Söndagsvila och söndagsvärv; den gode
herden och de elaka fåren; morkullorna
som fick vad de behövde, och drängen
som fick kammaren.
När Carlsson vaknade om söndagsmorgonen vid tuppens galande, voro alla
sängar tomma, och flickorna stodo i underkjolen vid spisen, medan solen
lyste fullt och bländande in i köket.
Carlsson sprang ledigt i byxorna och gick ut på backen för att tvätta
sig. Där satt redan unga Norman på en strömmingstunna och blev klippt i
håret av den allkunnige Rundqvist, som påtagit en ren nattkappa, stor som
en daglig tidning, och bästa stövlarna voro också på. Vid en fotlös
järngryta, som blivit anvisad som tvättfat, fick Carlsson med en klick
grönsåpa verkställa sin söndagstvättning.
I stugfönstret syntes Gustens fräkniga ansikte intvålat, och under grymma
grimaser åt en spegelbit, känd under namnet söndagstittaren, for han fram
och åter med rakkniven, som blixtrade i solskenet.
-- Ska ni åt körka i dag? frågade Carlsson såsom morgonhälsning.
-- Nej, vi komma inte så titt i Guds hus, svarte Rundqvist; för vi ha två
romilar dit och lika många dän, och man ska inte ohelga vilodagen med
onyttigt arbete.
Lotten kom nu ut och sköljde potatis, medan Clara gick till matboden att
hämta salt fisk ur vinterkaret eller familjegraven, i vilken all småfisk,
som dött i nät eller sump och inte kunde bevaras, blev nedsaltad huller
om buller utan anseende till person och avsedda till husets löpande
behov. Där lågo bleka mörtar sida om sida med röda sarvar; pankor,
gärsar, sjuryggar, abborrar, små stekgäddor, flundror, lindare, lakar,
sikar; alla med någon skavank: en sönderriven gäl, ett urkrokat öga, ett
vilsegånget ljusterhugg i ryggen, en klack mitt på buken och så vidare.
Hon tog ett par göpnar, vaskade ur det mesta saltet och så gick
sällskapet i grytan.
Medan frukosten stod på elden, hade Carlsson klätt sig och slog några
lovar ute på backen för att se på lägenheterna.
Stugan, som egentligen var sammanbyggd av två, låg på en backknalle vid
södra och inre ändan av en lång, tämligen grund vik av fjärden och vilken
skar så djupt in i landet, att man ej såg stora sjön, utan kunde tro sig
vara vid en liten insjö oppe i land. Backknallarne sänkte sig ner till en
dal med betesmarker, ängar och hagar, vilka voro kantade med lövskog av
björk, al och ek. Norra sidan av viken var skyddad för de kalla vindarne
genom en höjd, bevuxen med granskog, och södra delarne av ön utgjordes av
talldungar, björkhagar, mossar, kärr, mellan vilka en åkerlapp här och
där var upptagen.
På backen stod jämte boningshuset matboden, och ett stycke därifrån låg
storstugan, ett rött knuttimrat, ganska stort trähus med tegeltak, vilket
gamla Floden rest åt sig till undantag, men som nu stod obebott, emedan
gumman ej ville bo ensam där och onödigt många eldstäder skulle dragit
för mycket på skogen.
Längre bort, åt hagen till, lågo fähus och loge; i en dunge av resliga
ekar hade bastun och källaren sina skuggiga platser; och längst ut i
södra ängen syntes taket av en förfallen smedja.
Nere vid vikens inre ända stodo sjöbodarne intill båtbryggan och där var
även hamnen för båtarne.
Utan att beundra landskapets skönheter syntes Carlsson dock angenämt
tilltalad av det hela. Den fiskrika viken, de släta ängarne, de lutande
åkrarne skyddade för vindarne och med gott fall, den täta timmerskogen,
de sköna virkesträden i hagarne, allt lovade goda avkastningar, om blott
en kraftig hand satte makterna i rörelse och finge de nergrävda skatterna
upp i dagsljuset.
Efter att ha spankulerat hit och dit avbröts han i sina betraktelser av
ett skallande »hoj», som gick ut från stugukvisten och ekade kring vikar
och sund och strax därpå besvarades från logen, från hagen och från
smedjan i samma ton.
