Första infallande söndagsmorgon stod herr Lundstedt i orgeltrappan till
Jakob väntande med en svärm skolungdom på professorns ankomst, emedan
ingen insläpptes på läktaren förrän vårdaren av helgedomens musikaliska
aldra heligaste själv anlände. Klockorna hade ringt annangången, när
mästarens steg hördes nere i trapporna, och ungdomen öppnade
aktningsfullt lederna, medan professorn, nickande hälsningar till höger
och vänster, uppnådde dörren, där han stannade, kastade en blick över
hopen, som om han vore frälsaren och bjöde stormen lägga sig; därpå tog
han fram en nyckelpung med pärlbroderi, öppnade den med en betydelsefull
min, som om han vore Petrus och hade himmelriket på andra sidan dörren,
stack nyckeln i hålet, men vände sig därpå hastigt ut mot den otåliga,
nådehungrande skaran för att se efter om han kunde få förkasta några. Och
mycket riktigt, där funnos några världsliga sinnen, som icke gåvo sig tid
att avvakta nådaordningen, utan ville bryta sig in, och därför fattades i
kragen och utvisades. Nu öppnades dörren och sakta släpptes sångarkoret
in förbi den mönstrande dörrvårdaren, som med lyftat finger och sträng
min stod redo att störta olydiga andar ut ur paradiset, att de skulle
erfara sanningen, att många voro kallade men få utkorade. När Lundstedt
passerade den stränge portvakten, ljusnade dennes ansikte, och han tog
honom ur ledet, ställde honom på sin högra hand och visade honom ett gott
behag.
Herr Lundstedt, som icke hade sett en så stor kyrka förr, blev betagen
av en helig rysning inför det väldiga rummet, där jättarna kunde gått
raka och satt opp psalmnummer ovanför pelarblommorna, men han fick icke
leka längre med sina tankar, förrän professorn tog honom i ficklocket och
drog honom med sig att beskåda instrumentet. Uppför en liten trappa
började vandringen och stannade först vid bälgarna, som lågo där likt
jättens lungor färdiga att flåsa, när foten sattes på bröstet; uppför
stego de, förbi rosettfönstret över portalen, tittade in genom en
bräddörr och sågo väderlådan, på vilken principalstämmorna stodo på ett
led med kontrabasunens trettiotvåfots pipa som flygelman; stego högre och
högre, tills de kunde skåda in i hela skrovet, rymligt som bröstkorgen på
en valfisk, där man såg revben, senor, muskler, luftrör, knotor, blodkärl
och nerver företrädda av alla dessa pipor, koppel, abstrakter,
regeringar, vinkelhakar, vippor, vällarmar, pumpeltrådar och andrag; en
gigantisk organism, som behövt tusen år att växa till, med några alnar
vart hundrade år, sättande en blomma vart sekel som aloen, lämnande ett
frö i mansåldern, skjutande en gren, ett blad, varje decennium; ett
mänskoverk utan uppfinnare liksom katedralen, utan byggmästare som
pyramiden, ett ofantligt samarbete av hela kristenheten, som ärvt
grundtanken av hedendomen. Nu steg den brant upp som ett fjäll av
stalaktiter, och lärjungen hisnade, när mästaren ledde honom upp på
spetsen, där de hade valvbågarne en handbredd över huvudet, och
plötsligen sågo sig stå i skymningen omgivna av nakna mänskokroppar med
vingar på ryggen, övermänskligt stora barn, som blåste i basuner, och
kvinnor, som slogo harpor och cymbaler; och när de trängt sig fram och
skådade ner i kyrkan, där små mänskor krälade in i båsen med böcker i
händerna, greps lärjungen av svindel, så att han måste fatta en kerub i
armen; men mästaren log som frestaren på berget, när han visade sin sköna
värld för människones son. De stodo ett ögonblick däruppe i halvmörkret
och när lärjungen hämtat sig, pekade frestaren ut under de svärtade
spetsvalven, där dunklet kämpade med ljuset underifrån, så att man tyckte
sig se hur de blandade sig såsom den kalla och varma luften över åkern,
där vårsolen bränner, och när ögat vant sig en stund, trängde en stor
ljus sky igenom; skyn delade sig som ett ångmoln och färger kondenserade
sig, togo kropp och blevo Kristus och de två lärjungarne i förklaringens
ögonblick, svävande genom dunklet på allt det ljus som insläpptes genom
det höga korets väldiga fönster. I detsamma hördes ett dån över deras
huven, en lätt skakning kändes under fötterna och nu gingo alla tornets
klockor till sammanringning, så att orgelverkets trätak sviktade och den
smala trätrappan knarrade, när de båda vandrarne stego ner. Och lärjungen
hade känslor av att ha varit uppe i himlen bland änglarna och sett
Kristus förklarad och ljuset segra över mörkret.
