Det bullrar till bröllop och käringen blir
tagen för guldet.
Höet var under tak, råg och vete bärgade; sommaren var till ända och den
hade varit god.
-- Han har lycka, den hålen! sade Gusten om Carlsson, vilken man icke
utan en del orsaker tillskrev det ökade välståndet.
Strömmingen hade kommit och alla karlarne utom Carlsson voro ute vid
skäret, när professorns familj skulle resa in till operans öppnande.
Carlsson hade också åtagit sig packningen och gick med blyertspennan
bakom örat hela dagen; drack öl på köksbordet, på salsskänken, på
farstukvistbänken. Här fick han en kasserad halmhatt, där ett par
utgångna segelskor, en pipa, ett munstycke, orökta cigarrer, tomlådor och
tombuteljer, metspön och Liebigsburkar, korkar, segelgarn, spik, allt som
ej kunde medföras eller ansågs obehövligt; det föll så många smulor från
den rikes bord och man kände allmänt, att man komme att sakna de
avresande, från Carlsson, som skulle gå miste om sin käresta, ner till
hönsen och grisarne, som icke längre fingo söndagsmat från herrskapets
kök. Minst bitter var sorgen för de övergivna Clara och Lotten, som
oaktat de vid uppbärningen av mjölken fått så mången god kaffetår,
likväl kände, att deras vår skulle komma igen, bara hösten avlägsnade de
svåra medtävlerskorna på kärleksmarknaden.
Om eftermiddagen, när ångbåten kom och lade till för att hämta
herrskapet, var det stor uppståndelse på ön, ty aldrig hade en ångbåt
lagt till där förr. Carlsson anförde landstigningen och kommenderade och
orerade, under det ångaren sökte komma in till bryggan. Men här hade han
givit sig ut på en is, som ej kunde bära honom, alldenstund sjöväsendet
var honom främmande; och just i det stolta ögonblicket, då linan kastades
och han i Idas och herrskapets åsyn skulle visa sin kunnighet, fick han
ett helt fång kabel oppifrån nerfallande på hjässan, så att mössan slogs
av och föll i sjön; i samma ögonblick skulle han hålla an trossen och
gripa mössan i flykten, men fick foten i en bukt, gjorde några danssteg
och föll under en skur av ovett från kaptenen och en salva hånskratt från
backgastarne. Ida vände sig bort, ond över sin hjältes drumliga
uppträdande och gråtfärdig av skam på hans vägnar. Med ett kort adjö
lämnade hon honom slutligen vid landgången, och när han ville behålla
hennes hand och språka om nästa sommar, om brevskrivning och adress,
röcks landgången undan hans fötter, så att han vickade framåt och fick
den våta mössan bak i nacken, samtidigt med att styrmannen röt åt honom
uppifrån kommandobryggan:
-- Får du loss ändan någongång, du?
En ny skur av sårande tillmälen haglade över den olycklige älskaren,
innan han fick loss trossen. Ångbåten backade neråt sundet, och som en
hund, vars herre reser bort, sprang Carlsson i stranden, hoppande på
stenar, snavande på rötter, för att hinna ut på udden, där han hade sin
bössa gömd bakom en albuske, för att kunna ge salut. Men han måtte ha
klivit med rasande ben ur sängen, ty just när ångbåten gick förbi och han
med bössan lyftad i luften skulle fyra av, klickade skottet. Kastande
bössan i gräset tog han upp sin näsduk och viftade, sprang i stranden och
svängde sin blåa bomullsnäsduk, hurrade och flåsade, men ingen svarade
från båten; icke en hand lyftes, inte en näsduk rördes. Ida var
försvunnen! Men oförbrännelig, rasande, sprang han över kullerstenar,
hoppade i vattnet, rusade genom albuskar, kom till en gärdsgård och
flöjde halvt igenom den, så han rev sig på störarne; och slutligen, just
som båten skulle försvinna bakom udden, stötte han på en vassvik; utan
betänkande sprang han i vattnet, svängde än en gång sin näsduk,
utstötande ett sista förtvivlat hurra. Ångbåtens akter kröp bakom
tallarne och han såg professorns hatt viftande till avsked löpa undan in
i skogsudden släpande efter sig den blågula flaggen med posthornet, som
än en gång glimtade mellan alarne; och så var allt försvunnet utom den
långa svarta röken, som låg efter vattnet som ett sorgflor och gjorde
luften mörk.
Carlsson plumsade i land och gick steg för steg tillbaka till sin bössa.
Han tittade på henne med onda blickar, som han skulle sett på en annan,
som svikit honom; skakade på pannan, satte på ny knallhatt och fyrade
av.
Därpå kom han tillbaka till bryggan. Han såg hela upptåget igen; hur han
dansat som en pajas på broplankorna lik en annan marknadskasper, hörde
skrattet och ovettet, erinrade Idas kalla, förlägna blickar och handtag;
kände ännu oset av stenkolsröken och maskintalgen, stekflottet från
kökskabinen och oljefärgen från bordläggningen. Ångbåten hade kommit hit
ut i hans blivande rike och medfört stadsmänskor, som föraktade honom,
som i ett ögonblick störtade honom från hans stege, på vars pinnar han
redan klättrat ett gott stycke, och -- här klack det i halsgropen -- fört
bort hans sommarlycka och sommarglädje. Han tittade en stund ner i
vattnet, som hjulskovlarne rört upp till en enda sörp, på vars yta
utsläppt sot låg i flockar och oljan i speglar, flammande i
regnbågsfärger som en gammal fönsterruta; all möjlig smuts hade odjuret
hunnit lämna ur sig på en liten stund och solka det klara gröna vattnet;
ölkorkar, äggskal, citronskinn, cigarrstumpar, brända strykstickor,
papperslappar, som löjor och agn lekte med; det var som hela stadens
rännsten kommit ut och hävt ur sig ovett och avskräden på en gång.
