Ändrade förhållanden och ändrade
meningar; jordbruket går ner och
gruvdriften blomstrar.
Carlsson var icke mannen, som lät obehagliga förnimmelser inverka på sig
mer än han ville, utan han hade kropp att ta skurarne, skaka sig och låta
det rinna av. Sin ställning som gårdsägare hade han vunnit genom
duglighet och vetande, och att madam Flod tog honom till man, var lika
mycken vinst för henne som för honom, trodde han. Emellertid, sedan
bröllopsoset dunstat av, började Carlsson bli mindre ivrig, säker som han
gjorde sig om giftorätt och arv, alldenstund man kunde vänta barnet om
ett par månader. Tanken på att göra sig till herre hade han övergivit, då
han såg att det inte gick; utan i dess ställe lagade han sig till att
göra storbonde. Drog en präktig ulltröja, satte på sig ett massivt
förskinn och anlade sjöstövlar. Tillbragte mycken tid vid
chiffonjéklaffen, där hans älsklingsplats var; läste bladen, skrev och
räknade mindre än förr, övervakade arbetet med pipa i munnen samt visade
ett tynande deltagande för jordbruket.
-- Jordbruket går ner, sade han, det har jag läst i bladen; och det är
billigare att köpa sin säd!
-- Han sa annat förr, menade Gusten, som höll noga reda på allt vad
Carlsson sade och gjorde, men inskränkte sig till ett slött
underkastande, utan att dock inträda som son åt inkräktaren.
-- Tiderna förändras och vi med dem! Jag tackar Gud för var dag jag blir
klokare! svarade Carlsson.
Samtidigt började han besöka kyrkan om söndagarne, deltog i allmänna
frågor och blev vald till kommunalnämnden. Därigenom kom han i närmare
beröring med pastorn och fick uppleva den stora dagen att få säga du till
honom. Det var en av hans äregirighets största drömmar och han tröttnade
inte på ett helt år att tala om på gården vad han sade och vad Nordström
svarade.
-- Hör du, Nordström lella, sa jag, den här gången ska du låta mig råda!
Och då sa Nordström: Carlsson, sa han, du ska inte vara halsstarrig,
fastän du är en klok karl, och en förståndig karl, sa han.
Därpå följde en mängd kommunala bestyr, bland vilka brandsyn var den mest
omtyckta. Det var att resa omkring på socknens bekostnad och dricka
kaffehalvor hos bekanta. Även riksdagsmannavalet, som dock ägde rum långt
upp i land, hade sina förförelser och sina små efterslängar, som kändes
ända ut i skären. Vid valtiden och även eljes ett par gånger om året kom
baronen ut med jaktherrar och ångbåt, och då betaltes femtio kronor för
jakträtten på ett par dagar; punsch och konjak rann i nätter och dagar,
och man skildes från jägarne med den rotade meningen, att det var
schangtilt folk.
Carlsson kom sålunda upp och blev ett ljus på gården: en myndighet med
högre förstånd om saker, som de andra ej begrepo. Men det fanns en svag
punkt kvar, och som han kände stundtals: han var uppe från land och var
ingen sjökarl.
För att utplåna denna sista rangskillnad syntes han börja lägga sig mer
ombord med sjösakerna och visade stor lust för sjön. Skurade upp en bössa
och for på jakt; deltog i notdragning och skötsättning, samt vågade på
längre segelfärder.
-- Jordbruket går ner och _vi_ måste forcera fisket, svarade han hustrun,
när hon med oro såg kreatur och åker falla i vanhävd.
-- Framför allt fisket! Fisket för fiskaren och jorden för jordbrukaren!
förkunnade han, numera oemotståndligt, sedan han av skolläraren på
kyrkstämman lärt sig lägga sina ord »pallementarist».
Visade sig någon brist i behållningen, så fick man hugga ved.
-- Skogen skall gallras, om den ska bli mogen! Så säger åtminstone den
rationelle lanthushållaren; jag vet _inte_, jag.
Och när Carlsson inte visste det, hur skulle då de kunna veta det!