Det var Clara, som ropade till frukost, och snart sutto de fyra karlarne
kring köksbordet, där det stod nykokt potatis och salt fisk, smör,
rågbröd och brännvin -- efter som det var söndag. Gumman gick omkring och
manade till god matlust samt kastade då och då ett öga på spiseln, där
det kokades åt höns och grisar.
Carlsson hade tagit plats vid bordets övre kortända, Gusten hade valt
ena långsidan, Rundqvist den andra och Norman den nedre kortändan, så att
man egentligen inte visste vem som hade hedersplatsen, utan trodde sig ha
fyra talmän i nämnd. Men Carlsson förde likvisst ordet och betonade sina
utlåtanden med gaffelstötar i bordet. Han talade om jordbruk och boskap;
men Gusten svarade ej, eller svarade med fiske och jakt, varvid Norman
understödde, och Rundqvist satt som den opartiske söndraren, kastade på
en tvedräktens pinne här och där, när strid höll på att glimma upp,
blåste på lågan, när den ville slockna, stack till höger och gaddade till
vänster och visade sällskapet, att de voro lika dumma och okunniga
allihop och att han ensam hade hand om förståndet.
Gusten svarade aldrig Carlsson direkt, utan vände sig alltid till en
granne, och Carlsson såg, att här var ingen vänskap att vänta.
Norman, den yngsta, kände alltid efter att han hade ett litet armbågstöd
hos husbonden, som ändå var säkrast att lita sig till.
-- Ja si, att lägga på grisar, när man inte har mjölk i lagårn, si det
var då rakt inte värt, domderade Carlsson; och mjölk kan man inte få,
utan att man sår klöver i höstsäden. Si det ska vara cirkulatsjon i
jordbruket; det ska liksom cirkulera, det ena med det andra.
-- Ja si, det är alldeles liksom med fisket, det också, vet ju Norman,
vände sig Gusten till sin granne; för si man kan inte sätta
strömmingsskötarne, förrän flundrorna slutat ta, och man får inga
flundror, förrän gäddan lekt ut. Si det ena liksom går i det andra, och
där det ena släpper, så tar det andra ve. Är det inte så, Norman,
kanske?
Norman biföll utan motsträvighet och tog för säkerhetens skull om
refrängen, när han märkte, att Carlsson gjorde sig färdig att hugga in
igen:
-- Jo, det är nog så att det ena tar ve, när det andra släpper.
-- Vem är det som släpper sig? fann nu Rundqvist gott inskrida, när
Carlsson med en sarvstjärt mellan tänderna gjorde stora åtbörder med
armarne för att ro opp samtalet åt sin kant igen men nu måste instämma i
de andras grin, mera framkallat av skadeglädje åt att jordbruket blev
lagt åt sidan, än åt den enkla roligheten. Och uppmuntrad av framgången
började Rundqvist göra utvikningar på det lyckligt funna ämnet, så att
något allvarsamt ord icke mer hade att påräkna någon åhörare.
När frukosten var slut, kom gumman in och bad Carlsson och Gusten följa
med ut åt lagården och på gärdena för att få samråda om sysslornas
fördelning och se till vad som skulle göras för att få gården på fötter;
och sedan skulle man samlas inne i stugan för att läsa predikan.
Rundqvist lade sig på soffan vid spisen och tände en pipa, men Norman tog
sin dragharmonika och satte sig på förstukvisten, medan de andra gingo
upp åt lagården. Här fann Carlsson med en viss belåtenhet tillståndet
överträffande hans förhoppningar om det värsta. Tolv kor lågo på knä och
åto mossa och halm, sedan fodret tagit slut. Varje försök att resa dem
var omöjligt, och sedan han och Gusten sökt få dem på bena genom att
skjuta en planka under buken, lämnades de åt sitt öde tills vidare.
Carlsson skakade betydelsefullt på huvet, som en läkare när han går ifrån
en dödsbädd, men sparade sina goda råd och förbättringsförslag tills
vidare.
