Augustimånen stod över Västra Storgatan i Trosa en afton på 50-talet, när
de fördröjda bondkärrorna skramlade ut ur portgången från handelsmannens
gård, där de haft kvarter. Inne i boden var första bokhållaren ännu i
farten med att betjäna stadens jungfrur, som i sista stunden sökte minnas
vad de kunde behöva till morgondagen. Men uppe på vindskammaren av det
lilla envåningsträhuset inåt gården satt yngsta bokhållaren vid det öppna
fönstret med handen under kinden och betraktade månen, som lyste på taken
mitt emot och visade skorstenarnes rökhuvar i en rad fantastiska
framställningar, skiftande hamn allt efter som den ljumma havsvinden
krängde om dem. Än tog den stora plåthuven form av en påskkäring med
svart karpus, än stack flöjelns ormhuvud fram ur kåpan, visade tänderna
och den utsträckta gadden, än svängde balansen med sin runda skiva fram
och profilerade sig som säkerhetsventilen på en ångmaskin; och så dansade
häxorna runt med drakarne kring den fyrkantiga pipan, ur vilken röken
bolmade fram som ur ett påskbål. Den svärmande unge bokhållaren vände
snart sitt ödmjuka ansikte ifrån de mörka bilderna på takåsen och
betraktade månens fulla rundel med dess ljusa världskarta tecknad på ljus
botten, och han tyckte sig lugnare, när han såg den som ett vänligt stort
ansikte med ett brett godmodigt leende se ner till honom, som i denna
afton skulle lämna den tysta skärgårdsstaden och de små förhållandena i
den obetydliga handelsboden för att resa opp till Stockholm och vid
Musikaliska akademien och seminarium utbilda sig till organist och
skollärare.
Han lät därefter huvudet sjunka, lyfte armbågen från fönsterbrädan och
vände sig inåt kammaren, vars enkla möblemang bestod av tre sängar, en
byrå och en rakspegel, på vilken senare ett talgljus med en stor tjuv
stod och rökte. I en av sängarne låg nattsäcken av mattväv, färdigpackad
med öppet gap ännu, som en stor padda, vilken storknat på ett dussin
ullstrumpor och en notrulle, som syntes mellan de järnbeslagna käftarne.
Den unge mannen stod ett ögonblick i mjältsjuka betraktelser över sin
tömda byrålåda, vars botten var täckt med ett par nummer av Svenska
Tidningen, då en röst hördes genom språkröret vid dörrpanelen, frågande:
-- Är Lundstedt där?
-- Ja, patron! svarade ynglingen; varpå röret gentog:
-- Nu är jag ledig!
På sin runda skruvstol ner i bodkammaren satt patronen och bläddrade i
reskontran, när bokhållaren steg in och undergivet väntade vad herren
skulle ha att förkunna.
-- Sitt ner, Lundstedt! började patronen.
Den räddhågade ynglingen vågade icke sätta sig genast, dels därför att
det stridde mot sed, dels därför att han fruktade en efterräkning på
några okända förseelser i bokföringen. Men patronens lugna runda ansikte
och välvilliga blickar erinrade i denna stund om månans nyss, så att han
fattade mod, då husbonden åter tog till ordet:
-- Lundstedt har varit en trogen tjänare och har fört sin kladd
ordentligt. Fortsätter han på samma väg, skall det gå honom väl i livet,
och det är därtill jag önskar honom framgång, då han nu går opp till
Stockholm, där frestelserna äro större än här nere i landsorten. Jag vill
nu lämna Lundstedt sin lön -- det är trettitre riksdaler och sexton
skillingar banko -- till vilka jag från egen hand vill lägga tio
riksdaler riksgäld såsom dusör för Lundstedts visade redlighet och nit i
affären. Se där! Håll till godo och lycklig resa!
Lundstedt mottog med rörelse de stora vackra gröna tiorna och tryckte
patronens hand, viljande säga något som ej kunde komma fram, medan
handelsmannen sakta sköt honom ut genom dörren.
-- Det är bra, det är bra! Gå nu och säg adjö åt frun och kamraterna, jag
tror att Svärdsbron har brått att komma hem.
Lundstedt gick ut och steg uppför den lilla trätrappan, där han knackade
på dörren till våningen, och mottogs av frun med ett talgljus i handen.
-- Kära hjärtans, är det Lundstedt -- jag satt och skala syltlök -- och
herre Gud, jag tror jag har tårarne i ögonen än. Jaså, Lundstedt ska resa
från oss nu, och komma opp till Stockholm -- där får han se mycket
saker, som en aldrig har drömt om -- Gud vare med honom nu då -- och må
han se sig före, när han ska ut i livet. Gud vare med Lundstedt och må
han trivs i sitt nya!
