Det var en måndag Thomas Melón utsattes för den mystiska enleveringen.
Söderholm, som var en sansad och kallblodig natur, hade ansett det
klokast att låta hela saken hvila ett par dagar; han behöfde tid
för att låta sin plan mogna och insöfva de misstänkta i fullkomlig
säkerhet. Först på fredagen fann han rätta tidpunkten vara inne för
att utföra det experiment, hvartill Bergdahls gröna ulster på sätt och
vis gifvit honom uppslaget — ett uppslag som för honom som praktisk
psykolog af facket låg så nära till hands, att han i sitt stilla sinne
kände sig en smula misslynt öfver, att han icke omedelbart kommit på
den goda iden. Emellertid: nu låg hans väg klart utstakad och han
väntade blott på ett gynnsamt tillfälle för att beträda den. Han
tackade tyst sin lyckliga stjärna vid tanken på, att hvarken Råskjöld,
Segerros eller Rackelhane hade en aning om, att det var honom Melón
engagerat som detektiv.
Klockan närmade sig half två, och bibliotekets amanuenser befunno
sig för tillfället på Nybyggets balkong i det lofliga syftet att
vederkvicka sig med en cigarrett under animerad debatt af dagens
frågor. Affären Melón, som under de föregående dagarna grundligt
utdiskuterats, hade småningom fått lof att träda tillbaka för andra
fängslande samtalsämnen. Den fladdrande konversationen kretsade
denna gång kring amanuensen Segerros' nya med spänning motsedda
komedi »Nimrod och de sjuttons sparfvarna», hvars premiär var
omedelbart förestående. Den unge författaren var föremål för ifriga
interpellationer, som han dock vägrade att besvara.
— Jag säger inte ord. Innehållet är och förblir en hemlighet. Ni får
ge er till tåls till premiären. Nu föreslår jag för resten att ni
lämnar min ringa person ur räkningen och i stället koncentrerar era
inkvisitoriska blickar på någon annan — till exempel Söderholm, jag
tycker han sett sä förbannadt spekulativ ut under de senaste dagarna.
Hvad är det riktigt du sysslar med nu för tiden, om man får lof att
fråga?
Söderholm, som med gillande blick följt en äldre katthanes makliga
förberedelser för en fridfall förmiddagsslummer källarglugg, slog askan
af sin cigarrett och svarade så likgiltigt han kunde, ehuru han i sitt
hjärta prisade Segerros som en sannskyldig det gynnsamma ögonblickets
gud:
— Åh, ingenting nämnvärdt. Jag har bara hållit på med några små
förstudier till en artikel om de experimentella idéassociationernas
praktiska värde, som jag i en svag stund kom att lofva redaktörerna
för Argus. Ni har väl hört talas om de ganska märkvärdiga resultat man
uppnått genom sådana där experiment?
— Är det något i stil med de mystiska manipulationerna i Den gröna
kappan, inföll Råskjöld. — Jag måste erkänna att de intresserade mig i
högsta grad. Det skulle inte vara så dumt att någon gång få se, hur de
gå till. Först antog jag att alltsammans var bara fantasifoster, men
jag har senare hört att den moderna psykologien verkligen opererar med
sådana saker.
— Din önskan är lätt att tillfredsställa, kära Råskjöld.
— Jag har just sett mig om efter lämpliga objekt för några
kontrollexperiment, som jag måste företa, så om du har lust, vore jag
dig ytterst tacksam, om du ställde dig till förfogande.
— Med nöje.
— Tack!... Segerros, kanske du följer din vän Winstons exempel? Jag
behöfver egentligen tre försökskaniner, annars blir materialet för
ensidigt — jag har smått tänkt på Rackelhane som tredje man. Jag är
nämligen speciellt angelägen att få en konstnär med den sortens folk
reagerar i allmänhet bättre än vanliga dödliga för försöken ... Nå, hvad
säger du?
Söderholm framkastade frågan i lätt ton, men afvaktade med spänning
svaret. Segerros, som närmast uppfattade saken som ett skämt, gjorde
emellertid inga invändningar.