Med oxparet var det ändå sämre, ty de hade nyss slutat vårplöjan, och
fåren hade bara bark att fnalla från de längesedan avätna lövknipporna.
Svinen voro magra som jakthundar; hönsen sprungo omkring i lagårn, och
gödselhögar lågo kringkastade här och var, under det vattnet fick rinna
ut i rännilar var det kunde.
Sedan allt var översett och befunnet i lägervall, förklarade Carlsson,
att här inte var annat göra än komma med kniven.
-- Sex kor som mjölkar är mer än tolv som svälta! Och han undersökte
speglarne och mjölkhålorna, och med stor säkerhet prickade han de sex,
som skulle få äta opp sig och så gå till slaktarn.
Gusten gjorde invändningar, men Carlsson försäkrade och bedyrade: att de
skulle gå till döden! De skulle dö så visst som han levde!
Och sedan skulle det bli andra ordningar av. Men först och främst skulle
det köpas torrt och gott hö, innan kreaturen släpptes på skogen.
När Gusten hörde tal om att köpa hö, gjorde han de livligaste
föreställningar mot att lägga ut pengar för så'nt som man kunde ha själv,
men gumman tystade ner honom med förklaringen, att han inte förstod
saken.
Och efter några förberedande mindre anordningar lämnades lagården och man
vandrade utåt gärdena.
Här lågo hela sträckor i träda.
-- Ock-ock-ock! hördes Carlsson medlidsamt, när han såg så föråldrat bruk
på en så god jord. -- Ock-ock-ock, så barnsligt! Ingen människa i
världen har träda mer, utan klövervall, och när man kan ta gröda alla år,
varför ska man bara ta vartannat?
Gusten förmenade, att skördar tagna år ut och in skulle suga ur jorden,
vilken ju behövde vila, den också liksom människan, men Carlsson avgav en
riktig, om ock något dimmig förklaring över huru klövergrödan gödde
jorden i stället för att suga den, utom att den höll åkern fri från
ogräs.
-- Si, det hade man då aldrig hört talas om: grödor som gödde, menade
Gusten, vilken ej kunde förstå Carlssons lärda utläggning om hur
gräsväxterna tog sin mesta föda »ur luften».
Därpå granskades dikena och befunnos fulla med grundvatten, igenväxta och
med dåligt avlopp. Säden stod fläckvis, som om man kastat ut kornet
nävtals, och ogräset frodades i ro mellan tuvorna. Ängarne lågo oröjda
och fjolårslövet täckte och kvävde gräset i en enda hopklibbad koka.
Gärsgårdarne voro fallfärdiga, broar saknades, allt var så bofälligt som
gumman redan föreställt Gusten under föregående kvällens samtal. Men
Gusten hörde icke på Carlssons djupgående granskningar, slog dem ifrån
sig som något obehagligt man grävde upp ur det förflutna, och fruktade
det myckna arbete, som vinkade och än mer de pengar modren måste knipa
fram med.
När de sedan togo av inåt kalvhagen, blev också Gusten efter, och när de
andra kommit till skogen, var han försvunnen. Gumman ropade först några
hoj efter honom, men utan att få svar.
-- Ja, så må han gå, mente gumman; si det är så med Gusten, att han
alltid har varit liksom lite slög och doven, utom när han kan komma ut på
sjön med bössan. Men Carlsson ska inte se åt'en, för det är inte något
ont me'n. Si det var så, att fadren ville liksom ha honom till något
bättre och ville inte han skulle gå som dräng, utan lät'en hållas med det
som roga'n; och när han var tolv år, så fick han egen öka, och bössa
förståss, och sen var det ingen reda med honom. Men nu går fisket
tillbakars och därför har jag måstat tänka på jorden, som ändå till
sistens är säkrare än sjön; och det skulle nog ha gått, om Gusten bara
förstått till att hålla efter folket, men si han ska alltid göra sig så
gemen med gossarne, och då går det inte någon vart med arbetet.
-- Ja, si det duger rakt inte att klema med folket, häktade genast
Carlsson på; och det ska jag säga moster också, här mellan fyra ögon, att
ska jag vara liksom kustus, så må jag äta i stugan och sova för mig själv
på kammarn, för annars blir det ingen respekt, och jag kommer aldrig ur
fläcken.
