— Jag beklagar, att jag inte längre kan stå till tjänst. Jag glömde
att jag har ett viktigt möte klockan åtta och måste därför bryta upp.
Experimentet har verkligen varit mycket intressant.
Söderholm smålog.
— Tja, det lönar sig knappast att fortsätta med bara två objekt. Vi
sluta således för i dag. Det här var egentligen bara början, och jag
undrar inte på, om ni anser alltsammans för fullkomligt meningslöst i
betraktande af frågeordens tämligen heterogena art. De voro emellertid
valda på måfå, bara för att sätta er in i metoden, innan jag öfvergick
till det område — naturuppfattningen — som mitt lilla experiment i
själfva verket afsåg. Kanske kunde vi fortsätta en annan gång?
Råskjöld förklarade sig genast villig, men de båda andra ställde sig
mera skeptiska.
Söderholm följde sina gäster ut i tamburen. När han återvände in slog
han sig ned i sin magnifika klubbstol, tände en Ideal och mumlade för
sig själf:
— Rackelhane, din plötsliga brådska att komma i väg härifrån, när
du märkte att det började osa brändt, fällde dig nästan lika säkert
som dina svar. Du känner nog till åtskilligt mer om en viss grå
kapplöpningsbil än du egentligen vill stå för. Och Segerros, min fina
vän, om jag inte misstar mig är ett visst maskinskrifvet bref inte
så alldeles obekant för Råskjöld, ja, honom har jag misskänt... Nu
återstår motivet, och det kommer antagligen nog att ge mig betydligt
mera hufvudbry. Hm. Egentligen borde jag väl nu ringa upp Melón och
meddela honom den glädjande nyheten att hans vän Segerros författat
det lilla kärleksbrefvet och att hans vän Rackellane spelat den grymma
faderns roll — ja, ja, man är inte för ro skull skådespelare...
Söderholm hvisslade till och sprang upp. Det kom en triumferande glimt
i hans öga.
Han stod en stund försänkt i tankar. Hans hjärna arbetade under
högtryck. Så utslätades fårorna i hans panna och han skyndade med
snabba steg till telefonen och begärde Melóns nummer.
— Melón, frågade han ifrigt — hade du solen i ansiktet eller i ryggen,
när du blef enleverad i måndags? Han hörde Melón skratta i mikrofonen.
— Hvilken komisk fråga, sir Sherlock. Låt mig tänka efter en smula. Ha,
nu erinrar jag mig verkligen något besynnerligt, som jag senast glömde
att tala om för dig. Jag hade solen i ryggen, när jag gick fram till
bilen och jag stod redan med foten på vagnssteget, då Limburg nästan
med våld tvang mig att stiga upp från motsatta sidan, och då fick jag
solen rakt i ansiktet. Jag kan sannerligen inte begripa hvad det var
för ett påhitt. Har du någon acceptabel förklaring på fenomenet?
— Möjligen. Men ännu är det för tidigt att säga någonting. Tack i alla
fall för upplysningen. Farväl.
Söderholm återvände till sin stol och sträckte makligt ut benen.
— En sak begriper jag ändå inte, mumlade han i det han blåste en lyckad
rökring: hvarför släppte de honom i motorbåten, hvarför fullföljdes
inte programmet?