IV.

Det var en måndag Thomas Melón utsattes för den mystiska enleveringen.

Söderholm, som var en sansad och kallblodig natur, hade ansett det

klokast att låta hela saken hvila ett par dagar; han behöfde tid

för att låta sin plan mogna och insöfva de misstänkta i fullkomlig

säkerhet. Först på fredagen fann han rätta tidpunkten vara inne för

att utföra det experiment, hvartill Bergdahls gröna ulster på sätt och

vis gifvit honom uppslaget — ett uppslag som för honom som praktisk

psykolog af facket låg så nära till hands, att han i sitt stilla sinne

kände sig en smula misslynt öfver, att han icke omedelbart kommit på

den goda iden. Emellertid: nu låg hans väg klart utstakad och han

väntade blott på ett gynnsamt tillfälle för att beträda den. Han

tackade tyst sin lyckliga stjärna vid tanken på, att hvarken Råskjöld,

Segerros eller Rackelhane hade en aning om, att det var honom Melón

engagerat som detektiv.

Klockan närmade sig half två, och bibliotekets amanuenser befunno

sig för tillfället på Nybyggets balkong i det lofliga syftet att

vederkvicka sig med en cigarrett under animerad debatt af dagens

frågor. Affären Melón, som under de föregående dagarna grundligt

utdiskuterats, hade småningom fått lof att träda tillbaka för andra

fängslande samtalsämnen. Den fladdrande konversationen kretsade

denna gång kring amanuensen Segerros' nya med spänning motsedda

komedi »Nimrod och de sjuttons sparfvarna», hvars premiär var

omedelbart förestående. Den unge författaren var föremål för ifriga

interpellationer, som han dock vägrade att besvara.

— Jag säger inte ord. Innehållet är och förblir en hemlighet. Ni får

ge er till tåls till premiären. Nu föreslår jag för resten att ni

lämnar min ringa person ur räkningen och i stället koncentrerar era

inkvisitoriska blickar på någon annan — till exempel Söderholm, jag

tycker han sett sä förbannadt spekulativ ut under de senaste dagarna.

Hvad är det riktigt du sysslar med nu för tiden, om man får lof att

fråga?

Söderholm, som med gillande blick följt en äldre katthanes makliga

förberedelser för en fridfall förmiddagsslummer källarglugg, slog askan

af sin cigarrett och svarade så likgiltigt han kunde, ehuru han i sitt

hjärta prisade Segerros som en sannskyldig det gynnsamma ögonblickets

gud:

— Åh, ingenting nämnvärdt. Jag har bara hållit på med några små

förstudier till en artikel om de experimentella idéassociationernas

praktiska värde, som jag i en svag stund kom att lofva redaktörerna

för Argus. Ni har väl hört talas om de ganska märkvärdiga resultat man

uppnått genom sådana där experiment?

— Är det något i stil med de mystiska manipulationerna i Den gröna

kappan, inföll Råskjöld. — Jag måste erkänna att de intresserade mig i

högsta grad. Det skulle inte vara så dumt att någon gång få se, hur de

gå till. Först antog jag att alltsammans var bara fantasifoster, men

jag har senare hört att den moderna psykologien verkligen opererar med

sådana saker.

— Din önskan är lätt att tillfredsställa, kära Råskjöld.

— Jag har just sett mig om efter lämpliga objekt för några

kontrollexperiment, som jag måste företa, så om du har lust, vore jag

dig ytterst tacksam, om du ställde dig till förfogande.

— Med nöje.

— Tack!... Segerros, kanske du följer din vän Winstons exempel? Jag

behöfver egentligen tre försökskaniner, annars blir materialet för

ensidigt — jag har smått tänkt på Rackelhane som tredje man. Jag är

nämligen speciellt angelägen att få en konstnär med den sortens folk

reagerar i allmänhet bättre än vanliga dödliga för försöken ... Nå, hvad

säger du?

Söderholm framkastade frågan i lätt ton, men afvaktade med spänning

svaret. Segerros, som närmast uppfattade saken som ett skämt, gjorde

emellertid inga invändningar.

