Följande morgon gick herr Lundstedt vid halv åtta-tiden nere i
Kirsteinska trädgården och avvaktade med hjärtat i vänstra armgropen att
klockan skulle ringa åtta och akademiens portar öppnas. Han hade ännu
huvudvärk efter nattens samspråk med kamraten, vilken hemkommit klockan
tio om kvällen och icke släppt den av resan sönderskakade landsmannen,
förrän denne omtalat allt vad som i Trosa sig tilldragit under de tre
åren de varit skilda, omtalat sin mors död, sin faders, fiskarens, små
svårigheter, sina egna läroår i handeln och slutligen sin oövervinneliga
böjelse för musiken, som vid Musikaliska akademien skulle bringas till
fruktgivande examen.
Genom staketets spjälor såg han nu att det började komma folk; äldre
herrar med håret på axlarne, sannolikt professorer, unga män med solbränd
hy, som tycktes vara från landet, unga flickor och äldre mamseller med
lockar baktill och portföljer framtill. Rädd var han, när han såg dessa
massor, med vilka han skulle tävla, och han lutade sig mot staketet,
spelande med fingrar det stycke han övat för orgelnisten i Trosa om
söndagseftermiddagarna på stadskyrkans orgel, sedan han först repeterat
på handelsmannens klaver under veckan. Hans lärare, som själv gått igenom
akademien och kände professorns smak, hade som en klok man bestämt
tillrått lärjungen att lägga band på sin romantiska böjelse för vacker
musik och svurit vid sin frälsning, att Lundstedt skulle gå igenom med
pukor, om han vid provet kom med en fuga av Bach, och oaktat lärjungens
sinne rest sig mot det aritmetiska problemet, hade han dock fogat sig
och lytt sin mästares råd.
När nu klockan ringde åtta i tornet, och gasverket blåst ut frukost,
ljusfabriken släppt ut ångan och tvätterskorna drogo upp från Klara sjö
med sina bykar, ansåg herr Lundstedt tiden vara inne, och med vingliga
ben styrde han över planen in i den stora porten, där så många kallade
inträtt före honom, men kanske så få utkorade skulle komma ut igen. I
stora trappan hörde han redan två pianon och minst tre fioler, och
uppkommen i stora salen, där orgeln stod bredvid en flygel, var provet i
gång.
Professorn, som satt på en stol bredvid instrumenten, hade ett rörligt
ansikte som om det sköttes av en dragsko, och i samma minut det uttryckte
belåtenhet, förmörkades det och sammandrogs av raseriets kramp utan att
någon egentligen kunde utleta orsaken. Just när herr Lundstedt kröp bakom
sista ledet, satt en ung man vid flygeln, där de, som ännu icke spelat på
en orgel, fingo prova, och med smältande blickar mot takkransen
framsmekte han Jungfruns bön. Hans långa vita fingrar ströko tangenterna
på ryggen som om han kliat kattungar, och han skakade emellanåt sitt
polkahår, slängande huvudet bakåt, och med foten på pedalen så att alla
toner sjöngo kör skulle han just saxa händerna för att »spela i kors», då
professorn icke kunde styra sig längre, utan sprang upp och smällde igen
locket så att det skrällde i salen. Han ville på samma gång säga
någonting, men endast läpparna rörde sig och huvudet nickade, varpå han
satte sig igen och åhörde Jungmanns Sjöjungfru, Abts Aftonklockorna,
sonater av Clementi och Kalkbrenner, under det hans ansikte uttryckte
outsägliga lidanden. Klockan blev både tio och elva, innan Lundstedt kom
fram. Men när han slog sig ner vid orgeln, ljusnade professorn och
skickade den långe med Jungfruns bön till att trampa. Lundstedt ställde
sitt nothäfte på ställaren, drog ut några stämmor, revade opp svarta
byxorna för att komma åt pedalen och satte i gång.
När han spelat några längor av temat och första upprepningen i underkvart
tog vid, kände han en hand stryka vänstra kinden och en andedräkt flåsa
vid örat; men av fruktan att komma av sig vågade han ej vända på huvudet,
utan gick på oförskräckt, genom »motsatsen» och »återslaget»; och _dux_
eller temat kom igen, gick ibland framlänges, ibland baklänges, än på
händerna, än på fötterna som en konstmakare, än hjulade det, än gick det
kräftgången, fläkte sig, flådde katt, stupade kullerbytta och blev borta,
lämnande ett moln av tonstumpar och ackordbitar efter sig på valplatsen,
och så stack det fram igen beledsagad av _Comes_ och så brottades de,
satte kärngknep, backade, släppte och röcko, stodo och tjurade, löpte
efter varandra, hoppade bock över varandra, och slutade omsider i en lång
omfamning, föreställd av en alltförsonande orgelpunkt.