Rundqvist fick jordbruket sig överlåtet, Clara kreaturen. Och Rundqvist
lade åkern i gräsvall och sov middag till frukost på dikesrenarne, sov
middag till aftonvards i buskarne och kastade stål över korna, när de
inte mjölkade.
Gusten hölls på sjön ändå mer än förr och återknöt det gamla
jägarförbundet med Norman. Intresset, som ett ögonblick satt alla armar i
rörelse, hade fallit bort; att arbeta för en annan muntrade icke vidare,
och därför gick det hela lojt, men lugnt, sin stilla gång.
Frampå hösten, ett par månader efter bröllopet, inträffade emellertid en
händelse, som verkade likt en kastvind på Carlssons farkost, nyss utlupen
med fulla segel. Hustrun kom nämligen ner med ett dödfött, alldeles för
tidigt fött foster. Omständigheterna voro dessutom oroande och läkaren
förklarade bestämt, att nu var det slut: inga barn mer!
Det var ödesdigert för Carlsson, ty nu hade han endast till utsikt för
framtiden att komma på undantag. Som gumman därtill var krasslig efter
förlossningen, hotade denna förändring i hans ställning att inträda förr
än drömt var. Gällde sålunda att väl begagna tiden, göra sig vän av den
orätta mammon, samla i ladorna och tänka på morgondagen.
Nu blev det nytt liv i Carlsson. Åkerbruket skulle i hast upphjälpas;
varför, det angick ingen. Timmer fälldes, för det skulle byggas en ny
stuga; varför, det behövde han inte skriva någon på näsan; jägarvurmen
måste i hast stävjas hos Norman, som än en gång lockades från sin vän;
och Rundqvist fångades in och blåstes upp med ökade förmåner. Det
plöjdes, såddes, fiskades och timrades, varunder de kommunala bestyren
fingo ligga nere.
Samtidigt slog sig Carlsson på husligt liv; satt inne hos sin gumma och
läste ibland ett ord för henne ur den Heliga Skrift eller ur psalmboken;
talade till hennes hjärta och vädjade till hennes ädlare känslor, utan
att rätt kunna förklara sig, vart han ville hän. Gumman tyckte om att ha
sällskap och höra någon prata, så att hon satte värde på dessa små
uppmärksamheter utan att vidare fästa något avseende på vad dessa
dödsberedelser kunde innebära.
En vinterafton, när viken låg, fjärdarne voro ofarbara och man varit
instängd fjorton dagar, utan att kunna hälsa på en granne, utan att få
ett brev eller en tidning; då ensamheten och snön låg tyngande över
sinnena och den korta dagen endast tillät obetydligt med arbete, hade
folket samlats i köket och Gusten med dem. Elden brann i spisen och
pojkarne sutto och byggde på not; flickorna spunno och Rundqvist satt och
slöjdade spadskaft. Snön hade fallit hela dagen och gick redan över
fönsterrutorna, så att det såg ut som ett likrum inne i köket, och varje
kvart måste en karl ut och skotta från dörren, så att man inte skulle
snöa in och inte kunna komma till ladugården att mjölka och nattfodra.
Nu var det Gustens tur att gå och skotta; med oljerocken och sydvästen
över sin tröja och uttermössa lagade han sig att komma ut; bände upp
farstudörren, mot vilken drivorna lagt sig och stod ute på backen i yran.
Luften var svart, snöflingorna voro gråa som malar, stora som hönsfjädrar
och singlade ner oupphörligt, oupphörligt, lade sig tyst på varandra,
lätt först, tyngre sedan, packade sig och växte. Det gick redan upp på
stuguväggen ett gott stycke och endast i fönsternas övre kant skimrade
ljusen inifrån igenom. Gusten såg, att det lyste ifrån stugan, där han
visste att modern och Carlsson voro inne. En hastigt påkommen nyfikenhet
förledde honom att pilla ner den övre snön, så att han fick ett kikhål,
och stigande upp på drivan kunde han titta in i rummet. Carlsson satt som
vanligt framför chiffonjéklaffen och hade ett stort papper framför sig,
ovantill tryckt med en stor blå stämpel, som såg ut som ritningen på en
riksbankssedel; med pennan lyftad i högsta hugg syntes han tala för
gumman, som stod bredvid, färdig att lämna henne pennan till någon
skrivning. Gusten satte örat till rutan, men han hörde bara ett mummel
för dubbelfönsternas skull. Bra gärna ville han dock ha reda på vad som
försiggick, ty han anade, att det rörde honom på det närmaste, och han
hade lärt sig, att det var viktiga saker, som kunde avgöras, när man
skrev på tryckt papper.