Det vart honom kusligt ett ögonblick, och han tänkte på, att om han
allvarsamt ville vinna sin käresta, så måste han in dit, måste in i
gränderna och rännstenarne, där den höga dagspenningen och den fina
rocken, gaslyktorna och bodfönstren, flickan med krås, manschetter och
knäppkängor, allt som lockade, fanns. Men han hatade staden också, där
han var den siste, där hans tungomål inbragte grin, hans grova hand icke
kunde göra finarbete och där hans mångahanda insikter icke kunde kasta
av. Och ändå måste han tänka på det, för Ida hade sagt, att hon aldrig
ville gifta sig med en bonddräng, och bonde kunde han icke bli! Kunde han
inte?
Det kårade på sundet och en sval vind, som ökade alltmer, rörde opp
vattnet, som började plaska mot bropålarne, sopade undan sotet och
klarade upp den blanka aftonhimlen. Alarnes sus, vågornas pjattrande,
båtarnes huggande ryckte opp honom, och med bössan över axeln vandrade
han hemåt.
Vägen gick under hasslarne uppöver en bergknalle och över den hängde ännu
en högre gråstensvägg bevuxen med tallar och som han aldrig besökt.
Lockad av nyfikenhet klättrade han upp mellan ormbunkar och hallonsnår
och stod snart uppe på en gråstenshäll, på vilken ett sjömärke var
upprest. I solnedgång låg ön nedanför utbredd i en enda rundblick, med
skogar, åkrar, ängar, stugor; och utanför holmar, kobbar, skär, ända ut
till havs. Det var ett stort stycke av den sköna jorden, och vattnet,
träden, stenarne, allt kunde bli hans, om han ville räcka ut handen, den
ena bara, och dra tillbaks den andra, som sträckte sig efter fåfänga och
fattigdom. Det behövde ingen frestare stå bredvid och tigga om knäfall
inför denna tavla, rosenfärgad av en sjunkande sols trolska strålar; där
blåa vatten, gröna skogar, gula åkrar, röda stugor blandade till en
regnbåge, som skulle dårat mindre skarpa förstånd än en bonddrängs.
Retad av den trolösas avsiktliga försumlighet, då hon på fem minuter
kunnat glömma det sista lilla löftet att vifta avsked åt honom, sårad,
som om han fått smaka käppen, av de övermodiga stadslurkarnes glåpord,
betagen vid åsynen av den feta jorden, de fiskrika vattnen, de varma
stugorna, fattade han sitt beslut -- att gå hem, göra ett sista försök
eller två med att pröva det falska hjärtat, som kanske glömt honom redan
-- och sedan ta för sig vad tagas kunde utan att stjäla.
* * * * *
När han kom hem på backen och såg storstugan öde, gardinerna nere, halm
och tomlådor skräpa utanför, så slog det klunk i halsen, som om han
sväljt äppelbitar på tvärn, och efter att ha hopsamlat sina minnen av de
flyttande sommargästerna i en säck, smet han så ljudlöst som möjligt upp
på sin kammare. Sedan han gömt sina skatter under sängen, satte han sig
vid skrivbordet, tog fram papper och penna och gjorde sig i ordning att
skriva brev. Första sidan skvalade ut i en enda bred ordström dels ur
egen fatabur, dels ur Afzelii sagohävder och Svenska folkvisor, som han
läst hos en inspektor i Värmland och som hade gjort starkt intryck på
honom:
»Kära älskade Vän!» -- började han -- »Ensam sitter jag nu på min lella
kammare och less alldeles vådligt efter Ida; nog minns jag som igår när
Ida kum ut hit, det var när som vi sådde vårrågen och göken lullade i
stuthagen, och nu är det höst, så gossarne är ute efter strömmingen till
skäret; jag skulle inte så mycket fråga efter det, om inte Ida hade rest
sin väg och inte ville hälsa efter sig från ångbåten, som professorn var
så innerligt snäll och gjorde från atterdäcket, när som han kom i uddan;
det är tomt som ett hål efter Ida i kväller och det våller mest av allt
att sorgen är tong. Då om sistens på slåtterdansen minns Ida vad Ida
lovade, jag minns det nog som om jag skrivit opp det, men jag är också i
stånd _att hålla_ vad jag lovar, som inte _alla_ är i stånd till, men det
är detsamma det och jag frågar inte så noga efter hur mänskorna är mot
mig, men den jag håller åv, den glömmer jag inte, det ska jag säga.»
Saknadens sorg hade nu lagt sig, och bitterheten stack fram; så kom
fruktan för okända rivaler, för stadens frestelser och Berns salong, och
i känslan av sin egen oförmåga att förebygga befarade syndafall, grep han
ett grepp i de ädlare känslorna, och strax sprutade gamla minnen från
kolportörstiden fram. Han blev högstämd, sträng, sedlig och en straffande
hämnare, genom vars mun en Annan (med stor bokstav!) talade:
»När jag tänker hur Ida nu går ensam i den villande stan och icke mer har
en stödjande hand, som kan vända faran och frestelsen från Ida, när jag
tänker på alla de syndfulla tillfällen till fall och fördärv, som göra
vägen bred och foten lätt, så känner jag ett stygn i mitt hjärta, jag
känner det som om jag gjort orätt inför Gud och människor att jag lämnat
Ida i syndens garn, jag ville varit som en far för Ida och Ida skulle ha
tryggat sig till gamle Carlsson som till en rektig far» -- -- --
Vid orden »far» och »gamle Carlsson» blev han mycket vek och erinrade sig
sista begravningen han övervarit.
