en söndag fann han
fadren stå och alternera med orgeltramparn i själva Jakobs kyrka.
Överallt fanns han, och tycktes gå genom lykta dörrar, tyst utan
talförhet slank han in och blev aldrig utkörd. Helst träffades han dock
vid disken på Solen, där han blivit bergtagen av den levande matsedeln
framför skänken.
Emellertid hade Alrik ej tagit avsked av sina drömmar, och han satt
numera under den långa gudstjänsten och lekte att han uppsköt giftermålet
med Angelika på obestämd tid, tills hon kanske bleve gammal och ful, och
ingen ville ha henne mera, och hon då kanske toge honom; och han satt och
prövade hur hon skulle se ut som gammal; rynkade omkring munnen, satte
kaffefläckar under hårfästet, lade umbra om ögonen, som han lärt i
statistlogen på operan. Men när hon var vacker ändå, hittade han på att
ruinera hennes far, såsom fru Schwartz brukade, när en man av folket
skulle få en högadlig. När hoppet ändock icke ville nalkas honom och han
fick se fadrens, grevens, raka, ståtliga figur i den fina överrocken med
sidensarge i armarne, beslöt han att förföra henne som Lasse Lucidor, men
för att kunna det måste han vara en storhet, en talang, och han hade ännu
icke fått spela på Jakobs orgel utan bara dragit ut stämmorna. Detta blev
nu hans närmaste mål att få spela utgången åtminstone, och nu flyttade
sig all hans längtan och åtrå över på orgeln, och i åtråns hetsfeber
antog instrumentet alla fullkomligheter, som den älskade brukar ta.
Tennpiporna blevo silver, mahognyt blev palisander, det finaste träslag
herr Lundstedt kände namn på, men som han aldrig sett; stämman vox
humana kallade han numera vox angelica, och det var hennes röst, som han
aldrig hört. Registerknapparna med deras i porslinsskyltar inskrivna
namn, vilka närmast liknade en apotekshylla, antogo mystiska former,
växlande alltefter den brinnande åskådarens sinnelag. Ibland voro de
ringklockor till dörrar i ett stort hus, där det bodde sköna kvinnor,
vilkas namn stodo skrivna på plåtarna, ibland knapprader i isdrottningens
klädning; isdrottningen visste ingen mer än herr Lundstedt vem det var,
och han hade aldrig sett henne heller, men hon borde vara mycket stor,
och elfenbenstangenterna voro hennes tänder; hade någon frågat huru de
kunde vara det, då de sutto i tre manualer, skulle herr Alrik svarat, att
isdrottningen hade tre gommar, ty han kunde svara på allting, och de
svarta tangenterna voro gamla murkna tänder, som icke blivit utdragna,
för isdrottningen var tusen år fylld, men ändå tämligen ung; det berodde
alldeles på hur man tog det, menade herr Alrik.
En gång hade han sett i Meyers universum hos herr Lindbom, medan dennes
hjärta ännu var varmt och öppet för havets son, och där hade han sett
basaltgrottan på Staffa. Sedan den dagen var orgeln en stor basaltgrotta
och orgeltramparen var Eolus, som gjorde stormen; men djupast ner på
grottans botten bodde ett troll, som kunde komma fram om man tryckte på
en knapp, och kom det fram, skulle grottan störta samman. Anledningen
till denna sista tankelek var den, att professorn en gång visat lärjungen
en registerknapp, som ledde en stämma, vilken icke fick utdragas
samtidigt med vissa andra, med risk att eljes orgeln skulle gå sönder
och golvet måste brytas opp för att instrumentet skulle kunna lagas. Det
var trollknappen, som herr Alrik kallade den, och han kunde sitta och
stirra på den långa stunder, fingra på den, när ingen såg det, och när
han var ledsen önskade han dra ut den, höra dånet och braket, som skulle
uppstå när orgeln med sina tunga basalt-pelare störtade över honom och
han fick dö en härlig, berömd död i sin ungdom, inför Angelikas ögon, och
i Guds eget hus.
* * * * *
Under sådana lekar och mycket arbete försvann studietiden så tämligen
hastigt och en vacker dag stod herr Lundstedt färdig med sin examen, på
vilken själva krönet skulle bli att han en afton finge spela på kyrkans
orgel i professorns närvaro, för att sedan gå ut i livet och tillträda
klockarbefattningen i Rånö kapellförsamling, där han hade
indigenatsrätt.