Sakta öppnade han farstudörren, sköt av sig halmskorna och kröp upp för
trappan, tills han kom upp på övre farstugolvet. Där lade han sig på
magen och med huvudet hängande ner mot dörren kunde han höra vad som
talades inne i stugan hos modern.
-- Anna Eva, förkunnade Carlsson med en ton mellan kolportörens och
kommunalmannens, livet är kort och döden _kan_ komma över oss, innan vi
veta det. Vi _måste_ därför vara betänkta på att gå hädan, antingen det
nu sker i dag eller i morgon, det är _alldeles_ detsamma! Skriv därför nu
så gott först som sist.
Gumman tyckte inte om att höra så mycket om döden, men Carlsson hade nu i
månader inte talat om annat, så att hon endast hade ett lamt motstånd att
sätta mot det talet.
-- Ja, men sir Carlsson, alldeles detsamma är det inte mig, om jag dör i
dag eller om tio år, och jag kan leva länge än.
-- Asch, jag har inte sagt att du _ska_ dö, jag har bara sagt, att vi
_kan_ dö, och om det sker i dag eller i morgon eller om tio år, det är
alldeles detsamma, då det ändå ska ske! Skriv bara!
-- Ja, men det förstår jag inte, strävade gumman emot, som om döden ville
komma och ta henne, det kan väl inte...
-- Jo, men det är alldeles detsamma, när det ändå ska ske! Kanske det
inte är så! Jag vet inte, jag! Skriv i alla fall!
Det var som att lägga ett rep om halsen och dra till, när Carlsson kom
med sitt: Jag vet inte, jag, och gumman kunde inte reda sig längre, utan
gav efter.
-- Nå, vart vill han komma nu? frågade hon uttröttad och uttråkad av det
långa talet.
-- Anna Eva, du ska tänka på dina efterkommande, ty sådan är människans
första plikt; och därför ska du skriva.
I detsamma öppnade Clara på köksdörren och frågade utåt efter Gusten, som
icke ville röja sig och därför förblev tyst utan att dock kunna höra vad
som följde inne i stugan.
Clara gick tillbaka in och Gusten klättrade ner, stannade utanför
stugdörren och hörde de sista avgörande orden från Carlsson, vilka läto
honom sluta till, att skrivningen var verkställd och ett testamente
uppsatt.
När han kom in i köket igen, såg folket, att det var något med honom. Han
talade i förtäckta ordalag om att han skulle knäppa en räv, som han hört
skrika, om att det vore bättre att gå till sjös än sitta hemma och låta
lusen äta sig, att lite vitt ibland fodret kunde ge kampar kurage, men
också sätta döden på dem, om det blev för mycket.
Carlsson var däremot vid kvällsbordet ytterst människovänlig,
underrättade sig om Gustens arbetsplaner och jaktavsikter, tog fram
timglaset och lät den vita sanden rinna, ty, sade han, »minuterna äro
dyra; låtom oss ock äta och dricka, ty i morgon skola vi dö! Tjo!»
Gusten låg länge vaken om natten, och många mörka tankar och svarta
planer korsade sig i hans huvud; men han var ingen stark själ, som kunde
ändra omständigheterna efter sitt sinne, sätta om tankar i handling, utan
när han tänkt igenom en sak, lämnade han den såsom fullbordad.
Efter att ha sovit några timmar och drömt om andra saker, var han lika
glad igen och lät udda vara jämnt, litande på att med dag skulle komma
råd, att rättvisan väl skulle ha sin gång och mera sådant.
* * * * *
Våren kom igen, svalorna reparerade sina bon och professorn kom
tillbaka.
Omkring hans stuga hade Carlsson under årens lopp röjt en trädgård,
planterat syrener, till vilka han hämtat skott och ympar från
prästgården, fruktträn och bärbuskar, sandat gångar och anlagt bersåer.
