Carlssons sanndrömmar; chiffonjén bevakas,
men utredningsmannen kommer
och stryker streck över alltsammans.
Carlssons äktenskap, ehuru kort, hade icke varit fullt vad man plägar
kalla lyckligt. Gumman var till åren, om icke lastgammal, och Carlsson
stod i begrepp att inträda i sin farliga ålder. Intill sina nu ingångna
fyrtio år hade han mest släpat för brödet och framkomsten, och den
flickan han ville ha hade han fått undvara. Nu, när han var framme och
såg utsikt till en lugn ålderdom, började köttet pocka, kanske starkare
än annars, emedan han icke haft så strängt arbete sista året, och kanske
även därför att han fodrat köttet hårdare än det tålde. Hans tankar
började därför att spela, när han satt i köksvärmen, och hans ögon vande
sig att följa Claras unga kropp, där hon gick ut och in i stugan. Blicken
stannade småningom, slog sig ner och vilade, gjorde små utflykter hit och
dit, flög bort, kom igen. Slutligen satt flickan där, inne i ögat, och
vart han gick såg han henne. Men det var en annan, som också såg, men ej
på Clara, utan på ögonen, som följde henne, och ju mer hon såg, dess mer
trodde hon sig se, och det slog sig som en vagel på hennes öga, som
värkte och rann.
Det var några dagar före julafton. Mörkret hade fallit, men månen hade
kommit upp och lyste klar över snöhöljda granar, över den blanka viken
och den vita marken. En snål nordanvind drog fram och sopade torrsnö för
sig. Men inne i köket stod Clara och eldade bakugnen, medan Lotten
arbetade i degtråget.
Carlsson satt i skåphörnet, rökte pipa och spann som en katt i värmen;
hans ögon voro ute på spel och de gassade sig och gonade sig, när de
stannade på Claras vita armar, som stucko fram ur linnet.
-- Ska du mjölka först, innan vi sopar opp? frågade Lotten.
-- Ja, det ska jag, svarte Clara och tog på sig en fårskinnskofta, sedan
hon lagt undan raka och viska.
Så tände hon lagårdslyktan och gick ut. Och när hon gått ut, steg
Carlsson upp och gick efter.
Om en stund kom gumman ifrån stugan och frågade efter Carlsson.
-- Han gick ut efter Clara till lagårn, svarte Lotten.
Utan att vänta på närmare besked, tog gumman en lykta och gick också ut.
Det blåste vasst ute, men hon ville inte vända om och ta på sig något,
efter som det bara var ett stenkast att gå. Halt var det på backknallarne
och snön småyrde som mjöldamm, men hon kom raskt nog upp till lagården,
gick strax in i fjöset, där det var varmt. Där ställde hon sig att lyssna
och hörde, att någon viskade inne i fårfållan. I det svaga månskenet,
som föll in genom spindelvävar och höboss på rutorna, såg hon korna vända
sina huvuden bakåt och titta på henne med stora, i mörkret grönt lysande
ögon. Pallen stod där och stävan också. Men det var inte det hon ville
se, det var något annat, något hon för all världen aldrig ville ha sett;
något som lockade henne som en halshuggning och som skrämde livet ur
henne.
Så gick hon då över ströhögarne fram genom fähuset och kom in till fåren.
Där var mörkt och tyst; lyktan stod släckt, men talgljuset rökte ännu.
Fåren bände och rasslade med torra lövruskor. Nej, det var inte det hon
ville se. Så gick hon vidare och kom in till hönsen, som krupit upp på
pinnarne och småskrockade, som om de nyss blivit väckta.
Dörren stod öppen utåt och hon kom ut i månskenet igen. Två par skodon,
ett mindre och ett större, hade lämnat spår efter sig i snön, och de voro
blåa i skuggorna, och de ledde bort till hagledet, som var avlyftat. Hon
följde efter, som om hon dragits på släp av någon, och spåren lågo efter
marken som en stolpketting, vid vilken hon var angjord och som nu hivades
från ett osynligt ställe inne i hagen.
Och det drog och drog, drog henne in i samma hage, förbi samma stätta,
under samma hasselbuskar, där hon en annan gång, en ryslig gång, hade
upplevat en aftonstund, som hon aldrig velat minnas. Nu stodo hasslarne
nakna och buro bara de nysprungna blomknopparne som små kålmaskar, och
ekarne stodo med sitt bruna, hårda löv skramlande för vinden, men så
tunna, att man kunde se stjärnorna och den grönsvarta himlen genom dem.
Och mera ketting, mera ketting stacks ut; slingrade in under granarne,
som lossade sin snö över hennes gråa, tunnade hår, när hon kom emot dem,
rasade ner över hennes randiga ylleliv, dammade ner på hals och rygg och
kylde och vätte.
Allt längre och längre bar det av inåt skogen, där tjädern flög upp från
sin nattkvist och skrämde henne, ut över kärr, där tuvorna gungade --
över gärdesgårdar, som knakade, när hon skulle sätta över.
Två och två gingo spåren, de ena små, de andra stora, sida vid sida,
ibland trampande i varandra, om varandra, som om de dansat; över
stubbåker, där snön blåst av, över stenrös och diken, gärdselhögar och
vindfällen.
