Drängen lägger trumf på bordet, blir herre
på täppan och kröker till ungtupparna.
Braxen lekte, enen rykte, häggen gick i blom och Carlsson sådde vårråg i
den bortfrusna höstsäden, slaktade ner sex kor, köpte torrt stallhö åt de
andra, så de kommo på benen och kunde släppas i skogen; han rustade och
han ordnade, han arbetade själv som ett par, och han hade en förmåga att
sätta folk i gång, som trotsade allt motstånd.
Född på ett bruk i Värmland, av tämligen obestämda föräldrar, visade han
redan tidigt en avgjord olust för kroppsarbete, men däremot en otrolig
uppfinningsförmåga i att undkomma denna ledsamma följd av »syndafallet».
Driven därjämte av ett begär att få se och känna alla sidor av mänsklig
verksamhet, förblev han icke onödigt länge sittande på ett ställe, utan
så snart han inhämtat vad han ville, sökte han ett nytt verksamhetsfält,
och på sådant sätt hade han ifrån smedsyrket gått över till jordbruket,
prövat stalltjänst, stått i handel, varit trädgårdsdräng,
järnvägsarbetare, tegelslagare och slutligen kolportör. Under alla dessa
förvandlingar hade han förvärvat en böjlighet i lynnet och en förmåga
att finna sig med alla förhållanden och alla slags mänskor: att förstå
deras avsikter, läsa deras tankar, gissa deras hemliga önskningar. Han
var med ett ord en förmåga över sin omgivnings ståndpunkt; och hans
mångahanda kunskaper gjorde honom mera skicklig att styra och ordna ett
helt än att lyda en underlägsen och inpassas som ett hjul under vagnen,
som skulle draga honom.
Inkastad genom en slump på sin nya plats, insåg han genast, att han kunde
bli till nytta, att han ägde förmåga bringa inkomster ur det nu
värdelösa, att han snart skulle bli uppskattad därför och slutligen
oumbärlig. Han hade sålunda fått ett fast mål för sina strävanden, och
att belöningen väntade honom i en förbättrad ställning hade han bakom sig
som ett säkert hopp och som en drivande kraft. Han arbetade för de andra,
synbart och onekligt, men på samma gång smidde han sin egen lycka, och om
han ställde det så, att det bara såg ut som om han gav tid och krafter åt
de andras fördel, så visade han därmed, att han var klokare än mången,
som skulle ha velat göra sammalunda, men ej kunnat.
Det största hindret, som ställde sig i hans väg, var sonen. Med fiskarens
och jägarens avgjorda smak för det ovissa, för överraskningar, hade denne
en bestämd motvilja för allt ordnat, allt säkert. Odlade man, menade han,
så fick man på sin högsta höjd vad man beräknat; aldrig mer, men oftast
mycket mindre. Drog man not eller satte man nät, så fick man ena gången
intet, men en annan sjufalt mot vad man väntat sig. For man ut på
alskytte, så hände det stundom att man knep sig en skäl; låg man i skären
en halv dag för att lura på skrakar, så kunde det råka att åd lade sig
för bösspipan; alltid var det något, och ofta något annat än man väntat.
För övrigt ansågs ännu jakten, sedan den som förmånsrätt kommit ner från
de övre klasserna, såsom något förnämare och katigare än att gå efter
plogen eller dyngkärran, och detta satt så djupt i folket, att man icke
kunde få vilken dräng som helst att köra ett par oxar, antingen nu också
därför att oxen var »ändrad» eller därför att hästen sedan gammalt var
hållen i vidskeplig aktning.
En annan sten i vägen var Rundqvist. Egentligen en gammal filur, som på
sitt sätt sökt återerövra det jordiska paradiset, befriat från tungt
arbete och väl försett med långa middagslurar och långa supar, hade han
dels genom föregiven kunskap om förborgade ting, dels genom ett antaget
sätt att »raljera» bort allt allvarsamt, i synnerhet det grövre arbetet,
dels även i nödfall genom låtsad andlig svaghet och kroppsliga krämpor
förstått ådraga sig sina likars medlidande, i synnerhet om detsamma
yttrade sig i en kopp kaffe med brännvin eller ett halvt skålpund snus.
Sålunda förstod han att snöppa får och gälla grisar, ansåg sig kunna leta
brunnar med slagruta och få abborn att gå på nät; botade varjehanda
lättare krämpor på andra, men behöll sina för sig själv; spådde vackert
väder vid nytändning, när det regnat en halv månad, och offrade andras
slantar under en stor sten vid sjöstranden, när strömmingen skulle komma.
Men han kunde även en mängd dåligheter, påstod han, såsom att få
skärvgräs i grannens åker, sätta kor på sin, göra trollskott och dylikt,
vilket kringspann hans person med en viss fruktan, så att man gärna ville
ha honom till vän.
Hans förtjänster, dem han ägde och för vilka han blivit oumbärlig,
bestodo i att kunna smida och snickra, men hans otroliga förmåga att göra
allt, som syntes mest, reste honom upp mot Carlsson som en farlig
medtävlare, ty vad Carlsson gjorde under fähustaket eller ute i åkern
syntes icke så mycket.
Så återstod Norman, en duktig arbetare, som måste erövras från Gustens
mäktiga inflytande och återvinnas åt det regelbundna arbetet på land.
Carlsson hade sålunda ett styvt stycke arbete och dessutom icke ringa
statskonstlig fintlighet att utveckla för att tränga igenom, men han var
den klokare och därför segrade han.
Gusten tog han icke upp strid med; den lät han gå, sedan han med förmåner
lockat ifrån honom bundsförvanten Norman. Och det var icke mycket svårt,
ty Gusten var, rent ut sagt, litet snål, och Norman blev på jaktäventyren
mest behandlad som roddare och måste aldrig skjuta första skottet. Fick
han verkligen en sup, så tog Gusten tre i lönn, så att de fördelar
Carlsson i ökad lön, ett par strumpor, en skjorta och annat smått
lyckades utverka åt honom, jämte dennes utvidgade makt, som lovade mer än
Gustens sjunkande, hastigt nog bragte honom till avfall. Därmed var
sonens jaktlusta något släckt, ty att fara ensam på sjön var icke så
roligt; och i brist på sällskap slöt han sig till de andra på arbetet.
Rundqvist fjällade han med större svårighet, för den fisken var både ful
och gammal, men han fick också honom snart i sump.
