Carlsson går in i tjänsten och befinnes
vara en spelfågel.
Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en
svångrem om halsen. Clara och Lotten voro inne med sköt-ekan att hämta
honom på Dalarö brygga; men det dröjde evigheter, innan de kommo i båt.
De skulle till handelsman och ha en tunna tjära och på abeteket och hämta
gråsalva åt grisen, och så skulle de på posten och få ett frimärke, och
så skulle de ner till Fia Lövström i Kroken och låna tuppen mot ett
halvpund småtärna till notbygget, och sist hade de hamnat på
gästgivaregården, där Carlsson bjudit på kaffe med dopp. Och så kommo de
äntligen i båt, men Carlsson ville styra, och det kunde han inte, för han
hade aldrig sett en råseglare förr, och därför skrek han, att de skulle
hissa focken, som inte fanns.
Och på tullbryggan stodo lotsar och vaktmästare och grinade åt manövern,
när ekan gick över stag och länsade ner åt Saltsäcken.
-- Hörru, du har hål i båten! skrek en lotslärling genom vinden; -- stopp
till! stopp till! och medan Carlsson tittade efter hålen, hade Clara
knuffat undan honom och tagit roret, och med årorna lyckades Lotten få
ekan opp i vinden igen, så att nu strök det ner åt Aspösund med god
gång.
Carlsson var en liten fyrkantig värmländing med blå ögon och näsa krokig
som en syskonhake. Livlig, lekfull och nyfiken var han, men sjöaffärerna
förstod han inte alls, och han var också kallad ut till Hemsö för att ta
hand om åker och kreatur, som ingen annan ville ta befattning med, sedan
gubben Flod gått ur livet och änkan satt ensam vid gården.
Men när Carlsson nu ville börja pumpa flickorna om ställningar och
förhållanden, så fick han riktiga skärkarlssvar:
-- Ja si, det _vet_ jag inte! Ja si, det kan jag _inte_ säga! Ja si, det
vet jag _rakt_ inte.
Så dem blev han inte klok på!
Ekan plaskade fram mellan holmar och skär, medan alfågeln gäckade bakom
kobbarne och orren spelade inne i granskogen; det gick över fjärdar
och strömmar tills mörkret föll och stjärnorna tågade opp. Då bar det av
ut på stora vattnet, där Huvudskärsfyren blinkade. Och ibland strök man
förbi en ruskprick, ibland ett vitt sjömärke, som såg ut som ett spöke;
än lyste kvarliggande snödrivor som lärft på bleke, än döko skötvakare upp
ur det svarta vattnet och skrapade mot kölen, när ekan gick över dem; en
yrvaken trut skrämdes upp från sin kobbe och tutade liv i tärnor och
måsar, som gjorde larm, värre än hin håle, och längst ut, där
stjärnorna gingo ner i sjön, syntes ett rött och ett grönt öga av en
stor ångare, som släpade fram en lång rad runda ljus, utsläppta genom
salongsventilerna.
Allt var nytt för Carlsson och han frågade om allt; och nu fick han svar,
så många, att han kände sig tydligt vara kommen på främmande mark.
»Han var oppe från land», vilket ville säga ungefär detsamma som att
inför stadsbon vara från landet.
Så smackade ekan in i ett sund och fick lä, så att man måste ta ner och
ro. Och snart inkomna i ett nytt sund sågo de ett ljus lysa ut från en
stuga inne mellan alar och tallar.
-- Nu ä vi hemma, sa Clara och båten sköt in i en smal vik, där en ränna
var huggen genom vassen, vilken rasslade mot båtsidorna, och väckte en
lekgädda, som gått och spekulerat kring en stångkrok.
Byrackan gav skall och en lykta syntes röra sig uppe vid stugan.
Ekan blev emellertid fastgjord vid broändan och urlastningen började.
Seglet rullades på råt, masten togs ur, och stagen virades med tågnålarne
omkring. Tjärtunnan trullades i land, och byttor, krus, korgar, knyten
lågo snart på bron.