»-- en far som alltid har överseende och förlåtelse i hjärtat och på
läpparne, vem vet hur länge gamle Carlsson (han älskade redan ordet!) får
vandra här, vem har sett om ej hans dagars tal äro räknade såsom
vattendropparne i sjön eller stjärnorna i luften, kanske innan man vet
ordet av ligger han som torrt hö, och då skall kanske _någon_ vilja gräva
honom upp ur mullen som nu inte tror det, men vi ska hoppas och bedja att
han får leva ännu den dag, då blomstren gått ut på marken och turturduvan
låter höra sig i vårt land; då är det en ljuvlig tid för _mången_ som nu
klagar och suckar och med psalmisten ville sjonga -- -- --»
Här hade han glömt bort vad psalmisten sjöng och måste upp och leta efter
testamentet i sin kista. Men det var över hundra psalmer att välja på,
och Clara ropade redan till kvällsmat, så att han måste ta i högen, och
så tog han:
»De boningar i öknen äro ock feta, så att de drypa; och högarne äro allt
omkring lustiga; hjordmarken är full med får, och dalarne stå tjockt med
säd, så att man glades därvid och sjunger.»
När han läst igenom det, fann han en lycklig anspelning på lantlivets
företräden för stadslivet, och som det var den ömma punkten, beslöt han
icke vidröra den mer, utan låta halvkväden visa tala för sig själv.
Därpå funderade han över vad han skulle skriva mer; kände sig hungrig och
trött och kunde icke dölja för sig, att när allt kom omkring, det var
detsamma vad han skrev, för Ida var nog borta ändå, hon, innan våren
kom.
Därför undertecknade han sig »Innerligt trofastne och tillgivnaste» och
gick ner i köket att äta kväll. Det hade blivit mörkt och tagit till att
blåsa. Orolig kom gumman och satte sig vid bordet, där Carlsson ensam
hade slagit sig ner och tänt ett talgljus. Flickorna gingo tysta och
avvaktande från spisen till bordet.
-- Carlsson ska ha en sup brännvin i kväll, sade gumman; jag ser, att han
behöver det.
-- Åja, det var jämt sjå att få ombord sakerna, svarade Carlsson.
-- En får väl vila nu, menade gumman och gick efter timglaset. Men det
var en faslig att blåsa i denna kväll, och på osten går han också; få se,
hur gossarna ska reda sig med skötarne i natt.
-- Ja, si det kan jag inte hjälpa; vädret rår jag inte på, bet Carlsson
av. Men i nästa vecka ska det få bli vackert, för då tänker jag segla med
sumpen in till stan för att själv tala med fiskköparn.
-- Såå, ämnar Carlsson det?
-- Ja, jag tycker, att pojkarne inte får pris på fisken, och något fel är
det väl någonstans, var det nu sitter.
Gumman plockade på bordet och tänkte nog det var annat ärende till stan
än fisken.
-- Hm! sa hon, Carlsson är väl så artig och hälsar på professorn då?
-- Jo, det gör jag nog, om jag får tid, för han har ändå glömt en
buteljkorg här...
-- Fasligt hyggliga människor var det i alla fall... Vill inte Carlsson
ta en halv?
-- Tack så mycket, moster! -- Ja, det var rart folk, och jag tror nog de
kommer igen -- efter vad jag kunde höra på Ida åtminstone.
Det var med ett stort nöje han uttalade namnet, och han inlade i detsamma
hela sin överlägsenhet. Gumman kände också sin underlägsenhet, sitt
ohjälpliga undertag, och det steg en glöd upp på kinderna och en brand i
ögonen.
-- Jag trodde det var slut mellan honom och Ida, halvviskade den gamla.
-- Nee vars, det är långt kvar ännu, svarade Carlsson, som mycket väl
kände, hur han halade in sin rev och att något satt på kroken.
-- Ska ni gifta er då?
-- Måtte väl det, när tider blir; men jag ska väl höra mig åt om någon
kondischion först.
Det röck i den gamlas fårade ansikte och den magra handen plockade och
plockade som en febersjuks på ett lakan.
-- Han tänker gå ifrån oss då? vågade hon fram med darrande, torkad
stämma.
-- Någon gång ska jag väl därhän, svarte Carlsson, förr eller senare ska
man ha sitt eget, och släpa ut sig åt andra gör man inte gärna för inte.
Clara hade kommit fram med mjölgröten, och Carlsson fick ett hastigt
begär att skalkas med henne.
-- Nå, Clara, är ni inte mörkrädda att ligga ensamma i natt, när gossarne
är borta? Kanske ni vill att jag skall komma ner och hålla er sällskap?
-- Å, det behövs inte alls! svarte Clara.
Det blev ett ögonblicks tystnad i köket. Man hörde utifrån, hur stormen
rusade genom skogen, röck lövet av björkarne, skakade gärdsgårdarne,
riste flöjlar och takskägg. Ibland kom en vindstöt tryckande genom
skorsten och blåste eld och rök ut ifrån spiskappan, så att Lotten fick
hålla hand för ögon och mun. Och när vinden ett ögonblick höll undan,
hörde man fjärden dunka mot östra udden. Plötsligen gav rackan hals ute
på backen och skallet avlägsnade sig, som om hunden sprungit någon till
mötes hälsande eller hotande.
-- Gå och se efter, vem det kan vara, så är han snäll, sade gumman till
Carlsson, som genast steg upp.
Kommen ut i dörren, såg han endast ett mörker så tjockt, att det kunde
skäras med kniv, och vinden tog emot honom med en pust, så att håret stod
som ärtris kring huvet. Han lockade på hunden, men skallet gick redan
långt borta i källängen och lät numera muntert igenkännande.