I stället för att offra slantar, lät Carlsson laga skötarne och sätta nya
linor i alla varpen, och se, strömmingen fastnade bättre än förr; i
stället för att gå med en flogrönn, som vuxit i annat trä, och leta nya
brunnar, tog Carlsson och lät fodra den gamla, rensa henne, bygga kar
omkring henne och sticka ner en pumpstock, och därmed var flogrönnen
kastad på sopbacken; i stället för att läsa och slå eld över korna, lät
han rykta dem och strö torrt under dem. Kunde Rundqvist smida söm, så
drog Carlsson spik; kunde Rundqvist tälja en härv, så snickrade Carlsson
både årder och vält.
När Rundqvist såg sig undansatt och uppjagad ur sina mullvadshål, tog han
till mera i ögonen fallande handgrepp. Han började putsa omkring stugan;
skaffade undan det, som folket av lättja eller mörker låtit »falla» på
backen under vintern; kurtiserade höns och katt och satte en ny klinka på
dörren.
-- Nej si, så rar Rundqvist är, som rakt av gjort en ny klinka på gamla
dörrskrället, hörde Carlsson pigorna säga i köket; ja si, han är ändå
snäll, han.
Men Carlsson var som en pil efter honom, och en morgon var spisen
vitstruken; en annan morgon voro vattämbarne grönmålade med svarta band
och vita hjärtan; en annan åter låg veden under ett tak, som han slagit
upp på vedbacken bakom matboden. Carlsson hade lärt av fienden att erövra
kökets stormakt, och med den nya pumpstocken var han bliven
oemotståndlig.
Rundqvist var dock seg och illfundig, och en lördagsnatt tog han och
strök avträdet pinande rött. Men Carlsson, som lurat ut honom, tog Norman
på ett kvarter brännvin, och trefaldighetsnatten hörde gumman hur det
tassade och fnaskade omkring stugväggarne, men som hon var för sömnig
att stiga upp, fick hon först på morgonen se, att hela stugan var illande
röd med vita fönsterposter och regnbleck! Och därmed var Rundqvists kraft
att fortsätta en för hans ålder alldeles för arbetsam strid ute. Man
skrattade nu åt hans kostliga smak, att börja sina försköningar med
avträdet, och Norman, som en sannskyldig avfälling, gjorde en länge
gångbar rolighet om Rundqvist och som lydde ungefär så: Man ska börja i
rätta ändan, sa Rundqvist, strök avträdet först. Han lade sig, men på
lur, för att ännu en gång försöka nya funder eller sluta en förmånlig
fred.
Gusten lät dem hållas, såg på och tyckte det var bra som skedde. -- Plöj
ni, tänkte han, jag skall nog komma efter och bärga!
Hittills hade likväl Carlssons verksamhet ej haft tid att inbringa någon
påtaglig skörd, ty de pengar, som influtit för de sålda korna, hade
visserligen ett par dagar legat i chiffonjén och vid uppräkningen gjort
ett mycket gott intryck, men de hade snart rullat ut igen och lämnat
saknadens tomhet efter sig.
Emellertid led det mot midsommar. Carlsson hade haft mycket att beställa
och liten tid att promenera. Nu gick han en söndagseftermiddag ute på
backen och tittade sig omkring, och kom så att lägga märke till
storstugan, som stod där öde med nerfällda rullgardiner. Nyfiken som han
var, gick han sta och kände på dörrn och den var öppen. Klev in i farstun
och fann ett kök; steg på vidare och kom in i ett stort rum, som såg
riktigt herremanslikt ut; hade vita gardiner, en imperialsäng med
mässingsornament; en spegel med förgylld snidad ram och ett slipat glas
med fasetter -- det förstod han att det var fint -- soffa, chiffonjé,
kakelugn, allt precis som på en herrgård. Och på andra sidan farstun ett
lika stort rum med spis, matbord, soffor, väggklocka -- -- -- Han intogs
av förvåning och högaktning, vilka känslor övergingo till medlidande och
förakt för ägarnes företagsamhetsgåvor, när han sett, att huset därjämte
rymde två kammare med flera bäddade sängar.
-- Ock-ock-ock, tänkte han högt för sig själv, så många sängar och inga
badgäster.
Berusad av tanken på den blivande inkomsten, gick han ner till gumman och
förehöll henne det slösaktiga i att inte hyra ut stugan åt sommargäster.
-- Kära hjärtans, inte få vi några som vill bo här! gruvade sig gumman.
-- Hur vet moster det? Har ni försökt få hyra ut? Har ni någonsin
annonserat?
-- Det är bara att kasta pengarne i sjön! menade madam Flod.
-- Man kastar näten i sjön också, svarte Carlsson, men det får man lov
att göra, om man vill vinna något.
-- En kan ju försöka, men inte få vi några badgäster, inte, avslutade den
gamla, som upphört tro på önskningar.
Åtta dagar senare kom en fin herre gående nere i ängen och tittade sig
omkring. Han kom närmare och mottogs vid sitt uppträdande på gården av
rackan ensam, medan folket enligt vana, blyghet eller finhet, gömt sig
inne i köket och stugan efter att förut ha stått utanför i en klunga och
gapat på den främmande. Först när han kom i dörren, steg Carlsson ut,
såsom varande den modigaste.
Den anlände hade läst en annons... Joho -- det var nog här! och därpå
fördes han opp till storstugan. Han var ganska belåten, och Carlsson
lovade alla förbättringar, allt, blott herrn ville bestämma sig genast,
för det var så många spekulanter och årstiden var framskriden. Den
främmande, som tycktes vara fängslad av ställets sköna läge, skyndade sig
att göra opp, och efter ömsesidiga närgångna frågor om ekonomi och
familjeförhållanden avlägsnade han sig.
Carlsson följde honom till grinden och störtade därpå in i stugan, där
han inför matmor och son lade opp sju riksbankstior och en
privatbanksfemma.
-- Å, men det är fasligt, att ta så mycket pengar av folk, knotade
gumman.
Men Gusten tyckte det var bra gjort; och han skänkte för första gången
Carlsson sitt offentliga erkännande, när denne talade om, hur han pressat
herren med ryktet om många spekulanter.
Pengar på bordet, det var trumf för Carlsson, och han talade i en ton
högre efter den betan, vid vilken hans erfarenhet av handelsväsendet
varit honom till pass. Men det var icke blott de kontanta pengarne i
hyran, som fallit ner över dem, det skulle även regna indirekta förmåner,
vilka Carlsson målade opp i raska drag för de lyssnande åhörarne.