— Låt gå. Det kan ju bli helt kuriöst... Hvad Rackelhane beträffar, så

tror jag det nog inte blir någon svårighet att öfvertala honom. För

resten: när och hvar skall det epokgörande experimentet äga rum?

— Det blir väl nog bäst hemma hos mig. Låt oss säga kl 7 i eftermiddag.

— Skönt!

De tre amanuenserna konstaterade att deras cigarretter voro utrökta

och slängde dem med öfvad hand i den prydliga plåtlåda, som dekorerade

balkongens räckverk. Plikten kallade dem åter.

Söderholm passerade på sin väg bibliotekets skrifmaskin som för

tillfället stod ledig.

Han kastade en spejande blick omkring sig, tog fram Eva Limburgs

bref ur plånboken och slog sig ned vid maskinen. Några ögonblicks

energiskt knackande och Söderholm hade i sin ägo en trogen kopia af den

famösa biljetten. En noggrann undersökning öfvertygade honom om att

hans teorier voro riktiga. Kopian företedde precis samma egenheter i

afseende å typaftrycken som originalet. — Sherlock Holmes' skarpsinniga

lösning af problemet »Den försvunne brudgummen» hade redan för länge

sedan lärt honom, att det inte finns två skrifmaskiner, som skrifva

precis lika några af bokstäfverna nötas mer, andra mindre, men aldrig

på samma sätt. Nu drog han nytta af sin kunskap. De suddiga r'en

i Eva Limburgs biljett återfunnos oförändrade i kopian, likaså de

karakteristiska defekterna i bokstäfverna K och L. Biljetten var

sålunda skrifven på bibliotekets maskin.

Söderholms drag upplystes af ett bistert leende.

— Jag kunde just gissa det, mumlade han, — Råskjöld, Råskjöld, saken

ser betänklig ut.

<tb>

Septemberdagens lätta, genomskinliga luft dallrade med ett skimmer

af guld kring Nikolaikyrkans solbeglänsta kupol, då bibliotekets

amanuenser några minuter öfver tre trädde ut på den breda trappan och i

sakta mak började vandra ned for Unionsgatans branta backe. I hörnet af

Alexandersgatan skilde sig Söderholm från sina vänner, som orubbliga i

sina vanor styrde kurs mot Fazer, och gjorde Sjefman sällskap ned till

Esplanaden, där han visste att Rackelhane säkrast stod att träffa.

Utanför Kämp upptäckte han plötsligt den populära skådespelarens

högresta gestalt i vimlet. Söderholm var med några steg vid hans sida.

— Tjänare, Rackelhane, jag sökte dig just, jag skulle vilja...

— Tjänare. Kan du tänka dig någonting mer förbannadt. Jag stod just

utanför Apollo och tittade på porträtten. Då kommer plötsligt den där

stiliga flickan, du vet, ut genom porten och stannar för att knyta sitt

skoband. Hon hade sin hund med. Jag tyckte tillfället var lämpligt

att bekanta sig. Jag började klappa hunden och kliade den i nacken —

sådant tar kvinnorna. När flickan var färdig med sitt skoband, såg

jag upp, liksom tillfälligtvis, du förstår lyfte på hatten och sade:

»Pardon, det är kanske frökens tax? Ett sällsynt vackert exemplar.

En förtjusande liten wow-wow. Ja, kanske får jag lof... mitt namn är

Rackelhane». Och kan du tänka dig hvad hon gör? Hon säger helt lugnt

åt rackan: »Ge vacker tass åt herrn!» Och så i den mest impertinenta

ton: »Kanske får jag lof: Moppe!» Och så vänder hon mig ryggen och

går sin väg. Utan att ta notis om mig...! Är det inte, så man kan bli

förbannad? Ja, var det något du ville?

Söderholm, som visste att det var omöjligt att rubba den andre ur den

tankegång han en gång inslagit och därför inte ens gjort något försök

att afbryta, framförde nu sitt ärende.

Rackelhane föreföll strax intresserad. Han rådfrågade sin

anteckningsbok, fann att han inte hade något rendez-vous denna kväll,

och lofvade komma.

<tb>

Strax efter sju anlände Söderholms gäster. Den unge psykologen

klargjorde med några ord experimentets art.