-- Wundervoll! Prachtvoll! lät det från professorn, vilken log som mot
ett barn. Vad kallas den unge man?
-- Alrik Lundstedt, svarade den blyge unge mannen och rodnade över sitt
skälmstycke, ty han kände sig falsk mot läraren, när han mot övertygelse
lagt an på professorns kända smak för de i hans eget tycke odrägliga
fugorna.
När namnet var uppskrivet, tog professorn Lundstedts hand och bad honom
vara välkommen, anvisande honom sekreterarens rum, där han skulle få
lektions-schemat och inskriva sig i matrikeln.
När detta var överstökat, återvände Lundstedt strålande till sin
beskyddare, som tog honom i famn, strök håret undan pannan för att se
huru hög denna var, lade upp hans händer på bordskivan för att mönstra om
de räckte till oktaverna, och slutligen synade professorn hans stövlar,
begärande »vacker fot» för att se om de räckte till pedalerna, och
Lundstedt befanns ha »stora sköna fötter», vilka lovade gott för blivande
fugor.
Lundstedt måste nu lova att komma nästa söndag på Jakobs orgelläktare,
där professorn residerade som orgelnist, och, när han bugade för att taga
avsked, fattade professorn hans arm och drog honom med sig till ett
fönster, där preses i akademien stod, till vilken han viskade med hörbar
stämma: Ett jättesnille!
När Lundstedt äntligen kom ut på gatan, tyckte han att det sken sju solar
på himlen, och att livet inte alls var så mörkt, som elaka människor
påstodo. Han ville sjunga på Rödbotorget, och skulle ha dansat över
Norrbro, där vaktparaden nu passerade, men han lugnade sig och stack av
ner till Storkyrkobrinken, där han inträdde i en mössbutik för att få sig
den blå mössan med lyran på sammetsranden. Och när mamsellen passade den
på hans huvud, kände han sig som om skönheten krönt den ädle konstnären.
Och när han kom ut på gatan, kände han som om det strålade eld och ljus
från pannan, där den gyllene lyran satt, och mänskorna värmdes vid hans
åsyn, jättesnillets, som skulle göra dem bättre och lyckligare med
tonkonstens underbalsam. Överfylld av saliga känslor, vilka trängdes om
att få löpa ut, gick herr Lundstedt gata upp och gata ner, och allt vad
han såg och hörde stämde han i ton med sin sjungande ande; rådstuvakten
gick i gevär klockan tolv för att hylla honom med skyldring och
trumvirvel, klockorna ringde till hans triumftåg, kanonerna på
Skeppsholmen dundrade hans ära, och folket hälsade på honom, när de lyfte
hattarna. Men hur han gick och gick, kom han in på en smal, mörk gata,
där husen sågo ut som de voro från Gustav Vasas tider, med stenfigurer
över portarna och små rutor, skiftande som pärlemor, insatta med bly; och
i fönstren lågo sköna jungfrur, borgardöttrar och rådsfruar i röda
sidenklädningar med bara halsar efter tidens sed; och de nickade vänligt
åt segraren, vinkade med fickdukarna och bjödo honom in. Herr Lundstedt
gick stolt som en riksmarsk sin gata framåt, lyfte på mössan och mottog
damernas hyllning, vilken längre fram yttrade sig, enligt tidens enkla
bruk, i penninganbud. -- Tjugofyra skilling, trettisex skilling -- ljöd
det från fönstren, och här och där lockade en kaffepanna av nyskurad
koppar. Det var en förtrollad gata, och aldrig hade Lundstedt varit så
observerad av sköna fruar som i denna dag, och lekande, att han var i
Venedig därhemma på mattan med riddaren och damen, stannade han i ett
hörn för att läsa namnet på plåten, och just som han stavat Tyska
Prästgatan, slogs ett handfat ut genom fönstret och kastade ett stänkregn
framför hans fötter. Utan att avvakta någon förklaring på det ledsamma
misstaget, styrde herr Lundstedt ner i brinken igen, satte över på en
gondol till Röda Bodarna och sökte sig ner till kryddbon i Klara
Bergsgränden, där kamraten skulle mottaga hans hjärtas fullhet. Men boden
var fylld med folk, patronen var inne och det kunde icke bli något utlopp
för det översvallande hjärtat, därför gick herr Lundstedt in på
restaurationen Solen att äta middag. Han satte sig vid disken, där
skänkjungfrun hade sin plats, och begärde stekt fläsk med bruna bönor.