Här skulle säljas fisk, mjölk, ägg, smör; och vedbrand finge inte gå av
för inte, för att inte tala om Dalaröbuden efter en krona stycket. Och så
kunde man kanske få sätta av en kalv, ett får, en utvärpt höna, potatis
och grönsaker. Ock-ock-ock -- det var så mycket att göra av, och en
riktigt schangtil herre var det.
Om midsommarafton anlände de väntade guldfiskarne. Det var herrn, frun,
en sextonårig dotter och en sexårs son, samt två pigor. Herrn var
violinist i hovkapellet och i goda omständigheter samt en fridens man,
vid ingången av fyrtiotalet. Han var tysk född och hade litet svårt att
förstå öborna, varför han inskränkte sig till att nicka bifall och säga
»skön» till allt vad som sades, varför han hastigt vann rykte såsom
varande en mycket snäll herre. Frun var ett ordentligt fruntimmer, som
vårdade sitt hus och sina barn och genom ett värdigt uppförande visste
sätta sig i lydnad hos pigorna, utan att behöva riva ner oväder eller
gripa till mutsystemet.
Carlsson, såsom varande den minst blyge och den mest talföre, tog genast
hand om främlingarna, helst han tyckte sig likasom ha en förmånsrätt,
efter som han skaffat dit dem, och ingen av de andra hade den
tilltagsenheten eller sällskapsgåvan att göra honom platsen stridig. Men
stadsbornas ankomst till ön underlät icke att utöva sitt inflytande på
urinnevånarnes sinnen och seder i gemen. Att dagligen se helgdagsklädda
människor, som höllo söndag var dag, spatserade, rodde utan mål, fiskade
utan att ta vara på fisken, badade, musicerade, fördrevo tiden, som om
inga bekymmer, intet arbete funnes till i världen, detta väckte till en
början ingen avund, endast förundran över att livet kunde dana sig så,
beundran över mänskor, som förmådde ställa sin tillvaro så angenämt, så
lugnt, så rent och fint framför allt, utan att man kunde säga att de
gjort andra orätt eller plundrat fattiga. Oförmärkt och sakta började
Hemsöborna gå i stilla drömmar, kasta långa förstulna blickar uppåt
storstugan; sågo de en ljus sommarklädning skymta i ängen, stannade de
och stodo njutande av anblicken såsom framför något vackert; varsnade de
ett vitt flor på en italiensk halmhatt, ett rött sidenband om ett smärt
liv i en båt på viken mellan skogens granar, blevo de tysta och
andaktsfulla av längtan efter något de ej visste, som de ej vågade
hoppas, men som de drogos till.
Samtalen och stojet nere i köket och i gamla stugan antogo en
stillsammare art; Carlsson förekom beständigt i ren vit skjorta och
uppträdde i vardagslag med blå klädesmössa, samt antog så småningom en
inspektors skepnad; hade en blyertspenna i bröstfickan eller bakom örat
och rökte ofta på en lätt cigarr.
Gusten drog sig däremot tillbaka, höll sig så långt undan som möjligt för
att slippa bli föremål för jämförelser; talade bittert om stadsbor i
allmänhet, behövde oftare än förr erinra sig och andra om pengarne på
banken, samt tog långa lovar för att komma förbi storstugan och de ljusa
klädningarne.
Rundqvist gick svart i ansiktet och höll sig mest uppåt smedjan,
förklarande att han frågade fan efter hela världen, om det också vore
änkedronningen själv, medan Norman återupptog sin beväringsmössa, drog
svångrem utanpå tröjan och gjorde krokar kring brunnen, dit herrskapets
flickor brukade komma om morgon och afton.
Värst var det för Clara och Lotten, som snart sågo allt mankön fegt
avfalla för herrskapets flickor, vilka kallades på brev för mamseller och
reste till Dalarö i hatt. Barfota måste de gå, ty i ladugården var det
för solkigt att de ville utsätta sina kängor för hastig ödeläggelse, och
på ängen och i köket var det alldeles för hett gå skodd. De gingo i sina
dunkla klädningar och kunde aldrig för svett och sot och boss bära en vit
remsa en gång, och Clara, som gjort ett försök med manschetter, råkade
illa ut, blev genast avslöjad och utsatt för ett ihållande grin över att
hon vågade en tävlan. Men om söndagarne togo de igen skadan och ådagalade
en kyrksamhet, som man inte sett på år och dag, bara för att få bästa
kläderna på.
Carlsson hade alltid ärender in till professorn och stannade för övrigt
jämt och ständigt utanför farstukvisten, när någon satt där, och frågade
om befinnande, spådde vackert väder, föreslog utflykter, gav råd och
upplysningar om sjöfisket, samt bekom då och då ett glas öl eller en
konjak, så att han snart blev föremål för de andras halvhöga
beskyllningar att han gick och snuggade.
Om lördagen, när herrskapets köksa skulle in till Dalarö och handla,
uppstod meningsbyte om vem som skulle föra henne. Carlsson avgjorde helt
enkelt saken till sin förmån, ty den lilla svarta vithyllta flickan hade
slagit djupt an på honom; och då gumman gjorde föreställningar mot att
Carlsson, som var den viktigaste och förste man på gården, så skulle gå i
småärender, svarade Carlsson med att professorn enkom anmodat honom,
emedan viktiga brev skulle på posten. Gusten, som syntes mot sin vilja
rätt angelägen göra budet, föreställde att han mycket väl kunde taga
breven om händer, men Carlsson förklarade bestämt, att det kom aldrig i
fråga, att han tillät husbonden göra drängsysslorna, så att folket skulle
få något att tala på sedan. Och därvid blev det.
Att göra Dalaröbud var icke utan sina fördelar, dem den fyndige drängen
spårat i förväg. Först fick man sitta på sjön med en flicka och ostört
prata tok och fjollas; sedan följde traktering och drickspengar; och på
Dalarö hade han tillfälle att göra sig alla handelsmän förbundna genom
att anbefalla en kund, vilket alltid inbragte små handtryckningar, en sup
här, en cigarr där, varförutom det föll ett visst sken av anseende på
den, som framförde uppdrag från professorn och i vardagslag uppträdde
fint klädd och i sällskap med en mamsell från Stockholm.
