-- Är inte farbror färdig att köra än? Klockan blir ju tio, innan vi få
ge oss i väg!
-- Klockan tio!
-- Ja, för jag ska till båten i Södertälje klockan nio i morgon bitti!
-- Södertälje; ge mej si!
Lina har rodnat vackert och Lundstedt har märkt henne: -- God afton,
Lina! Nu kom hon lagom för att jag skulle få säga adjö.
-- Nej, ska han resa!
Medan Lina och Lundstedt gå ut i boddörren för att se på månskenet, har
Svärdsbron fått upp portemonnäen, och börjar där efter plocka opp
slantarne på disken.
-- Där ha vi -- ge mej si, tolv skilling.
-- Och så kommer du med bankovittnar med hål i; dom kan du gömma till
håvpengar... fjorton och sexton, tjugo... trettiotvå. Hit med fyra
skilling till nu.
-- Fyra sk-illing t-ill! Nej! Det är alldeles för durt! Po-ah! Po-ah!
flickan lilla, po-ah!
Patron kommer ut i boden och Svärdsbron rätar ut knäna och kniper fram
med pengarne som om han sett sin husbonde.
-- Nå, Svärdsbro, är du färdig att köra än? frågar handelsmannen.
-- Ja, herr patron, genast!
Och med en kraftansträngning samlar han ihop armar och ben och går ut
till vagnen, tar tömmar och piska, kliver opp på hjulet för att överskåda
lasset och se om Lundstedt är där.
-- Stå inte på hjulet din inskränkta fan, ropar Kindgren från boddörren,
du faller ju om kraken rycker till.
-- F...aller jag?
Blacken rycker verkligen framåt i ett anfall av hemlängtan, och
Svärdsbron, som har händerna fastade, kommer ner gränsle över
hjulringen:
-- Po-ah! Po-ah! ropar han i djupet av sin nöd, och Lundstedt, som stått
under gatlyktan med Lina, skyndar till och stannar Blacken, som har
gröppåsen kvar om halsen och därför icke är så begiven på att springa,
helst Svärdsbrobonden bromsat framhjulet med sin vänstra axel.
-- Tror någon människa vi kommer ur stan i denna dag? utbrister Lundstedt
med mild otålighet. Stig opp nu, farbror, så få vi åka!
-- Nå, så bjur han på något då?
Lundstedt lovar att bjuda vid första gästgivargård, men Svärdsbron vill
inte lämna kredit, och tillnyktrad efter sin kontusion erinrar han sig
det utlovade snuset, varpå han intränger i boden med piska och tömmar, på
samma gång som han efter patronens avlägsnande fattas av nyväckt hopp att
kunna pruta på kaffet, vilken omständighet leder hans tankesnurra
baklänges upp till minnet om ett glåpord, som stod i sammanhang med
segelgarnet, men som han ej kan minnas, varpå Blacken gör ett nytt
framryckande mot hemmet, vilket besvaras av bonden med en inhalning av de
medförda tömmarne, med påföljd att hästen stryker vagnen in mot
glasdörrarne, som klinga, allt under det kusken skriker po-ah! utan annan
verkan än att boddrängen bryter in, ger Svärdsbron en halskaka så att
cigarren kryper baklänges in i munnen och den kiknande rökaren kommer ut
på gatan i samma ställning som en magisterhoppare. Därmed anses
diskussionen avslutad, och sedan vagnredet blivit krängt tillrätta,
lyftes farbrodern på lasset, tömmarne lämnas åt Lundstedt, som trycker de
närvarandes händer och under allas välönskningar sätter Blacken i gång
framåt!