Hon visste inte, hur länge hon gick, men hon frös om huvudet och var
valhänt, stack de magra, röda händerna under kjolen och blåste i dem
emellanåt. Hon ville vända om, men det var för sent och hon kunde ha lika
långt tillbaka som att gå rakt fram. Framåt gick det därför genom en
aspdunge, vars kvarsittande löv dallrade och skälvde som de frusit i
nordanvinden; och så kom hon till en stätta. Månskenet föll klart och
skarpt, så att hon tydligt kunde se, att de suttit där. Hon märkte
intrycket av Claras kjol, av koftan med fårskinnsbrämet. Det var här
således! Här! Hon darrade i knävecken, frös som om blodet blivit is,
brann som om det varit kokt vatten i ådrorna. Och hon satte sig utmattad
ner på stättan, grät, skrek, lugnade plötsligt av, steg upp och gick
över. På andra sidan låg viken blank, svart, och rätt över såg hon
ljusen i stugan och ett ljus uppe vid lagården. Vinden blåste skarpt och
kändes gå mitt igenom ryggen, slet i hårtestarne och isade näsborrarne;
halvspringande kom hon ner på isen, åkte ut på den gungande skivan, hörde
den torkade vassen susa om öronen, knäckas under fötterna, och hon slog
ikull på en infrusen vakare; reste sig och sprang igen, som om döden
varit efter henne och bränt henne i ryggen, nådde andra stranden, men
gick mitt igenom isen, som av det utfallande vattnet lagt sig som
fönsterrutor på dybotten och som klingande och krasande brusto under
hennes tyngd. Hon kände kylan stiga uppåt benen, men hon vågade inte
skrika för att inte någon skulle komma och fråga henne var hon varit.
Hostande som bröstet ville spräckas, släpade hon sig upp ur vaken, smög
sig uppför backen, gick rätt in i stugan till sängen, lade sig ner och
bad Lotten göra eld i spisen och sätta på en panna fläderte; och där blev
hon liggande.
Hon lät ta kläderna av sig, kasta täcken och fårfällar över sig, elda upp
med långved, men frös ideligen. Därpå lät hon kalla på Gusten, som satt
ute i köket.
-- Är du sjuk, mor? frågade han med sitt vanliga lugn.
-- Nu är jag där, svarte gumman pustande, och jag går aldrig igenom.
Stäng dörrn och gå i chiffongjén. Nyckeln ligger bakom kruthornet på
hyllan, du vet!
Gusten blev nedslagen och lydde.
-- Öppna klaffen; dra ut tredje lådan på vänster hand och ta det stora
pappersbrevet... Så där... Lägg det på elden.
Gusten lydde, och snart flammade det på härden, knorrade sig och kolade
sig.
-- Stäng dörrn, min gosse, och lås till byrån! Stoppa nyckeln på dig!
Sitt nu här och hör på mig, för i morgon kan jag inte tala mer.
Gusten satte sig, grät en smula, för nu hörde han det var allvaret.
-- När jag lagt igen ögonen, så tar du din fars peschaft, det har du
själv, och så sätter du sigill för alla nyckelhålen, tills rättens herrar
kommer.
-- Och Carlsson? frågade sonen tvekande.
-- Den blir på undantaget; det lär väl ingen kunna ta ifrån 'en; men
inget mer; och kan du lösa ut honom, så gör det! Gud vare med dig,
Gusten; du kunde ha varit med på bröllopet riktigt; men du hade väl dina
skäl. Och nu, sir du, när jag reser, så ska du vara förståndig. Ingen
stoftkista med silverplåt; du kan ta bara en sån där gul som de har
betsade på Slussplan; och inga myckna mänskor; men klockor vill ja ha,
och vill pastorn säga några ord, så må han det, och du kan ge honom far
dins sjögskumshuve me silvret och en fårhalva åt frun; och sen, Gusten,
ska du se dig om att få gifta dig; ta en flicka du tycker om och håll dig
till henne, men ta en av din sort, och har hon pengar, så gör det också
ingenting ont; men ta inte opp någon nerifrån; de bara äter dig som lus;
och lika barn leka bäst. Vill du nu läsa litet för mig, så ska jag se åt
få somna.
Dörren öppnades, och Carlsson slant in, mjuk, men förtröstansfull.
-- Är du sjuk, Anna Eva? frågade han kort, så ska vi skicka efter
doktorn.
-- Det behövs inte, svarte gumman och vände sig åt väggen.
Carlsson anade sammanhanget och ville bli vän igen.
-- Är du ond på mig, Anna Eva? Asch, inte var det värt att bli ond för
ingenting! Vill du, att jag ska läsa ur boken för dig?
-- Det behövs inte! var allt vad gumman svarade. Carlsson, som märkte,
att här inte var något mer att göra, och som inte tyckte om bortkastat
arbete, tog saken, som den var, och satte sig på pinnsoffan att vänta.
Som affärerna voro klara och gumman inte hade lust eller kraft att
meddela sig, så var ingenting att tillägga; och vad som rörde Gusten och
honom, det skulle nog bli bra med sen. Att hämta en läkare tänkte ingen
på, ty folket var vant här att självdö och för övrigt var all förbindelse
med land avbruten.
I två dygn bevakade de kammaren och varandra, och när den ena somnade in
på en stol eller soffan, tog den andra en lur med ena ögat. Men så snart
någon rörde på sig, spratt den andra upp.
På julaftonsmorgon var madam Carlsson död.
Det var för Gusten som om navelsträngen först då blivit avklippt; som om
han blivit lössliten från moderslivet och blivit en självständig man.
Sedan han lagt igen den gamlas ögon och fått psalmboken under hakan på
henne, så att munnen inte skulle falla ner, tände han i Carlssons närvaro
på ett ljus, tog fram petschaftet och lack och förseglade chiffonjén.
De kuvade lidelserna vaknade; Carlsson gick fram och ställde sig för
chiffonjén med ryggen.
-- Höllu, vad gör du för slag, pojke? menade han.
-- Jag är inte pojke numer, svarte Gusten, utan jag är bonn på Hemsö, och
du är undantagsman.
-- Jo, de ska vi bli två om! tyckte Carlsson.
Gusten tog ner en bössa från väggen; slog opp hanen, så knallhatten
syntes, trummade på kolven och röt för första gången i sitt liv:
-- Ut! Annars knäpper jag dig!
-- Hotar du?
-- Ja, när inga vittnen finns! svarte Gusten, som tycktes ha haft samkväm
med rättskarlar på sistone.
Det var besked och det förstod Carlsson.
-- Vänta du bara, tills skifte kommer, sade han och gick ut i köket.
