När Söderholm vaknade på söndagsmorgonen, sträckte han genast sin hand
efter morgontidningarna, hvilka den väldresserade domestiken en stund
förut placerat på hans nattduksbord.
Hans ännu yrvakna ögon granskade med ett uttryck af spänning
annonsspalterna, papperet prasslade under hans fingrar, när han
brådskande vände bladen — slutligen stannade dock hans blick vid en
medelstor annons på femte sidan. Han slukade begärligt hvarje ord och
sjönk därpå tillbaka i bädden med ett belåtet: all right.
När han följande dag sammanträffade med Melón på biblioteket och denne
som vanligt hörde sig för, huru långt han kommit, svarade han med ett
hemlighetsfullt småleende:
— I eftermiddag tror jag mig kunna meddela dig resultatet af mina
efterforskningar. Passar det för dig att möta mig — lät oss säga
klockan sex utanför Akademiska bokhandeln?
— Förträffligt.
— Alltså: klockan sex.
De båda vännerna skildes åt.
På utsatt tid svängde sig Söderholm med ett elegant språng ned
från spårvagnen, innan den ännu hunnit stanna vid hållplatsen
utanför Akademiska bokhandeln. Redan på långt håll hade han bland
skyltfönstrets vittra habituéer igenkänt vännen Melón, med den
obligatoriska bokpacken under armen och en nytänd yruracbat i munnen.
— Nå, låt höra.
Söderholm såg på sitt ur.
— Tiden är ännu inte riktigt inne. Du får ge dig till tåls ännu en
liten stund.
Melón såg förvånad ut, men gjorde inga frågor. Han kände
gentleman-detektivernas sätt.
De båda herrarna följde i sakta mak människoströmmen åt. Som genom en
tyst öfverenskommelse styrde de sina steg mot Esplanaden. Lyktornas
långa rad svepte sitt Ijus kring lindarnas mörka grönska och öfver
Svenska Teatern brann en flammande reflex af solnedgångens glöd. Höga
klackar smällde i munter takt mot trottoarernas asfalt och blänkande
bilar susade fram i dunklet. Flanörernas led tätnade och sorlet steg
som en brännings mumlande brus. De otaliga biografernas väldiga
Ijusreklamer gnistrade i alla spektrets färger. Kring Maxims affischer
skockade sig skaror af stojande ungdom.
— Vi ha ännu i det närmaste en timme på oss, sade Söderholm. — Hvad
säger du om ett besök på Maxim för att fördrifva tiden?
Melón protesterade energiskt.
— Uppriktigt sagdt misstänker jag, att jag totalt saknar
förutsättningar att uppskatta detta populära nöje. Jag har verkligen
ännu aldrig satt min fot inom en biograf och känner inte heller
kallelse att göra det just nu. Det är mig visserligen inte obekant, att
åtskilliga af mina kolleger äro entusiastiska dyrkare af den tionde
musan... ja, hur är det, min förträffliga bror, hör inte också du till
dem?
— Otvifvelaktigt. Och därför hoppas jag du den här gången frångår dina
principer och gör mig det nöjet att följa med in. Du kommer inte att
ångra dig. Var trogen ditt valspråk: _nil humani a me alienum puto_.
Seså!
— Sofist. Nåja, jag får väl så illa lof att foga mig. Men, kom ihåg,
detta gör jag nödd och tvungen. Det kunde ju annars hända att du
utkräfde en fruktansvärd hämnd genom att hålla mig på sträckbänken
ännu några dygn. Ja, hvad är det egentligen som hindrar dig att nu
genast ge mig problemets lösning? Jag förstår inte riktigt den här
hemlighetsfullheten. Hvad väntar du på?
— Jag väntar på att någonting skall inträffa, svarade Söderholm med ett
undertryckt leende.
De båda herrarna banade sig väg genom den trånga, folkuppfyllda
portgången och uppnådde biljettluckan.
— Två parterrlogeplatser!
Den välprässade portieren slog majestätiskt som en hoflakej upp dörren
och de båda amanuenserna stego in och slogo sig ned i de bekväma
schaggfåtöljerna.
Den stora salongen badade i ljus, och Melón granskade med ett visst
intresse parkettens brokiga flora af svarta knallar och färgrika
damhattar. Längst till vänster upptäckte han oförmodadt amanuensen
Nässellöfs distingerade profil och Bergdahls bredskyggiga borsalino. I
en af första radens loger blänkte Råskjölds monokel öfver en ung, blond
dams skuldra.
I detsamma släcktes det elektriska Ijuset. Orkestern intonerade valsen
ur Biografdrottningen och den första darrande bilden projicierades på
den hvita duken.
— Hvad heter filmen? frågade Melón.