Carlsson tittade sig omkring i halvskymningen och såg idel nya och
ovanliga ting. Utanför bron låg sumpkistan med sitt hivspel, och utmed
brons långsida gick ett räcke, som var fullhängt med vakare, fästor,
draggar, sänkor, linor, långrevar, krok, och på broplankorna stodo
strömmingstrummor, tråg, tinor, kar, bunkar, långrevslådor; vid brohuvet
låg en sjöbod fullhängd med vettar, till havsskytte uppstoppade ejdrar,
skrakar, prackor, svärtor, knipor, och under takskägget lågo på hållare
segel och master, åror, båtshakar, rortullar, öskar, isbillar,
lakklubbor. Och på land stodo gistgårdar med strömmingsskötar, så stora
som de största kyrkfönster, flundernät med maskor, som man kunde få armen
i, abborrgarn, nybyggda och vita som de finaste slädnät; men rätt opp
från bron gick det som en herrgårdsallé med två rader klykstör, och på
dem hängde stora bordnoten. Och längst upp i gången kom nu lyktan och
kastade sitt sken på sandgången, som gnistrade av musselskal och torkade
fiskgälar, och i noten blänkte kvarblivna strömmingsfjäll som rimfrost i
spindelnät. Men lyktan lyste också på ett gammalt gummansikte, som
tycktes torkat av blåst, och på ett par små vänliga ögon, som krumpit
ihop vid spiselden. Och framför gumman kom hundrackan, en raggig best,
som kunde gå lika bra i sjön som på land.
-- Nå, ä ni hemma nu, kära hjärtans, hälsade gumman, och har ni gossen
med er?
-- Jo, här ä vi, och här ä Carlsson, ska moster se! svarte Clara.
Gumman torkade sin högra hand på förklädet och räckte den åt drängen.
-- Välkommen då, Carlsson, och må han trivs hos oss. Har ni fått med
kaffet och sockret, flickor, och seglena är inne i bo'n? Så, kom då opp,
så ska ni väl ha er något att äta.
Och sällskapet tågade upp för backen, Carlsson tyst, nyfiken, i väntan
att få reda på huru hans liv skulle ställa sig på den nya platsen.
Det brann eld i spiseln inne i stugan och det vita slagbordet hade en ren
duk på; och på duken stod en brännvinsflaska hopsnörd mittpå som ett
timglas, och runt kring henne Gustavsbergskoppar med rosor och
förgätmigej; en nybakad bulle och skörtorkade skorpor, en smörtallrik,
sockerskål och gräddkanna fullbordade uppdukningen, som Carlsson fann
rikemansaktig och som han ej väntat sig så långt bortom all ära och
redlighet. Men stugan själv såg inte heller dålig ut, när han mönstrade
henne i det flammande skenet från spiseln, som korsade sig mot
talgljusets i mässingsstaken och lyste i mahognychiffonjéns något suddiga
polityr, speglade sig i väggklockans lackerade fodral och mässingspendel,
gnistrade i silverinläggningarne på de långa fågelbössornas damascherade
pipor och ritade upp de förgyllda bokstäverna på ryggarne av postillor,
psalmböcker, almanackor och bondepraktikor.
-- Stig fram, Carlsson, bjöd gumman, och Carlsson, som var en nyare tids
barn, sprang verkligen inte ut på logen, utan steg genast fram och satte
sig på en bänksoffa, under det flickorna ordnade med hans kista, som kom
ut i köket, vilket låg på andra sidan farstun.
Gumman häktade av kaffepannan och lade i klarskinnet; krokade på igen och
gav henne ett litet kok samt förnyade bjudningen, denna gång med tillägg,
att Carlsson skulle sitta ner vid bordet.
Drängen satt och rullade mössan och passade på vindkasten, hur han skulle
ställa sina segel, för det var alldeles tydligt, att han beslutat sig för
att stå väl med vederbörande, men som han inte visste ännu, om gumman var
av den sorten som tålde att man pratade, vågade han inte slå opp
språklådan med detsamma, förrän han hade hört var landet låg.
-- Det var en rasande rar chiffonjé, det där, tog han till och fingrade
på mässingsrosorna.
-- Hm! sa gumman, men det är inte så mycket i henne.