Det började därför se herrskapslikt ut på gården. Och ingen kunde neka,
att utbördingen dragit in trevnad och välstånd med sig, att han fått
kreatur och åker i hävd, hus och stängsel i stånd; till och med priset på
fisken hade han drivit upp i staden och inrättat sig med ångbåten, så att
de långa tidsödande stadsresorna icke mer behövde göras.
Nu, när han slappade av och var trött samt hölls med bygget på sin stuga,
så klagade man.
-- Gå på ni själva, nu, får ni se hur gott det är! svarade Carlsson. Var
och en för sig och Gud med oss alla!
Och han hade nu sin stuga under tak, började anlägga trädgård och
plantera omkring den, väga och röja. Och han hade byggt sin stuga med en
viss smak, så att den skämde ut de andra. Den hade bara två rum och kök
nere, men den såg ändå ståtligare ut än de gamla stugorna på gården, man
kunde inte säga, vad det låg i. Om han rest takstolarne i höjden och
låtit takskägget springa långt ut över väggen; eller om det låg i att han
sågat »krucifixer» i täckbrädena, eller om det var verandan, som han satt
upp framför dörren med några trappsteg. Där var inga dyrbarheter, men det
såg ändå litet villaaktigt ut. Röd var hon som en ko, men knuttimret var
svart i ändarne och panelat; fönsterbrädena voro vitstrukna och verandan,
ett lätt tak på fyra stolpar, var blåmålad. Och så hade han haft förstånd
att välja plats, alldeles under bergroten och så att två gamla ekar
råkade stå mitt framför, ungefär som början till en påtänkt allé eller
park. Och när man satt på verandan, hade man deri vackraste utsikten:
viken med vassarne, den långa gröna källängen och en sänka genom
kalvhagen, så att man såg båtarne längst bort i sundet.
Gusten gick och blängde på allt detta, önskade det ogjort och såg det an
som på en geting, vilken hålls med att slå fast sitt näste under
takstolarne och som han gärna ville krafsa bort, innan den lagt ägg och
kanske blir kvar med sin avkomma. Men han hade inte kraft att ta dän
honom, och därför blev han sittande.
Gumman var krasslig och tyckte, att allt var bra som det gick, och i
förkänslan av det rammel, som skulle uppstå, när hon gått all världens
väg, såg hon icke ogärna, att hennes man, för det var han i alla fall,
skulle ha ett tak över huvet och inte gå som en stackare. Hon förstod
inte rättssakerna, men hon hade en aning om, att allt icke var rätt
tillgånget med bouppteckning, arvskiften och testamenten, men det fick
bli sedan, bara hon slapp ifrån det, och någon gång skulle det bryta
löst, om inte förr, så den dagen, när Gusten måste tänka på att gifta
sig, och några sådana tankar torde någon ha satt i huvet på'n, för han
var inte sig lik mer, utan gick och såg vurmig ut.
En eftermiddag i slutet av maj stod Carlsson i sitt nya kök och murade på
spisen, då Clara kom och ropade honom:
-- Carlsson, Carlsson, professorn har kommit ut med en tisk herre, som
söker honom!
Carlsson fick av förskinnet, torkade händerna och gjorde sig i ordning ta
emot, nyfiken vad det ovanliga besöket kunde gälla.
Kommen ut på verandan stötte han på professorn, som medförde en herre i
långt svart skägg och som såg skarp ut.
-- Direktör Diethoff vill tala till Carlsson, sade professorn och visade
med en gest på sitt sällskap.
Carlsson borstade av en sittplats på verandans bänk och bjöd sitta.
Direktören hade inte tid att sitta, utan frågade på stående fot, om
Rågholmen kunde få köpas.
Carlsson undrade till vad ändamål, ty holmen var kanske tre tunnland stor
med bergknallar, lite granskog och endast obetydligt fårbete.
-- Till industriellt ändamål, uppgav direktören och frågade, vad den
kostade.
Carlsson var villrådig och bad om betänketid, tills han kunde utlura, vad
det var som gav holmen dess oväntade värde. Men det var icke direktörns
mening, att han genast skulle få veta det, utan han upprepade än en gång
sin fråga om vad holmen kostade och tog åt bröstfickan, där en tjock
ansvällning, synlig genom klädet, antydde, att här fanns moltum!