-- Ja si, Carlsson, att äta i stugan, farhågade gumman, under det hon
klev över stättan, så lär det nog väl inte gå för sig. Folket är inte
sådant numer, att de skulle lida att man åt annerstans än med dem i
köket; det vågade inte Floden en gång på sistone, och Gusten har aldrig
torts på det; och gör man det, så är de så golika att göra spektakel med
maten, och så sätter de sig på tvärn. Nej, så det kan väl nog inte bli,
det. Men att han sover på kammarn, är något annat och det ska vi se till;
för resten tycker nog folket de är många ändå i köket, och Norman, tänker
jag, sover hellre allena i soffan än tillsammans med någon annan.
Carlsson fann för gott vara nöjd med halvvunnet spel, och stoppade
tillsvidare den andra pipan i säcken.
De kommo nu in i granskogen, där ännu en snödriva, smutsig av damm och
nerfallna barr, låg mellan ett par rullstensblock; granarne svettades
redan kåda i den gassande aprilsolen och vid deras fötter blommade
vitsippor, och under hasselbuskarne stucko blåsippor opp genom de
multnade lövens genombrutna nervnät. Ur björnmossan uppsteg en varm fukt;
mellan trädstammarne syntes gärdesglindret dallra över gärdsgården till
ängen och längre bort blånade fjärden för en lätt bris; ekorrarna
fnattrade uppe mellan grenverket och gröngölingen hamrade och skrek.
Gumman trippade före på den kala gångstigen över barr och rötter, och när
Carlsson, som gick efter, såg hennes skosulor vika sig med smidiga steg
och försvinna under klädningsfållen, erinrade han sig därvid, att han i
går tyckte henne vara äldre.
-- Moster är rektigt flink att spassera, fann sig Carlsson uppmanad att
lufta sina vårkänslor.
-- Å, så han säger; en kunde tro att han ville raljera med en gammal
käring.
-- Nej, si jag menar alltid vad jag säger, försäkrade Carlsson
trovärdigt, och ska jag hålla steg med moster, så blir jag svett.
-- Vi ska inte gå längre i alla fall, svarte gumman och stannade för att
pusta. Här ser Carlsson skogen likvisst, och här ha vi kreaturen mest om
sommarn, när de inte är ute på kobbarne.
Carlsson kastade ett sakkunnigt öga på skogen och fann, att där stod
många famnar bryggved i mått och att där fanns goda timmer på roten.
-- Men så fasligt illa ansad, ock-ock-ock, och här ligger skatar och ris
kvar i en enda bråte, så varken ryss eller rackare kan komma fram!
-- Ja, Carlsson ser själv hur det står till, och nu får en råda och
ställa som en vill; och han skall nog ordna det bra, är jag säker om;
inte sant, Carlsson.
-- Jo, nog ska jag göra mitt, om de andra gör sitt, och det får moster
hjälpa under med, ältade Carlsson, som kände i andanom att det icke
skulle bli det lättaste att tillskansa sig en ställning som korporal, där
gemenskapen var äldre i gården.
Under ideligt samspråk om huru Carlsson skulle kunna intaga och bevara
sin överhöghet, vilken han hos gumman inplantade som huvudvillkoret för
gårdens blivande blomstring, kommo de hem. Nu skulle predikan läsas, men
ingen av karlarne var synlig. De två skyttarne hade gått på skogen med
bössorna, och Rundqvist gömde sig väl som vanligt i någon solig backe,
för så var det alltid när man skulle höra Guds ord. Carlsson försäkrade,
att de kunde reda sig utan åhörare, och om flickorna öppnade dörrn till
köket, fingo de också ett ord med till livs, under det grytorna kokade.
Och när gumman yttrade oro över att hon ej skulle kunna läsa, var
Carlsson genast redo att åtaga sig värvet.
-- Ock-ock-ock! han hade läst så många predikningar i sin dar hos
advokatfiskaln, så det skulle inte felas.