Julafton var dyster detta år. Lik i huset och inte någon möjlighet att få
bud efter kista eller svepning; ty snön föll oupphörligt, så att strömmar
och fjärdar varken buro eller brusto; att få båt i sjön var omöjligt, ty
vattnet var en enda issörja, i vilken man varken kunde ro eller åka eller
gå.
Carlsson och Floden, som Gusten nu lät kalla sig, gingo om varandra,
sutto till bords tillsammans utan att byta ett ord. Huset var i oordning;
ingen satte arbetet i gång och alla litade på varandra så att det mesta
blev ogjort.
Juldagen föll in, grå, töcknig med snö igen. Att komma till kyrkan var
lika omöjligt som att komma någon annan stans; och Carlsson läste därför
en predikan i köket. Man kände, att man hade lik i huset, och någon
julglädje kom ej till stånd. Maten var slarvigt lagad, ingenting färdigt
i tid och alla voro missnöjda. Det låg något dovt i luften ute och inne,
och som den gamla stod lik i stugan, vistades alla i köket. Där var
alltså som en inkvartering, och när man inte åt eller drack, så sov man,
en på en soffa, en på en säng; att ta fram kortleken eller dragklaveret
föll ingen in.
Annandagen kom och gick lika tung, lika tråkig; men nu förlorar Floden
tålamodet. Inseende att dröjsmål kunde vålla svårare obehag, efter som
liket börjat förvandlas, tog han Rundqvist med sig i slöjdbon och
snickrade en kista, som sedan ströks gul; och med vad som kunde finnas i
huset sveptes den döda. Och därmed var femtedagen inne. Som nu vädret
icke visade tecken till bättring och det var utsikt att få vänta i
fjorton dagar, måste man till vad pris som helst söka skaffa liket upp
till kyrkan för att få det i jorden. Till den ändan sköts stora skötekan
i sjön och allt manfolk rustade sig till en isbåtsfärd med kälkar,
isbillar, yxor och rep. Och tidigt om sjättedagen gåvo de sig i väg på
den livsfarliga färden. Ibland gick en strömfåra öppen, och då rodde man;
så kom man till en fjärd som låg; då gällde det få båten opp på kälkarne,
och när det var väl gjort, fick man ta i och dra; värst var det i
issörjan, där årorna endast plaskade opp och ner, utan att båten kom fram
mer än några tum i sänder; ibland föredrog man att gå framför och hugga
ränna med isbillar och yxor, men ve då den, som förhögg sig och kom
utanför rännan, där ett strömdrag kunde ha ätit sig igenom den tunna
skorpan.
Det hade blivit eftermiddag, innan de givit sig tid att äta eller dricka
och sista fjärden återstod att tillryggalägga. Så långt de kunde se,
öppnade sig ett enda stort snöfält, här och där med små runda höjningar,
som voro nedsnöade kobbar; himlen var blåsvart i ostkanten och bådade
snö; kråkorna kommo flaxande utifrån och drogo åt land för att söka
nattkvist; det dånade ibland i isen, som skulle det lika sig till
töväder, och skälarne hördes böla ute till sjös. Fjärden låg öppen för
havet i östra sidan, men det syntes ingen havsvak. Misstänkt föreföll
ändå, att de tyckte sig höra alfågel »alla» utåt havsbanden, men som de
icke hört något från land på fjorton dagar, visste de ej, om fyrarna voro
släckta, men det togo de för alldeles givet mellan jul och nyår.
-- Det här går aldrig längre! yttrade Carlsson, som mest varit tyst.
-- Det ska gå, sa Flod och satte axeln mot kälken, men vi ska ta i land
på Måskläppan och ha en bit mat i oss.
Och därmed styrde man kosan på den kobbe, som låg mitt i fjärden.
Den låg emellertid längre bort än man trott och den förändrade utseende,
ju närmare man kom, men slutligen hade man den på en kabellängd.
-- Vak förut! skrek Norman, som hade utkik, håll av åt vänster!
Kälkarne svängde av åt vänster, mera åt vänster ändå, och slutligen hade
man gått runt kobben. Den hade av sista solvärmen eller av varma
bottenströmmar kringskurit sig själv och syntes oåtkomlig från alla
sidor, åtminstone på kälkarne. Skymningen föll, goda råd voro dyra och
Floden, som tagit allt befäl över manövern, uppkastade genast en
angreppsplan, så att ekan skulle stryka, sedan skjutsas ut i vaken och i
samma ögonblick alla man kasta sig i och sätta ut årorna. Och så blev
beslutat, så gjordes.
-- Ett tu, tre! kommenderade Flod; ekan sköt fart, släppte kälken
föröver, vickade till och kistan kom i sjön.
I förskräckelsen glömmer Floden och Carlsson, som voro akterom, att hoppa
i båt, medan Norman och Rundqvist räddade sig, och de blevo stående på
iskanten. Kistan var illa spikad, fylldes med vatten och sjönk, innan
någon fick besinning att tänka på annat än sig själv.
-- Nu få vi gå till prästgården genast! befallde Floden, som i dag var
mera handlingskraftig än tankeduglig.
Carlsson gjorde invändningar, men på Gustens fråga, om han tyckte det var
bättre att stå kvar på isen hela natten, hade han intet att invända,
helst han såg, att allt hopp om att nå kobben var ute.
Rundqvist och Norman kravlade sig emellertid i land, skreko och hojtade
åt kamraterna att komma efter, men Floden svarade endast med att vifta
med handen till adjö och pekade söderut i fjärden, där prästgården låg.
Carlsson och Flod vandrade en lång stund tysta; Gusten med isbillen först
för att pröva om det bar; Carlsson efter med rockkragen uppslagen, kuslig
i lynnet efter det hastiga och ömkliga slut hans hustru fått och vilket
man nog skulle kasta på honom.
När de gått en halvtimma, stannade Gusten och pustade; därpå tittade han
sig omkring på kobbar och stränder för att se, var han befann sig.
-- Nå djäveln, ha vi inte gått galet! brummade han; det var inte
Måskläppan, för den ligger där; och han pekade åt ost. Och där ha vi
Gillöga tall.