-- Å, den kan väl inte vara så dyr, menade Carlsson, men jag måste tala
vid gumman och sonen först.
Och så sprang han ner till stugan; blev borta en bra stund och kom igen.
Nu såg han brydd ut och tycktes ha svårt att komma fram med sin
anhållan.
-- Säg själv, direktören, vad han vill ge, klämde han slutligen fram.
Nej, det ville inte direktören.
-- Nå, om jag säger fem, så tycker herrn väl inte det är för mycket, fick
Carlsson fram med andan i halsen och svetten i pannan.
Direktör Diethoff öppnade rocken, tog fram plånboken och lade fram tio
stycken hundrakronor.
-- Här är ett så länge i hand och de fira kommer på höst. Är det rätt?
Carlsson höll på att dabba sig; men gjorde våld på sina översvallande
känslor och svarade tämligen lugnt, att det var rätt, oaktat han bara
menat fem hundra kronor, men fått i tusen. Därpå gick man ner till gumman
och sonen för att underteckna köpekontraktet och kvittera summan.
Carlsson blinkade och grinade åt de båda kompanjonerna, att de skulle
hålla med, men de förstodo ingenting.
Slutligen tog gumman på sig glasögonen och läste, efter att ha skrivit
under.
-- Fem tusen! skrek hon. Vad i allan dar, men Carlsson sa ju hundra.
-- Sa jag! tyckte Carlsson. Nej, du hörde orätt, Anna Eva. Kanske jag
inte sa tusen, Gusten? Här blinkade han alldeles rysligt, så att
direktören såg det.
-- Ja, nog _tyckte_ jag han sa tusen! höll Gusten med så gott han kunde.
Skrivningen var över och direktören förklarade nu, att han ämnade för
sitt bolags räkning ta upp en fältspatgruva på Rågholmen.
Ingen visste, vad fältspat var, och ingen hade nånsin tänkt på den
skatten, utom Carlsson, som nog hade haft sina tankar ditåt, men saknat
kapital, drog han till med.
Direktören omtalade då, att fältspat var en röd stensort, som nyttjades
på porslinsfabriker. Om åtta dar skulle förvaltarens hus, som redan var
beställt på snickerifabriken, vara uppsatt, om fjorton skulle
arbetarkasernen av trä stå på sin plats och med trettio man skulle
arbetet vara i gång.
Och därmed reste han.
Det hade kommit så hastigt över dem, detta guldregn, att de inte hade
haft tid att uträkna alla följderna. Tusen kronor på bordet, fyra tusen i
höst, för en värdelös kobbe; det var för mycket på en gång. Och därför
sutto de hela aftonen i endräkt och spekulerade över vad som kunde falla
på dem oberäknat. Naturligtvis finge man sälja fisk och andra produkter
åt så många arbetare och förvaltarn, ved också, det var ingen fråga om
det; och så kom direktören ut, kanske med familj, och ville bo där på
sommarnöje; och då kunde man naturligtvis sätta upp hyran åt professorn,
och Carlsson kunde kanske få hyra ut sin stuga åt någon och det skulle
bli så bra alltsammans.
Carlsson lade själv in pengarne i chiffonjén och satt vid klaffen halva
natten för att räkna.
* * * * *
Under den vecka, som följde, gjorde Carlsson täta Dalaröbud, återkom med
snickare och målare och höll små mottagningar på sin veranda, där han
ställt ut ett bord, vid vilket han satt och drack konjak och rökte pipa,
övervakande arbetet, som nu framskred med stark fart.
Sålunda märktes snart tapeter i alla rum ända ut i köket, där också en
Bolinderspis murades in; fönsterna förseddes med gröna utanluckor, som
lyste på långa håll, verandan ströks om och blev vit och rosenröd samt
fick en blå och vitrandig bolstervarsgardin åt solsidan; och runt om gård
och trädgård sträckte sig ett staket av spjälor, gråmålade och med vita
knoppar. Folket stod långa stunder och gapade på härligheten, men Gusten
stod helst på avstånd bakom en knut eller en tät buske och mottog sällan
eller aldrig inbjudningen till Carlssons veranda.