Gumman tog almanackan och slog upp dagens text, som i dag på andra söndan
efter påsk befanns handla om den gode herden. Carlsson fick ner Luthers
postilla från hyllan och tog plats på en stol mitt på golvet, så att han
kunde inbilla sig att församlingen skulle se honom riktigt. Därpå slog
han upp i psalmboken och började med hög röst, löpande på tonskalan, som
han hört kolportörerna göra, och själv gjort, predika opp texten:
-- »I den tiden sade Jesus till judarna: Jag är den gode herden: den
_gode_ herden låter sitt liv för fåren; men den som lejder är, och _icke_
är herden, vilken fåren _icke_ tillhöra, ser ulven komma och övergiver
fåren och flyr.»
En underlig känsla av personligt ansvar bemäktigade sig uppläsaren, när
han uttalade orden: _jag_ är den gode herden, och han tittade ut genom
fönstret, betydelsefullt, såsom om han sökte de båda lejda flyktingarne
Rundqvist och Norman.
Gumman nickade sorgset bifallande och tog katten upp i knä, som om hon
öppnat sin famn för det förlorade fåret.
Men Carlsson läste på med av rörelse dallrande röst, såsom om han skrivit
det själv:
-- »Men den lejde flyr» -- ja han flyr, broderade han -- »ty han är
_lejd_» -- skrek han -- »och vårdar intet om fåren.
_Jag_ är den gode herden, och känner mina får, och mina känna mig» -- tog
han utantill efter, som det var ett språk ur katekesen. -- Därpå sänkte
han rösten, slog ner ögonen, såsom om han haft en djup sorg över
mänskornas ondska och framsuckade, starkt betonat och med sidoblickar,
icke utan ett visst illmarigt underförstånd, såsom om han med smärta
angav några okända skälmar, utan att precis vilja stå för anklagelsen:
-- »Jag haver ock _andra_ får, som icke äro av _detta_ fårahuset; dem
måste jag ock draga härtill; och de _skola_ höra min röst!» Och med ett
förklarat leende, profetiskt, förhoppningsfullt, förtröstansrikt, viskade
han:
-- »Och det skall vara _ett_ fårahus, och _en_ herde.»
-- Och _en_ herde! ekade gumman, som hade sina tankar på helt andra håll
än Carlsson.
Därpå grep han an postillan; gjorde ett överslag över sidornas antal,
grinade surt, när han såg, att det var »en lång rackare», men tog mod
till sig och satte i gång. Behandlingen av ämnet gick något på sidan om
hans syften och höll sig mera till den kristligt symboliska meningen,
varför intresset ej var så livligt som vid texten. I en rasande fart
durkade han genom spalterna och ökade hastigheten, när han kom till
vändningarne, så att han kunde väta på tummen och vända två blad på en
gång, utan att gumman märkte något.
Men när han såg, att slutet kom nära, och han misstänkte amen skulle ta
törn, sackade han av; men det var för sent, ty i sista vändningen hade
han spottat för tjockt på tummen och tagit tre blad, så att han stötte på
amen högst upp på sidan, alldeles som om han slagit huvet i en vägg.
Gumman vaknade opp av stöten och tittade yrvaken på klockan, varför
Carlsson tog om amen en gång till med litet garneringar »i fadrens,
sonens och den helige andes och för Jesu vår frälsares skull».
För att avrunda slutet och försona vad han brutit, läste han ett
fadervår, så långsamt och tärande, att gumman, som kommit mitt i
solskottet, nickade ihop en gång till och hann morna sig, under det
Carlsson, för att hindra alla obehagliga förklaringar, stack ner huvet i
vänstra handen för att göra en tyst bön, som ej kunde avbrytas.
Gumman, som också kände sig brottslig, ville ådagalägga sin uppmärksamhet
med att i självvalda ordalag visa vad hon inhämtat, men avklipptes av
Carlssons ovillkorliga fordringar, enligt grundtexten och frälsarens egna
ord, att det inte gick an med mindre, än att det skulle vara _ett_
fårahus och _en_ herde! _En_ uteslutande, _en_ för alla, _en, en, en!_
Clara hojade med detsamma till middag, och nu hördes ur skogens djup två
glada igenkänningshoj, beledsagade av böss-smällar, och ur smedjans
skorsten steg som ur en hungrig mage Rundqvists mera originella po! som
ingen kunde misstaga sig på.