Frun torkade sina ögon med förklädssnibben och räckte handen till avsked,
varpå Lundstedt gick baklänges ner för trappan, alltjämt hälsande och
rörande läpparne utan att kunna få dem att frambringa några begripliga
ord.
Nere i boden stod Svärdsbron redan med en tuggad Cuba i ena mungipan och
knäna stödda mot disken, kastande rörliga blickar på vågskålen, medan
bokhållarn vägde opp kaffet, och hans vickande huvud följde balansens
rörelser opp och ner, så att han slutligen kände sig vimmelkantig och med
vänstra handen sökte ett stöd att hålla sig i. Och med krökt pekfinger
grep han om det nerhängande segelgarnssnöret, mot vilket han ville luta
sig, med påföljd att rullen i taket vindade av, så att Svärdsbron sjönk
på knä och lade sitt trötta huvud med cigarr på disken.
-- Vad fan, tänker farbror gå till altars på lördagsafton! utbrast
bokhållaren, som såg den grå figuren sjunka, men strax därpå resa sig,
kastande lömska blickar uppåt segelgarnsvindan.
-- Sätter en långrev i kryddbon nu också? brummade bonden och släppte
garnet, som lagt sig i ringlar över hans frukostskärm.
-- Visst fanken gör man det! Vet inte farbror, att de fula fiskarna gå
utanför disken.
Bonden vimlade med ögonen och tänkte en lång stund på svaret som han inte
fann hemma; varför han tycktes besluten avfordra en förklaring:
-- Ska de vara åt mej, det?
-- Var så god och håll till godo, svarade den slagfärdiga bokhållaren och
sköt kaffepåsen åt bonden, som behövde en stund för att komma ur det
förra tankespåret in i det nya, men ej hann fram, förrän bokhållaren
klippte till med ett nytt:
-- Det är tjugofyra skilling banko, jämnt som en pinal; pengarne på
disken! Ta hit dosan nu, ska farbror få lite grovsikt.
Detta var för långt och för häftigt, så att Svärdsbron, som ännu bara var
vid kaffepåsen, efter att den fula fisken var lämnad i sticket, tog varan
i handen och vägde den.
-- Tjugufyra skilling banko; fram med pengarna, gubbe lilla, för här är
ingen kredit! Och så dosan! Eller vill du ha det i truten med detsamma?
Nu hade bonden kommit fram till penningfrågan och fått näven i byxfickan,
sedan högra rockskörtet omsorgsfullt blivit uppvikt.
-- Tjugufyra skilling riksgälds var det?
-- Nej banko, du! Kaffet har stigit!
-- Ja, men när jag var barn... så kosta det inte mer än en plåt.
-- Ja, ser du, det är länge sen det du, om jag får tro vad din käring
säger!
-- Käringen! Vad håken säger käringen?
-- Hon säger att du ska betala kaffet genast, annars går du och super opp
pengarna!
-- Su... super jag?
-- Inte alls! Jag har aldrig sett dig ta en sup! Men raska nu på, och
visa att du är nykt när Lundstedt kommer, annars får du troligen ingen
sup av honom. Nu skrapar Blacken på dig!
-- Lundstedt! Vad har jag med Lundstedt att göra... tpo! tpo! -- står du
stilla du din rrrackare!
-- Vet du inte av, att Lundstedt ska med dig till Svärdsbro, för han tar
till Stockholm i afton.
-- Stockholm! -- Tpo! tpo! vad går det ått dej, din fuling!
Blacken skrapar gatstenarne av otålighet, och borgmästarns piga kommer
in, snävande över tömmarna, som bonden bundit i dörrhakarna.
-- Se god afton, lilla Lina! Hur kan det stå till på en sån här
månskens-torsdags-afton!
-- Det står inte alls till -- ta bort hand -- annars så... hur står det
för Kindgren?
-- Det går undan för undan för mig! Men vad kunde behagas så här sent på
dagen?
-- Det behagas ett halvt lod kardemummor!
-- Så, det ska vara främmande i morgon... lägg opp pengarne nu,
Svärdsbron, och stå inte och reta opp sina ädlare känslor, när han tittar
på flickan.
Svärdsbron har båda händerna i byxfickorna, cigarren upphivad som en
klyvarbom, och står, gungande på vikta knän, omfamnande den kattunklädda
jungfrun med sina stora smörjiga ögon, ibland skickande blickar åt taket
som om han räknade brödkakorna på spettet.
-- Hörr nu! Hörr nu! hm! -- Tpo! Tpo! står du still du! yh! yh!