-- Det kommer främmande så här dags, sade han till gumman, som ställde
sig i dörren, vem kan det vara? Jag ska väl gå och se efter. Hör, Clara,
tänd lyktan och ge mig min mössa!
Han fick lyktan och stretade emot blåsten ut i ängen, följde skallet och
kom in i talldungen, som skilde ängen från stranden. Skallet hade
tystnat, men mellan de susande och knakande furorna hörde han steg av
klackjärn mot bergshällen, brakande grenar, som knäcktes av någon, som
letade sig väg, plums i vattpussar, svordomar svarande på hundens
vinslande.
-- Hej! vem är där? ropade han.
-- Pastorn! svarade en rostig stämma, och i detsamma såg Carlsson en
kvast av eldgnistor, som slogs av ett klackjärn mot en kullersten, och ur
ett snår ramlade från bergknallen en liten inpälsad, bredlagd man med ett
grovt, väderbitet ansikte inramat i ett par vilda grå kindskägg och livat
av små vassa ögon under bryn som av väggmossa.
-- Det var ena helvetes vägar ni har här på ön! grälade han till
hälsning.
-- Nå Herre Jessus, är det pastorn, som är ute i detta hundväder!
besvarade Carlsson aktningsfullt sin själasörjares välkomstförbannelser.
Men var är ökan då!
-- Det är sumpen, vet ja, och den har Robert fått i hamn. Låt oss komma
under tak bara, för det blåser mitt igenom kroppen i denna afton. Så,
marsch på bara!
Carlsson gick före med lyktan och pastorn efter, följd av rackan, som
gjorde små kast in i buskarne för att lukta efter en orre, som nyss
lyftat och räddat sig inåt mossen.
Gumman hade gått lyktskenet till mötes ut på backen, och när hon kände
igen pastorn, blev hon glad och bad honom vara välkommen.
Han var på resa med fisk till stan och hade fått stormen över sig, så att
han måste ta i land över natten; svor och bannade att han inte kunde
komma in i tid och bli av med sin fisk, nu då »alla djävlar var ute och
klådde efter vart levande liv som gick i vatten».
Gumman ville föra honom in i stugan, men han gick rakt in i köket och
föredrog spiselden, där han kunde bli torr. Värmen och ljuset tycktes
emellertid bekomma pastorn mindre väl, ty han grinade illa med ögonen,
som om han ville morgna sig, under det han drog av sig de våta
smorläderstövlarna. Carlsson hjälpte honom under tiden av med en gammal
gröngrå bojkavaj, fordrad med fårskinn, och snart satt prästen i en
stortröja av ull och i strumplästen framför bordshörnet, som gumman röjt
av och dukat med kaffegrejor.
Den, som icke känt pastor Nordström, skulle aldrig ha gissat, att denne
skärkarl beklädde ett andligt ämbete; så hade trettio års själavård ute i
skären förvandlat den fordom ganska fina kapellpredikanten, när han kom
ordinerad från Uppsala. Ytterst knapp lön hade nödgat honom ta sin
bärgning ur sjön och jorden, och där ej dessa räckte, måste han vädja
till sina församlingsboars goda vilja, vilken han genom ett sällskapligt
sätt, lämpat efter omgivningen, måste hålla vid liv. Men den goda viljan
visade sig mest i kaffehalvor och trakteringar, som måste förtäras på
stället och sålunda icke kunde öka prästgårdens välstånd, men snarare
inverka ofördelaktigt på förmånstagarens fysiska och moraliska tillstånd.
Som dessutom skärkarlarne, vare sig av dyra erfarenheter om huru i sjönöd
Gud endast hjälpte den, som hjälpte sig själv, eller av en inneboende
oförmåga att sätta en stark påkommen ostlig vind i sammanhang med
Augsburgiska bekännelsen, icke kunde få något ut av det lilla
träkapellet, som de låtit bygga, så blev kyrkogången, vilken ofta även
motarbetades av de långa rodderna eller rent av hindrades av ogunstiga
vindar, mera ett slags folkmarknad, där man träffade bekanta, gjorde opp
affärer och hörde kungörelser, och pastorn den enda lokala myndighet, med
vilken man kom i beröring, helst länsmannen bodde långt opp i land och
aldrig åkallades i rättssaker, vilka man och man emellan gjordes upp med
några danska skallar eller ett halvstop brännvin.
Pastorn hade nu, som sagt, givit sig ut på stadsresa med sumpen, för att
sälja fisk, den han själv tagit ur sjön, och efter att ha råkat ut för
storm blivit vinddriven. Med bössan väl stuvad i ett nötlädersfodral och
matsäck och handbok i en skälskinnsväska, våt och ruskig, hade han
kommit i ljus och värme och, sedan han gnuggat ögonen, fått plats vid
kaffebordet. Inte ett spår av latin och grekiska kunde mera ses i denna
från spiselden och två talgljus upplysta skepnad, en korsning av bonde
och sjöman. Den förr vita handen, som vänt bokblad i hela sin ungdom, var
brun och barkig med gula leverfläckar av saltvatten och solbränna, hård
och valkig av åror, skot och rorkult; naglarne voro halvätna,
svartkantade av beröring med jord och redskap; öronens musslor igenväxta
med hår och borrade med blyringar för fluss och flytningar; från
ulltröjans påsydda skinnficka hängde en hårslinga som bar en urnyckel av
någon gul metall med en karniol i; de våta ullstrumporna hade hål för
stortån, som fötternas slingrande rörelser under bordet tycktes oavbrutet
vilja skyla; tröjan var gulbrun under armarne av svett och byxhjulpen
stod på glänt av brist på tillräckligt med knappar.