* * * * *
Lundstedt hade avlämnat sin värd i Svärdsbro, sedan han bultat opp den
bekymrade makan, och utan att avvakta tillfället att göra hennes närmare
bekantskap gått till gästgiveriet med snabba steg för att beställa skjuts
till Södertälje. Som det fanns hästar inne, satt han snart på en ny liten
pinnkärra och ruskade i väg norrut mot hans längtans mål. Månen hade
sänkt sig något och färden gick genom svarta granskogen, som susade tungt
i nattvinden, under blinkande stjärnor med Karlavagnen överst. Rak låg
vägen som en kägelbana, lång och ljus som ett lakan på bleke, när
månskenet föll på det torra dammet; stundom steg i fjärran en vit sky,
uppriven av ett mötande åkdon, och när hästens huvud dök upp och
silvermolnet nalkades, skymtade strax efter några mörka inhöljda
gestalter, som i förbifarten kastade ett god afton som en slant åt en
grindpojke. I vägkanten följde telegrafstolparna med sitt sjungande
tackel, en ändlös eskader av enmastare utan stänger och rår, slutande med
eselhuvun som vinterliggare.
Så kom en grind och en sovande stuga med äppelträn, vilkas frukter lyste
i guld som apelsiner, och så smällde grinden igen, kärran rullade fram
och det enformiga skallrandet försatte den unge resenären i sömn.
Och så drömde han, att han satt på sjustjärnorna och åkte opp för
himlavalvet, där han hörde en fiol spela, som hade strängar så långa som
landsvägen, med ljudpinnar höga som mastträn och stallen voro av vitt
porslin, och nordanvinden var stråken, hartsad med isbarkar; och fiolen
gav melodier i nya tonarter med tre kvarts toner i stället för halvtoner,
och det fanns både eiss och hiss, som han alltid undrat över vart de
tagit vägen, när Gud lät människan skapa klaveret. Men vägen var brant
och han kände hur det värkte i ryggen, när han föll bakåt, och det blåste
kallt i halsgropen, och han hörde en hund skälla och en uggla skrika och
när han vaknade, förnam han icke mer det dova orgelljudet från
granskogen, utan det dallrade som när fiolerna spela sextiofjärdedelar i
applikaturen, och kärran hade stannat i en björkhage, som slutade av
»malmen», vilken nu sänkte sig och övergick till ett stort slätt
åkerland. Och i fyrsprång bar det nedför backen, ner på slättlandet, där
rågskylarna stodo i troppar och kolonner, grupper mot rytteri, bataljoner
med skyttegravar emellan; ändlöst och som ett slagfält utbredde sig
sädesregionen, som härifrån kunde överskådas genomskuren av en å, vars
båda stränder tycktes bevakade av rågkärvarnes tiraljörer, bildande en
kulle intagen av en detacherad avdelning; här lågo hela led kullblåsta
och betäckte marken med döda och sårade, här kommo de på krakstörar och
sågo ut som pikenerare från trettioåra kriget med axens långa plymager
fladdrande för vinden. Och nya trupper defilerade alltjämt,
förstärkningar ryckte fram, och nere i sänkorna låg dimman som kanonrök
efter dagens batalj.
Herr Lundstedt, vars drömmande och lekfulla sinnelag vi ovan antytt,
roade sig, för att fördriva tiden, att leka det han var Napoleon, som nu
på en släda ilade från det brinnande Moskva, föreställt av den sjunkande
månen bakom en klockstapel i fjärran, och han hälsade då och då med en
nickning och ett dystert ögonkast sina tappra trupper, som syntes göra
uppmarscher i häck på ömse sidor om landsvägen utan att någonsin hinna
fram förr än kärran redan var förbi.
Under det den stora armén defilerade utan att ta slut -- och herr
Lundstedt visste nog att han kunde åka ända upp till Norrland på denna
årstid utan att se något slut -- hade det börjat ljusna i öster, och
trött av att leka soldat med rågskylar, föll herr Lundstedt i en liten
morgonslummer, varur han snart vaknade med en frossbrytning, med solen
mitt i ögonen och en kvittrande lärka över huvudet. Och nu var slagfältet
betäckt av hästar och vagnar, som av lantfolket utförts att hämta upp
fallna och sårade, vilka fördes till de stora röda ambulanserna när och
fjärran.