— Det fäste jag mig verkligen inte vid. För öfrigt är det nästan
roligare att ingenting veta på förhand, utan själf fundera ut hvad
saken gäller. Det blir då ett litet problem som man får pröfva sitt
skarpsinne på.
— Detektiv ut i fingerspetsarna, mumlade Melón leende.
Filmens skiftande scener aflöste hvarandra i snabb följd. Bild efter
bild drog förbi.
— Nej, utbrast Melón efter en stund, — och det här kallar folk ett
nöje. Sannerligen om jag någonsin sett något mera barockt. Ett enda
sammelsurium, en dårhusmässig förvirring. Ny miljö, nya ansikten hela
tiden. Hvem kan bli klok på det här. Humbug. Jag går min väg.
— Kanske finns det ändå en mening med det hela. Om inte, så kunna vi
ju möjligen tänka oss, att filmen gör propaganda för den Konstnärliga
Teaterns idé — utförandet allt, det litterära innehållet intet! Låt oss
alla fall vänta en stund.
Melón föll i dystra tankar.
Bild efter bild drog förbi. Orkestern hade hunnit igenom
Biografdrottningen och öfvergick omedelbart till one-stepen ur
Bilkurtis.
Söderholms hufvud vaggade i takt med musiken. Kapellmästarens stråke,
som svingades med eggande kraft, kastade då och då en grotesk skugga
öfver filmens sceneri.
Plötsligt ryggade Melón förfärad tillbaka som om han sett ett spöke.
— Hvad vill det här säga? stammade han pionröd af förtrytelse. —
Djäflarrr!
På den hvita duken visade sig en en välkänd scen: Melón vid direktör
Limburgs sida i en jättelik kapplöpningsbil. I nästa ögonblick var den
utplånad och Djurgårdsstranden skymtade fram...
— Skurk, hväste Melón, — du visste af det, du har narrat mig hit bara
för att öfverrumpla mig med det här... Släpp ut mig.
Söderholm gjorde ett försök att lugna sin vän. Men denne hade redan
rest sig och tog ett steg mot dörren. Den osäkra flimrande halfdagern
förvillade hans blick, han steg miste och snafvade öfver en stol, som
med en skräll vältes omkull.
I samma ögonblick tändes de hundrade elektriska lamporna i salongen.
Filmen var slut.
Publiken, som hört skrällen, riktade nyfiket sina blickar mot de båda
amanuensernas loge.
Bländad af den plötsliga öfvergången från mörker till ljus stirrade
Melón en sekund med blinkande ögon ut öfver salen. Därpå rusade han mot
utgången.
Men det var för sent. Från de nedersta bänkarna, till största delen
besatta af pigga och ogenerade unga män af tidningskolportörernas
hedervärda skrå, skar plötsligt ett gällt utrop genom tystnaden.
— Kix på Melón!
Den tränade stämman blef ingen ropandes röst i öknen. Det gick som en
elektrisk stöt genom publiken; upptäckten att en af filmens hjältar
befann sig lifslefvande ibland dem, var en öfverraskning, som inte
förfelade sin verkan. Ögonblicket därpå brusade genom salen en
mullrande, hundrastämmig kör: Melón, Melón, Melón! Entusiasmens vågor
svallade jättehöga, publiken reste sig, någon tog upp en smattrande
applåd, den blef frenetisk som efter ett utländskt gästspel på Svenska
teatern, då favoriten ropas in för oåterkalleligen sista gången,
och den skönlockige kapellmästaren, som icke begrep ett spår af
alltsammans, följd med glänsande ögon händelsernas förlopp, synbarligen
redo att på minsta vink gifva touche med orkestern.
Föremålet för denna spontana hyllning hade likväl lyckligen undkommit.
Med uppslagen ulsterkrage ilade han längs Esplanaden till Gambrini,
hack i häl följd af Söderholm, som den populära restaurangens dör
upphann sin kollega, hvars blossande kinder talade sitt tydliga språk
om hans känslor för tillfället.
Melón kilade med snabba steg ned för den branta trappan och Söderholm
slank efter. Portieren mottog bugande deras öfverrockar och hattar och
ögonblicket därpå befunno de sig i matsalen. Melón kastade sig andfådd
ned vid ett ledigt bord och hans vän tog plats midt emot.
— Fröken, en bock öl!
— Fröken, en bock öl!
Under isande tystnad fixerade Melón sin kollega med bistra blodsprängda
ögon. Denne uthärdade blicken. Några minuter förflöto. De båda
bockarna kommo på bordet och expedierades.