På en långsträckt ö inåt land pekade han ut en tall, som var lämnad ensam
uppe på en uthuggen skogshöjd och som, liknande en optisk telegraf med
sina två kvarsittande grenar, var ett bekant sjömärke eller landkänning.
-- Och där ha vi Trälskär.
Han talade för sig själv och skakade på huvudet.
Carlsson blev rädd, för han var icke hemma i skären och hade haft
obegränsat förtroende till Gustens vetande. Floden tycktes emellertid ha
tagit sitt bestick, ändrade kurs och satte sig i rörelse mera söderut.
Emellertid hade skymning fallit, men snön lyste ännu något litet, så att
de kunde hålla landkänningen; de talade inte ett ord, men Carlsson höll
sig tätt i spåren efter sin vägvisare.
Plötsligen stannade denne och lyssnade. Carlssons ovana öra hörde
ingenting, men Gustens tycktes vilja knipa ett svagt dån ifrån ostsidan,
där en molnvägg, tjockare och svartare än den töckenslöja, som insvepte
synranden, hade stigit upp.
De stodo stilla en stund, tills Carlsson kunde uppfatta ett sakta brus
och ett dunkande, som nalkades.
-- Vad är det? frågade han och kröp intill Gusten.
-- Det är sjön! svarte denne. Om en halv timme ha vi ostvinden här med
snötjocka, och vill det sig riktigt illa, så bryter isen upp. Då vete
hålen hur det går med oss. Raska på nu bara!
Han satte till att småspringa och Carlsson efter; snön susade om fötterna
och dånet tycktes följa.
-- Nu är det slut med oss! skrek Gusten och stannade, pekande på ett
ljus, som blixtrade fram bakom en kobbe i sydost. Fyrn är tänd, och sjön
går öppen!
Carlsson förstod ej faran, men han insåg, att det var på tok, när Gusten
var rädd.
Nu hade ostvinden fått fatt dem, så att de på ett stenkasts håll kunde se
snöväggen komma framryckande som en mörk skärm, och strax efter voro de
omvärvda av snön, som föll tätt, tätt och var svart som sot. Det blev
alldeles mörkt kring dem och fyrens ljus, som ännu ett ögonblick blekt
och suddigt som en vädersol antytt vägen för dem, slocknade slutligen.
Gusten fortsatte i starkt trav, och Carlsson följde så gott han kunde;
men han var fetlagd och kunde icke hålla jämna steg, blev andfådd, bad
Gusten sakta av, men denne hade ingen lust att offra sig, utan sprang,
sprang för livet. Carlsson tog honom i rockskörtet, tiggde och bad, att
han ej skulle löpa ifrån honom, lovade guld och gröna skogar, besvor
honom vid salighet och pina, men ingenting halp.
-- Var och en för sig och Gud med oss! svarade Gusten och bad Carlsson
hålla sig ett par steg efter, annars skulle isen brista.
Det tycktes den också göra, ty bakom dem brakade det allt mer och mer,
vad värre var, bruset nalkades nu så tydligt, att man hörde sjöarnes gång
mot kobbarne och iskanten, och de väckta måsarne och trutarne skriade
efter oväntat byte.
Carlsson flämtade och flåsade, avståndet mellan honom och Gusten ökades
och slutligen befann han sig ensam springande i mörkret. Han stannade då
tvärt, letade spår, såg inga; ropade, men fick intet svar. Det var
ensamheten, mörkret, kölden, vattnet, som kom med döden.
Uppjagad av fruktan satte han ännu en gång fart under fötterna, sprang så
att han såg, huru snöflingorna gingo baklänges, fastän de hade samma
riktning som han, och så ropade han igen.
-- Följ med vind, så kommer han väst på land! hördes en flyende röst
inifrån mörkret, och så blev det tyst igen.
Men nu hade Carlsson inga krafter kvar att springa, utan modlös lät han
farten sakta och gick, steg för steg, utan att kunna förmå sig göra
motstånd, under det han hörde sjön komma bakom sig, dånande; frustande,
suckande, som om den enkom varit ute på nattligt rovtåg.
* * * * *
Pastor Nordström hade gått och lagt sig klockan åtta om aftonen och legat
och läst Stiftstidningen, varefter han somnat in mycket tungt. Men vid
elvatiden kände han sin gummas armbåge i sidan och hörde henne kalla.
-- Erik! Erik! hörde han i sömnen.
-- Vad nu då, kan du inte vara lugn! morrade han halvvaken.
-- Lugn! Tror du inte jag är lugn!
Fruktande några långrandiga förklaringar, skyndade pastorn sig att
bedyra, det han var övertygad om lugnet, repade eld på en tändsticka och
frågade vad som stod på.
-- Det är någon som ropar i trädgårn! Hör du inte!
Pastorn lyssnade och satte på glasögonen för att höra bättre.
-- Ja, min själ gör det så! Vem... kan det vara?
-- Gå och se efter, vet jag! svarade frun och gav gubben en ny
påstötning.
Pastorn fick kalsongerna och pälsen på sig, sköt fötterna i sina
bottforer, tog ner bössan från väggen och satte på en knallhatt; skakade
ner fängkrutet och gick ut.
-- Hej, vem där! ropade han.
-- Flod! svarade en dov stämma bakom syrenhäcken.
-- Vad fan står nu på, att du kommer så här dags! Ligger gumman i
själtåget?
-- Det är allt värre än så! lät Gustens medtagna stämma. Vi ha förlorat
henne!
-- Har ni förlorat henne?
-- Ja, på sjön ha vi förlorat henne.
-- Men kom in då för all världen och stå inte här i kylan!
Gusten såg ut vid ljusskenet som ett urblåst ägg, enär han varken ätit
eller druckit på hela dagen och dessutom haft det hundgörat att springa
kapp med ostvinden. Sedan pastorn i ett andetag fått redogörelsen för
förloppet, gick han in till sin gumma, och efter en liten storm på några
minuter fick han nyckeln till ett visst skåp ute i köket, dit han förde
sin skeppsbrutne gäst. Och snart satt Gusten vid det stora köksbordet,
medan pastorn tog fram brännvin, istersmör, pressylta och bröd och satte
för den uthungrade.