— Låt gå. Det kan ju bli helt kuriöst... Hvad Rackelhane beträffar, så
tror jag det nog inte blir någon svårighet att öfvertala honom. För
resten: när och hvar skall det epokgörande experimentet äga rum?
— Det blir väl nog bäst hemma hos mig. Låt oss säga kl 7 i eftermiddag.
— Skönt!
De tre amanuenserna konstaterade att deras cigarretter voro utrökta
och slängde dem med öfvad hand i den prydliga plåtlåda, som dekorerade
balkongens räckverk. Plikten kallade dem åter.
Söderholm passerade på sin väg bibliotekets skrifmaskin som för
tillfället stod ledig.
Han kastade en spejande blick omkring sig, tog fram Eva Limburgs
bref ur plånboken och slog sig ned vid maskinen. Några ögonblicks
energiskt knackande och Söderholm hade i sin ägo en trogen kopia af den
famösa biljetten. En noggrann undersökning öfvertygade honom om att
hans teorier voro riktiga. Kopian företedde precis samma egenheter i
afseende å typaftrycken som originalet. — Sherlock Holmes' skarpsinniga
lösning af problemet »Den försvunne brudgummen» hade redan för länge
sedan lärt honom, att det inte finns två skrifmaskiner, som skrifva
precis lika några af bokstäfverna nötas mer, andra mindre, men aldrig
på samma sätt. Nu drog han nytta af sin kunskap. De suddiga r'en
i Eva Limburgs biljett återfunnos oförändrade i kopian, likaså de
karakteristiska defekterna i bokstäfverna K och L. Biljetten var
sålunda skrifven på bibliotekets maskin.
Söderholms drag upplystes af ett bistert leende.
— Jag kunde just gissa det, mumlade han, — Råskjöld, Råskjöld, saken
ser betänklig ut.
<tb>
Septemberdagens lätta, genomskinliga luft dallrade med ett skimmer
af guld kring Nikolaikyrkans solbeglänsta kupol, då bibliotekets
amanuenser några minuter öfver tre trädde ut på den breda trappan och i
sakta mak började vandra ned for Unionsgatans branta backe. I hörnet af
Alexandersgatan skilde sig Söderholm från sina vänner, som orubbliga i
sina vanor styrde kurs mot Fazer, och gjorde Sjefman sällskap ned till
Esplanaden, där han visste att Rackelhane säkrast stod att träffa.
Utanför Kämp upptäckte han plötsligt den populära skådespelarens
högresta gestalt i vimlet. Söderholm var med några steg vid hans sida.
— Tjänare, Rackelhane, jag sökte dig just, jag skulle vilja...
— Tjänare. Kan du tänka dig någonting mer förbannadt. Jag stod just
utanför Apollo och tittade på porträtten. Då kommer plötsligt den där
stiliga flickan, du vet, ut genom porten och stannar för att knyta sitt
skoband. Hon hade sin hund med. Jag tyckte tillfället var lämpligt
att bekanta sig. Jag började klappa hunden och kliade den i nacken —
sådant tar kvinnorna. När flickan var färdig med sitt skoband, såg
jag upp, liksom tillfälligtvis, du förstår lyfte på hatten och sade:
»Pardon, det är kanske frökens tax? Ett sällsynt vackert exemplar.
En förtjusande liten wow-wow. Ja, kanske får jag lof... mitt namn är
Rackelhane». Och kan du tänka dig hvad hon gör? Hon säger helt lugnt
åt rackan: »Ge vacker tass åt herrn!» Och så i den mest impertinenta
ton: »Kanske får jag lof: Moppe!» Och så vänder hon mig ryggen och
går sin väg. Utan att ta notis om mig...! Är det inte, så man kan bli
förbannad? Ja, var det något du ville?
Söderholm, som visste att det var omöjligt att rubba den andre ur den
tankegång han en gång inslagit och därför inte ens gjort något försök
att afbryta, framförde nu sitt ärende.
Rackelhane föreföll strax intresserad. Han rådfrågade sin
anteckningsbok, fann att han inte hade något rendez-vous denna kväll,
och lofvade komma.
<tb>
Strax efter sju anlände Söderholms gäster. Den unge psykologen
klargjorde med några ord experimentets art.