Dalaröresorna förekommo dock endast en gång i veckan och hade icke något
störande inflytande på arbetets gilla gång för övrigt, ty Carlsson var
nog fiffig att de dagar han var borta ge gossarne arbete på beting, så
att de skulle dika så många famnar, plöja så många tegar, fälla så många
träd, och sedan vara lediga, vilket de med nöje åtogo sig, ty därigenom
kunde de vara fria redan aftonvardsdags. Vid sådana tillfällen, då
arbetet skulle mätas ut och sedan det gjorda granskas, var det som
blyertspennan och den numera införda anteckningsboken kommo till heders,
och Carlsson vande sig vid att uppträda som inspektor och småningom få
arbetet att glida över på andra skuldror. Samtidigt inrättar han sig på
kammaren såsom i sitt eget ungkarlsrum. Tobaksrökning var redan länge
sedan införd och på bordet vid fönstret hade han dukat fram ett grönt
fickbläckhorn, ett pennskaft, en blyertspenna, några ark postpapper, samt
ordnat med ljusstaken och strykstickstället så att det såg ut som ett
skrivbord. Fönstret vette ut åt storstugan, och här satt han på
raststunderna och iakttog herrskapets rörelser, samt höll även
förevisning av sin skrivkunnighet. Om aftnarne slog han upp fönstret,
lade armbågen på brädan och satt däruppe bolmande ur pipan eller en ur
västfickan framletad cigarrstump, under det han också kunde läsa i en
veckotidning, vilket gav honom nerifrån sedd ett utseende som om han vore
patron själv på gården.
Men när det blev skumt och han tänt ljus, lade han sig på sängen och
rökte. Det var då som drömmarne kommo, planer snarare, byggda på ännu
icke inträffade omständigheter, men vilka möjligen med en liten tumning
kunde komma att inställa sig.
När han så en afton låg på rygg och bolmade svarta ankaret, för att döva
myggen, och under det hans ögon stannat på det vita lakanet, som täckte
kläderna, släppte detta och ramlade plötsligt ner på golvet. Som skuggan
av ett led soldater såg han hela den avlidnes garderob göra flankmarsch
på väggen: framåt fönstret och tillbaka mot dörren, alltefter som
ljuslågan fläktade av draget, och han tyckte sig se den döde i alla de
skepnader, som plaggen uppritade mot den rutade tapeten. Där kom han i
kavaj av blå boj och gråa korderojsbyxor med knän på, sådan han satt till
rors i sumpen, när han seglade till stan med fisk, och sådan han satt på
Mässingsstången i Stadsgårn och drack toddy med fiskköparn; här kom han i
svart klädesbonjour och långa, flaxande svarta byxor, så som han gick i
kyrkan, när det var skriftermål, såsom han var klädd på bröllop,
begravningar och barndop; här hängde svarta fårskinnströjan, som han hade
på, när han stod i strand och drog not om höst och vår; här bröstade sig
den stora skälskinnspälsen, som ännu bar märken efter julkalasen, där den
sista supen i pälsen togs i glögg; och resskärpet stickat i grönt, gult
och rött ullgarn ringlade sig som den stora sjöormen ända ner på golvet
och stack huvet i ett stövelskaft.
Carlsson blev varm under skjortan, när han tänkte sig i den sköna,
silkeslena pälsen, tänkte sig skjuten på en kälke över isarne, med en
luva därtill av ringskäl, bort till grannarne, som togo emot julgästerna
med eldar på stranden och bösskott, och så, kommen in i den varma stugan,
kasta av sig ytterplagget och stå fram i svart klädesrock och hälsas med
du av pastorn och få sitta opp, högst uppe vid kortändan av bordet, under
det drängarne stodo vid dörren eller kartat opp på fönsterbräden.
Föreställningarne om de önskade saligheterna blevo så livliga, att de
fingo Carlsson på benen, och innan han själv visste det, hade han krupit
i pälsen och stod på golvet strykande muddarne med handen; och det ylade
i kroppen, när han kände kragen kittla mot kinden. Därpå tog han på
svarta bonjouren och knäppte den; ställde sin rakspegel på stolen och
tittade efter, hur rocken satt i ryggen; stack handen innanför slaget och
gick fram och åter på golvet. En känsla av rikedom spred sig från det
silkeslena klädet; något rymligt, rundligt tilltaget, när han prövande
klöv skörten och satte sig på sängkanten, låtsandes vara borta hos
främmande.
Under det han så satt försjunken i rusgivande drömmar, hörde han utifrån
röster som glammade, och när han lystrade, märkte han Idas -- det var
den vackra köksan -- och Normans röster flätas, falla i varann, gå sida
vid sida och liksom munnas. Del stack till i honom, och i ett tag hade
han bonjouren och pälsen på klädhängarn under lakanet, och beväpnad med
en nytänd cigarr gick han ner för trappan.
Strängt sysselsatt och upptagen med allvarliga framtidsplaner hade
Carlsson hittills undvikit all handel med flickorna, emedan han kände
huru tidsödande sådant göromål var, och väl vetande att i samma ögonblick
han öppnade eld åt det hållet, ingen säkerhet mera fanns att han ej
skulle få en ömtålig punkt, som vore svår att försvara, och att det, om
han en gång blev slagen på den marken, vore slut med anseende och
myndighet.
Men nu, när den erkända skönheten utsatt sig till tävlan och segraren
hade alltför mycket att vinna, kände han sig uppfordrad att begagna
sporrarne och resa kam, och med fast beslut att bli tuppen, gick han ner
på vedbacken, där spelet redan var i full gång. Förargligt var det,
syntes honom, att han skulle behöva mäta sig med Norman just; hade det
varit Gusten åtminstone; men den där lilla strunten Norman! Nå, han
skulle få!
-- God afton, Ida! började han, utan att låtsas se rivalen, vilken
ofrivilligt lämnade sin plats vid staketet, som Carlsson genast intog.
Och så började han spelet, begagnande sin överlägsna talförhet, under det
Ida plockade ved och stickor i vedbärarn, så att Norman inte fick syl i
vädret. Men Ida var nyckfull såsom vid månskifte, och hon kastade sidoord
åt Norman, dem Carlsson dock grep i flykten och återsände tillkrusade
och skönt bemålade. Men den sköna, som fann behag i kampen, anmodade
Norman spänta litet stickor. Innan den lycklige hann gå omkring till
grindhålet, hade Carlsson redan klivit över det vassa staketet, dragit
sin fällkniv och utsett ett torrt granträ, som han späntade; lade inom
ett par minuter stickorna i vedbärarn, tog alltsammans på lillfingret och
bar rätt in i köket, dit Ida följde, och där blev han stående vid
dörrposten, där han spände rygg, så att ingen kunde komma varken ut eller
in. Och Norman, som icke lyckades hitta på något ärende, slog först några
lovar omkring vedbacken, mjältsjukt begrundande den oförskämdes lätta
framfärd i livet, tills han fann för gott avtåga och på brunnskaret ge
luft åt sin klagan i en schottisch, som han bälgade fram ur
dragharmonikan.