-- Hå, det vet jag visst det, smickrade Carlsson på och trädde in
lillfingret i nyckelhålet till klaffen; där är nog moltum, där!
-- Ja, det fanns väl en skilling där förr, när hon kom hem från auktion,
men Floden skulle i jorden, och Gusten på exesisen, och så har det ingen
reda varit mer på gårn. Och så tog de sta och byggde nya stugan, som
ingen nytta var till, och så gick det undan för undan. Lägg i sockret nu,
Carlsson, och drick en kopp kaffe.
-- Ska jag börja, jag? krusade drängen.
-- Ja, efter ingen ann är hemma, svarade gumman. Den välsignade gossen är
ute på sjön med bössan och så tar han Norman med sig, så det blir aldrig
något uträttat. Bara de kan komma ut och klå efter en fågel, så låter de
kreatur och fiske gå över styr, och ser Carlsson, det är därför han har
kommit hit för att styra till rätta; och därför ska han hålla sig liksom
litet för mer och ha ett öga på gossarne. Vill han inte ta en skorpa,
Carlsson?
-- Ja, se moster, är det så att jag ska vara liksom för mer, så att de
andra lystra på mig, då ska det också vara ordning, och då ska jag ha ett
ryggstöd, för jag känner gossarne, när man ska vara du och gemen med dem,
tog Carlsson sitt landfäste, när han kände var han var hemma. Vad
sjöaffärderna anbelangar, så lägger jag mig inte i dem, för dem känner
jag inte, men på land, där är jag hos mig, och där vill jag råda.
-- Ja, det där ska vi ordna om i morgon, då ha vi söndag och få språka
vid dagsljus. Nu ska Carlsson ta en halv, så får han gå och lägga sig
sedan.
Gumman slog i en påtår, och Carlsson tog timglaset och lät det rinna till
en dryg fjärdedel i koppen. Och sedan han druckit en slurk, kände han sig
benägen att uppta det fallna samtalet, som berört honom ytterst angenämt.
Men gumman hade rest sig för att pyssla i spisen, flickorna rände ut och
in, och rackan gav skall på gården, så att uppmärksamheten drogs utåt.
-- Så, nu ha vi gossarne hemma, sade gumman.
Och nu hördes röster utanför och rasslet av klackjärn emot bergknallarna,
och mellan balsaminerna i fönstret såg Carlsson ute i månskenet två
manshamnar med bösspipor uppöver axlarne och packningar på ryggarne.
Rackan skällde i farstun, och straxt öppnades dörren till stugan. In kom
nu klivande sonen i sjöstövlar och stortröja; och med den lycklige
jägarens säkra stolthet slängde han jaktväskan och en knippa ejder på
bordet vid dörren.
-- God afton, mor, där har du kött! hälsade han utan att ännu märka den
nykomne.
-- God afton, Gusten. Ni ha varit borta länge, hälsade gumman igen, under
det hon kastade en ofrivilligt belåten blick på de praktfulla
ejderhanarna i deras kolsvarta och kritvita dräkter med de rosenfärgade
brösten och de sjögröna nackarna. -- Ni har haft gott skytte, ser jag.
Nå, se här ha vi Carlsson nu, som vi ha väntat!
Sonen kastade en forskande blick ur sina små, vassa ögon, som halvskymdes
av ljusröda ögonhår, och ändrade genast min, som, ifrån att ha varit
öppen, blev blyg.
-- God afton, Carlsson, sade han kort och skyggt.
-- God afton själv, svarte drängen och anslog en ledig ton, färdig att
bli överlägsen så fort han fått den unge mannen klar för sig.
Gusten tog högsätesplatsen med armbågen på fönsterbrädet och lät modern
ge sig en kopp kaffe, i vilken han genast lade brännvin, och drack, under
det han i smyg betraktade Carlsson, som tagit fåglarne och undersökt
dem.
-- Det är präktiga djur, de här, sa Carlsson och klämde dem över bröstet
för att känna, om de voro feta. Han är en snäll skytt, kan jag se, för
skotten sitter på rätta stället.
Gusten svarade med ett listigt grin, för han hörde genast, att drängen
inte förstod skytte, då han berömde skott, som satts in medfjärs och
gjort fåglarne odugliga till vettar.
