Söderholm gick fram till pianot och lät fingrarna löpa öfver
tangenterna. En sprittande melodi klingade fram. Bergdahl spetsade
öronen. Var det inte hans egen favoritchanson? »Ett stycke, stycke,
stycke af ett vackert ben ...»? Och när Söderholm hunnit till
refrängen, föll han in med sin höga tenor. Operettens ande sväfvade
genom rummet.
— Söderholm, utbrast Bergdahl, när vännen svängde sig om på
pianostolen, — du har en idé, du har upptäckt något. Annars hade du
inte valt den melodin.
— Riktigt, Bergdahl, svarade Söderholm med ett lätt skratt och gnuggade
sina händer. — Jag har upptäckt att du är oskyldig.
— Jag! Bergdahl hoppade till och fick i sin häpenhet ett nästan
skuldmedvetet utseende. Jag? Hvad menar du? Ett dåligt skämt, ett
griseri... Vet du, det där tål jag inte.
— Lugn, lugn! Jag menar hvad jag säger. Din uppgift att du i går
klockan half elfva befann dig på Himmelvik-kuriren räddade dig från att
hänföras till de misstänktas kategori. Det kan ibland ha sin nytta att
vara pomolog, bror Bergdahl.
— Förklara dig! insisterade den koleriske Bergdahl i upprörd ton, —
tala inte i gåtor, ta mig tusan om jag finner mig i det.
— Nåväl. I Melóns skildring af sitt äfventyr slog det mig genast,
att brefvets författare måste ha känt till hans svärmeri för Eva
Limburg. En oinvigd, som tillfälligtvis, bara med kännedom af deras
Gitanjalibekantskap, begagnat sig af hennes namn, hade aldrig användt
tilltalsordet »du». Alltså måste gärningsmannen vara någon af de sex
personer Melón räknade upp, de enda som hade reda på saken. Du var en
af dem och således ett misstänkt subjekt ända tills du på ett eller
annat sätt kunde rentvå dig. Du bevisade emellertid ditt alibi och
behöfver därför ingenting frukta. Jag vill här i förbigående anmärka
att jag på grund af förnuftsskäl fullkomligt utesluter eventualiteten,
att intrigen utgått från Eva Limburg själf eller henne närastående
personer — i så fall hade nog inte hennes namn begagnats som lockbete.
— Ditt resonemang förefaller riktigt.
— Bara en smula logik, gamla gosse. Här se vi för resten igen ett bevis
för giltigheten af den detektivistiska regel, som säger, att det äfven
i det fintligast planlagda brott alltid finnes en eller annan liten
vårdslösad detalj, som till slut förråder den skyldiga. Jag måste ge
arrangörerna af Melóns enlevering det erkännandet, att de gått till
väga med stor slughet, men detta lilla ord »du», detta skenbart så
oväsentliga missgrepp skall, hoppas jag förr eller senare, bringa dem i
mina händer.
— Du misstänker således verkligen Råskjöld, Nässellöf Rackelhane och
Segerros?
— Ja, det är min skyldighet. Nässellöf tror jag mig ändå möjligen kunna
eliminera.
— Det gör du rätt i. Jag är öfvertygad om att han när som helst kan
prestera ett förstklassigt alibi. Han stiger aldrig upp före klockan
elfva... Nå, och hvad ämnar du ta dig till med de öfriga? Förhöra dem?
— Nej, så länge vi inte ha en aning om motiven, måste vi vara ytterst
försiktiga. Deras misstankar få på inga villkor väckas. Det gäller att
bruka list. De måste sonderas, men utan att de själfva märka det.
— Tag reda på hvar de befunno sig i gir på morgonen.
— Går inte. En enda liten klumpighet, och de kunde bli varnade. För
resten blefve det en uppgift i stil med att söka spåra bilen. Och
sådant tilltalar mig, som sagdt, inte. Tarflig sport. Nej, jag följer
andra metoder. Här, i denna stol skall problemet lösas. Jag får lof att
tänka ut en plan.
Bergdahl reste sig och tog afsked. Han befann redan i tamburen och höll
just på att knäppa sin gröna ulster, då han plötsligt hejdade sig och
återvände in.
— Söderholm, utbrast han ifrigt, — minns du att Råskjöld lämnade Fazer,
just när Melón visade oss Eva Limburgs bref. Jag observerade hans
utseende. Jag tyckte han såg lömsk ut.
Söderholm, som stod vid sitt fönster och såg ut mot hafvet, där en
blinkfyr just sände ut en skarp röd reflex öfver vattnet, spratt till.
— Bergdahl, du är en förträfflig observatör. Det hade verkligen undgått
mig. Tack. Det ger mig något att tänka på.
— Evening, sir.
— Evening.
Dörren slog igen. Söderholm var ensam. Fyrens röda sken hade förbytts
i grönt — precis samma nyans som Bergdahls berömda ulster. Söderholm
stirrade en sekund med vidöppna ögon in i det gröna Ijuset. Så gick han
med beslutsamma steg till sitt bokskåp och tog ned en liten tunn volym
med titeln »Den gröna kappan, detektivroman af Yorke Davis» — just hvad
han för tillfället behöfde.
— Tack, Bergdahl, — mumlade han för sig själf, — din gröna ulster är
ändå ett förträffligt plagg.