Han tog upp en rotpipa ur byxfickan, och under allmän aktningsfull
tystnad knackade han den mot bordskanten, så att en liten mullvadshög med
aska och sur tobak lade sig på golvet. Men handen var osäker och
stoppningen gick icke regelrätt, alltför omständligt för att icke väcka
oro.
-- Hur är det med pastorn i kväll; han är inte riktigt rask, tror jag?
kom gumman emellan.
Pastorn lyfte det nerfallna huvet, såg sig omkring uppåt takbjälkarne,
som om han letat efter den talande.
-- Jag? sade han, och stoppade en nypa tobak på utsidan av pipskallen.
Därpå ruskade han på huvet, som om han ville vara i fred, och försjönk i
svårmodiga tankar utan bestämd form.
Carlsson, som såg hur det stod till, viskade åt gumman:
-- Han är inte nykt! Och anseende sig böra inskrida, tog han kaffepannan
och slog upp i pastorns kopp, ställde brännvinsflaskan bredvid och med en
bugning bjöd honom att hålla till godo.
Med en förkrossande blick lyfte den gamle sitt gråa huvud, som om han
ville skrämma slag på Carlsson, och skjutande koppen ifrån sig med
vämjelse, spottade han ut:
-- Är du hemma här, du, dräng? Och därpå vände han sig till gumman:
-- Ge mig en kopp kaffe, madam Flod!
Och så försjönk han en stund i djup tystnad, möjligen erinrande sig
fordna dagars storhet och den överhandtagande oförskämdheten hos folket.
-- Djävla dräng! fräste han än en gång. Ut och hjälp Robert till rätta!
Carlsson försökte med smicker, men avklipptes genast med: -- Vet du, vem
du är? och försvann ut genom dörren.
-- Har ni skötarne ute? rök han på gumman som försökte krångla till en
ursäkt för drängen, sedan han ryckt opp sig med en klunk ur koppen.
-- Ja, kära hjärtans, öppnade gumman slussarna; och alla varpena med. Det
kunde ingen drömma vid sextiden det skulle gå till storm för natten, och
jag känner Gusten. Han skulle förr gå till botten än han lät gamen ligga
på grynnan i natt.
-- Å strunt, han reder sig nog! tröstade pastorn.
-- Säg inte det, pastorn! Stor sak i garnen, det är nog många pengar
också, men bara gossen kommer väl ifrån saken, så...
-- Han är väl inte så dum att han går och tar opp i det här vädret, då
hela sjön ligger på?
-- Jo, det är just vad en kan vänta av honom; se, han har alltid haft det
efter fadren att vara liksom för mycket mån om det en äger, och han vore
i stånd att sätta bort livet för att inte låta skötarna gå förlor'.
-- Ja, ser madam, är han så inrättad, så kan inte själva fan hjälpa
honom! För resten fiskar det gott; vi var ute till Alkobbarne förleden
med sex varp och vi fick aderton valar.
-- Nå, var han fet något så när?
-- Tror jag det! fet som smör. Men säg nu, madam Flod, vad är det för
prat, som löper här om henne, att hon tänker på till att gifta om sig? Är
det sant, det?
-- Å, kors i alla mina dar, brast gumman ut, säger man det? Ja, si det är
då vådligt, vad folk kan sätta till och prata, när det bär sta!
-- Ja ja, mig går det inte för när, återtog pastorn, men är det så som
man säger, att det gällde drängen, så vore det synd för gossens skull.
-- Å, det är ingen fara åt gossen, och sämre styvfar har mången fått.
-- Jaså, det är så däran i alla fall, kan jag höra. Brinner det så
fasligt i den gamla kroppen, att hon inte kan hålla sig längre? Nå nå,
köttet vill ha sitt, hähähähä!
-- Vill inte pastorn vara så god och ta en halv? avbröt gumman, som blev
ängslig över den kärleksfulla ton samtalet började antaga.
-- Tack, madam, som är så god! Tack! En klar kanske! Men jag skulle i
säng också och tänker väl, att ni inte har bäddat åt mig än?
Lotten skickades att bädda på kammaren, sedan det beslutits, att Carlsson
och Robert skulle ligga i köket.
Pastorn gäspade så stort och kliade den ena foten mot den andra, for med
handen över pannan oppåt den nakna skulten, som om han ville stryka bort
namnlösa bekymmer, allt under det huvet sjönk i korta, knyckiga avsatser
ner mot bordsskivan, där slutligen hakan fick stöd.
Gumman, som såg vart det lutade, gick fram och lade handen varligt på
hans axel, klappade honom sakta och bad med bevekande röst:
-- Pastorn lilla! Få vi inte ett lite ord i aftons, innan vi gå i säng?
Tänk på gumman, och hennes gosse, som är ute på sjön.
-- Ett lite ord, var det ja! Ja! Ge mig boken då -- madam vet var hon
ligger i matväskan!
Gumman tog skinnpåsen och fick fram en svart bok med ett guldkors på,
vilken brukade tas fram som ett reseschatull, ur vilket gamla kvinnor och
sjuka brukade bjudas på stärkande droppar; och andaktsfull, som om hon
fått ett stycke av kyrkan in i sin låga stuga, bar hon den
hemlighetsfulla boken varligt som ett varmt bröd på sina båda händer,
sköt sakta bort koppen framför pastorn, torkade en plats med förklädet
och lade det heliga framför det tunga huvudet.
-- Pastorn lilla, viskade gumman, under det att blåsten dundrade i
skorsten, boken är där nu,
-- Bra, bra, svarade pastorn liksom i sömnen, räckte ut armen utan att
lyfta på huvet, trevade efter kaffekoppen och fick fingret mot grepen, så
att koppen stöttes omkull och brännvinet rann i två bäckar framåt det
flottiga bordet.
-- Oj, oj, oj, klagade gumman och räddade undan boken, det här går aldrig
väl; pastorn är sömnig och ska gå och lägga sig.