— Mina herrar, började han — det torde inte vara er obekant att hvarje
ord, hvarje begrepp har en förmåga att framkalla vissa associationer.
Den praktiska psykologien begagnar sig i stor utsträckning af detta
faktum för att utreda föreställningarnas karaktär hos individer af
olika kön, klass, temperament o.s.v. Resultaten ha visat sig i hög
grad anmärkningsvärda, och på ett glädjande sätt vidgat kunskapen om
det mänskliga själslifvet. Metoden är i sina grunddrag ytterst enkel —
naturligtvis förekomma också mer komplicerade former, som jag likväl nu
vill förbigå, då jag denna gång inte ämnar begagna mig af dem —; kort
sagdt: jag räknar upp för er ett antal lösryckta ord, och ni uttalar,
så snabbt som möjligt och utan att det ringaste tänka er för — detta är
ett ytterst viktigt villkor — de idéförbindelser dessa ord uppväcka hos
er. Om ni ingenting har emot, börja vi seancen nu strax.
Egentligen stred det mot metodens principer att »förhöra» flera
individer på samma gång, men Söderholm hade likväl ansett detta
arrangemang fördelaktigast, i betraktande af att de tre objekten, under
inflytande af en omedveten täflingsinstinkt, mindre än annars skulle
hinna öfverväga sina svar och beakta deras innebörd.
Försöksserien omfattade bortåt ett tjugutal ord, de flesta »neutrala»,
d.v.s. utan något som helst samband med affären, men bland dessa voro
skickligt insmugglade ett antal sådana, som på ett eller annat sätt
hänförde sig till Melóns enlevering.
Experimentet tog sin början. Svaren kommo raskt och spontant och voro
nog så betecknande för de te herrarnas föreställningsvärld. Råskjölds
associationer influerades afgjordt af hans ställning som lycklig
fästman i bosättningsfunderingar, medan Segerros' svar lika tydligt
vittnade om litterära, Rackelhanes om erotiska intressen.
När försöksobjekten småningom suggererats till den rätta stämningen,
närmade sig Söderholm försiktigt den ömtåliga frågan.
Det åttonde ordet var _Adam_.
De tre herrarna voro ögonblickligen färdiga med samma svar: Eva.
Söderholm hade just afsett att framkalla denna nära till hands liggande
idéförbindelse, för att sedan, utan risk att väcka misstankar, kunna
begagna det erhållna svaret som frågeord och därigenom anställa
ett mycket betydelsefullt prof. Nio af tio möjligheter talade
nämligen för att den naturliga associationen, under det psykiska
trycket af föregående fråga och svar, skulle blifva Adam; blott en
föreställningskomplex af dominerande styrka skulle kunna leda svaret i
annan riktning.
Råskjöld och Rackelhane återkommo mycket riktigt till _Adam_, medan
Segerros, utan ett ögonblicks betänkande, uttalade namnet _Limburg_.
Associationen hälsades af hans båda kamrater med en högljudd
skrattsalfva, som kom honom att skifta färg och visa tydliga tecken
till förvirring.
Söderholm förändrade icke en min, men beklagade i sitt stilla sinne
att han icke hade till hands laboratoriets phonopneumosphysmograf för
att kunna registrera Segerros' hjärtverksamhet och blodtryck i detta
ögonblick. Han fortsatte emellertid förhöret som om ingenting händt.
De följande orden voro åter neutrala. Därpå kom _maskin_.
Råskjöld: _symaskin_. — Rackelhane: _motor_. — Segerros: _skrifmaskin_.
Söderholm ökade en smula på takten. Nästa ord var _bref_.
Råskjöld: _strängare formuläret_. — Rackelhane: _rendez- vous_. —
Segerros: _måndag_.
Efter ett par likgiltiga frågor närmade sig Söderholm åter problemet
med ordet _Brunnsparken_.
Råskjöld: _Hyde park_. — Rackelhane: _bil_. — Segerros: _operett_.
Det sista ordet var _Djurgården_.
Råskjöld: _kyss_. — Rackelhane: _båt_. — Segerros: _strand_.