— Melón, började slutligen Söderholm, — jag är skyldig dig en
förklaring. Du vägrar väl inte att höra på den. — Nåväl, jag erkänner
oförbehållsamt att jag i min klandervärda lust att ge upplösningen af
ditt äfventyr en dramatisk turnyr, gått för långt och framför allt inte
tagit konsekvenserna med i beräkningen. Oafsedt det beklagliga missödet
med stolen, som ju egentligen inte direkt kan läggas mig till last,
men som på ett så fatalt sätt riktade uppmärksamheten på vår loge,
utsatte jag dig i alla fall genom mitt handlingssätt för en situation,
som inte var precis behaglig. Min enda ursäkt är, att detta var mitt
första stora detekvistiska fall och att min glädje öfver att ha löst
problemet kom mig att glömma skyldig hänsyn för min klients person. Jag
beklagar på det uppriktigaste det bedrägeri jag gjort mig skyldig till
och erkänner att din förbittring är fullkomligt berättigad. Jag ber dig
förlåta mig om du kan.
Melóns ansikte hade under Söderholms förklaring återspeglat de
mest skiftande känslor. Slutligen spred sig dock ett strålande
Pickwickleende öfver hans drag.
— Unge man, utbrast han skalkaktigt, — när allt kommer omkring har
du beredt mig en humoristisk sensation af rang. Och som gammal
skämtare förstår jag att uppskatta den, om jag också hade det en smula
tvifvelaktiga nöjet att själf figurera i den komiska hufvudrollen.
— Och därför kan jag inte vara så förargad på dig som du själf tycks
anse dig förtjänt af. Du har för resten löst mitt problem, och redan
fördenskull skola många synder vara dig förlåtna. Skål!
Melón höjde sitt glas, men upptäckte att det var tomt. Han knackade på
servererskan och rekvirerade en flaska London Dock.
Amanuenserna Nässellöf, Bergdahl och Råskjöld, åtföljda af vännerna
Sten-Tor von Porlander och Malakias Annelund, som anträffats på
Esplanaden, visade sig i dörren. Det hade naturligtvis icke beredt dem
den ringaste svårighet att följa de flyktades spår.
— Medbrottslingar förstås? smålog Melón. — De läsa biografannonserna
och hade nog annars skvallrat.
— Ja, medgaf Söderholm.
När nykomlingarna tagit plats och amanuensen Bergdahl i välvalda ord
toastat för den nye biografartisten och hans sällsynt framgångsrika
debut, vände sig Melón till Söderholm:
— Och nu, förträfflige vän, tror jag att jag gör mig till tolk för alla
de närvarandes känslor, om jag nu ber dig stilla vår nyfikenhet och
skildra det sätt, hvarpå du afslöjat mysteriet.
Söderholm lutade sig tillbaka i stolen, blåste en rökring och började
sin berättelse. Med vinnande anspråkslöshet beskref han huru han
kommit gärningsmännen på spåren och lyckats fastslå deras identitet. —
Motivet, fortsatte han därpå, — föreföll mig däremot mycket svårare att
upptäcka. Rackelhanes yrke gaf mig emellertid nyckeln till det hela.
Ingenting annat än en filminspelning kunde slutligen komma i fråga.
Din uppgift, Melón, att Limburg inte tillät dig att stiga i bilen med
solen i ryggen bekräftade mina misstankar. — Kameran, som tydligen
var gömd någonstans bland buskarna, var naturligtvis placerad så att
de uppträdande skulle få bästa möjliga belysning... Maxims annons i
söndagens tidning gaf mig slutligen full visshet och förklarade på
samma gång det faktum, att bara ett fragment af ditt äfventyr filmades.
Här har du för resten annonsen. Tja, min vän, jag hoppas du nu inser
huru viktigt det är att ägna också biograferna en smula intresse.
Melón läste:
/#
MAXIM
Måndag stor premiär.
Obs! — Originell pristäflan. — Obs!
Å Teater Maxim förevisas under instundande vecka valda scener ur tolf
af fjolårets populäraste inhemska böcker, enkom inspelade för Maxims
räkning. Hvilka äro dessa böcker? Pris om 100, 75, 50, 25 och 10 mark
utdelas för de första riktiga svaren.
Obs.! Premiäraktör Rackelhane i hufvudrollerna.
Regie: Amanuensen Segerros
#/
Melón skrattade.
— Ingen dum idé, fast jag tycker alt de inte precis behöft anlita mig i
egen person. Hvarför kunde inte en skådespelare utföra också den rollen?
— Kära Melón, vet du inte att du är oefterhärmlig, log Bergdahl, — och
då de mycket väl kunde ana att du inte godvilligt skulle stå dem bi,
måste de naturligtvis bruka list.
— Skändligt i alla fall att på det där sättet prisge en oskyldig
yngling åt offentligheten.
— Säger du det. Hm, den som är utan skuld, han kaste första stenen.