De veka tonerna från klaverets blecktungor trängde dock genom den tjocka
aftonluften, förbi dörrposteringen och nådde barmhärtighetens tron vid
köksspisen, ty Ida erinrade sig nu, att hon måste gå till brunnen efter
dricksvatten åt professorn. Och Carlsson följde med, denna gång dock
något osäker i kampen på ett fält, där han var alldeles främmande. För
att förinta verkan av det trolska »locket» tog han Idas kopparflaska och
viskade ömma ljud, i så smäktande och välljudande skala han kunde, liksom
om han ville sätta ord till den förföriska musiken och neddraga solot
till ett underordnat ackompanjemang, men just som de kommo till brunnen,
hördes mosters rop oppe från stugan. Hon kallade på Carlsson, och i tonen
hördes, att det var något angeläget. Först blev denne ond och tänkte inte
svara, men då for den lede in i Norman och med skallande stämma gav han
ljud:
-- Här, moster! Han kommer straxt.
Med tusentals tysta lyckönskningar till helvetet åt den falske spelmannen
måste segraren slita sig ur kärlekens armar och lämna det halvvunna bytet
åt den svagare, som endast hade ett öde att tacka för sin älskogslycka.
Moster ropade än en gång, och med vresig stämma svarade Carlsson, att han
kom allt vad han orkade.
-- Vill Carlsson stiga in och ta en halv, tog gumman emot honom på
farstukvisten, skyggande med handen över ögonen för att genomtränga den
lätta sommarskymningen och se efter, om han kom ensam.
Carlsson ville gärna eljes ta en halv, men i detta ögonblick önskade han
allt kaffe och brännvin så långt han visste, men han kunde inte neka; och
vid ackompanjemang av Normans Norrköpingska skarpskyttemarsch, som
segerglad och hånande rullade upp nerifrån källängen, måste han in i
stugan. Gumman var blidare än vanligt, och Carlsson fann henne äldre och
fulare än vanligt; och ju artigare hon visade sig, desto tvärare blev
han, vilket slutligen gjorde gumman nästan öm.
-- Si, Carlsson, tog hon slutligen opp, medan hon hällde i kaffet, det är
så att vi ska buda till slåttan i nästa vecka, och därför ville jag tala
vid honom först, förståss.
Här tystnade dragharmonikan mitt i trions smältande ackorder och Carlsson
stelnade till och blev ouppmärksam, samt tuggade torrt fram några ord
utan klang och utan strängt sammanhang:
-- Jaha, jaså, ja, slåttan i nästa vecka!
-- Och då ville jag, fortfor gumman, att Carlsson skulle om lördag ta
Clara med sig och fara sta och bjuda; för jag ville också, att Carlsson
skulle komma ut lite grann och se folk, och visa sig en smula, för det är
alltid gott.
-- Ja, si om lördag kan jag inte, svarade Carlsson tvärt, för då ska jag
ju åt Dalarö för professorns.
-- Nå, för en gång kunde ju Norman göra skjutsen, invände gumman och
vände ryggen åt drängen för att slippa se hans min.
I detsamma hördes dragklaveret frampressa några mjuka, av pauser avbrutna
satser, som tycktes avlägsna sig och förtona ute i sommarnatten, där
nattskärran redan spann på sin surrande rock.
Carlsson svettades dödsvetten, slog i sig kaffebrännvinet, kände stenar
på bröstet, töcken om huvet och en allmän svaghet i nerverna.
-- Det kan inte Norman, utstötte han; Norman kan inte uträtta alla
professorns affärder, och -- och -- han är inte betrodd.
-- Ja, men jag har frågat professorn, klippte gumman av, och han sa, att
han inte hade något om lördag.
Det var förgjort för Carlsson; gumman hade spänt honom som en mus, och nu
fanns inte ett hål att gå i mera.
Och han hade sina sinnen ute på flera håll, så att han knappt kunde samla
sig till ett motvärn. Detta såg gumman också, och hon tog sig därför
till att knåda medan degen jäste.
-- Hör nu, Carlsson, sa hon; han ska inte ta sig för när, om jag säger
någonting åt en, för jag menar väl me'n.
-- Moster kan gärna säga vad håken som helst, för nu är det mej egalt
detsamma, bröt Carlsson ut, under det han hörde klaverets allt ömmare
låtar försvagas längst bort i hagen.
-- Jo, si, jag ville bara säga det, att Carlsson skulle liksom hålla sig
för god att spela för flickorna, för det blir bara mackelmang till
sistone; ja, jag vet, jag, och känner det; och det är välmening av mig,
sir Carlsson. Sådana där stadsflickor ska alltid ha en tross med karlar
efter sig, om det ska vara något, och så ska det fjäsas hit och så ska
det fjollas dit; och går de i skogen med en, så går de i hagen med en
ann, och så när det blir något på sne si, så tar de den som de tycker är
golikast att kunna vräka't på. Så är det, si, likaväl.
-- Ja, det ger jag hålen vad pojkarne ta sej te.
-- Jaja, ta inte så illa opp, tröstade gumman, men si en karl som
Carlsson skulle tänka på te att gifta sig, och då ska man inte gå och ha
något drag med däjor och slikt, och här i skärgårn finns många rika
flickor, ska jag säga honom, och är han klok sköter sina grejor väl, så
kan han komma till sitt eget, förr än han tror, och därför ska Carlsson
inte vara enveten, utan höra vad jag säger åt honom, när jag ber honom
fara sta och buda till slåttan. Kom han ihåg, att jag inte skulle ha
anmodat vem som helst att färdas för gårdens räkning, och jag lär nog få
gossen över mig, men si det bryr jag mig inte om, för den jag håller mig
till, den stöttar jag också, lita på det.
Det började nu lugna i Carlssons sinne, och han anade något förmånligt i
att så där få agera för gården; men han var ännu för retad att vilja byta
sin låga mot något ovisst och han kände ett behov att få något handsöl
först, innan han inlät sig på affären.
-- Inte kan jag gå sta så här som jag är och inte har några snygga
kläder, slängde han ut sin rev.
-- Så farligt med kläderna är det väl inte, menade gumman, men skulle det
så vara att det bara var det som felade, så kunde man väl finna någon
råd.
Längre ville inte Carlsson gå i den riktningen, men i dess ställe beslöt
han växla ut det halvkvädna löftet mot ett annat och lyckades efter
åtskilliga genkast få det därhän, att Norman, såsom oumbärlig vid liarnes
slipning och höskakets reparation, skulle stanna hemma, medan Lotten
gjorde Dalaröbudet.