Därpå rådslogs om vad som kunde göras för de strandsatta. Att gå ut i
natten och båda upp folk i mörkret var bortkastad möda; att tända eldar i
strand var farligt, emedan det kunde vilseleda fartyg, om skenet
verkligen förmådde genomtränga tjockan.
Pojkarne på kobben ansågs ingen nöd vara med, men värre såg det ut för
Carlsson. Gusten trodde sig nämligen veta, att fjärden brutit upp och att
Carlsson vore slut vid det här laget, och »det såg ut», menade han, »som
om han fått för sina gärningar».
-- Hör du, Gusten, invände pastor Nordström, jag tycker ni ha varit
orättfärdiga mot Carlsson, och jag vet inte, vad du menar med hans
gärningar. Hur såg gårn ut, när han tog vid? Har han inte arbetat upp
hemmanet åt dig? Har han inte skaffat dig sommargäster och byggt dig en
ny stuga? Och att han gifte sig med änkan, nå, hon ville ju ha'n; att han
bad henne göra testamente, det var ju inte ont i att försöka, men att hon
gjorde det kunde vara mindre välbetänkt av henne. Carlsson var en rapp
karl, och han gjorde allt vad du skulle ha velat göra, men inte kunde!
Va? -- Vill du kanske inte att jag skall fria åt dig hos änkan i Åvassa
med sina åtta tusen riksdaler? Nej, hör du, Gusten, du ska inte vara
sträng, och ser du: det finns flera synpunkter på mänskorna än din!
-- Jaja, men han tog i alla fall livet av mor, och det glömmer jag inte
på länge.
-- Å strunt, det har du glömt, när du krupit i säng med din hustru; och
om Carlsson verkligen tagit livet av henne, det är ganska ovisst. Hade
gumman till exempel tagit på sig, innan hon sprang ut om kvällen, så hade
hon inte förkylt sig. Och inte tog hon väl det så när, att han, unga
karln, fjollades med flickan. Nu tycks emellertid saken vara utspelt och
vi få se till i morgon bitti, vad som kan göras. Vi ha söndag och folket
kommer nog till kyrkan, så vi slipper båda upp dem! Gå nu och lägg dig
och var lugn, och tänk på, att den enes död är den andres bröd.
* * * * *
Följande morgon, när kyrkfolket stod på backen, kom pastor Nordström
upptågande i sällskap med Flod. I stället för att gå in stannade han i
hopen, som redan tycktes underrättad om vad som hänt. Och sedan han
förkunnat mässfall, uppmanade han allt manfolk att samlas med båtarne
nere vid prästgårdsbryggan så fort de kunde för att fara ut och bärga de
nödställda. Det förnams visserligen något knot i bakgrunden, där
utbördingen hade några ovänner från kommunalstämman, vilka föreburo, att
de icke ville undvara gudsordet.
-- Å strunt, invände pastorn, ni är inte så fasligt angelägna att höra
min spiksoppa, om jag känner er rätt. Va? Va säger du, Åvassan, du som är
så skriftlärd, så du hör, när jag kommer i botten på såpfjärdingen?
Det gick ett stilla löje genom hopen och betänkligheterna voro hävda till
hälften.
-- Vi ha för resten söndag om åtta dar och kom då, så ska jag dra er, ska
ni få se, och tag käringarne med er, så lovar jag ge dem en uppborstning
för ett halvt kvartal. Är vi ense nu att ta åsnan ur brunnen?
-- Jaa! sorlade hopen, som om de fått avlösning från sabbatsbrottet.
Och så skingrades man för att gå hem och klä om sig och gå till sjös.
Snöyran hade upphört, vinden hade gått på norden och det var kallt, klart
väder. Fjärden gick uppe, blåsvart svallande omkring de bländvita
kobbarna, när ett tiotal skötekor lade ut från prästgårdsbryggan.
Karlarne hade kommit i pälsrockar, skälskinnsluvor, medförande yxor och
draggar. Att segla var ingen tanke på, utan man hade bemannat årorna.
Pastorn satt med Gusten i första båten, rodd av fyra de styvaste
skärkarlarne och medförande båtsman Rapp som utkik och plikthuggare.
Man var allvarsamt stämd, men icke överdrivet ledsen; ett människoliv mer
eller mindre brukade sjön inte räkna så noga på.
Det gick tämligen hög sjö och det inslagna vattnet frös genast, måste
huggas upp och vräkas ut. Ibland kom en isflaga simmande, skrapade mot
båtborden, dök under och kom upp igen; ibland med infrusna vass-strån,
löv, pinnar, lösryckta från stränderna.
Pastorn satt med sin kikare och spanade åt Trälskär, där Hemsöpojkarne
sutto fångna, stundom kastande en hopplös blick utåt fjärden, där
Carlsson sannolikt låg drunknad, stundom forskande efter ett spår på de
drivande iskakorna, ett spår av en fot, ett klädesplagg eller liket
självt. Men förgäves.
Efter ett par timmars rodd nalkades man skäret. Rundqvist och Norman hade
på långt håll upptäckt undsättningsflottiljen och tänt glädjeeldar på
stranden. Och när båtarne lade till, visade de mera nyfikenhet än
rörelse, ty livsfara hade de aldrig varit i.
-- Inte så länge man har land under sig! menade Rundqvist.
Som dagen var kort, började upptagningen av ekan genast, och strax därpå
draggningen efter kistan.
Rundqvist kunde precist peka på fläcken, där hon låg, för han hade sett
mareld lysa på vattnet. Man drog varp på varp, men utan att få upp annat
än långa tångrevor med musslor och andra kräk på; man draggade hela
förmiddagen ända till middagen, men utan framgång. Folket började se
trötta ut och ledsna. Några hade gått i land för att ta sig en sup och en
smörgås eller koka kaffe, då Gusten slutligen förklarade, att han icke
vidare ansåg något kunna göras, enär strömmen sannolikt fört kistan ut på
djupet.