Men nere vid en nu synlig havsfjärd, som tycktes sakna stränder och flyta
under alar och pilar, låg ett vitt slott med röd- och vitrandiga
bolstervarsmarkiser för fönsterna. Där bodde greven, eller kammarherrn,
eller excellensen, lekte herr Lundstedt, och därinne fanns
oljefärgstavlor och marmorbilder, porträtt av Lennart Torstensson och
Carl den niondes andra gemål; och där innanför balkongfönstren stod
säkerligen en flygel, som van Boom spelat på, och en harpa, som grevinnan
ärvt av sin farmor, som varit hovfröken hos Gustav III; och där i flygeln
sovo fröknarna som guds änglar, under lapptäcken av rosenrött siden och
skulle snart dricka kaffe med saffransbröd på sängen -- och Gud var god,
som kunde låta några människor också vara lyckliga! Och så ställde sig en
lund björkar framför trollslottet och det syntes bara björklöv och näver
en lång, lång stund, tills ett stort blått vatten skymtade och
skjutspojken pekade med piskskaftet på ett kyrktorn och sade att det var
Södertälje.
* * * * *
Några timmar senare stod herr Lundstedt på den rosenröda ångbåten
Hermoders fördäck, när Kungshatt passerats och Stora Essingen, och man
under Marieberg fick första synen på Stockholm. Morgonen hade varit
tryckande het, solen hade skinit på västermoln, och sedan hade den ena
molnvagnen efter den andra kört upp på himmelen, höll stilla och skockade
sig som en artilleripark på de intagna höjderna. Och när hela batteriet
var samlat, gavs eld, gnistan flög i sicksack över kyrktorn och takåsar,
och dundret hördes, innan man räknat till fem, luften suckade, böljorna
väste till och ångbåten darrade; nya molnvagnar bröstade av, ryckte fram,
och glatta lag gåvos gång på gång. Så brusto de svarta skyarne, och när
ångbåten lovade in åt Skinnarviksbergen låg den stora staden fläckvis i
kvastar av solsken och fläckvis skuggad av åskmolnen, och i en krets av
ljus, som under en lampskärm, låg Riddarholmskajen med sina ångbåtar i
alla regnbågens färger, sjögröna med cinnoberröda vattengångar, lysande
av blankskurad mässing och vitt järn, svarta skorstenar och kopparröda
ångpipor; gamla Gripen och Kommendörkapten, den långa smala Aros med för
och roder i båda ändar, Prins Gustav och Uppland, och längst bort vid
simskolan den lilla Tessin; och över master, skorstenar och flaggstänger
höjde sig de två hundraåriga lindarnes gröna kupoler, under vilka
bärargillets ledamöter togo skugga; och därbakom gymnasiihusets åldriga
fasad, och högst över alla, Riddarholmskyrkans järntorn. När Hermoder
lossat sina nickhakar under södra bergen och lupit in till kransen att
förtöja, kände herr Lundstedt sig beklämd, och när han lämnat biljetten
vid landgången och gick med sin nattsäck i land, var han nära att kvävas
såsom en nybörjare i simskolan, när han känner lukten av vattnet. Husen
voro så stora och mänskorna så många; långkärrorna skallrade på de
kullriga gatstenarna, så att det värkte i huvet, när man hörde dem;
hundarne skällde, höns, nyss lossade i burar, kacklade, grisar på
skrovkärror skreko, och uppåt backen skyndade alla fordon med
lantmannaprodukter under polisens bevakning och pådrivande, ty holmen och
hamnen skulle avspärras.
Herr Lundstedt följde med folkströmmen, okunnig om vart det bar, och
uppkommen på torget såg han en ofantlig läktare klädd i svart och med
silverkronor, och portalen till Riddarholmskyrkan var bevakad av två led
drabanter i björnskinnstschakåer. Folkmassan tätnade, och på bron blev
det trängsel, ty en avdelning av gardet i pickelhuvor med vita
korsbandolär tågade fram med förstämda trummor i sorgflor; hästarne
stegrade sig och hundar trampades, månglerskor skreko, och så började
klockorna ringa i ett torn och i två torn och slutligen ringde det över
allt, vart man kom, ty kungen skulle i dag begravas.