Nu, när han nerifrån såg det stora musikverket, som icke liknade någon
annan sak i naturen eller konsten och därför oroade honom, tryckte honom,
och gjorde att han kände sig under detta människohandens verk, som dock
först blev levande under en människohand, ville han utreda vad han såg,
återföra dess former på andra kända och därmed närma sig den, få ner den
till sig och bli lugn. Kyrkan hade han redan klar för sig, att den var
urskogen, i vilken hedningarna offrade människor, pelarne voro träd och
valven grenarne, men orgeln var orgeln. Det var ingen växt, intet djur --
om icke en korall -- icke en byggnad -- om icke en mängd hängtorn från
riddarborgarne -- dessa tureller med fasadpiporna, av vilka en del voro
blivna stumma, men kvarsittande såsom rudiment från äldre stadier, numera
utan bruk. Varje sats småpipor kunde likna Pans syrinx, som väl var
grundformen, men de stora i de framspringande hörntornen påminde om en
vapensamling utan att likna den, och ornamentiken i förgyllt trä från
förra århundradet, med snedkavlade snäckor och spiralformiga blommor som
kineserna bruka, klippte genast av tanketråden, som ville binda ihop de
olika lederna i detta virrvarr av former, i vilket ett mera bildat sinne
än den unge handelsbetjäntens kunnat läsa hela instrumentets historia
från den latinska hedningens vasspipa, genom den keltiske barbarens
säckpipa, byzantinske kejsarens vattenorgel, med upphämtande på vägen av
minnen -- dunkla visserligen -- från medeltidskyrkans emporer, triforer,
klocktorn, altarskåp, tabernakel; från sachsiska rokokoporslinet och
första kejsardömets romerska vapensmak.
Professorn hade satt sig vid manualen i dess tre etager, dragit ut
principalstämman och givit lärjungen en vink att sitta bredvid; bälgarne
pustade och knarrade och nu sjöngo fasadpiporna preludiet enstämmigt;
snart intonerade flöjten, och harmonierna svällde; gamban tog i näston
upp ett solo för bariton, trompeten smattrade och bordunan brummade;
därpå tystnade de en efter en, och när det blivit lugnt, hördes kantorns
stämma sjunga opp första strofen i Upp, psaltare och harpa; och när han
dallrat ut på sista tonen, brusade orgeln ut med fullt verk, under det
församlingen föll in i sången. Och med kopplad pedal och alla fyrtiotvå
stämmorna andragna höll orgeln sin symfoni med alla orkesterns
instrument, lydiga under en mans händer och fötter. När prästen sedan vid
altaret tog upp att läsa Helig, Helig, föreföll hans röst som om någon
obehörig ställt sig att prata under en konsert, och när man äntligen hann
till predikan, satte sig professorn med ryggen mot orgelverket och
blundade, visande med en min, att han tyckte sig bli störd. Men när så
gudstjänsten var slut, alla psalmer sjungna och ordet var fritt, som
professorn kallade det, när han fick spela utgången, då måste herr
Lundstedt sitta bredvid och sköta andraget, när stora fugan rullade på.
Och då spelade han för sin enda åhörare utom tramparen, ty när äntligen
allt var över, stod kyrkan tom. Detta såg professorn i sin reflektor, men
han var van vid det, njöt av det och skulle ha blivit ond, om hela
publiken skulle ha stannat och vågat låtsas begripa det han ensam förstod
uppskatta.
Herr Lundstedt lämnade kyrkan med ett intryck av att han sett något
oerhört stort, hört något övermänskligt skönt, fullt övertygad numera,
att om han också inte riktigt till fullo kunde njuta av fugalmusik, så
var det därför att han var obildad, men han var stolt över hoppet, att
han en gång skulle kunna tillhöra de få utvalda som kunde det.