Men Carlsson gick på oförfärat och pratade, berömde skälskinnsväskorna,
prisade bössan och gjorde sig så liten som möjligt, så okunnig om
sjösakerna som han verkligen var, och mer till.
-- Var har du gjort av Norman? frågade nu gumman, som började bli
sömnig.
-- Han håller på att bära opp grejorna i boden, svarte Gusten, men han
kommer väl snart.
-- Och Rundqvist har redan lagt sig, nå, det är på tiden också, och
Carlsson kan vara trött, som har varit ute och färdats. Jag ska visa
honom till rätta var han ska ligga, om han följer med.
Carlsson ville gärna stanna kvar och se timglaset rinna ur, men
antydningarne voro för öppna, att han längre skulle våga fresta. Och
gumman följde honom ut i köket, men kom strax in igen till sonen, som
genast återtagit sin frimodiga min.
-- Nå, vad tycker du om honom? frågade gumman; han ser mig rejäl och
villig ut.
-- N-eej! drog Gusten ut sitt svar. Tro inte den, mamma, han pratar
smörja, den hålen!
-- Å, så du säger; han kan vara ordentlig ändå, fast han är språksam.
-- Tro mig du, mamma, det där är en spelfågel, som vi få dras hårt med,
innan vi bli fri från honom. Men det gör inget, det; han ska få arbeta
för maten, och inte ska han komma mig för när, inte. Ja si, du tror
aldrig vad jag säger, men du får väl se, du får väl se! Och så ångrar du
dig, när det är för sent! Hur var det inte med gamla Rundqvisten! Han var
också så mör i mun, men i ryggen var han lenare ändå, och så fick vi
hanka me'n, och nu lär vi ha honom till döddagar. Såna där hymlare, som ä
kringa i mun, är bara stora i grötfatet. Tro du mig!
-- Ja si, Gusten, du är som far din; aldrig tro folk om gott och begära
orimligheter sen! Rundqvisten är inte någon sjökarl, utan oppe ifrån land
också; men han kan så mycket, som andra inte kan; och sjökarlar få vi
aldrig mer, för de gå till flottan och tullen och lotsverket, så hit
kommer bara landsfolk. Ja, ser du, man får ta vad man får.
-- Ja, det vet en nog, att ingen vill tjäna mer, utan alla ska gå till
kronan, och hitut samlas allt skrap oppe ifrån land. Inte må en tro, att
något ordentligt folk drar ut i skären, som inte har sina orsaker, och
därför säger jag som förr: se opp med ögona!
-- Ja du, Gusten, du skulle se opp med ögonen, återtog gumman, och hålla
reda på ditt, för det blir ditt alltsammans ändå, och du skulle vara
hemma och inte ligga på sjön jämt och samt och åtminstingen inte ta
folket från arbete, som du gör.
Gusten plockade på en av ejdrarne och svarte:
-- Åja, mor, men du tycker nog om att få stek på bordet, när det vankats
salt fläsk och torrfisk hela vintern, så det ska du inte tala på. Och för
resten, så, jag går inte på krogen, jag, och något ska en ha att roga sig
med. Mat ha vi ju, så det räcker, och lite pengar på banken med, och
gården ruttnar inte; vill han brinna, så kan han få det, efter som han är
brandförsäkrad.
-- Ja, inte ruttnar gårn, det vet en nog, men allting annat faller
sönder; gärsgårdarne ska lagas, dikena ska tas opp, logtaket multnar, så
det dryper in på kreaturena; inte en bro är hel, båtarne är sköra som
fnöske, nätena ska lettas och mjölkkällarn skulle täckas. Ock-ock-ock,
det är så mycket som skulle göras och aldrig blir gjort. Men nu ska vi
väl se till, om inte det kan bli av ändå, efter som vi ha fått en enkom
till att ordna me't, och få se om inte Carlsson är mannen till'et.
-- Nå, så lät 'en göra't då! snäste Gusten och reste med handen sitt
kortsnaggiga hår på ända, så det stod som spik. Se där är Norman! Kom och
ta en halv nu, Norman!