* * * * *
Klockan är tre på morgonen en julidag i början av månaden. Det röker
redan ur skorstenen, och kaffepannan är påsatt; hela huset är vaket och i
rörelse och ute på backen står ett långt kaffebord dukat. Slåtterfolket,
som kommit aftonen förut, har sovit på skullar och logloft, och tolv
resliga skärkarlar i vita skjortärmar och halmhattar stå i grupper
utanför stugan väpnade med liar och brynen. Där är Åvassan och
Svinnockarn, gamla redan med av rodd kutiga ryggar; där är Aspön med
sitt kämpaskägg, huvudet högre än de andra och med djupa, sorgsna blickar
från ensamheten ute i havsbandet, från sorger utan namn och utan klagan;
där är Fjällångarn, kantig och kringvriden ett halvslag som en martall
ute på sista kobben; Fiversätraön, mager, utblåst, livlig och torr som
ett kaffeskinn; Kvarnöarne, båtbyggare med rykte; Långviksskärarne, de
första skälskyttarne, Arnöbonden med sina pojkar. Och omkring dem, mellan
dem tassade flickorna i lintygsärmarne, med bröstdukar över barmen,
klädda i ljusa bomullsklädningar och med schaletter på huvet; härvarne,
nymålade i regnbågsfärger, hade de medfört själva, och de sågo mera ut
som om de gingo till fest än till arbete. Gubbarne klappade dem med
fingerknogarne i livet och sade förtroligheter, men pojkarne höllo sig så
tidigt på morgonen på avstånd, avvaktande kvällen med dess skymning, dans
och musik för att leka älskogslekar. Solen hade varit uppe en kvarts
timme, men ännu ej hunnit över tallbackens toppar för att slicka daggen
ur gräset; viken låg spegelblänk infattad i den nu blekgrönskande vassen,
där de nykläckta andungarne hördes pipa mellan de gamla ändernas snatter;
trutarne fiskade löjor därnere, seglande, stora, vingbreda, snövita som
kyrkans gipsänglar; i källareken hade skatorna vaknat och skvallrade och
schattrade om de många skjortärmarne de sett nere på stugbacken; göken
guckade i hagen, brånande, rasande som om begärens tid vore på slutet,
när han skulle få se första hösåten; kornknarren arpade och snarpade nere
i rågåkern; men på backen sprang rackan och fägnade gamla bekanta, och
skjortärmar och lintygsremsor blänkte i solskenet, sträckte sig över
kaffebordet, där koppar och fat, glas och kannor skramlade under det
trakteringen pågick.
Gusten, eljes blyg, hade tagit värdskapet, och kännande sig trygg bland
dessa sin fars gamla vänner, satte han Carlsson åt sidan, skötande
brännvinsflaskan själv. Men denne hade redan anvärvat bekantskaper på sin
bjudningsresa, gjorde sig hemmastadd som en äldre anhörig eller gäst och
lät krusa sig. Med tio års försprång för Gusten och med ett utvuxet,
manligt yttre hade han lätt att trycka ner denne, som ändå aldrig kunde
bli annat än pojken inför de män, som varit dus med hans far.
Emellertid var kaffet drucket, solen steg, och veteranerna satte sig i
rörelse neråt storängen med liarne på axeln, följda av de unge och
flickskaran.
Gräset stod högt till låret och var tjockt som en fäll, så att Carlsson
måste redogöra för den nya ängskötseln; hur han låtit röja ur löv och
fjorårsgräs, jämna ut mullvadshögarne, så i frostfläckarne och vattna
över med gödselsaften. Därpå anordnade han som en kapten sin trupp, gav
hedersplatserna åt de gamla och förmögna och gick själv aldra sist, så
att han ändå icke kom bort i hopen. Och så gick slaget fram: två dussin
vita skjortärmar i en kil som höstflyttande svanor, med liarne häl i häl,
och efter i spridd ordning, som en flock fisktärnor, nyckfullt kastande,
slängande, men ändock hållande tillsammans, kommo flickorna med sina
härvar, var och en följande sin slåtterkarl.
Det susade om liarne och det daggiga gräset föll i knippor; och sida vid
sida lågo alla sommarens blommor, som vågat sig ur skogen och hagen:
prästkragar och gökmat, tjärblomster och horletta, Marie sänghalm,
hundloka, ängsnejlikor, pukvete, musärter, pestilensrot, väpling och alla
ängarnes gräs och halvgräs; och det doftade sött som honung och kryddor,
och bien och humlor flydde i svärmar för den mördande skaran, mullvadarne
kröpö ner i jordens innanmäten, när de hörde hur det brakade i deras
bräckliga tak; snoken kilade skrämd ner i diket och slank in i ett hål
som en skotända; men högt upp över slagfältet svängde sig ett par
piplärkor, vars bo blivit trampat av ett klackjärn; och i eftertruppen
trippade stararne plockande och pickande allehanda kräk, som kommit i det
brännande solskenet.
Första slaget var uttaget ända ut i åkerrenen och nu stannade kämparne,
stödda på sina lieskaft, betraktande förödelsens verk, som de lämnat
bakom sig, torkande svetten ur mössremmarne, och inläggande en ny
snusvalk ur mässingsdosorna, medan flickorna skyndade sig komma upp i
frontlinjen.
Och så gick det löst igen, ut i det gröna blomsterhavet, som nu går i
vattrade böljor av den växande morgonbrisen och än visar brokiga lysande
färger, när blommornas styvare stjälkar och huven sticka upp genom det
mjuka tåtelgräsets vågor, som böja sig undan för kåren, än breder sig
jämn grön som en sjö i stiltje.
Det är fest i luften och tävlan i arbetet, så att man heldre skulle stupa
i solskottet än ställa lien ifrån sig. Carlsson har fått professorns Ida
till sin räfserska, och som han går sist i slaget, kan han utan att
blottställa vådorna, och på skryt, vända sig om för att kasta ett ord åt
henne; men Norman har han under sträng bevakning snett framför sig, och
så snart denne försöker slänga en betagen blick på sydosten, har han
Carlssons lie i hälarne och ett mera ovänligt än välmenande varningsrop:
-- Akta hasorna, du! efter sig.
När klockan är åtta, ligger källängen som en nydrillad åker, slät som en
hand och med gräset i långa strängar; nu beskådas verket och granskas
slagen, och Rundqvist är den som faller för nämdens dom, efter som man
kan se var han gått fram, för där syns det som älvdansar den ena utanför
den andra, men Rundqvist försvarar sig med att han måste se på flickan
som de givit honom, för det var inte i går han hade en flicka som sprang
efter sig.