Det var en av Carlssons drömmar, drömda i riktigt klara nätter, att sitta
som professorn på en veranda, självsvåldigt lutad bakåt, läppja på ett
konjaksglas med fot, se på utsikten och röka en pipa -- cigarr hellre,
men det var för starkt för honom ännu.
Och han satt där en morgonkvist åtta dagar senare och hörde en ångbåt
blåsa i sundet utanför Rågholmen.
-- Nu kommer de, tänkte han, och som patron på stället ville han vara
schangtil och ta emot dem.
Därför gick han ner i stugan och klädde sig, skickade efter Rundqvist och
Norman, att de skulle komma och följa honom till Rågholmen och ta emot de
främmande herrarne.
Om en halv timme lade ekan ut ur hamnen och Carlsson satt till rors.
Pojkarne fingo då och då en påminnelse om att ro i takt, så att man kom
fram som folk.
När de krökt om sista udden och sundet öppnade sig, på ena sidan
begränsat av Storön och på den andra av Rågholmen, tedde sig en praktfull
anblick för dem. Till ankars i sundet låg en ångbåt, prydd med flaggor
och signaler, och mellan båten och land gingo små jollar med matroser i
blåa och vita tröjor. Uppe på strandklippan, som lyste rosenröd av den
blottade fältspaten, stod en klunga herrar och ett stycke ifrån dem en
musikkår, vars mässingsinstrument gåvo en praktfull tavla mot de svarta
granarna.
Våra roddare från Hemsö undrade, vad man kunde skaffa däruppe, och rodde
i skjul för klippan för att kunna komma så nära som möjligt och se och
höra. Ett, tu, tre, just som de lågo inunder samlingsplatsen, hördes ett
susande i luften som om tolvhundra ejdrar flugit upp, därpå ett dån, som
om det kommit inifrån berget, och så ett krasande, som om hela holmen
spruckit.
-- Vad hålen! var allt vad Carlsson hann säga, ty i nästa ögonblick kom
ett stenregn plumsande omkring båten, efterföljt av ett grusregn och så
ett hagel av småsten.
Och så talade en röst uppe på berget; talade om storslöjd och näringar,
ackumulerat arbete och så något utländskt, som inte Hemsöarne förstodo.
Rundqvist trodde, att det var en predikant, och tog mössan i hand, men
Carlsson förstod, att det var direktionen, som talade.
-- Ja, mina herrar, slutade direktören, vi ha mycket sten här framför
oss, och jag slutar mitt tal med att önska, det de alla må varda bröd!
-- Bravo!
Och så blåste musiken upp en marsch. Herrarne kommo nertågande till
stranden, alla bärande små stenbitar i handen, som de fingrade på under
skratt och stoj.
-- Vad gör ni där med båten! skrek en herre i flottans uniform åt
Hemsöarne, som vilade på årorna.
De visste inte, vad de skulle svara, men hade inte trott, att det var
farligt att titta på ståten.
-- Hm! Det är patron Carlsson själv ju! upplyste direktör Diethoff, som
kommit fram. Det är ju vår värd på stället, presenterade han. Kom och ät
frukost med oss nu!
Carlsson trodde inte sina öron, men övertygades snart om att bjudningen
var allvar, och snart satt han på ångbåtens akterdäck vid ett dukat bord,
som han aldrig sett maken till. Han hade krusat först, men herrarne voro
så ofantligt gemena och tilläto icke, att han tog av sig förskinnet en
gång. Men Rundqvist och Norman fick äta i förn med manskapet.
Aldrig hade Carlsson tänkt sig paradiset härligare. Mat som han inte
visste namn på och som smälte i mun likt honing, mat som rev opp i halsen
alldeles som en sup, mat i alla färger; och sex glas stodo framför hans
och alla de andra herrarnes platser; och det dracks viner som var som att
lukta på ett blomster eller kyssa en flicka, viner som stack i näsan, som
kittlade i benen och som narrade en att skratta. Och under allt detta
blåste musiken så ljuvligt, så att det kvillade i näsroten, som om en
ville gråta, ibland så det frös om tinningarne, och emellanåt gjorde det
så gott i hela kroppen så en ville dö.