Norman, en liten bred vithårig, med vita gryende mustascher och blåa
ögon, kom nu in i stugan och slog sig ner hos jaktkamraten, sedan han
hälsat gumman. Och när de båda hjältarne tagit fram sina lerpipor ur
västfickorna och stoppat med svarta ankaret, började de på jägarvis, vid
en kaffehalva, gå igenom, skott för skott, alla sina bragder ute i
havsbandet. Och fåglarne undersöktes med fingrarna i skottsåren, och
haglen räknades, oavgjorda träffar förhandlades, och nya planer till
andra utflykter uppkastades.
Emellertid hade Carlsson kommit ut i köket för att få sitt natthärbärge.
Det var en ryggåsstuga och såg ut som en skuta med kölen i vädret,
flytande på lasten, bestående av allt världens gods. Högst upp under den
sotade takåsen hängde garn och fiskredskap på bjälkarne; därunder voro
bräder och båtbord stuvade till torkning; lin- och hamphärvor, draggar,
smidesjärn, lökknippor, talgljus, matsäcksskrin; på en tvärbalk lågo
nystoppade vettar i en lång rad; på en annan voro fårskinn kastade; från
en tredje dinglade sjöstövlar, sticktröjor, linnen, skjortor och
strumpor; och mellan balkarne gingo brödspett med hålkakor, käppar med
ålskinn, störar med långrevar och stångkrok.
Vid gavelfönstret stod matbordet av omålat trä, och vid väggarne tre
utdragssoffor, bäddade och med ganska rena, men grova lakan.
I en av dessa hade gumman anvisat Carlsson en plats och, sedan hon
avlägsnat sig med ljuset, lämnat den nykomne i skymningen, som endast
svagt upplystes av glöden från spisen och en kort månstrimma, som lagt
sig på golvet kluven och rutad av fönstrets post och spröjsar. Av
blygsamhetsskäl bestods intet ljus vid sänggången, då flickorna också
hade sina sovplatser i köket, och Carlsson började avklädseln i
skumrasket. Han fick av rocken och stövlarna, tog uret ur västfickan för
att dra upp det vid skenet av kolelden i spisen. Han hade satt nyckeln i
hålet och började vrida med något ovan hand, ty klockan var endast i gång
om söndagarne och vid högtidliga tillfällen, då han hörde en djup
knarrande stämma stiga upp från sängkläderna:
-- Nej, si fan har klocka också!
Carlsson röck till, tittade ner och såg i glödskenet ett lurvigt huvud
med ett par pliriga ögon upphängt på stödet av två håriga armar.
-- Angår det dej, du? svarade han för att inte vara svarslös.
-- Angången ringer de i körkan, fast jag aldrig går dit! svarte huvet.
Men det var en schangtil karl i alla fall, som har saffian i
stövelhalsarna.
-- Jo, jag skulle tro det, och galoscher har han också, om han sätter
till!
-- Nej, Jessus, har han galoscher också; då kan han bestämt bju' på en
sup!
-- Ja, det kan han också, om det gäller, svarade Carlsson avgjort och
gick efter höganäskruset. Var så god och håll till godo.
Han tog ur korken, drack en klunk och räckte över kruset.
-- Nå, Gud signe honom, jag tror rent av det är brännvin. Så, gutår och
välkommen till bys! Nu säger jag du till dig, Carlsson, och du kallar mig
tokiga Rundqvist, för så heter jag mest.
Och så kröp han under täcket.