Men han måste tala om sin lycka, ge luft åt sina känslor, och i en
kvinnas varma sköte lämna förstlingen av sin glöd. Medan han rörde om i
senapsburken, tänkte han över vad han skulle säga.
Men han stannade i valet och kvalet, om han borde börja med att tala om
vädret, fråga om jungfrun varit på kungens begravning, ta reda på om
jungfrun tyckte om musik, om det var dyrt att leva i Stockholm eller
något sådant oskyldigt, tills han slutligen, just som han ämnade besluta
sig för kungens begravning, röck tillsamman och till sin icke ringa
häpnad och med en ton, som om han begärt låna pengar, frågade vad klockan
var.
Jungfrun, som var av den sorten kallad näspärlor, svarade med en blick
bortåt en tacksam åhörare vid fönstret, att hennes klocka var på stampen.
Herr Lundstedt, som icke ville röja sin okunnighet, och som trott att
svaret passade fullständigt till frågan, tackade med en lätt Trosabugning
för upplysningen, vilket hade till följd att åhöraren vid fönstret, som
åt kallt revbensspjäll med lingon, fick något i halsen, en tydlig
uppmuntran till jungfrun att fråga herr Lundstedt vad potatisen kostade.
-- Åtta skilling kappen gällde han i Trosa, när jag for, svarade herr
Lundstedt, tacksam över att det blev något samtal av, ehuru han behövde
anstränga hela sitt harmonivetande för att kunna leta en övergång från
potatispriset till Musikaliska akademien och jättesnillet.
Jungfrun, som var fullflätad och älskade löjet, hängde sig envist vid
ämnet, vilket lika mycket intresserade henne som åhöraren vid
revbensspjället.
-- Nå, men då är det russinpotatis väl, efter den kostar åtta skilling?
upptog hon frågan.
Herr Lundstedt sökte i det av förmiddagens berusande triumfer grumlade
minnet efter någon ledning till bedömandet av en sådan okänd potatissort,
och blev orolig, när han icke fann det ändamålsenligaste svaret.
Lyckligtvis reste sig revbensätaren och bad att få betala, vilken
förrättning han utförde lutad över disken och alla på densamma stående
karotter, som innehöllo bitar av allt läckert från helkokta ägg till
kräftor och köttbullar.
Herr Lundstedt, lämnad åt sig själv, kände ett obehag vid att höra
viskningar, vilkas betydelse han ej fattade, och sedan han druckit sin
välgång i ett glas starköl, steg han också upp för att gå. Som han dock
ville avrunda sitt farväl, sökte han ett vänligt ord, men fann intet,
klappade i dess ställe gästens råtthund och frågade, som om han gjort
mannen en tjänst med sin nyfikenhet:
-- Vad är det för en slags hund?
-- Det? svarade gästen, det är en senapshund.
-- Jaså! Hm! Ja! Det finns så många raser, som jag inte känner. Adjö,
jungfrun! Adjö, herrn!
Och därmed gick han hem.
Men som han måste ha något utlopp för sina känslor, satte han sig vid
fönstret att skriva brev till sin gamle fader för att berätta honom om
sin lycka. Och hur han skrev, värmdes han opp, både av starkölet och det
lättrörda sinnet, och hans lekfulla natur tog sig till att spela. Han
lekte, att han var en mäktig och rik man, som icke kunde glömma i
medgångens solsken, att han hade en gammal fattig far, som skänkt honom
livet och nu satt i torftighetens skugga, och han erinrade sig sonens
första plikt mot sin upphovsman, besvor fadren att genast sälja sin stuga
och sin ko, sina nät och båtar och komma upp att bo med sonen i
Stockholm. Av fruktan att denna hans livliga önskan icke skulle
förverkligas, gjorde han en kolorerad teckning av huvudstaden, av dess
märkvärdigheter i gator, torg, byggnader, handelsbodar och
restaurationer, avskildrade sin bostad med dess venetianska matta,
trädgården med dess kanelpäron och lusthus, samt slutade med att besvärja
fadren icke stå i solen för sin lycka utan genast bryta upp och fara
direkt på ångbåten, icke sparande på styvern, utan ta salongsbiljett, äta
en biffstek och dricka porter i försalongen, så att han kom fram frisk
och sund.
När brevet var slutat, vek herr Lundstedt det i fyra delar, fäste ihop
det med munlack och bar det i kryddbon, glad i hågen som om han betalat
en skuld, kvitterat en räkning, vilken han icke mera behövde tänka på.