— Mina herrar, började han — det torde inte vara er obekant att hvarje

ord, hvarje begrepp har en förmåga att framkalla vissa associationer.

Den praktiska psykologien begagnar sig i stor utsträckning af detta

faktum för att utreda föreställningarnas karaktär hos individer af

olika kön, klass, temperament o.s.v. Resultaten ha visat sig i hög

grad anmärkningsvärda, och på ett glädjande sätt vidgat kunskapen om

det mänskliga själslifvet. Metoden är i sina grunddrag ytterst enkel —

naturligtvis förekomma också mer komplicerade former, som jag likväl nu

vill förbigå, då jag denna gång inte ämnar begagna mig af dem —; kort

sagdt: jag räknar upp för er ett antal lösryckta ord, och ni uttalar,

så snabbt som möjligt och utan att det ringaste tänka er för — detta är

ett ytterst viktigt villkor — de idéförbindelser dessa ord uppväcka hos

er. Om ni ingenting har emot, börja vi seancen nu strax.

Egentligen stred det mot metodens principer att »förhöra» flera

individer på samma gång, men Söderholm hade likväl ansett detta

arrangemang fördelaktigast, i betraktande af att de tre objekten, under

inflytande af en omedveten täflingsinstinkt, mindre än annars skulle

hinna öfverväga sina svar och beakta deras innebörd.

Försöksserien omfattade bortåt ett tjugutal ord, de flesta »neutrala»,

d.v.s. utan något som helst samband med affären, men bland dessa voro

skickligt insmugglade ett antal sådana, som på ett eller annat sätt

hänförde sig till Melóns enlevering.

Experimentet tog sin början. Svaren kommo raskt och spontant och voro

nog så betecknande för de te herrarnas föreställningsvärld. Råskjölds

associationer influerades afgjordt af hans ställning som lycklig

fästman i bosättningsfunderingar, medan Segerros' svar lika tydligt

vittnade om litterära, Rackelhanes om erotiska intressen.

När försöksobjekten småningom suggererats till den rätta stämningen,

närmade sig Söderholm försiktigt den ömtåliga frågan.

Det åttonde ordet var _Adam_.

De tre herrarna voro ögonblickligen färdiga med samma svar: Eva.

Söderholm hade just afsett att framkalla denna nära till hands liggande

idéförbindelse, för att sedan, utan risk att väcka misstankar, kunna

begagna det erhållna svaret som frågeord och därigenom anställa

ett mycket betydelsefullt prof. Nio af tio möjligheter talade

nämligen för att den naturliga associationen, under det psykiska

trycket af föregående fråga och svar, skulle blifva Adam; blott en

föreställningskomplex af dominerande styrka skulle kunna leda svaret i

annan riktning.

Råskjöld och Rackelhane återkommo mycket riktigt till _Adam_, medan

Segerros, utan ett ögonblicks betänkande, uttalade namnet _Limburg_.

Associationen hälsades af hans båda kamrater med en högljudd

skrattsalfva, som kom honom att skifta färg och visa tydliga tecken

till förvirring.

Söderholm förändrade icke en min, men beklagade i sitt stilla sinne

att han icke hade till hands laboratoriets phonopneumosphysmograf för

att kunna registrera Segerros' hjärtverksamhet och blodtryck i detta

ögonblick. Han fortsatte emellertid förhöret som om ingenting händt.

De följande orden voro åter neutrala. Därpå kom _maskin_.

Råskjöld: _symaskin_. — Rackelhane: _motor_. — Segerros: _skrifmaskin_.

Söderholm ökade en smula på takten. Nästa ord var _bref_.

Råskjöld: _strängare formuläret_. — Rackelhane: _rendez- vous_. —

Segerros: _måndag_.

Efter ett par likgiltiga frågor närmade sig Söderholm åter problemet

med ordet _Brunnsparken_.

Råskjöld: _Hyde park_. — Rackelhane: _bil_. — Segerros: _operett_.

Det sista ordet var _Djurgården_.

Råskjöld: _kyss_. — Rackelhane: _båt_. — Segerros: _strand_.

Den gåtfulle dubbelgångaren · 第 8 / 10 题