Och nu hojtar Clara till frukost oppe på backen; brännvinsflaskan
gnistrar i solen och svagdricksankarn är uppstucken; potatisgrytan ryker
på hällen, strömmingen immar på faten, smöret är upplagt, brödet är
skuret; suparne slås i och frukosten är i gång.
Carlsson har fått beröm och är segersäll; Ida är honom också bevågen, och
han uppvaktar henne med påfallande uppmärksamhet, men så är hon också
dagens skönaste. Gumman, som springer ut och in med fat och tallrikar,
stryker ofta förbi de båda, alltför ofta att ej bli bemärkt av Ida, men
ej av Carlsson, förrän hon sticker honom sakta i ryggen med armbågen och
viskar:
-- Carlsson ska vara värd och hjälpa Gusten; han ska vara som hemma här!
Carlsson har bara ögon och öron för Ida och svarar gumman med något
skämtsamt. Men nu kommer Lina, professorns barnpiga, och påminner Ida att
hon skall hem och städa. Och då blir det sorg och uppståndelse bland
karlarne, men flickorna se lagom bedrövade ut.
-- Vem ska nu ta opp åt mig, när jag ingen flicka har mera? utbrister
Carlsson med låtsad förtvivlan, som skall dölja den verkliga harmen.
-- Det får väl moster göra då? svarar Rundqvist, som påstods ha ögon i
ryggen.
-- Moster ska räfsa! ropa karlarne i korus. Moster ska ut och räfsa.
Gumman slår ifrån sig med förklät:
-- Herre Je', ska gamla gumman ut med flickorna! Nej, aldrig i livet,
aldrig på tiden! Å, ni är tokiga!
Men motståndet retar.
-- Ta kärngen, han, viskar Rundqvist, under det Norman muntrar på, och
Gusten blir mörk som en natt.
Det fanns inte något val, och under stoj och skratt springer Carlsson in
i stugan för att leta fram gummans egen härv, som ligger oppe på vinden
någonstans; och gumman efter skrikande:
-- Nej, för Guds skull, han får inte gå och riva i mina saker däroppe!
Och så försvinna de båda två, under högljudda och bitande anmärkningar av
de kvarvarande.
-- Jag tycker, faller slutligen Rundqvist in i tystnaden som uppstått.
Jag tycker de dröjer bra länge! Gå och se efter, Norman, vad som hänt!
Stormande bifall uppmuntrar den ärelystne att dra på vidare:
-- Vad kan de göra däroppe, månn tro? Nej, det här går aldrig an; jag
blir rakt orolig, vet någon människa!
Gusten blev dunkelblå om läpparne, som han tvang till ett skratt för att
vara med de andra.
-- Gud förlåte mina synder, tog Rundqvist om på samma ton, men nu står
jag inte ut längre, utan jag får lov att gå och se efter vad de ha för
sig.
I detsamma kommer Carlsson med gumman ut i förstudörren och medför den
sökta härven. Det är en grann en, målad med två hjärtan och _anno 1852_
och var en gång den gamlas fästmöhärv, som Floden i världen själv hade
gjort och som hade ärter inne i skaftknappen, som skallrade, när man
rörde på henne. Minnet av det förflutnas fröjder synes ha satt gummans
friska sinne i en munter stämning, och utan ett spår av sjuklig
känslosamhet visade hon på årtalet och sade:
-- Det var inte i går, det, som Floden gjorde härven...
-- Och du klev i brudsäng, moster, inföll Svinnockarn.
-- Kan väl kliva en gång till, mente Åvassan.
-- Sex veckors grisar och två års änkor kan man aldrig tro, brydde
Fjällångarn.
-- Ju torrare sköre, ju eldfängdare, brassade Fiversätraön på.
Och var och en kastade sin pinne på elden, men gumman bara myste och slog
ifrån sig, höll god min och skämtade med, för att det inte var värt att
bli ond.
Så bar det av ner i myrängen, där starr och fräken stod som furuskog och
vattnet gick opp på stövelskaften på karlarne. Men flickorna togo av
strumpor och skor och hängde på gärdsgården.
Och gumman räfsade och gick på, så hon var efter Carlsson före de andra;
månget skämtord föll på de unga tu, som de kallades.
Så blev det middag och så blev det afton. Spelmannen hade kommit med sin
fiol, logen var röjd och sopad och de värsta kvistarne voro kittade med
beck. Och när soln gick ner, började dansen.
Carlsson öppnade den med Ida, som hade svart klädning urringad i fyrkant,
med vitt krås och Maria-Stuartskrage, så att hon stod fram som en avundad
dam bland bondflickorna, väckte de gamles fruktan och köld, men pojkarnes
åtrå.
Carlsson kunde ensam nya valsen, och därför tog Ida honom gärna, gång på
gång, sedan ett försök till trestegsvals med Norman misslyckats, varpå
denne, slagen ur brädet, tog sig för det orådet att tillgripa
dragharmonikan, både att utgjuta sina hjärtekval och försöka en sista
limsticka att fånga den granna och ostadiga fågeln, som han trott sig ha
i handen för några veckor sen, men som straxt igen satt på taket och
munnades med en annan. Carlsson fann emellertid ackompanjemanget
obehövligt, när han enkom tingat en riktig spelman, och den tungbröstade
harmonikan drog verkligen inte jämt med den lättfotade fiolen, utan
störde takten och bragte oordning i dansen. Lockad av ett gott tillfälle
att få knorva till rivalen, helst allmänna meningen om dragklaverets
otjänlighet tycktes vara väl beredd, tog Carlsson munnen full och skrek
mitt över logen till den i ett hörn inkrupne olycklige älskaren:
-- Höllu! sätt lås för lädersäcken, du, och gå ut på backen och pina
vädret ur dig, om du är klöverstinn.
Allmänna meningen föll tung på syndaren i ett gillande grin, men Norman
hade fått några supar i huvet, och Idas krås hade trollat fram oanade
krafter, så att han fann sig ohågad ge tappt vid utmaningen.
-- Höllu! härmade han Carlsson, som oförvarandes släppt lös sitt
modersmål, vilket alltid hade en löjlig verkan på uppsvenskarne. Kum ut
på backen, du, så ska jag ta lopporna ur svinpälsen på dig!
Carlsson fann ännu icke ställningen så hotande, att man behövde gå till
nävarne, och höll sig ännu på munhuggningens oskyldigare område.