Men pastorn snarkade redan med armen vilande på bordsskivan och
långfingret sträckt till en fånig gest, som om det pekade mot ett
osynligt mål, oupphinneligt för ögonblicket.
-- Vad i Herrans namn ska vi ta oss till för att få honom i säng? jämrade
gumman till flickorna, rådlös hur hon skulle få den sovande vaken, ty hon
visste, vilket förfärligt sinne han hade, när han druckit och blivit
väckt, och få honom kvar i köket gick inte an för flickornas skull, och
in i stugan inte heller, för då skulle det bli ett pratande. De tre
kvinnorna gingo som råttor kring katten för att binda bjällran på honom,
men ingen vågade.
Emellertid hade spiselden slocknat av, vinden pressade genom fönsterrutor
och otäta väggar och gubben, som satt i strumplästen, måtte ha blivit
kall, ty ett, tu, tre lyftes huvudet, munnen öppnades på vid gavel och
tre anskrin, som när räven ger opp andan, kommo kvinnorna att haja till.
-- Jag tror jag nös, sa pastorn, reste sig och gick med slutna ögon till
en fönstersoffa, där han nedsjönk, sträckte ut sig på ryggen, och med
händerna knäppta över bröstet somnade han in i en lång suck.
Allt hopp var ute att få honom dän, och Carlsson och Robert, som kommit
tillbaka, vågade icke röra vid honom.
-- Han slåss! akta er, upplyste Robert. Ge honom en kudde bara och kasta
ett täcke över honom så sover han till i morgon.
Gumman tog flickorna in till sig i stugan, Robert fick ligga på rännet
över matbon och Carlsson gick på sin kammare. Ljusen släcktes och det
blev tyst i köket.
Snart låg hela huset i sömn, mer eller mindre rolig.
* * * * *
Följande morgon, när hanen gol och madam Flod steg upp för att väcka,
voro pastorn och Robert borta. Stormen hade lagt sig något, kalla vita
höstmoln tågade från osten in åt land och himlen var friskt blå. Vid
åttatiden började gumman sina vandringar ner åt östra udden för att se,
om ingen båt skulle synas ute i fjärden. Ute i rännan mellan kobbarna dök
ett och annat revat råsegel fram, försvann och stack fram igen. Sjön
vräkte ännu, låg blå som stål, och de yttersta skären hägrade, hängde på
luftfärgade skynken, som om de flutit upp ur vattnet och voro på väg att
lyfta sin väg som nattdimmor. Ungskrakarne lågo i vikar och uddar och
sprungo på sjöarne, när de sågo havsörnen styra sin tunga flykt över dem,
döko och kommo upp igen, sprungo på nytt, så att vattnet forsade framför
dem. Såg gumman måsarne flyga upp ute på ett skär och hörde hon dem
skrika, så tänkte hon, att där kom ett segel, och det kom segel, men alla
höllo de undan för ön och föllo av åt norr eller åt söder.
Det blåste kallt; vinden och de vita molnen pinade i ögonen och den gamla
gick in i skogen igen, trött på att vänta; och hon tog sig till att
plocka lingon i förklät, för hon kunde inte vara sysslolös, utan måste
hava något att fördriva oron med. Sonen var ändå det käraste, och hon
hade icke varit hälften så bekymrad den där aftonen, när hon stod vid
hagstättan och såg ett annat dunkelt hopp försvinna in i mörkret. Men i
dag var gossen ändå mera längtad, för hon kände på sig, att han skulle
kanske snart gå ifrån henne. Pastorns ord i går kväll och pratet hade
tänt på kruttrån och snart skulle det säga puff! Vem som kom att sveda
ögonbrynen, var inte avgjort, men att det skulle hända någon, det var
antagligt.
Hon gick så och knallade sakta hemåt och kom upp på ekbacken. Det sorlade
nere vid bryggan och hon såg mellan eklövet, hur mänskor rörde sig kring
sjöboden, talade i munnen på varann, förhandlade, utredde, tvistade. Det
hade tilldragit sig något, medan hon var borta, men vad?
Oron jagade upp nyfikenheten, och hon spjärnade ner för backen för att
bli slug på vad som timat. Kommen ner till gärdsgården, såg hon
akterstycket av skötekan. De voro alltså hemma och hade rott kring ön.
Normans röst var tydlig när han utlade förloppet:
-- Han gick till botten som en sten och så kom han upp igen; men då fick
han döden rätt igenom vänstra ögat, och det var rakt som att släcka ett
ljus.
-- Å, Herre Je', är han död? skrek gumman och rusade över gärdsgården,
men ingen hörde henne för Rundqvist, som fortsatte liktalandet i båten.
-- Och så fick vi draggen i honom och när flyet tog i ryggen, så...
Gumman hade kommit bakom nätgistorna och kunde icke gå igenom, men hon
såg som genom ett flor för en spegel bakom de upphängda näten, huru alla
gårdens innevånare lågo, hängde, kröpo omkring en gråskymlig kropp, som
var stuvad i ekan. Och hon satte till att skrika och skulle under näten,
men nävrarne fastnade i hårflätan och sänkena slogo som ett gissel.
-- Va i Jesta namn ha vi fått i flundernäten? skrek Rundqvist, som såg
att det levde i garnen. Nej, jag tror det är moster!
-- Är han slut? skrek madam Flod allt vad hon förmådde. Är han slut?
-- Slut som en död hund!
Gumman kom loss och ner till bryggan. Där såg hon Gusten liggande
barhuvad och framstupa nere i ekan, men han rörde sig, och under honom
syntes en stor luden kropp.
-- Är det du, mamma? hälsade Gusten utan att vända sig om. Sicken en vi
ha fått fatt i!