Och straxt därpå syntes de förvillade fåren med lätta steg skynda till
matgrytan, där de mottogos av lindriga förebråelser av gumman för
uteblivandet; men svarslös var ingen av de oskyldiga, som bedyrade, att
de icke hört någon kalla på dem, annars skulle de _genast_ ha kommit.
Carlsson förhöll sig värdig som en söndag vid middagsbordet, men
Rundqvist talade i dunkla tungomål om jordbrukets högst »markvadiga»
framsteg, så att Carlsson förstod, att han redan var invigd och upptagen
i oppositionspartiet.
Efter middagen, vid vilken ett par ejdrar, kokta med mjölk och
pepparkorn, bestått anrättningen, gick allt manfolk på avskilda rum att
sova, men Carlsson tog sin psalmbok ur kistan och satte sig ute på
backen, där det fanns en torr sten, vände ryggen mot stugfönstren, medan
han slumrade lite, vilket gumman ansåg vara mycket lovande på en eljes
till spillo given söndagseftermiddag.
När Carlsson tyckte, att tillräckligt lång tid åtgått för att göra
andakten trolig, reste han på sig, gick in i stugan utan att knacka och
röck fram med sin begäran att få se kammaren. Gumman ville uppskjuta och
förebar rengöring och annat mer, men Carlsson stod på sig och blev förd
opp i vinden, där verkligen längst in under takstolarne en liten
fyrkantig låda var intimrad och öppnade sig med ett fönster på gaveln,
som nu var dolt av en blårandig rullgardin. Kammaren upptogs av en säng
och ett litet bord framför fönstret med en vattenkaraffin. På väggarne
hängde något, som genom de vita, skylande lakanen såg ut som kläder och
vid närmare påseende även befanns vara det, ty här stack en rockkrage upp
med sin hängare, här slank ett byxben fram. Nedanför stod ett helt stall
med skodon, mans och kvinnors om varandra, och bort vid dörren en väldig
järnbeslagen kista med en driven låsskylt av koppar.
Carlsson drog upp rullgardinen och öppnade fönstret för att släppa ut den
av fukt, kamfer, peppar och malört blandade luften, samt lade mössan
ifrån sig på bordet, förklarande, att här skulle han sova gott, och mot
gummans farhågor om kylans störande inflytande, bekände han sig vara van
att ligga kallt, vilken fördel han omöjligt kunde bekomma i det varma
köket.
Gumman tyckte det gick väl raskt och ville först ta ut kläderna för att
de inte skulle bli tobaksrökta, men Carlsson lovade att inte röka tobak
och bad och besvor att kläderna skulle få vara kvar: han ville inte alls
se åt dem, och moster skulle inte göra sig omak och rusta om för hans
räkning. Han skulle krypa i säng om kvällen och slå ut själv och bädda
opp om morgon, och ingen skulle behöva titta in där, för han förstod nog,
att moster var rädd om sina tillhörigheter, och här tycktes vara
fasligheter med moltum.
När gumman var kullpratad, gick Carlsson ner, knogade opp sin kista och
sitt brännvinskrus, hängde sin tröja på en spik vid fönstret och ställde
sina sjöstövlar bredvid de andra skoparen.
Därpå bad han om ett samtal, vid vilket Gusten skulle närvara, för nu
skulle arbetet utdelas och var man få sin post.
Gusten anträffades med någon svårighet och förmåddes sitta en stund i
stugan; men han deltog ej i förhandlingen, och svarade på tillfrågningar
endast med invändningar, uppkastande svårigheter, med ett ord, satte sig
på tvärn.
Carlsson sökte vinna honom med smicker, krossa honom med sakkännedom,
inge honom aktning med den äldres överlägsenhet, men det var bara vatten
på elden. Slutligen tröttnade alla parterna och Gusten var försvunnen,
innan man visste ordet av.
Det hade emellertid blivit afton och solen sjönk i töcken, som snart
drogo upp och täckte himlen med små fjädermoln; luften förblev ljum.