Och när allt var till ända, talade direktören för värden på stället,
berömde honom för att han hedrade sitt stånd och icke övergav
modernäringen för en osäker vinning på andra områden, där nöden gick arm
i arm med lyxen. Och så skålade de med honom. Carlsson visste inte, när
han skulle skratta eller vara allvarsam, men han såg herrarne skratta,
när han tyckte att det sades något mycket allvarsamt, och då skrattade
han med.
Efter frukosten skulle bjudas kaffe och cigarrer och man reste sig från
bordet. Carlsson, ädel som en lycklig, gick fram i förn för att se efter
om pojkarne fått något, då direktören kallade på honom och bad honom
stiga in i hytten ett ögonblick.
Då de kommit in, förelade herr Diethoff honom ett förslag, att han, för
att konsolidera sin ställning och kunna uppträda vid förefallande behov
med mera auktoritet bland arbetarne på holmen, skulle teckna sig för
några aktier.
-- Ja, si det förstår jag mig inte på, menade Carlsson, som hade litet
lukt på affärskutymer och visste, att man aldrig skulle avsluta några
köp efter att ha druckit.
Men direktören släppte honom icke och efter en halv timme hade Carlsson
fyrtio aktier à hundra kronor i Fältspats-Aktiebolaget Eagle samt
uttryckligt löfte på att bli revisorssuppleant. -- Carlsson bad honom
skriva upp ordet! -- Inbetalningarne talades inte om; de skulle gå »pö om
pö» och à konto.
Därpå dracks kaffe och konjak och punsch och bilinervatten, så att
klockan blev sex, när Carlsson skulle i båt.
Vid debarkeringen fick han fallrep, vilket han ej förstod, utan tryckte
han alla matrosernas händer, som stodo vid trappan och bad dem hälsa på,
när de kommo i land.
Och med sina fyrtio aktiebrev med vidhängande kuponger lät han ro sig
hem, sittande vid roret med en regalia i mun och en korg punsch mellan
knäna.
När han kom hem, svällde han av salighet, bjöd på punsch ända ut i köket,
visade aktiebreven, som sågo ut likt jättestora riksbankssedlar; ville
bjuda ner professorn och bemötte de andras invändningar däremot med att
han var revisorssuppleant och kunde vara lika så god som en tisk
musikant, som inte var någon lärd och inte heller därför någon riktig
professor. Han hade bålstora planer; ville grunda ett enda stort
strömmingssalteribolag för skärgården, inkalla tunnbindare från England,
befrakta fartyg med salt direkt från Spanien! I samma andedrag talade han
om modernäringen, dess representanter och framtid, uttryckte sina
farhågor och förhoppningar. Man drack hans punsch och insvepte sig i
tobaksmoln och glada hägringar om Hemsös lysande framtid.
Carlsson var uppe på tinnarna och han fick svindelanfall. Modernäringen
blev satt i bakgrunden, och besöken på Rågholmen blevo dagliga. Han
gjorde bekantskap med förvaltaren och satt på hans veranda och drack
konjak med bilinervatten, under det arbetarne åsågos knacka stenar för
att få ut kvartsådrorna, som utgjorde det svåraste hindret för hela
bergets utskeppande på en eller ett par gånger. Förvaltaren var en för
detta gruvbas, som hade nog förstånd att stå väl med aktieägaren och
revisorssuppleanten och som ägde tillräcklig insikt att fatta, huru länge
affären skulle kunna gå.
Men gruvdriftens iståndkommande hade även sitt lilla inflytande på
Hemsöbornas fysiska och moraliska välbefinnande, och närvaron av trettio
ogifta arbetare började visa sina verkningar.
Lugnet var stört. Det sköt och dundrade hela dagen från berget; ångbåtar
visslade i sundet; jakter kommo, lade till och spydde massor med sjöfolk
i land. Om aftnarne anlände arbetare upp till gården; slogo lovar kring
brunnen och ladugården; falkade efter flickorna; ställde till dansar;
söpo med pojkarne och slogos emellanåt. Folket svirade om nätterna och om
dagarne var det ingen ordning med dem; sovo på ängarne, stodo och nickade
framför spisen. Och litet emellan kom förvaltaren på besök. Då skulle
kaffepannan på, och som man inte kunde bjuda den herrn på brännvin, så
måste det alltid finnas konjak i huset. Men man fick sälja fisk och smör,
och pengar strömmade in, så att det levdes flott, och kött kom oftare på
bordet än förr.