På Riddarhustorget fick herr Lundstedt veta vägen med roddbåtarne över
till Klara, där han skulle söka sitt kvarter hos en kamrat från Trosa,
och efter lång väntan befann han sig slutligen vid Röda Bodarne. Som han
skulle till Norra Kyrkogatan och såg på kyrkans sträckning hur altaret
låg där det var öster, tog han korn på byggningen och gick över
kyrkogården, tills han krokat om tornet och sett den port, som måste leda
ut åt norr, och där låg en gata sluttande ner för en backe och i fjärran
avstängd av en massa gröna träd, som stucko upp över ett plank.
Med lättare hjärta gick han på för att hinna numro fyrtiotre, som måste
ligga på vänster hand, efter som det var udda nummer, och när han anlände
till ort och ställe skulle han in genom en dånande portgång för att komma
in på gården. Där sökte han en klocksträng eller något annat tillhygge
att ge luft åt sin otålighet få komma under tak. Men han såg bara små
bruna dörrar med trappsteg framför, och han knackade på dem, den ena
efter den andra, utan att få svar. Han gick in i en farstu, knackade på
tre dörrar igen, varav en var borrad som en fisksump eller ett såll, och
måste leda till ett skafferi. Han gick en trappa upp, bultade så det gav
eko genom trappgången, men utan att någon öppnade; gick en halv trappa
till och stötte på vindsdörren. Tydligen voro alla innevånarne ute på
begravningshögtidligheterna.
Något nedslagen, ehuru icke alltför, gick herr Lundstedt ner på gården
igen och sökte en sittplats. Men mitt i gårdsrummet stod en trädgård med
ett grönt staket, skuggad av en brandmur med ankarjärn smidda i form av
bokstäverna x och i; och ini trädgården låg ett lusthus med tak som en
pickelhuva, och på vakt reste sig två kanelpäronträd, bland vilkas
gallrade löv ännu syntes hängande några kvarblivna frukter i
solnedgångens färger. På rabatterna stodo dahlier och på sängarne växte
purjo och selleri. Tyvärr voro grindarna låsta med hänglås och herr
Lundstedt måste stanna utanför lustgården på de knaggliga fältstenarne,
vilka icke kunde erbjuda någon vila. För att fördriva tiden gick han då
omkring och spejade genom fönstren på nedra botten, vilket dock hade sig
svårt, då avundsjuka jalusier stängde utsikten. Slutligen kom han till en
fönsterluft, vars ena fönster stod på glänt med en stormhake, så att han
kunde obehindrat skåda in i rummet. Där rådde ett visst hemtrevligt
slarv. På en matta med mera hål än väv syntes en urblekt gondol med en
herre och en dam från riddartiden, och längre bort under sängen visade
sig ett palats, som kunde vara Venedig efter som det gick kanaler
inunder, och huset var grönt och rött, men ett par stövlar och ett
nattkärl stängde all utsikt till en bro, som kanske eljes var Suckarnes.
Ett runt bord av alrot skrevade med tre ben över gondoljären, som om det
dansat trestegsvalsen till riddarens luta, och på bordet lågo ett par
byxhängslen, en nattkappa, en guitarr, och därbredvid stod en tom
punschbutelj och sex glas. Över gungstolen hängde ett par grå byxor, och
på fönsterposten fanns ett bläckhorn med gåspenna, och en bok med vitt
papper omkring pärmarna, på vilken stod skrivet ett namn. Herr Lundstedt,
vars nyfikenhet var väckt, stack in två finger och makade boken så att
han kunde läsa namnet, och hans glädje blev obeskrivlig, när han läste
sin gamle skolkamrats namn. Frans Oscar Lindbom, i stora präntade,
anglosachsiska bokstäver som Dagbladets titel var tryckt med.
Utan att tveka, lyfte han av haken och praktiserade sig med nattsäcken in
i kammaren, drog av stövlorna och sökte genast en bekväm ställning på
utdragssoffan, där han snart föll i en djup och stärkande sömn efter en
genomvakad och genomskakad natt.