Som ingen var vidare angelägen om att se liket flyta upp och saken
strängt taget icke angick någon personligen, erfor man en viss lättnad
över att bli befriad från obehaget att visa sig känslolös för andras
bekymmer.
För att emellertid få ett någorlunda avrundat slut på en snöplig
ändalykt, gick pastor Nordström fram till Flod och frågade, om han ville,
att de skulle göra något för gumman. Boken hade pastorn med sig, och en
psalm kunde man väl alltid utantill. Gusten mottog med tacksamhet
förslaget, som meddelades åt församlingen.
Solen höll på att sluta sin korta bana och kobbarne lågo rosenröda i
sista belysningen, när folket samlade sig på stranden i en klunga för att
övervara den efter omständigheterna tillpassade jordfästningen. Pastorn
steg ner i en eka, åtföljd av Gusten; gick ut i akterstäven, tog upp sin
bok, satte sin näsduk mellan vänstra handens fingrar och blottade sitt
huvud, under det alla karlarne på stranden ströko av mössorna.
-- Ska vi ta 452, Jag går mot döden, kan ni den utantill? frågade
pastorn.
-- Jaa! svarades från stranden.
Och så steg sången dallrande av kölden först, sedan av rörelse över det
ovanliga i ceremonien och de gripande tonerna i den gamla psalmen, som
ledsagat så många i den sista vilan.
De sista tonerna klingade ut och ekade över vatten, mot skär, genom den
kalla luften, och det blev ett uppehåll, varunder man endast hörde
nordans sus i martallarnas barr, vågornas plask i stenarne, måsarnes skri
och båtarnes huggande i botten. Pastorn vände sitt åldriga, fårade
ansikte ut mot fjärden och solen lyste över hans kala huvud, kring vilket
de gråa hårtestarne ristades av blåsten som hänglavar på en gammal gran.
-- Av jord är du kommen, jord skall du åter varda, Jesus Kristus vår
Frälsare skall dig uppväcka på den yttersta dagen! -- Låtom oss bedja!
började han med sin djupa stämma, som kämpade mot vind och våg för att
höras.
Och så gick jordfästningen på, ut till Fader vår, och efter välsignelsen
sträckte han sin hand ut över vattnet till ett sista farväl.
Mössorna sattes på. Gusten tryckte pastorns hand och tackade honom, men
tycktes ännu ha något på hjärtat.
-- Hör nu, pastorn, jag tycker ändå att -- skulle inte Carlsson också
haft ett litet ord med?
-- Det var för två, min gosse! Men det var vackert av dig i alla fall att
tänka på honom, svarade gubben, som tycktes mera rörd än han ville.
Solen gick ner och man hade endast att skiljas, söka komma hem så fort
man kunde.
Men man ville ändå visa Floden en sista uppmärksamhet, och sedan avsked
blivit taget och alla kommit i båt, följde man honom en bit på väg, lade
så upp båtarne i linje som till skötsättning, hälsade med årorna och
ropade adjö!
Det var en hyllning åt sorgen, men också åt den unge mannen, som nu
upptogs i männens självansvariga led.
Och till rors i sin egen eka lät den nye herren till Hemsö sina drängar
ro sig hemåt, för att styra egen farkost över det nyckfulla livets
blåsiga fjärdar och gröna sund.
SKÄRKARLSLIV
BERÄTTELSER
Inledning.
Stockholms skärgård, från vilken trakt jag hämtat scenerier och motiv
till denna bok, har alltid haft en särdeles tilldragning på mig. Kanske
därför att min hemort, Stockholm och dess omgivningar, själva utgöra en
del av skärgården. Mälaren var ju ursprungligen en havsarm, som genom
vattendragen vid Södra Tälje och Stocksund vid Stockholm stod i
förbindelse med havet, och Kedjeskär, nuvarande Riddarholmen, bar, genom
sitt namn, minnet om dess äldsta natur, av ett skär, likasom man än vid
en färd genom Mälaren med dess tusenden av öar och holmar erinras om det
landskap, som blandat av land och vatten öster om huvudstaden sträcker
sig omkring sju milar ut till havet.
Hela denna sönderrivna kuststräcka vilar till allra största delen på
urformationen: gneis, granit och järnmalmer, av vilka senare man endast
funnit Utös tillräckligt rika att bearbeta. Granitvarieteten pegmatit
uppträder stundom i så stora samlingar, att den tillvaratages för
fältspatens skull, som går till porslinsfabrikerna.
Frånvaron av de yngre formationerna med deras horisontella lagringar i
ljusa lätta färgtoner förlänar skärgårdslandskapet detta drag av vildhet
och dysterhet, som åtföljer urformationen. Landskapskonturen blir av de
lösslitna, råa, oregelbundna blocken kam- eller vågformig på höjderna,
flat, kullrig, knagglig, där havet utfört sitt slipningsarbete. Gneisens
partiella skiffrighet utsätter även strandklipporna för isens
sprängningar, så att grottor, håligheter och djupa rämnor öka det vilda i
landskapskaraktären, som därigenom aldrig blir enformig såsom kalk- eller
sandstensfaläsen vid franska nordkusten. Denna vildhet avbrytes dock
bjärt av den rika jorden från kvartärperioden med morängrus och
glacial-leror, snäcksand, mossmylla och tångförvandlingar, vilkas
bördighet ofta ökas genom avfall från årtusendens storfisken, bildande
rika gyttjor på uppgrundningar, och längst ut på kobbarna av sjöfåglarnes
guano. På detta jordlager växa tall och gran, ehuru granens gotik
förlänar den inre skärgårdsnaturen dess mera framträdande karaktär, om
ock tallen är härdigare och går längst ut i havsbrynet, vridande sig på
de sista hällarne efter den mest rådande vinden.