-- Va ä det för ena markvadiga svin, som ha loppor i pälsen?
-- Det är väl varmlandssvin, kan jag tro! svarade Norman.
Det stack nationaläran, och letande ännu i sista stund efter ett
oåtkomligt dråpord, gick han rakt på fienden, tog honom i västen och röck
honom ut på backen.
Flickorna ställde opp sig i dörröppningen att åskåda drabbningen, och det
föll ingen in att söka gå emellan.
Norman var liten och satt, men Carlsson var grövre och utvuxen. I ett
kastade han av sig rocken, som han var rädd om, och kämparne brasade i
hop; Norman med huvudet förut, som han lärt av lotspojkarne; men Carlsson
tog i honom, måttade en ful spark åt skrevet, och som en upprullad
igelkott föll Norman på dynghögen.
-- Rallbuse! skrek han, urståndsatt att försvara sig med nävarne längre.
Carlsson skummade, och letande förgäves efter tillmälen, satte han knät
på bröstet och kindpustade den slagne, som spottade och bet omkring sig,
men slutligen fick en näve strö för munnen.
-- Nu ska jag skura truten ren på dig! och med halmtappen tagen ur
dyngstacken gnuggade han den slagne, så att näsan gick i blod. Men detta
öppnade munnen på den av ilska fräsande Norman, och nu slungade han hela
sitt förråd av glåpord i ansiktet på segraren, som ändå inte kunde binda
den besegrades tunga.
Musiken hade tystnat, dansen upphört och åskådarne gjort sina
anmärkningar över ord- och nävstridens kastningar, vilken de åhört och
beskådat med samma likgiltiga intresse som en slakt eller en danslek,
ehuru likväl de gamla funnit Carlssons angrepp mindre regelrätt enligt
gammal slagsmålssed. Men plötsligt hördes ett skrik, som sprängde hopen
och röck alla ur feststämningen:
-- Han drar kniv! skrek någon, man kunde inte urskilja vem.
-- Kniv! svarades i hopen. Inga knivar! Bort med kniven!
Och kämparne omringades; Norman, som lyckats få upp sin fällkniv,
avväpnades och ställdes på fötter, sedan Carlsson ryckts lös ifrån
honom.
-- Ni ska slåss, gossar, men inte knivas, avslutade gamle Svinnockarn
drabbningen.
Carlsson tog på sig rocken och knäppte den om sin sönderrivna väst, men
Norman gick med ena skjortärmen hängande som en trasa ner åt benet.
Tilltygad i ansiktet, smutsig, blodig, fann han för gott avlägsna sig
bakom knuten för att icke behöva visa sitt nederlag för flickorna.
Med segrarens och den starkares glada tillförsikt uppträdde Carlsson
igen på dansbanan, och efter att ha fått en sup, återknöt han leken med
Ida, som mottog honom med värme och nästan beundran.
Dansen gick an som ett tröskverk och skymningen hade fallit; brännvinet
gick lag på lag och uppmärksamheten blev mindre livlig på nästans görande
och låtande. Därför kunde Carlsson komma ut med Ida ur logen och uppnå
hagledet utan att ådraga sig någons näsvisa frågor, men just när flickan
kommit över stättan och Carlsson stod på gärdesgården, hörde han gummans
röst genom halvmörkret utan att kunna se någon:
-- Carlsson! Är Carlsson där! Kom han och dansa en dans med räfserskan.
Men Carlsson svarade inte, utan slank ner och in i hagen tyst som en
räv.
Gumman hade dock sett honom och till på köpet Idas vita näsduk, som hon
knutit om livet för att skydda klädningen för svettiga händer. När hon
ropat en gång till utan svar, gick hon efter, kom över stättan och in i
hagen. Droget låg under hasselbuskarna i fullt mörker och hon såg endast
något vitt, som drunknade i det svarta och slutligen sjönk till botten av
den långa tunneln. Hon ville springa efter, men i detsamma hördes nya
röster vid stättan, en grövre och en mera klingande, men båda dämpade
och, när de kommo närmare, viskande. Gusten och Clara klevo över
gärdsgården, som knakade under gossens något osäkra steg, och lyftad på
två starka armar hoppade Clara ner. Gumman gömde sig i buskarne, medan de
arm om liv tågade förbi, dansande fram halvsjungande, kyssande, så som
hon också en gång dansat, sjungit och kyssts. Än en gång knakade det i
stättan och flöjande som en stut kom Kvarnöpojken med Fjällångsflickan,
och just när hon stod högst uppe på gärdsgården, röd i hyn av dansen och
med ett övergivet löje, som visade alla de vita tänderna, satte hon de
höjda armarne i kors bakom nacken, som om hon ville falla, och med ett
lössläppt flåsande skratt och spärrade näsborrar kastade hon sig handlöst
ner i armarne på gossen, som tog emot henne med en lång kyss och bar
henne in i mörkret.
Den gamla stod bakom hasselbusken och såg par om par komma, gå, komma
igen, som i hennes ungdom, och gammal eld slog upp, gömd under två års
aska.
Under tiden hade fiolen så småningom tystnat, det var över midnatt och
morgonrodnaden stod redan svag borta över skogen i norr; sorlet från
logen blev mera däst och några enstaka hurrarop ute från ängen angåvo,
att danssällskapet skingrat sig, att hemfärden förestod för
slåtterfolket. Hon måste fram och säga adjö. När hon kom ut i droget, där
mörkret börjat förtunnas, så att lövets grönska kunde skönjas, fick hon
se Carlsson och Ida komma längst opp i brinken, hand i hand, som om de
skulle kasta sig in i en polska. Skamsen att bli träffad här i »gröna
gången» vände hon och skyndade över stättan för att hinna hem, innan
folket hade givit sig av. Men på andra sidan stättan stod Rundqvist och
slog ihop händerna, när han fick se gumman, som gömde ansiktet i förklät
för att icke visa att hon skämdes:
-- Nej, Herre Jemine, har moster också varit i hagen? Å, jag säger det;
ja si de gamla är då inte att lita på mer än...
Hon hörde inte mer, utan halvsprang uppåt stugan där man letat henne och
där hon nu mottogs med ihållande hurrarop, handskakningar, tack för god
fägnad och adjö.
Och när allt blivit tyst igen och rymmarne blivit framhojtade ur hagar
och ängar, dock utan att anträffas alla, gick den gamla till sängs, men
låg länge vaken och lyssnade, om hon skulle få höra Carlsson gå opp för
kammartrappan.