Gumman gjorde stora ögon, när hon fick se en fet gråskäl, som Gusten höll
på att dra skinnet av. Skälar gåvos visserligen icke varje dag, och
köttet kunde ätas, sådant det nu var, tranen räckte till många par
stövlar och skinnet var nog värt sina tjugo kronor; men vinterströmmingen
var ändå angelägnare, och hon såg inte en fena i båten, blev därför något
förstämd och glömmande både den återfunne sonen och den oväntade skälen,
utbrast hon i förebråelser:
-- Nå, men strömmingen då?
-- Ja, den var inte god att komma åt, svarade Gusten, och den kan man
köpa för resten, men gråskälar får man inte alla dar.
-- Ja, så säger du alltid, du Gusten, men det är stor skam att vara borta
i tre dar och inte komma hem med någon fisk. Vad ska vi ha till äta i
vinter, tänker du?
Men hon fick intet medhåll, för strömming hade man fått nog av, och kött
var ändå kött, utom nu att jägarne hade genom sina märkvärdiga
berättelser om jaktäventyret dragit all uppmärksamhet åt sig.
-- Ja, passade Carlsson på och högg sig ett stycke av åtelen, hade vi
inte jorden, så fick vi allt vara utan mat!
Den dagen blev intet notdrag av, för stora bykgrytan skulle sättas på
till trankokning; och det stektes och kokades i köket och dracks
kaffehalvor; och på södra logväggen spändes skinnet opp som ett
segertecken, och det liktalades och förevisades, och alla kommande och
gående klentrogne skulle sticka fingerna i skotthålen och höra, hur loden
hade kommit dit, var skälen hade gått opp på stenen, vad Gusten sa åt
Norman i sista ögonblicket, när skotten skulle gå och huru slutligen den
döde uppfört sig i sista stunden, när han »klipptes som en tråd».
Carlsson var ingen hjälte i de dagarne, men han brynte i hemlighet sitt
stål, och när notdräkten slutligen var till ända, satte han sig till rors
i sumpen och for in till stan med Norman och Lotten.
* * * * *
När madam Flod kom ner till bryggan för att ta emot de hemkomna
stadsresarna, var Carlsson mycket kärvänlig och undfallande, så att
gumman strax märkte, att något kommit emellan.
Efter aftonsmaten fick han stiga in i stugan och räkna ifrån sig
pengarne; och så skulle han sitta ner och berätta. Men det gick trögt och
drängen syntes inte alls hågad lämna något ifrån sig, men gumman släppte
honom inte för mindre än att han klämde fram med en reseberättelse.
-- Nå, säg nu, Carlsson, mjölkade hon -- han var väl oppe hos
professorns, kan jag tro?
-- Ja, jag var oppe ett ryck, förstås, svarade Carlsson, synligen
obehagligt berörd av minnet.
-- Nåå, hur mådde de?
-- Jo, de hälsa så mycket till alla på gårn, och de var mycket artiga och
bjöd på frukost. Det var fasligt schangtilt i våningen och vi kom bra om
ens.
-- Nå, så, vad fick han för gott då?
-- Å, vi åt hummer och svampignoner och drack porter för resten.
-- Nåå säg, Carlsson, han såg väl flickorna också?
-- Ja vars, svarte Carlsson frimodigt.
-- Och de var sig lika, kan jag tro?
Det voro de nog inte, men det skulle ha roat gumman för mycket, och
därför svarte Carlsson inte på det.
-- Ja, de var nog så snälla, och vi var i Berns salong till aftonen och
hörde på musiken, och så bjöd jag på scherry-kobden och smörgåsar. Det
var, som sagt, mycket roligt.
Men nu var det i själva verket inte alls roligt och saken hade avlupit på
ett helt annat sätt. Så nämligen, att Carlsson blivit mottagen i köket av
Lina och fått en halv öl på bordshörnet, för Ida var borta. Därpå hade
professorskan kommit ut och hälsat och sagt åt Lina, att det skulle tas
hem en hummer till kvällen, för det kom en främmande; och så hade hon
gått sina färde. Blivna ensamma, var Lina först något stel, men hur
Carlsson satt och menade, så fick han ur henne, att Ida hade mottagit
hans brev och läst det högt en kväll, när hennes fästman var där och de
satt i kökskammarn och drack porter och Lina rensade champinjoner. Och de
hade gapskrattat så de kunde dö; och fästmannen hade läst om brevet två
gånger högt som en präst. Och aldra roligast hade de haft åt »gamla
Carlsson» och hans »sista stunder», och när de kom till det där om
»frestelser och villovägar», hade fästmannen -- han var ölutkörare --
föreslagit, att de skulle ut och fresta på Berns salong, och då hade de
gått dit och blivit bjudna på sherry-kobbel och smörgåsar.
Antingen nu Linas berättelse rört opp Carlssons sinne och skakat om
minnena, så de kommit i oordning, eller han så livligt önskat sig i
ölutkörarns kläder, att han satt sig in i dennes angenäma ställning som
värd, förväxlat sig med den hummerätande okände, druckit fästmannens
porter och ätit Linas champinjoner, nog av, han framställde
sakförhållandet för gumman som han gjorde och med åsyftad verkan, vilket
var huvudsaken. Och när det var gjort, kände han sig lugn att skrida till
anfall. Pojkarne voro på sjön, Rundqvist hade lagt sig, och flickorna
hade slutat för dagen.
-- Vad är det för prat, som går i socknen här och som jag får igen
överallt? började han.
-- Vad pratar man nu igen? frågade gumman.
-- Å, det är det gamla, om att vi ska tänka på att gifta oss.
-- Asch, det ha vi hört nu så länge.