Carlsson spatserade på måfå neråt ängen och kom in i oxhagen; vandrade
vidare under de blommande, ännu halvt genomskinliga hasselbuskarna, som
bildade liksom en tunnel över det drog där strök fram och ledde till
sjöstranden, där bryggveden brukade hämtas av uppköparens jakt.
Plötsligen stannade han och fick genom enbuskarne sikte på Gusten och
Norman, som voro uppställda på en berghäll i gläntan där öppnade sig och
med bössorna på helspänn och lägg an tittade sig omkring åt alla håll och
kanter.
-- Tyst, nu kommer han! viskade Gusten, så högt dock att Carlsson hörde
det och, troende sig vara åsyftad, stack sig undan i buskarne.
Men över de unga granarne kom en fågel flygande, långsamt och knägigt som
en uggla, med slokiga vingar, och strax därpå kom en till.
-- Knorr-orr-orr-vip! hördes det i luften, och så pang! pang! ur båda
bössorna, ur vilka haglen och röken stodo som kvastar.
Det knastrade i en björks kvistar och en morkulla dinglade ner ett
stenkast från Carlsson.
Skyttarne sprungo till och fångade upp bytet, som gav anledning till en
liten meningsväxling.
-- Den har fått vad den behövde, sade Norman och burrade opp
bröstfjädrarne på den ännu varma fågeln.
-- Jag vet en till, som skulle ha vad han behövde! menade Gusten, som
reds av andra bitankar oaktat jaktfebern. Tänk en sån håle, som ska ligga
på kammarn nu också!
-- Nej, ska han? vädrade Norman.
-- Jo, och så ska det bli ordning på gårn! Liksom inte vi visste det
bättre än han, vad som är ordning. Men, så är det: nya kvastar sopa bäst,
så länge de är nya, förståss; men vänta han mig, ska han få se på besen!
Inte är jag den, som väjer för en sån där friskalare! Kom han bara, så
ska han få känna på att sitta hårt! -- Tst! nu kommer den andra igen!
Skyttarne hade laddat om och sprungo upp på passet igen, men Carlsson
smög sig varligt hem, besluten att sätta sig i anfallsställning, så snart
han gjort vederbörliga rustningar.
Om aftonen, när han kom upp på kammaren, fått ner rullgardinen och tänt
på ljuset, kände han sig först något beklämd, emedan han var ensam; och
en viss fruktan för dem han avsöndrat sig ifrån kröp över honom. Förr var
han alltid van att alla tider på dygnet känna sig i flock, alltid redo
att höra sig tilltalas, alltid ägande tillgång till en åhörare, när han
ville språka. Nu var det tyst omkring honom, så tyst att han, av vanan,
väntade sig bli tilltalad och tyckte att röster hördes, där inga voro;
och hans huvud, som hittills avbördat sig alla tankar i talat ord,
började fyllas med ett överskott av oförbrukat tankefrö, som grodde och
sprängde och ville ut i vad form som helst och gjorde olust i kroppen, så
att sömnens vila ej kunde infinna sig.
Han tog sig då före att vandra i strumplästen fram och åter, mellan
fönstret och dörren i den trånga kammaren och samlade hela sin
uppmärksamhet på morgondagens blivande arbete; ordnade göromålen i huvet,
utdelade dem; bemötte invändningar i förskott, övervann hinder, och efter
en timmes arbete hade han ro och vila i huvet, som nu kändes ordentligt
och upplinjerat som en kontrabok, i vilken alla poster blivit införda på
sin plats och hopsummerade, så att man i ett ögonblick kunde överskåda
ställningen.
Därpå gick han i säng, och när han kände sig ensam mellan de rena friska
lakanen, utan fruktan att någon skulle under nattens lopp komma och störa
honom, fann han sig liksom mera självägande över sin person, som en
avläggare, den där nu satt egna rötter och var färdig att avskäras från
moderbusken och leva sitt liv igenom för sig, i egen kamp, med större
möda, men också med större lust.
Och så somnade han för att möta livets måndagsmorgon och arbetsvecka.