I dalsänkorna blir ängsmarken särdeles praktfull av uppslamningar och
saltvatten, och den naturliga ängen erbjuder en rik blomsterflora med
alla det mellersta Sveriges vilda praktväxter, av vilka kanske orkidéerna
och blåvivan äro de förnämsta. I stränderna lysa fackelblomstret och
lysingen, i skogarne frodas blåbäret, på öppna hällarna lingonet, och i
mossarna är hjortronet icke sällsynt. Låglänta öar med bättre mylla
antaga en särdeles leende karaktär, genom rikedomen på lövträd och
buskar. Eken livar här med sina mjuka linjer och sitt ganska ljusa
lövverk barrträdslandskapet; och hagen, denna nordens egendomlighet, en
korsning av skog, småskog och äng, utgör kanske det täckaste man kan se,
då under en blandning av björk och barrträn hasselbuskarne bilda lövsal
över körvägen, vilken här bär namnet drog. Det är stycken av en engelsk
park man spatserar igenom, tills man stöter på strandklippan med dess
granar och tallar på vitmossa och därnedanför havsvikens sandupplag med
tångbältet. Skjuter en vik av fjärden längre in i land, är den alltid
skönt kantad med alar och rika vassbänkar.
Det är denna omväxling av dystert och leende, av fattigt och rikt, av
täckt och vilt, av inland och havskust, som gör Sveriges östra skärgård
så fängslande. Och därtill kommer att de merendels steniga stränderna
hålla vattnet så rent, genomskinligt; och även där sanden går ut i
vattnet är den så tung och så ren, att en badande icke behöver vämjas,
som han får göra vid franska nordkusten, där ett havsbad är ett
gyttjebad. Man saknar här det öppna havets flesta obehag och äger
upplandets flesta fördelar, vilket ger ett företräde åt den östra
skärgården framför den uthuggna ödsliga västkusten.
Den vilda djurvärlden företer inga rovdjur av oroande natur. Räven, lon
och lekattorna äro de grymmaste. Lysande jakttillfällen giver älgen,
vilken flyktat hitut och tagit ståndkvarter i de större öarnes kärr och
skogar. Grävlingen, haren, uttern och skälarna släppa även till sina
skinn, och harjakten på Biskopsö är berömd. Av skogens fåglar äro orren
och tjädern mycket talrika, men kunna ej jagas av infödingarne, vilka
sakna hundar av det rätta slaget och uteslutande ägna sig åt
sjöfågelskyttet, helst med bulvan (vette), varvid den strykande ejdern
icke skonas, den liggande däremot ömt omhuldas, ehuru ett och annat ägg
får lämna proviant vid en längre jakttur. Äggning i holk utövas mest mot
skraken, som tåligt låter begagna sig till värphöna.
Köttet av ejdern blir gott, om det feta skinnet flås av och fågeln blir
liggande i mjölk en natt. Det smakar då som renstek och har förlorat all
anstrykning av tran. På samma sätt behandlade bli även skrak, prack och
svärta mycket ätbara, i synnerhet om de i likhet med anden späckas med
persilja. Skärgårdens värsta rovfågel är fiskgjusen eller fiskörnen, som
anställer förödelse på gäddorna i vassvikens lågvatten. Havsörnen synes
mera sällan och jagar helst i havsbandet. Obehaglig och stundom farlig är
den ymnigt förekommande reptilen huggormen, vilken träffas såväl i
blåbärsriset som i stranden, nästan överallt, kan man säga, och hans
djärvhet ute på de yttre skären är sådan, att han resande sig på stjärten
har med hugg velat hindra fiskare att stiga ur båten. Folket skonar honom
ej, fastän de tro att han suger gift ur jorden, och någon vördnad för den
annorstädes tillbedda snoken visar skärkarlen icke.
I denna provins av omflutna orter lever nu en befolkning, som efter
förmögenhetsförhållandena kunde delas i tre klasser: de som öva jordbruk,
mest boende på de stora öarne, de som odla jord och fiska, eller
medelklassen, och slutligen de egentliga skärkarlarne, vilka mest leva på
fiske och jakt men därtill föda en ko, ett får och några höns eller så.
Jordbruket, där det kan drivas, är icke alls dåligt. Präktiga leror giva
ett gott vete och den mindre bonden har ändock alltid något spelt till
husbehov. Saltsjöbetet är berömt och smöret blir utmärkt av de kali- och
natronhaltiga strandväxterna, varförutom korna ju alltid hava det
gränslösa saltsleket att tillgå. Fårens kött blir av de snaggiga
hårdvallsstränderna fast och läckert, såsom det franska _pré-salé_ på
liknande marker.
Kommer härtill ett jämförelsevis milt klimat, som betydligt avviker från
inlandets på samma längdgrad, i så måtto att våren kommer senare, stundom
fjorton dagar efter Stockholms, så att sommargästen får uppleva två
lövsprickningar samma år, och att hösten inträder senare, emedan havet då
är uppvärmt och tjänstgör som en kalorifer. Eljes har man anmärkt en
olägenhet vid skärgårdens klimat för jordbruket, och det är den torra
försommaren och den regniga eftersommaren, varav sånings- och växttiden
blir lidande av torka men slätter- och skördetiden av regn.
Särdeles milt klimat har Nynästrakten, där murgrönan övervintrar vild och
vinet ofta mognar på spaljé.
För fiskaren eller den egentliga skärkarlen äro naturligtvis havets
frukter av större betydelse, och storfisket utgöres egentligen av
strömmingen, vilken fångas i ofantliga nät, ankrade på djuptliggande
grund (grynnor) om vår och höst. Eljes tages gädda och abborre i not,
gäddan även på stångkrok och abborren på nät. Flundrorna, av mindre
värde, fångas i nät, ålen ljustras eller narras i ryssja och mjärde.
Laken klubbas på glansis, genom vilken den slemmiga fulingen kan märkas,
där han ligger på botten. Iden blir föremål för en alldeles särskild
sport, som kallas badfisket. När vattnet på eftersommaren blir värmt i
vikarna, går nämligen iden upp att bada som det kallas. Vid denna tid
hållas utkik i uddarna från trädtoppar, och när observatorn märker, att
det lever i vattnet, varskor han kamraterna, som nu komma med sina flata
ekor från båda uddarna, årlommarna väl omlindade med ullstrumpor att icke
fisken skall skrämmas. Och så spännes nätet över vikens mun till den
verkan det hava kan.