Carlsson började bli fet och gick i ett litet halvrus dagen om, dock utan
att bli överlastad, och sommaren förflöt som en enda lång fest för honom,
som delade tiden mellan kommunala värv, gruvdrift och naturförsköningar
hemma kring knutarne.
Han hade nu på hösten varit ute på brandsyn i åtta dagar och kom hem en
tidig morgonstund, då han mottogs av gumman med den oroande
underrättelsen, att det måste ha hänt något ute på Rågholmen. Där hade
nämligen varit tyst i fyra dygn; inte ett skott var lossat och inga
ångbåtsvisslor hade hörts. Folket hemma på ön hade varit sysselsatt med
tröskning, så att ingen haft tid att besöka gruvan. Förvaltaren hade icke
heller varit synlig, och arbetarne hade upphört att dra kring ön om
kvällarne. Det måste sålunda ha hänt något. För att utröna detta, lät
Carlsson spänna för, som han kallade det, när han skulle låta ro sig till
gruvan. Ekan hade han låtit stryka vit med blå rand, och för att få ett
mera patronaktigt utseende, när han satt till rors, hade han skaffat sig
en talja av en gammal gardinkordong, så att han kunde sitta rak och
styra, varförutom han inövat Rundqvist och Norman i båtsmansrodd, så att
det såg ståtligt ut, när han kom farande.
Färden gjorde de raskt, sporrade av nyfikenhet och ängslan, och när de
kommo i höjd av Rågholmen, förvånades de över den ödslighet, som där
rådde.
Där var tyst som i graven och ingen människa syntes till. De stego i land
och klättrade bland stenflisen upp till gruvan. Förvaltarens stuga var
borta; alla verktyg och redskap sin kos; endast kasernen, som skjulet
kallades, stod på sin plats, men utrymd och spolierad, så att allt som
löst varit var borttaget: dörrar, fönster, bänkar, lavar.
-- Jag tror rent av, att de ha packat in! menade Rundqvist.
-- Det ser så ut! genmälde Carlsson och lät spänna för igen, men denna
gång till Dalarö, där han måste ha brev liggande på posten.
Och mycket riktigt, där låg ett stort brev från direktören, som
förkunnade, att bolaget upphört med sin verksamhet i anseende till
råvarans otjänlighet. Och alldenstund Carlssons fordran å fyra tusen
kronor utjämnades mot de fyrtio aktier han tecknat och underlåtit
inbetala, förefanns inga ouppgjorda affärer mera mellan bolaget och
merbemälte Carlsson och konsorter.
-- Alltså kuggad på fyra tusen, tänkte Carlsson. Nå, man får vara nöjd.
Och med sin sjöfågelsnatur, fastän han var från land, ruskade han på sig
och var lika torr igen, och än torrare kände han sig, då han läste i ett
postskriptum, att all kvarlåtenskap tillfölle Hemsö, om de hade lust att
bortföra den.
Litet hopsjunken hemkom Carlsson efter den färden, berövad en massa
pengar och sin ärofulla titel. Gusten ville lägga lök på laxen och riva
upp i saken, men Carlsson strök över alltsammans med en gest:
-- Asch, det var visst värt att tala om. Det var då rakt inte något att
tala om.
Men dagen efter var han i full verksamhet med sina tre man och stora
»landjan» att hämta bräder och tegel från Rågholmen. Och innan man visste
ordet av, hade han rest sig en sommarhydda på ett rum och kök nere vid
sundet på en plats, som ingen tänkt på, men varifrån man hade utsikt både
över byn och fjärden.
Sommaren var förbi och dess luftiga dröm. Vintern stundade, och luften
blev tyngre, drömmarne mörkare och verkligheten antog ett nytt utseende,
ljusare för somliga, mera hotande för andra.