Carlsson klädde emellertid av sig och kröp i säng, sedan han hängt sin
klocka på saltskäppan och ställt stövlarna mitt på golvet, så att de
röda saffianskilarna skulle synas utåt. Det var tyst i stugan och endast
Rundqvist hördes snörfla bort vid spisen. Carlsson låg vaken och tänkte
på framtiden; som en spik satt gummans ord i huvet, om att han skulle
vara liksom förmer än de andra och att han skulle sätta gårdsbruket på
fötter. Omkring den spiken värkte och bulnade det, och det var som han
skulle ha fått en växt i huvet. Han låg och tänkte på mahognychiffonjén
och sonens röda hår och misstänksamma ögon. Han såg sig gå med en stor
knippa nycklar på en stålring och skramla med dem i byxlommen, och så
kommer någon och ber om pengar, och så lyfter han på förskinnet, skakar
på högra benet, sticker ner handen i fickan och känner nycklarne mot
låret; och så plockar han på knippan, som när man reder drev, och när han
fått fatt i den minsta nyckeln, som går till klaffen, sticker han in den
i nyckelhålet, alldeles som med lillfingret i aftons, men nyckelhålet,
som sett ut som ett öga med en ögonsten i, blir runt och stort och svart
som en bössmynning och över andra ändan av pipan ser han sonens röda
sarvöga sikta skarpt, lömskt, som om han ville försvara sitt guld.
Det gick i köksdörren och Carlsson röcks upp ur sin halvslummer. Mitt på
golvet, dit månrutorna flyttat sig, stodo två vitklädda kroppar, som
snart dykte ner i en säng, vilken knarkade ett väldigt tag som en båt mot
en rankig brygga, och så levde det i lakan och fnissades, tills det blev
tyst.
-- God natt, små flickor, hördes Rundqvists slocknande röst. Dröm om mig,
så är ni snälla.
-- Jo, det brydde vi oss allt om, svarade Lotten.
-- Tyst, svara inte den otäcken, varnade Clara.
-- Ni är -- så snälla -- så! Om jag bara kunde vara så snäll -- som --
ni! suckade Rundqvist. Ja, Herre Gud, man blir gammal och så får man inte
sin vilja fram längre, och då är det bara skräp med livet. God natt med
er, barn, och akta er för Carlsson, för han har klocka och
saffiansstövlar! Ja, Carlsson, han är lycklig, han! Lyckan kommer, lyckan
går, lycklig den som flickan får. -- Va ligger ni och fnissar för där
borta! -- Hör nu, Carlsson, kan jag inte få en sup till, det är så
rysligt kallt här bortnast, för det drar från spisen.
-- Nej, nu får du inget mer, för nu ska jag sova, snäste Carlsson, som
blivit störd i sina drömmar om framtiden, i vilka varken förekommo vin
eller flickor, och som redan satt sig in i sin ställning som »förmer».
Det blev tyst igen, och endast dova ljud från jägarnes historier trängde
genom de båda dörrarne och däremellan nattvindens sakta ryckande i
spjället.
Carlsson lade igen ögonen och hörde i slumren Lottens halvhöga stämma
läsa utantill något, som han först inte kunde fatta, men som småningom
släpade fram i en enda lång ramsa, ur vilken han urskilde: och
inledossickeifrestelse, utanfrälsossifrånondo, tyriketärditt,
ochmaktenochhärlighetenievighetamen. God natt, Clara! Sov gott!
Och så snarkade det om en liten stund från flickornas säng, men Rundqvist
drog timmerstockar så fönstrena skallrade, antingen det nu var på lek
eller allvar. Men Carlsson låg halvvaken och visste inte själv, om han
var vaken eller sov, förrän han kände täcket lyftas och en knubbig och
svettig kropp krypa ner vid sin sida.
-- Det är bara Norman! hörde han en inställsam röst bredvid sig och
förstod, att det var drängen, han skulle ha till sängkamrat.
-- Jaså, det är skytten, som är hemkommen, knarrade Rundqvists rostiga
bas. Och jag trodde det var Calle som var ute att skjuta på
lördagsafton.
-- Du kan visst skjuta du, Rundqvist, som ingen bössa har kvar, fräste
Norman av.
-- Kan jag inte? tog gubben opp, för att inte förlora sista ordet. Jag
kan skjuta svartstarar med rovbössa, jag, och det mellan lakan ändå.
-- Har ni släckt elden? avbröt gummans välvilliga stämma genom dörren
utifrån farstun.
-- Javars! svarade korus.
-- God natt med er då!
-- God natt, moster!
Och så drogos långa suckar, och så pustades, flåsades och snusades, tills
snarkningarne voro igång.
Men Carlsson låg ännu halvvaken en stund och räknade fönsterrutorna för
att bli sanndrömmad.