-- Ja, men det är ju alldeles orimligt att folk kan säga sådant, som inte
är; jag kan rakt av inte förstå sådant, illparade Carlsson.
-- Ja, vad skulle han som är unga, raska karlen göra med en gammal käring
som jag?
-- Å, vad det beträffar med åldern, så har det ingen fara. Får jag säga
för min del, att skulle jag en gång _tänka_ på att gifta mig, så skulle
det inte bli med en slinka, som ingenting kan och ingenting vet, för se,
moster, lustan är en sak och gifta sig en annan; lustan, den världsliga
lustan, förgår som en rök, och tro och loven är som en tugg snus, när det
kommer en annan, som kan bjuda på cigarr. Men si sådan är jag, moster,
att den jag gifter mig med, den håller jag loven med, och så har jag
alltjämt varit, och den, som kommer och säger annat, den säger ljug.
Madamen spetsade öronen och började misstänka ugglor i mossen.
-- Nå, men Ida då, ska det inte bli allvar av med henne och Carlsson?
undersökte hon.
-- Ida, ja, hon är nog bra för sig, och ville jag bara räcka ut
pekfingret, så hade jag henne på mig, men se, moster, hon har inte det
rätta sinnelaget; hon är världslig och fåfäng, och jag tror hon helst
går på orätta vägar. För resten, jag börjar bli gammal, ska jag säga, och
har inte lust att fjollas längre; ja, jag säger rakt ut, att _skulle_ jag
tänka på till att gifta mig, så skulle jag ta en äldre, förståndig
mänska, någon som hade det rätta sinnelaget; se, jag vet inte hur jag ska
säga riktigt, men moster kanske förstår mig ändå, för moster har det
rätta förståndet, ja, det har hon.
Gumman hade slagit sig ner vid bordet för att bättre kunna förstå
Carlssons krumbukter och passa på att säga amen, när han väl fått fram
sitt ja.
-- Nå, men säg, tog hon opp en ny ända på härvan, har då inte Carlsson
tänkt på änkan i Åvassa, som sitter där så ensam och inte begär bättre än
få gifta om sig?
-- Asch, hon, neej, si jag känner henne nog för resten, men hon har inte
det _rätta sinnelaget_, för si, det som ska ta mig, det ska vara ett
sinnelag. För pengar och utvärtes åthävor och granna klädtrasor, si det
var inte värt med mig, för sådan är inte jag; och den, som känner mig
rätt, ska inte kunna säga något annat.
Ämnet tycktes vara utgnaget kring alla kanter och någon måste säga sista
ordet, medan det var möjligt.
-- Nå, vem har Carlsson tänkt sig då? vågade madamen ett djärvt steg
framåt.
-- Tänkt och tänkt! Man tänker hit och tänker dit, jag har inte tänkt
något alls ännu, men den, som tänkt något, han tale; jag tiger, jag, så
att man inte sen ska komma och säga att jag har lockat någon, för sådant
är inte mitt sinnelag.
Gumman visste nu inte riktigt, var hon var hemma, men hon måste känna sig
för en gång till.
-- Ja, men käre Carlsson, om han har Ida i tankarne, så kan han ju inte
gå och tänka på någon annan med fulla allvare.
-- Ida, hm, den rackarns rävhonan, nej, den vill jag inte ha, om de
kasta'na efter mig; nej, bättre opp ska det vara, och kläderna på kroppen
ska hon rå om åtminstingen, och har hon lite till, så är det inte ont i
det, fast jag inte ser på't, för sådan är jag, och det är mitt sinnelag.
Nu hade man kört och vänt så många gånger, att det var fara bli sittande,
om gumman inte knuffade på.
-- Nå, Carlsson, vad skulle han säga, om vi skulle ha vårt tillsammans?
Carlsson slog ifrån sig med händerna, som om han genast från första
ögonblicket ville jaga bort alla misstankar om en sådan låghet.
-- Nej, si det kommer då aldrig i frågan! bedyrade han. Det ska vi aldrig
tala om, än mindre tänka ditåt. Nog vet jag vad folket skulle säga
alltid, att jag hade tagit henne för guldet, men sådan är inte jag och
det är inte mitt. Nej, aldrig på tiderna ska vi tala om den saken mer.
Lova mig, moster, och ta mig i hand -- (här räckte han ut sin hand) --
att vi aldrig talar om den saken mer! Ta mig i hand på det!
Men gumman ville inte ta i hand på det, utan hon ville just tala
grundligt om saken.
-- Varför ska en inte tala om det, som ändå skulle kunna bära till? Jag
är gammal, vet ju Carlsson, och Gusten är inte karl än att ta vid gården;
jag behöver någon, som står vid min sida och hjälper på, men jag förstår
väl, att han inte vill slita för andra och släpa ut sig för inte, och för
det ser jag ingen annan råd än att vi gifter oss. Låt folket prata, de
babblar likafullt, och har Carlsson ingenting särskilt emot mig, så ser
jag inte något, som skulle kunna hindra det. Vad har han emot mig, säg?
-- Inte har jag något emot moster, för all del, men se det där hålens
pratet om det och det, och för resten lär Gusten inte bli god på oss.
-- Asch, är inte han karl att hålla honom från sig, så ska jag väl mäkta
det. Till åren är jag nog, men så gammal är jag inte, och det kan jag
säga Carlsson mellan fyra ögon att... jag kan nog vara så golik som en
annan slinka, när det skall bära te.
Isen var bruten, och nu kom en uppsjö med planer och råd, hur man skulle
delgiva Gusten det och hur man skulle ordna med bröllopet och allt det
där. Och förhandlingarne räckte länge, så länge att gumman måste sätta på
kaffepannan och ta fram brännvinsflaskan, och de räckte ända långt fram
på natten och litet till.