Befolkningen i denna isolerade, väl undangömda lilla värld utan
regelbundna kommunikationer synes i flera hänseenden vara mycket blandad.
Ett beständigt urval har nämligen här alltid gjort sig självt, så att den
intelligentaste delen av ungdomen gått åt till flottan, lotsverket och
tullen. De kvarvarande stationära, lugnare andarne, hava fortsatt fadrens
rörelse, gått till Stockholm eller sökt tjänst uppåt land, ty skärgården
har icke varit någon säker plats, där familjer och jordegendom kunnat
grundas, då landet legat öppet för fienden och äganderätt och liv just
icke åtnjutit skydd av den avlägset boende rättsvårdaren. Det saknas
därför spår av lokalpatriotism, om ock invandraren har de vanliga
svårigheterna att bekämpa.
Mig synes även, att döma av ortnamn, typer och sedvänjor, såsom om
skärgården varit ett slags tillflyktsort för en del folk uppifrån land,
vilka av en eller annan orsak uppsökt ensligheten. Något egentligt
landsmål märkes ej, men en blandning av många, och många enkla seder och
rättsbegrepp från naturstadiet, tyda på att här ute, långt bort från
samhället, hopkommit en stock av osällskapliga, för ordnat samliv
svårtillgängliga friluftsälskare, eller helt enkelt praktiska motståndare
mot ordnad krigstjänst och tullväsen. Åtkomsthistorierna till vissa öar
tyckas även röra sig om kapare, märkvärdiga sjöbedrifter, även
privattjänster till kungliga personer, och jordeböckerna lära på sina
ställen icke vara riktigt säkra rörande jordens natur av krono eller
skatte.
Andra tecken finnas även, som tyda på invandringar eller kanske bara
strandhugg av finnar, estländare, ryssar och dylika österländare.
Särskilt bär man än i dag avgjord motvilja mot estländarne, dessa
skuggfigurer, gråa i sig själva, spökande fram i gråa farkoster såsom
hopslagna av gamla nerfallna plank och med rigg av lappade kolsäckar. När
en dylik flygande holländare tar i land på en kobbe, ror fiskaren gärna
ut och ser efter att elden blir väl släckt, och han vädjar hellre till
brännvinsflaskan än till bössan mot sådana havets löskemän, vilka anses,
med eller utan grund, smuggla salt till Ryssland.
Förmögna skärkarlar finnas, men många äro nära fattigdomen, och några
ytterligt fattiga, levande om vintern på saltlake, sillhuven och potatis.
Fiskarens yrke, som liknar spelarens, ger icke grund till sparsamhet. En
kupp gör honom förmögen i dag, och tron på lyckan uppstår genast med dess
farliga följder. Långt bort från rättvisans skipare har han i nödvärn sin
egen lynchlag, och av ekonomiska skäl friar han hellre än han fäller,
även i hopp att själv bli friad, när hans olycka kommer. Och överseendet
med andras förbrytelser har jag icke hört uttryckas vackrare, än då
grannarne talade om att en mördare begått ett »felsteg» en gång, då han
dränkte sin hustru.
Skärkarlen är en ensling; har långt till tingshuset, långt till kyrkan
och långt till skolan; långt till grannarna och långt till staden.
Badorten är hans närmaste civilisationscentrum, men där får han endast
lära lyx och avund mot mänskor, som han ser hålla fest i tre månader, ty
han ser icke den arbetande ledamoten, som är i staden.
I ensligheten skulle han bli tänkare, om han hade ledning, men han blir
fantast i stället, och huru skicklig han kan vara i sitt yrke, huru
klarseende i vardagslaget, blir han ett lätt rov för sina subjektiva
förnimmelser, blir »fremsynt», besynnerlig, såsom klockaren på Rånö, och
han gör felaktiga slutledningar, oftast förväxlande orsak och verkan, så
att om det fiskar gott efter att slanten är lagd under stenen, så är
slanten den mäktiga orsaken. Han är vidskeplig, och hedendomen sitter så
djupt i honom, att den kristna kyrkans symboler ännu äro för honom lika
med signerier, läsningar och trolldom.
Familjen bygger sig själv på gammal sedvänja och naturens enkla krav, där
icke ekonomisk beräkning kan medfölja som faktor. Förhållandet mellan
könen är otvunget och äktenskapet avslutas vanligen med barnet, om
flickan eljest visat sig ordhållig och böjd för familjs grundande. Är så
icke förhållandet, uppstå understundom svåra förvecklingar, vilka kunna
sluta med barnets totala försvinnande och andra ledsamheter, vilka komma
till hela världens kännedom utom länsmannens, vilken för övrigt ingenting
kan göra åt saken, där vittnen icke kunna framskaffas.
Börjar det brista i familjebanden långt borta från grannar och tvingas
starka lidelser länge, inträffa stundom hemska utbrott av naturkrafterna,
då den vid död och fördärv vande skärkarlen icke räknar så noga med
medlen. Då uppföras därute tysta sorgespel, om vilka man endast får höra
antydningar, och varom jag glunkat något i ett par av dessa berättelser.
Då springa blodsband sönder, förbjudna hägn överhoppas, naturen griper
med hård hand vad han kommer över, och för hungern och kärleken existera
icke längre hänsyn eller lagar.
Det ljusa, leende i skärkarlens liv, när det gestaltar sig ljust, har jag
i förra delen, Hemsöborna, skildrat; i denna del har jag givit
halvskuggorna; möjligen kan jag komma längre fram under för litteraturen
ljusare förhållanden att ge själva slagskuggorna, som måste finnas för
att ge bilden fullfärdig!
Holte i Danmark, september 1888.
_Författaren._
Den romantiske klockaren på Rånö.